JL Fantasy

Recension - Fantastiska Vidunder och var man hittar dem0

05 december 2016

Newt Scamander anländer till New York med en väska fylld av magiska djur. När djuren råkar rymma ur väskan blir Scamander och hans nya mugglarvän Jacob tvungna att fånga dem snabbt, eftersom New York har ett strängt förbud mot alla former av vidunder. Samtidigt förstörs byggnader och människor av en mörk kraft som hotar att synliggöra hela trollkarlsvärlden för mugglarna.

Spoilervarning

Det är ingen hemlighet att jag inte är någon stor beundrare av Harry Potter-böckerna. Jag tycker att de är lättsamma barnböcker, men jag håller inte med om att de är så otroliga som många verkar tycka att de är. Särskilt magin, som inte har någon logik över huvud taget, har stört mig allra mest. När jag nu gick på bio för att se den nya Harry Potter-filmen Fantastiska Vidunder och var man hittar dem gick jag in med inställningen att jag skulle ge den en ärlig chans. Kanske skulle jag gilla den här bättre än de äldre filmerna. Men med facit i hand hade det varit bättre om jag gått in med inställningen: luta dig tillbaka, bli förtrollad och för guds skull – tänk inte någonting. Så fort du gör den minsta lilla kritiska analys av filmen är det över. Hundratals plot holes, overkliga karaktärer och överdriven scenografi är bara toppen av isberget på allt som är fel med den här filmen.

Hur kan det då komma sig att så många människor gillar filmen? I skrivande stund har den 7.8 på IMDB.

Det enkla svaret är att J.K. Rowling och regissören David Yates vet vad de håller på med. De ska ha en stor eloge för hur de trollar bort 2 timmar och 13 minuter och får en hel värld att hylla filmen som mysig och charmig. De viftar med ena handen och får dig att förundras över vackra CGI-varelser, viftande trollstavar eller en charmig men intetsägande dialog. Och med andra handen tömmer de din plånbok. Det här är inte den enda kommande Harry Potter-filmen – det kommer fyra till. Jag börjar direkt tänka på hur Peter Jackson lyckades mjölka ur The Hobbit med tre långfilmer.

Scenografiskt är filmen ganska menlös. New York framställs som en dyster variant av Gotham City, vars enda roll är att gå sönder när trollkarlar och vidunder träder fram. Detta sätts i skarp kontrast till Scamanders väska – huvudkaraktärens egna miniuniversum med hundratals olika djur i alla klimat. Jag kan inte göra annat än att himla med ögonen när bikaraktären Kowalski, med vidöppen mun, stirrar på alla fantastiska varelser och platser som ryms i Scamanders väska. För mig var det allt den här filmen var – en exposé av påhittade djur utan mening. Ibland lockar varelserna till skratt, som när Scamander försöker locka på en dräktig, blinkande, noshörning genom att vifta på sin rumpa eller när en kleptomanisk gnagare plockar på sig en hel juvelbutik i sin pung. Gulliga katt- och hundklipp på Youtube kan också få mig att skratta.

Jag måste också nämna magin. Karaktärerna kan teleportera sig vart som helst, men väljer ändå att springa större delen av filmen. En trollkarl kan besegra dussintals utbildade aurorer genom att vifta lite extra snabbt med trollstaven. En liten flaska med gift från ett av Scamanders djur kan kastas in i ett moln och vips tappar hela New Yorks befolkning minnet. Människor kan födas med "särskilda" krafter, till exempel att kunna läsa andras tankar. Man kan inte låta bli att undra var alla dessa individer var i de fem första filmerna. Om du är en trollkarl och inte använder din magi på länge kommer du att förvandlas till ett blodtörstigt mörkermonster. Författaren i mig blir nästan förnärmad över hur lat J.K. Rowling varit när hon konstruerat sitt magisystem. Det ger hela fantasyvärlden ett dåligt rykte.

Redan i filmens inledning är det smärtsamt tydligt att de förlängt handlingen in i absurdum bara för att kunna göra fler filmer i framtiden. Den riktiga handlingen börjar två tredjedelar in i filmen, efter att Scamander och Kowalski sprungit omkring och försökt fånga in bortsprungna djur i ungefär en och en halv timme. Då mördas en senator och blivande president av en mörk kraft. Detta sätter spänningarna i staden på sin spets och det är nu bara en tidsfråga innan trollkarlsvärlden exponeras för mugglarna. En agent inom det amerikanska trollkarlsministeriet skyller det hela på Scamander och därmed blir även han indragen i den överliggande komplotten – trollkarlar som vill att de ska styra världen i stället för mugglarna. Kanske tänker du nu: är inte det exakt samma handling som i de fem första Harry Potter-böckerna? Jo, det är det. Men i stället för Voldemort har du nu Johnny Depp som Gellert Grindelwald, trollkarlsvärldens motsvarighet till Hitler.

