JL Fantasy

Författarintervju - Anna Jakobsson Lund0

29 oktober 2017

Anna Jakobsson Lund, mest känd för sin trilogi Systemet, är aktuell med sin nya bok Equilibrium. Jag passade på att intervjua henne i samband med boksläppet.

(Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren)

Vi träffades första gången på Swecon 2017 där gav du mig en av de bästa pitchar jag hört för din första bok Tredje Principen. Hur skulle du pitcha Equilibrium?

Equilibrium är berättelsen om Ari, som arbetar som kemist och tar fram krigsmateriel. Efter en olycka tvingas hen fly till Porto du Luando, en stad som jag brukar beskriva som en blandning mellan New Orleans och Moulin Rogue. I Porto upptäcker Ari att världen kanske inte är så enkel att förstå sig på som hen trott. Hen träffar nya människor och måste ompröva sina egna sanningar medan hen gömmer sig från myndigheterna och skapar ett nytt liv åt sig själv.  

Berätta, hur fick du idén och inspirationen till Equilibrium?

Själva idén fick jag när jag slog huvudet i ett köksskåp och för ett ögonblick fick för mig att en skål jag hållit hade försvunnit (smällen gjorde mig lagom förvirrad för att en ny idé skulle få fäste). Jag började tänka på hur det skulle vara om stark smärta gjorde att saker försvann. Eftersom jag höll på med trilogin om Systemet då fick idén ligga och gro ett bra tag innan jag tog tag i den.

Efter Systemet hade jag en längtan efter en miljö som tar mer plats, som blir som en egen karaktär. Inspirerad av till exempel Scott Lynchs version av ett medeltida Venedig ville jag ha en plats som var dramatisk och färgstark och som kändes mer positiv i grunden är de dystra miljöerna i Systemet. Ganska tidigt kände jag också att jag ville skriva om en karaktär som jag kunde frikoppla från könsroller.

Hur skiljer sig Equilibrium från andra böcker i samma genre?

Något som slår mig är att miljön är mer modern än vad som är vanligt. Det är inte steampunk, men har ändå tagit mycket mer inspiration från förra sekelskiftet än någonting feodalt. För många kan fantasy nog beskrivas som antingen episk eller urban, men det finns ju väldigt mycket däremellan att inspireras av.

En annan sak är förstås detta med huvudpersonen. I vår värld hade Ari eventuellt kallat sig icke-binär. Hen är uttalat varken man eller kvinna och rör sig mellan de stereotypa uttryckssätten utan att det är något direkt konstigt med det. Under berättelsens gång träffar Ari också många personer som i dag kanske skulle kalla sig transpersoner, eller beskriva sig som personer med könsöverskridande uttryck. Det gör att ett naturligt tema för historien blir kön och vad kön egentligen består i.

Överlag tänker jag att fantasygenren inte så ofta väljer att vara samhällskommenterande. Det förekommer självklart, men det är vanligare inom science fiction. I Equilibrium behandlar jag frågan om hur även goda människor har fördomar som får styra hur de ser på och agerar mot andra. Makt, klass och hur den lilla människan blir en del av ett större system är också frågor som på något sätt alltid nästlar sig in i mina historier. Den här gången tänkte jag inte skriva om det, men så dök det upp en karaktär som effektivt släpade in de frågorna i berättelsen, och jag lät det hända för att det är väldigt viktiga frågor. Jag vet inte om det är typiskt norrlänningar, men klassfrågan har alltid intresserat mig.

(Omslagsdesign - Jesper Holm)

Med Equilibrium tar du nya tag efter att ha skrivit trilogin om Systemet. Hur har processen sett ut och skiljer det sig mycket på att skriva en trilogi än att skriva en ensamstående roman?

För varje bok jag skriver tänker jag att det ska bli enklare. Equilibrium skrev jag uttalat som en ”singel” för att jag inte ville ge mig på en serie igen efter Systemet. Men det visade sig finnas andra utmaningar med att få in allt jag ville i bara en bok. Det är inte heller en bok som passar in på ”Hjältens resa”- eller ”Rädda världen”-dramaturgi, och det har varit lite läskigt att faktiskt hålla fast vid att det är den här historien jag vill berätta.

