JL Fantasy

Recension - Assassination Classroom0

12 februari 2017

Månen förstörs av en bläckfiskliknande varelse. Högstadieklassen 3-E i Kunugigaoka får i uppgift att döda varelsen innan han gör samma sak med jorden. Varför just den klassen? För att varelsen vill vara deras klasslärare under det kommande året.

Assassination Classroom  är en shonen-manga som getts ut sedan sedan 2012. Den gjordes till en animeserie i två säsonger under 2015 och 2016 med totalt sett 47 avsnitt.

I den allra första scenen kliver varelsen in i klassrummet och ska ta närvaro när alla eleverna i klassen plötsligt tar upp automatvapen och skjuter på honom. Han fortsätter med lugn röst ta närvaro samtidigt som han undviker alla elevernas skott. Koro-sensei (den oförstörbara läraren), som de väljer att kalla honom, kan nämligen röra sig i ljudets hastighet, har kraft nog att förstöra månen och har ingen önskan att skada någon av dem som fått i uppgift av regeringen att döda honom. Under seriens gång försöker han lära eleverna allt han kan i skolans alla ämnen men även den subtila konsten att lönnmörda. För att de lättare ska kunna döda honom. Samtidigt utlovar den japanska regeringen en allmän belöning på ca 800 miljoner kronor till den eller de som lyckas döda monstret vilket lockar lönnmördare från hela världen till skolan för att få en chans på belöningen. 

Trots att Assassination Classrooms upplägg är väldigt modernt och nyskapande så blir serien ändå ganska snabbt repetitiv när eleverna ständigt försöker komma på nya sätt att mörda sin lärare. Det intressanta med serien är dock inte lönnmordsförsöken. I och med att serien är 47 avsnitt lång inser man ganska snabbt att alla försök kommer att misslyckas, annars skulle serien ta slut. Det intressanta är istället karaktärsutvecklingen och sammanhållningen i klassen. Från osjälvsäkra och bleka individer växer klassen upp, tack vare Koro-senseis hjälp, och blir gradvis fruktade lönnmördare och även duktiga skolelever. Relationen dem emellan samt deras relation till Koro-Sensei utvecklas under bägge säsongerna och bjuder på många skratt och även en del tårar på vägen.

Sammantaget

En annorlunda serie där karaktärernas relation till varandra och till deras lärare är huvudspåret. Alla lönnmordsförsök vid sidan av relationerna är mer en krydda snarare än att vara en del av huvudhandlingen. Kanske uppskattade jag denna serien extra mycket för att jag själv arbetar som högstadielärare.

Betyg: 3/5


Recension - Tower Lord0

04 februari 2017

Vaelin är less på krig och död och bestämmer sig för att lägga svärdet på hyllan. Kung Janus dröm om ett förenat rike har drunknat i en sjö av blod och lögner. Vaelin hoppas nu få leva ett liv i lugn och ro men de som hör blodsången får sällan leva lugna liv.

Anthony Ryan’s debutroman Blood Song var en av mina favoritböcker under 2016 men uppföljaren Tower Lord lyckades inte behålla mitt intresse lika väl.

Blood Song var full av genrens troper men blandade in en del originella inslag, var mycket välskriven, och höll samtidigt ett bra tempo. Huvudkaraktären Vaelin utvecklades genom hela boken och höll den i övrigt ganska intetsägande världen och handlingen spännande. Detta försvinner dock i Tower Lord eftersom Vaelin, mer eller mindre, redan är fullt utvecklad efter första boken. Han är med sin nya kraft i princip helt oövervinnerlig och även helt ofelbar. Istället för att vara en spännande karaktär som tar sig an de problem han ställs inför är han nu mest en intetsägande slav inför den mäktiga Blodsången i hans huvud. Hur intressant är det egentligen att följa en karaktär som aldrig kan begå ett misstag eftersom han alltid hör ett facit i sitt huvud?

Det största problemet jag hade med Tower Lord var dock inte att Vaelin blivit mindre intressant. Det var att boken ändrade sitt berättarsätt. Vaelin är inte längre seriens huvudperson utan delar den platsen med ytterligare tre huvudkaraktärer. Den perfekta prinsessan Lerna, den religiösa lönnmördaren Rewa och Vaelins bror Frentis som nu hålls fången, på magiskt vis, av Vaelins värsta fiende. Dessa tre karaktärers handling är i princip helt oberoende av varandra och alla väldigt långsamma. Visst finns det vissa saker som länkar ihop karaktärerna men under större delen av boken känns deras berättelser helt orelaterade till varandra. Det var inte förrän i bokens sista delar som jag brydde mig särskilt mycket om någon av de nya karaktärerna. 

I Blood Song gillade jag de ingående beskrivningarna som Ryan vävde kring Vaelin men i Tower Lord, med fyra olika perspektivkaraktärer blir handlingen långsam. Det känns som om Ryan försökte använda exakt samma typ av berättelsestruktur som i första boken med alla fyra karaktärerna. De reser omkring och ska på något sätt lära sig att leva med sig själv och den situation de befinner sig själva i och det blir snabbt tjatigt.