Karaktärerna är tyvärr inte heller mycket att hylla. Den tillbakadragna Scamander är pillemarisk med ett stort hjärta. I hela filmen går han runt och klappar djur för att få dig att gilla honom. Vi får en del mindre hints om att han har ett mörkt förflutet, men vad det innebär får vi troligtvis inte veta förrän i film fyra och fem. Karaktären Scamander är så tillbakadragen och menlös att alla karaktärer omkring honom verkar ha skapats enbart för att kunna dra ur honom dialog. Den enda karaktären som har en gnutta identitet är mugglaren Jacob Kowalski. Men det är även här väldigt uppenbart att han är med i filmen för att fylla en roll – inte för att vara en långvarig, intressant karaktär som följer med genom de kommande filmerna. I övrigt kryllar filmen av skurkar. En tidningsmagnat med fascistiska inslag, en korrupt auror, en häxhatande fanatiker och en mystisk mörk kraft som ödelägger allt i sin väg. Ingen av dem blir dock särskilt läskiga eftersom Scamander aldrig har någon meningsfull interaktion med någon av dem, med undantag för de sista trollstavsviftande 30 minuterna som är filmens upplösning. Skurkarna är för många och får alla för lite utrymme för att lämna något minnesvärt intryck.

Sammantaget

Förutom problemet med brist på handling försöker filmen locka både en ung och en äldre publik. En seriös, mörk film med riktiga insatser samtidigt som den försöker vara lustig för en publik med åldersgräns på 11 år – samma misstag som många storfilmer gjort de senaste åren, till exempel Star Wars episode 1, Pirates of The Carribean och The Hobbit.

Men om du redan har hoppat på Harry Potter-tåget kommer du troligtvis ändå uppskatta den här filmen, trots alla bristerna som jag listat ovan. Den har en del vackra CGI-effekter, ett varmt budskap och får en att skratta emellanåt.

Betyg: 1 av 5



Recension - Erased0

27 november 2016

Varje gång en tragedi håller på att inträffa i närheten av den 29 åriga Satoru förflyttas han tillbaka några minuter i tiden så att han kan stoppa det hemska från att hända. Satoru har använt detta mysteriska fenomen för att rädda många liv. En dag mördas en av hans närmaste och Satoru anklagas för mordet. Hans mystiska kraft slungar då honom tillbaka, men inte bara några minuter som den brukar göra utan 18 år tillbaka i tiden. Den nu 11 åriga Satoru inser snart att mordet på något sätt är kopplat till ett minne som han nästan glömt, försvinnandet av en gammal klasskamrat.

Denna vackra animeserie med dess djupa karaktärer fångade mig direkt. Erased kändes väldigt originell redan i första avsnittet. Jag fick samma känsla från denna serie som jag fick när jag såg första avsnittet av Re: Zero (som enligt mig är årets bästa anime). Satoru kan inte styra sin speciella kraft och när den kastar honom tillbaka 18 år i tiden, till 1988, vet han inte hur han ska hantera det faktum att han nu är fast i en 11 årig kropp.

Tyvärr är detta också höjdpunkten av den 12 avsnitt långa serien. De två första avsnitten är fantastiska men när Satoru till slut inser att han måste lösa mordet på sin gamla vän blir handlingen mindre intressant. Anledning till att det blir så är för att mordgåtan inte är särskilt komplicerad. Det läggs inte upp tillräckligt många ledtrådar och redan i det tredje avsnittet är det rätt uppenbart vem som är mördaren. Relationen mellan Satoru och hans kamrater är välgjort men det räcker inte när mordet i sig inte håller handlingen intressant.

Betyg: 2/5

  2/5  anime  Recension

Nedlaggda recensioner under 20160

12 november 2016

Som småbarnsförälder och aspirerande författare är det svårt att finna tid till att se och läsa tillräckligt med saker för att alltid ha något att skriva om här på bloggen. När jag inser att något jag börjat se eller läsa inte är tillräckligt intressant lägger jag genast undan det för att lägga min tid på något mer intressant. 2016 närmar sig sitt slut och därför tänkte jag skriva ett inlägg om de böcker och serier som jag lagt ner under året.