Idén hade jag jobbat mycket med i huvudet medan jag skrev klart trilogin. Jag hade också petat ihop några scener. Som vanligt åkte de flesta av de scenerna till slut i sopkorgen, men de fick mig i alla fall på rätt spår. Under hösten 2016 skrev jag råmanus och sedan gick det igenom många omgångar av testläsningar. Totalt har 10 – 15 personer läst olika versioner av manus. Jag är så lyckligt lottad att jag har fantastiska författarkollegor som läser mina manus, och alla har sin specialitet som de hjälper mig med. Eftersom jag inte har egen erfarenhet av trans har jag också låtit personer som har den erfarenheten läsa i flera faser av processen.

Min teknik handlar mycket om att riva upp och skriva om och hitta på nytt i många varv innan det blir bra, och det är definitivt svårare att göra när berättelsen blir mer omfattande. Equilibrium är lite av en tegelsten, och det har kanske varit den största utmaningen, att hålla ordning på allting.

När jag skulle lämna världen fanns det trådar kvar att fästa, och det är inte säkert att boken fortsätter att vara en singel för alltid. Att skriva från olika karaktärers synvinkel i samma miljö känns lockande. Så att hålla fast vid singelformatet visade sig också vara utmanande.

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Jag skulle väldigt gärna vilja att boken hittades av en fantasygalen person som ledsnat på att det samhällssystem som beskrivs ofta är märkligt slutet och gammalmodigt trots att författaren använt sin kreativitet till max i skapandet av andra delar av världen. Gärna en person som själv inte vill passa in i en trång norm. Och som gillar illusionister! Jag tror att Equilibrium kan vara precis rätt bok för hen. Och att ha fått skriva en bok som är precis rätt för en person, det är stort.

När jag har läst klart Equilibrium, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Något av Robin Hobb, om du inte redan gjort det. Eller Graceling-serien av Kristin Cashore (som heter ”De utvalda” på svenska). Eller The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch. Eller Six of Crows av Leigh Bardugo (som något oväntat heter “Högt spel” på svenska). Eller Kleptomania av Kristina Hård. Eller vad som helst av Maria Turtschaninoff. Eller The Long Way to a Small and Angry Planet av Becky Chambers, eftersom den gav mig inspiration till mitt nya skrivprojekt, som är en rymdopera med fem lite kortare böcker. Den här gången ska det inte vara så kämpigt att skriva!

  

Mer information om Anna kan ni hitta på förlagets hemsida  och Equilibrium kan ni köpa på valfri nätbokhandel.   


Recension - Thor: Ragnarok0

28 oktober 2017

Thor försöker stoppa Ragnarok - Asgards undergång. Efter att hans hemplanet erövrats av dödsgudinnan Hella kastas han ut i universum och hamnar på en skräpplanet. Utan sin mäktiga hammare måste han skynda sig för att hinna tillbaka till Asgard för att stoppa Ragnarok. Men först måste han överleva en dödlig gladiatorkamp som tvingar honom att slåss mot sin förra vän, Hulken.

Jag gick in till biografen med blandade förhoppningar. De trailers som släppts verkade lovande men under de senaste veckorna hade jag hört flera för-recensioner säga att filmen skulle vara den roligaste marvelfilmen hitintills. Det kanske låter som en bra sak, men brukar egentligen betyda något annat. Att filmen saknar djup och istället blir en kavalkad av oneliners och actionscener.

Tyvärr är det precis så även med Thor: Ragnarok. Som alltid hoppas jag på att karaktärerna ska ha ett djup, att de ska kännas verkliga och att man ska bry sig om deras kamp. Det gör man inte i den här filmen. I alla fall inte mer än vilken annan medelmåttig marvelfilm som helst. Skurkarna saknar djup och det är för många hjältar för att man ska bry sig om någon av dem. Hade detta varit en av de första marvelfilmerna som haft detta tema hade jag kanske hyllat den men nu känns den bara som en till i mängden. 