Sammantaget

Tower Lord var en stor besvikelse. Den tappar den intressanta huvudkaraktären men behåller den intetsägande världen och handlingen från bok ett. Hela boken känns som en lång transportsträcka till bok tre som jag hoppas ska avsluta den övergripande handlingen på ett tillfredsställande sätt. Även om bok tre är bra hoppas jag att den är kort för nu vill jag bara komma till slutet så fort som möjligt.

Betyg: 2/5


Recension - The Expanse0

29 januari 2017

Berättelsen startar med försvinnandet av miljadärsdottern Julie Mao. Den avdankade bältardetektiven Joe Miller får uppdraget att hitta henne. Men även den stillsamma isfraktaren Jim Holden och hans ihoptvingade besättning rycks snart med i mysteriet kring Julie Mao. Parallellt med detta håller ett intergalaktiskt krig på att uppstå mellan militärplaneten Mars och den FN styrda Jorden. FN-politikern Chrisjen Avasarala misstänker att en dold tredje part försöker få supermakterna att kriga mot varandra.

The Expanse bygger på en sci fi bokserie, av James S. A. Corey, med samma namn. Den första boken Leviathan Wakes släpptes 2011 och nominerades till en Hugo Award för årets bästa bok.

Det första jag tänkte på när jag såg The Expanse var att den inte kändes som en sci-fi serie. Den kändes mer som en deckare som utspelar sig i rymden. Holden, Miller och Avasarala försöker alla tre lösa sina respektive mysterier som på något sätt hör samman med försvinnandet av Julie Mao. 

Trots att säsong ett inte hade någon stor budget i ryggen, eftersom serien skapades av den lilla kanalen Syfy och köptes först senare av Netflix, kändes världsbyggandet trovärdigt tack vara många välvalda och subtila detaljer. Världen är inte heller helt svart och vitt och det är ibland svårt att avgöra vem som är fiende och vem som är vän.

Handlingsmässigt tyckte jag att serien på många sätt påminde om min favoritserie Firefly. En liten omaka grupp med sina respektive färdigheter kämpar mot en mystisk och tillsynes övermäktig fiende.

Det enda större problemet jag hade med serien var karaktärerna. I jämförelse med Firefly, där varje karaktär blir som en nära vän redan efter några få avsnitt, fastnade jag aldrig riktigt för någon av huvudpersonerna i The Expanse. Det berodde inte på skådespelarna, även om de inte gjorde någon särskilt minnesvärd insats, utan snarare på att de inte stack ut tillräckligt mycket när omgivningen är en spektakulär rymdopera. 

Sammantaget

Trots de relativt bleka karaktärerna är The Expanse en av de bättre sci-fi serierna jag sett. Ett välskapat universum med en spännande handling som hela tiden levererar nya ledtrådar och håller en gissandes om vad som ska hända och vem som ska förråda vem härnäst.

Betyg: 4/5


Recension - Sherlock "The Final Problem"0

21 januari 2017

En mörk familjehemlighet får Sherlock att minnas saker han tidigare förträngt, och det blir en kamp på liv och död när en välbekant fiende återuppstår.

Säsong fyra började bra med en rolig återintroduktion av huvudkaraktären och hans sidekicks, men fastnade sedan i en allt för rörig och intetsägande huvudstory. Trots problemen med huvudhandlingen kulminerade säsongen i det andra avsnittet med det stora avslöjandet av Sherlocks syster Euros. Även skurken i det andra avsnittet var originell och läskig. Tyvärr lyckade dock inte det tredje och sista avsnittet att bibehålla samma spänning och originalitet.  

I The Final Problem ska Sherlock besegra sin syster vars otroliga intellekt har gjort henne till en psykotisk Samara Morgan wannabie. Hon fängslades in i ett toppsäkert fängelse som liten av sin storebror Mycroft, efter att ha mördat Sherlocks bästa kompis i avundsjuka. Men med sin smarthet kan hon övertala vem som helst att göra vad som helst och har därför tagit över fängelset som tidigare hållit henne fast. Sherlock förträngde det som Euros gjorde mot honom som liten men nu börjar hans minne sakta komma tillbaka lagomt i tid för att han ska lyckas lösa det sista problemet som Euros skapat tillsammans med Moriarty. Hur kan hon ha träffat Moriarty om hon varit inlåst i hela sitt liv kanske du undrar? Jo, Mycroft lät honom besöka henne i fängelset för att hon hjälpt honom lösa ett problem som han haft. Tillsammans har Euros och Moriarty smitt en sista plan för att krossa Holmesbröderna. Vi får nu reda på att Moriartys sista önskan var att Sherlock skulle tvingas döda sin egen bror. Turligt nog för Sherlock var han själv aldrig i riktig fara, vilket han till slut inser. Han stoppar då skurkarnas plan genom att försök ta sitt eget liv, istället för att tvingas välja vem han ska döda av Watson och Mycroft. Euros visar då också till slut hennes egen ultimata plan. Vilket var att hon ville att Sherlock skulle rädda henne. Allt hon egentligen ville ha var en kram av sin storebror.