Svavelvinter:  Denna svenska fantasybok´hade jag stora förhoppningar på. Den hade en intresseväckande framsida som andades episk fantasy och jag hade hört mycket bra om den i sociala medier. Redan 3 kapitel fann jag mig tyvärr tappa intresse för boken. Jag gillade inte kapitelstrukturen, då den hoppade mellan flera olika tider och karaktärer och fick ingen känsla för någon av karaktärerna eller av världen. Även språket kändes otillgängligt vilket gjorde att jag skippade stora delar av texten. När jag kommit till kapitel fyra och fortfarande inte hade någon aning om vad boken handlade om gav jag upp.

King of Thornes: Del två i The Broken Empire trilogin. Den första boken var intressant med en annorlunda huvudkaraktär men jag kände genast i bok två att det bara var mer av bok ett (som jag var rätt less på mot slutet). Jag hade ingen sympati för den elaka huvudkaraktären och ville inte lyssna på en bok där jag hela tiden hoppade på att huvudkaraktären skulle dö.
Half a War: Del tre av Joe Abercrombies Shatterd Sea trilogi. Jag började lyssna på Half a War men fann att jag inte hade energin att sätta mig in i en ny huvudkaraktär. Världen var inte tillräckligt intressant och när huvudkaraktären Thorn från bok två inte längre var kvar orkade jag inte sätta mig in i handlingen.
Attack on Titan: Årets största besvikelse. Säsong ett var det mest hypade under 2015. Så när säsong två av mangan släpptes var mina förhoppningar höga. Tyvärr blir handlingen allt för rörig, med massor av tillbakablickar, något som jag sällan tycker görs bra. Karaktärsutvecklingen stannade av och jag slutade snart bry mig om både handlingen och karaktärerna. 

Tokyo Ghoul:
I likhet med Attack on Titan blev den här serien allt för rörig och jag slutade bry mig om karaktärerna.

Kabaneri of the Iron Fortress: Såg halva säsongen av denna postapokalyptiska anime. Den hade en del intressanta inslag men överlag fann jag mig tappa intresse för den kändes förutsägbar.

Twin Star Exorcists: se ovan.

Odinsbarn: Den mest hypade nordiska fanasyboken under 2015. Jag gillade inte boken av den enkla anledningen att uppläsaren var fruktansvärd. Jag plågade mig igenom tre kapitel men fann inte handlingen tillräckligt intresseväckande för att fortsätta uthärda den dåliga uppläsaren. 

Food Wars: Matlagningsanime. Av alla serier och böcker på den här listan så var detta nog den bästa. Temat matlagning kändes inledningsvis annorlunda och intressant. Anledningen att jag ändå slutade se på den var för att den kändes för förutsägbar och repetitiv. Jag gillade inte heller alla sexuella anspelningar.


Recension - Doctor Strange0

28 oktober 2016

En framgångsrik neurokirurg startar en resa in i en värld bortom sina vildaste fantasier.

Inför 2016 såg jag fram emot flera Marvelfilmer: Deadpool, Civil War, Apocalypse och slutligen Doctor Strange. Av dessa var Doctor Strange den jag var allra mest kritisk till. Stephen Strange och hans krafter är så speciella att jag inte trodde att Marvel skulle kunna få det att fungera på film. Men jag hade fel. Dr Strange är en av de absolut bästa filmer som Marvel gjort; topp 3 tillsammans med Deadpool och The Winter Soldier. Vad är det som gör filmen så bra?

  1. Specialeffekterna. Marvel har överträffat sig själva i den här aspekten. Vilket är bra för dem med tanke på hur mycket CGI-effekter filmen innehåller. Se den i 3D om du har möjlighet.
  2. Skådespeleriet. Benedict Cumberbatch är perfekt som Dr Stephen Strange. Jag har hört flera säga att detta kan bli första gången en skådespelare får en Oscar för en roll som en superhjälte. Men även bikaraktärerna är trovärdiga, vilket är nödvändigt för att ge filmen den tyngd den behöver bland alla specialeffekter. 
  3. Handlingen. Detta är en presentationsfilm. Hela poängen med filmen är att bygga upp huvudkaraktären Dr Strange och det gör den på ett pålitligt sätt, troget serietidningarna. Om jag skulle jämföra den med någon film ligger nog Batman Begins närmast, men enligt mig är Doctor Strange bättre än den på alla punkter. Den innehåller kanske inte så många twister eller djupa moraliska funderingar som till exempel The Winter Soldier eller The Dark Knight Rises, men det är inte heller vad jag förväntade mig.
  4. Humorn. Flera av de senaste Marvel-filmerna har jag tyckt haft för många och för uppenbara oneliners. Dr Strange faller inte i samma fälla utan håller humorn på en lagom nivå. 