Med detta sagt så är inte Thor: Ragnarok någon dålig film. Men jag skulle inte heller sträcka mig till att säga att det är en bra film. Precis som för-recensionerna sade så är nog filmen en av de roligaste marvelfilmerna hittills, men det tyckte jag var en av dess nackdelar. Skämten haglar alldeles för tätt, i stort sett varenda scen genom hela filmen, för att filmen ska kunna tas på allvar. Jag log större delen av filmen men väldigt få av skämten var så roliga att jag skrattade högt. En kort cameo av Matt Damon och några diskussioner mellan Thor och Hulken i deras fängelse var mina personliga favoriter. 

Även världsbygget och actionscenerna är underhållande. De känns överlag trovärdigt och välbudgeterat men har samma brister som skämten har. Det blir snabbt för mycket och för opersonligt.

Sammantaget:

Förvänta dig inget särskilt av Thor: Ragnarok. Har du sett trailern vet du redan mer eller mindre exakt hur filmen börjar, vad de kämpar mot och hur den ska sluta. Men vill du bara ta det lugnt och se en lättsam marvelfilm fylld av explosioner och skämt då är Thor: Ragnarok något för dig. Personligen önskar jag dock att jag skippat bion och sett den på dvd om några månader istället. 

Betyg: 3 av 5

Vill du läsa fler Marvelrecensioner?

Spiderman: Homecoming 

Doctor Strange

Logan


Recension - Berserk (2016-2017)0

22 oktober 2017

Den här recensionen handlar om säsong två och tre av den klassiska animen Berserk från 1997. Säsong ett är än idag, 20 år efter dess skapelse, min favorit.

Efter att ha väntat i 20 år på en ny säsong av min favorit anime slängde jag mig över sociala medier och meddelade alla mina vänner att en ny säsong av Berserk snart skulle släppas. Den inledande hoppfullheten utbyttes dock snart av en chockartad känsla. Jag trodde inte att det skulle kunna vara möjligt men skaparna har helt misslyckats med att skapa en värdig uppföljare. 

Säsong två släpptes 2016 och det allra mest uppenbara problemet med den, och även säsong tre som tog vid året därpå, är dess animation. De misslyckas på alla tänkbara sätt med att både animationen och med ljudeffekterna. Det är stundtals så dåligt att jag stundtals inte kan göra annat än att skratta.

Jag fokuserar dock sällan på de grafiska delarna av någon anime utan har alltid sett det som en trevlig bonus om animationen är bra, men inget som är nödvändigt för att jag ska fortsätta se en serie. Men även jag hajade till när jag såg just hur dåligt animerat den här serien är. Se exempel i klippet ovan. Hade det inte varit för att originalet var så bra som det var hade jag inte fortsätt titta.

Men hur bra är handlingen? 

Spoilervarning

Säsong två följer löst mangan och de händelser som tar vid efter att Guts blivit The Black Swordsman. Han vill hämnas sina vänners död men tvingas istället fokusera på att skydda sin trasiga älskare Casca. Överlag en rätt trist och händelselös säsong förutom att en del bestående följeslagare presenteras.

I säsong tre händer desto mer. Guts träffar Schierke som förändrar hela animen (till det sämre) med sina trollformler och sitt barnsliga humör. Mot säsongens sista avsnitt får även Guts Berserkerrustningen som på många sätt definierar hela mangan. Säsongen avslutas med att Guts strider mot den nya Band of The Hawk i en slutstrid som var intressant men alltför kort.

Både säsong ett och två avviker en del ifrån mangan men följer ändå helhetskänslan med den mörka och blodiga världen väl. Jag har dock inte varit en särskilt stor fan av något av handlingarna som tar vid efter Griffiths transformation. Mangan senare ark har aldrig lyckats fånga kamraderiet, det känslomässiga djupet, wowkänslan i stridsscenerna eller den taktiska briljansen som animens första säsong gjorde.

Sammantaget: 

Båda säsongerna är underväldigande. Det är inte bara animationen som är dålig utan även handlingen och karaktärerna är inte i närheten av lika intressanta som Guts, Casca, Griffith och de andra var. Jag kände aldrig någon form av oro för karaktärerna, inte ens för Casca som är på väg att dö ett dussintalsgånger. Till och med Guts, är inte lika intressant som han var i den första säsongen, vilket gör att det endast är den avslutande striden i säsong tre som har en gnutta av wowfaktor.