Det största problemet jag hade med The Final Problem var karaktäriseringen. Särskilt på skurkarna Euros och Moriarty. De byggs inte upp tillräckligt och blir istället en parodi och stereotyp av sig själva. I slutet av avsnitt två var Euros en människa med ett mål men i det här avsnittet är hon inte ens det. Hon är mest bara galen, som en skurk ur en serietidning till skillnad från de mer verkliga skurkarna som vi sett i Sherlock hitintills. Moriarty gjorde ett kort gästspel i avsnittet och  trots att detta var det jag sett fram emot mest gillade jag inte det heller. Han ska vara Sherlocks stora nemesis men i det här avsnittet blev han nån slags sidekick till Euros som spelade in korta klipp av sig själv där han skrattar på ett galet vis. I de scenerna kändes han mer som Jokern än som det konsulterande geniet han är. Ingen av dem känns någonsin som riktiga karaktärer, istället blir de livlösa och allt för simpla i deras galenhet. Men även Sherlocks och Mycrofts porträttering var sämre än vanligt. De lyckades inte hitta balansen mellan de smarta skurkarna och hjältarna, istället blev Englands två smartaste brottsbekämpare (särskilt Mycroft) hela tiden besegrade av Euros förutom i den allra sista sekvensen. Och varför var de tvungen att slänga in Mary i en sista slutsekvens? Helt malplacerat och onödigt.

Sammantaget

När jag läser min egen sammanfattning av avsnittet inser jag just hur dåligt det här avsnittet och därmed hela säsongen egentligen var. Det kändes som om de försökte skapa en allt för episk slutstrid men glömde bort att alla de skrämmande morden som sker blir meningslösa när det inte finns något djup bakom karaktärerna.

Bortsett från twisten och boven Culverton Smith, i avsnitt två, var säsong fyra en stor besvikelse. Kanske var detta det sista Sherlockavsnittet med Cumberbatch och Freeman. I så fall var detta ett tråkigt slut på en annars mycket bra serie.

Betyg: 2/5


Recension - Sherlock "The Lying Detective"0

12 januari 2017

I avsnitt två möter Sherlock den kanske mest ondsekefulla motståndaren hitintills. Miljonären Culverton Smith, en man med ett väldigt mörkt förflutet.

Avsnitt ett i säsong fyra var kanske det sämsta avsnittet hitintills. Men det andra avsnittet fixade allt. The Lying Detective hade allt man kan önska sig av ett Sherlockavsnitt. 

Det var många saker jag gillade:

  • Boven Culverton Smith kändes genuin och helt skruvad. En liten gänglig man med gula tänder som bokstavligen fick ens hud att krypa i varje scen. 
  • En genuin känsla av fara. Många gånger känns Sherlock så oövervinnerlig att det tar bort glädjen ur serien, men inte i det här avsnittet.
  • Relationen mellan Sherlock och Watson byggdes upp igen. Sherlock är rolig i sig självt men Watson behövs för att göra den stora detektiven ännu mer intressant.
  • Alla lösa trådar från avsnitt ett knöts ihop. Framförallt Watsons affär och Marys plötsliga bortgång kändes på något sätt okej efter det här avsnittet.
  • Marys spöke användes kanske lite väl ofta men scenen i inledningen då hon gråter eftersom Watson vägrar acceptera att hon är död var väldigt rörande.
  • Den välplanerade plottwisten i slutet var bland de bästa jag någonsin sett. Även om jag kände att det var något skumt med psykologen i början hade jag aldrig kunnat gissa vem/vilka hon egentligen var trots att ledtrådarna fanns där.
  • Uppbyggnaden inför säsongens sista avsnitt. Även om The Lying Detective i största del var helt självstående så lämnade den lagomt många trådar kvar tills det sista avsnittet.
    • Vem är Sherrinford? Ett fjärde syskon? 
    • "A mutual friend put us in touch." Euros ord. Jag gissar att detta är Moriarty. Betyder detta att han fortfarande lever i alla fall, eller gjorde han det innan sin bortgång?

Det enda jag inte gillade i avsnittet var hela Marys uppdrag till Sherlock - "Go to Hell." Det enda sättet att få Watson att inse att hennes död inte var Sherlocks fel, var genom att Sherlock skulle försätta sig i en så farlig situation att Watson skulle bli tvungen att hjälpa honom. Lite väl långsökt och det fick Watson att framstå som en dålig vän. 

Sammantaget

Tillsammans med Moriartyavsnitten i tidigare säsonger var detta nog det bästa hitintills. Jag längtar tills på måndag då vi får se avslutningen på säsong fyra.

Betyg: 5/5