Det enda som gör att filmen inte får 5 av 5 i betyg är att den saknade det där lilla extra. Även om handlingen var bra så kunde jag inte undgå att känna att jag gärna hade velat ha någonting mer, lite mer djup eller lite mer överraskning. Detta kan dock bero på att jag visste om de twister som filmen skulle bjuda på, eftersom jag känner till karaktären ganska väl sedan innan. Samma känsla fick jag även med skurken Kaecilius, som spelas av Mads Mikkelsen. Även här är skådespeleriet bra men förutom några strider får han inte särskilt mycket utrymme i filmen. Jag hade gärna sett någon mer scen som fördjupade karaktären.

Sammantaget bygger filmen upp huvudkaraktären på ett bra sätt och bollar upp för framtida Marvel-filmer. Det återstår att se hur Dr Strange och hans sällsamma krafter kommer att påverka resten av Marvel-universumet, men med tanke på hur välgjord den här filmen var så är jag väldigt förväntansfull. Doctor Strange kommer att förändra tonen för hur Marvel tar sina filmer framåt i fortsättningen och det är en väldigt bra sak.

Betyg: 4/5

  4/5  Recension

Recension - Blood Song0

18 oktober 2016

Vaelin Al Sorna var bara 10 år gammal när hans far gav honom till kyrkans sjätte order. Bröderna i Sjätte Ordern är kyrkans krigare som försvarar riket mot alla hot. Varför lämnade hans far honom till dem? Vad är den mystiska sjunde ordern och vem är Han som väntar?

Blood Song, den första boken i Shadow of the Raven trilogin, är en mörk gritty fantasy som självpublicerades 2012 av författaren Anthony Ryan men plockades senare upp av Orbit Books. Den är precis en sådan fantasyberättelse som jag letat efter. En klassisk fantasysaga, där den unga pojken tränas till att bli en näst intill perfekt svärdsman men med en modern värld, trovärdiga karaktärer och en mörk handling. Vid en första anblick tycks boken vara ganska stereotypisk, den tråkiga framsidan gör inget för att minska detta intryck, och undviks kanske därför av en del läsare. Men jag uppmanar er att ge den en chans. Blood Song må vara stereotypisk men den gör alla de klassiska tropen så bra att den absolut är värd er tid. 

Bokens struktur liknar Patric Rothfuss upplägg i The Kingkiller Chronicle. Vi får först följa en historiker i det Alpiriska riket, Vaelins fiender, som fått uppgiften att skriva om Vaelins liv. För dem är Vaelin "The Hope Killer" och han är på väg till sin egen avrättning, efter att ha tillfångatagits av Alpirierna i kriget. Vaelin börjar berätta om sitt liv för historikern och här hoppar vi tillbaka i tiden till den dag då Vaelin lämnades på den sjätte orderns trappa. 

"He had many names. Although yet to reach his thirtieth year history had seen fit to garner him with titles aplenty: Sword of the Realm to the mad king who sent him to plague us, the Young Hawk to the men who followed him through the trials of war, Darkblade to his Cumbraelin enemies and, as I was to learn much later, Beral Shak Ur to the enigmatic tribes of the Great Northern Forest. But my people knew him by but one name and it was this that sang in my head continually the morning they brought him to the docks: Hope Killer. Soon you will die and I will see it."

Personligen gillar jag berättelsen om Vaelin mer än t.ex. den om Kvothe i den bästsäljande Name of The Wind. Vaelin är sympatisk, lojal och omtänksam men drar sig samtidigt inte för att göra det som krävs för att nå resultat. Han känns, trots sina färdigheter, verklig till skillnad mot den närmast perfekta och irriterande Kvothe. Även bikaraktärerna, hans bröder Dentos, Barkus, Caenis och Nortah men även Kung Janus och hans dotter prinsessan Lyrna är alla olika varandra och drivs av egna motiv som gör dem till några av de allra mest intressanta karaktärer jag läst om.

Världen är som sagt en traditionell mörk fantasyvärld med medeltida inslag och fylld av hemligheter som sakta nystas upp för läsaren. Inget spektakulärt eller unikt men precis som karaktärerna - välskrivet. Allt ifrån religion, ekonomi, politik och krig känns nyanserat och trovärdigt. Magin förklaras delvis mot bokens slut men är överlag väldigt mystisk och kommer förhoppningsvis utforskas mer i seriens två efterföljande böcker. 

Sammantaget är det en blodig actionpackad berättelse med flera twists som gör att du inte vill lägga ifrån dig den. Det enda som gör att den inte får ett 5/5 i betyg är att jag saknar en nemesis, en motståndare till Vaelin som får mig intresserad. Även om huvudkaraktären har gott om fiender, mäktiga sådana också, känner jag ändå aldrig någon känslomässig koppling till dessa. 

Betyg: 4/5