Det är svårt att beskriva just hur besviken jag är. Från att ha varit den bästa animeserien någonsin till att bli detta. Under de inledande avsnitten av säsong två tänkte jag att jag inte skulle döma den genast. Den kanske kunde ta sig, Guts var en av de allra coolaste karaktärerna som någonsin gjorts så jag tänkte att även om allt annat omkring skulle suga skulle åtminstone han rädda serien med sin blotta närvaro. Men tyvärr är inte så fallet. Jag kan dock inte sträcka mig så långt som att ge den 1 av 5 i betyg. Världen och upplägget är fortfarande intressant och de korta scenerna i slutet av serien med Guts och Griffith, samt striden med den nya Band of The Hawk innehåller fortfarande nån slags mystik som gör att jag inte kan sluta titta. 

Betyg 2 av 5


Är det värt att lägga sin tid på att blogga?0

14 oktober 2017

Är det värt att satsa en massa tid på en blogg som aspirerande eller nyutgiven författare eller tar det bara en massa tid ifrån ditt skrivande?

Under årets Worldcon satte jag mig ner och pratade med Kristina Hård under en lunch. Hon berättade att hon bloggade rätt mycket förr men att hon till slut valde att sluta helt och hållet. "Texten tar den tid den kräver oavsett vilken typ av text det är" sade hon. Med det menade hon att den tiden du lägger på din blogg tappar du från ditt eget skrivande. Så är det verkligen värt det?

Jag tror inte att det finns några enkla svar på den frågan. Det beror helt och hållet på dig. Hur roligt tycker du att det är att blogga? Hur villig är du att lägga ner tiden som krävs för att hålla bloggen levande? Har du en övergripande tanke med din blogg, vad den ska leda till och hur den ska leda dit?

Om ditt svar är ja på alla tre ovanstående frågor skulle jag säga: Ja, det är värt att lägga tid på att blogga för att nå ut till potentiella läsare. Jag är dock inte på något sätt en marknadsföringsexpert så huruvida jag har rätt eller inte på den frågan får framtiden visa.

Men jag är övertygad om att för att vara en lyckad författare idag räcker det tyvärr inte med att "bara" skriva en bok, ställa ut sina böcker på mässor och skicka ut recensionsexemplar till bloggar och tidningar. Det krävs att du ger mer av dig själv än så. Det viktigaste är självklart att boken är bra, men det är lika viktigt att engagera folk omkring dig till att hjälpa dig i din marknadsföring. Sociala medier är ett bra verktyg för det. Genom att vara aktiv online, det behöver nödvändigtvis inte vara bloggande, kan du se till att folk minns dig och viktigaste av allt – genom att hjälpa dem nu kommer de kanske hjälpa dig i framtiden.

I somras snöade jag in mig rätt mycket på marknadsföring. Läste massor av bloggar och lyssnade på flera podcasts om marknadsföring. Här är mina tre bästa tips om du också vill lära dig mer om marknadsföring:

  • The Other 50%. Det som påverkat min syn på marknadsföring allra mest var Chase Jarvis video där han pratar om att skapa band till människor som ett långsiktigt sätt nå ut.
  • Nätverkspodden. Lättsam svensk podd på 15-20 minuter per avsnitt som flera gånger har tagit upp marknadsföring specifikt riktat till författare.
  • The Tim Ferris Show. En av de mest nerladdade podcastsen på i-tunes. Tim intervjuar kända personer och försöker lista ut varför just de lyckats slå igenom i deras respektive branscher. Denna podcast har gjort att jag tänkt om flera saker i mitt privata liv för att må bättre och samtidigt lyckas skapa mer skrivtid för mig själv.

Tack vare denna nyfunna inspiration har jag under 2017 satsat ännu mer av min tid för att se till att bloggen håller en högre kvalitet än tidigare. Ett inlägg per vecka, längre och mer redigerade texter. Och nu en rad nya funktioner som förhoppningsvis ska ge bloggen mer liv.

  • Maillista: Jag har äntligen fått till en enkel prenumerationsfunktion. Är du intresserad av att få påminnelser om när jag skrivit nya inlägg kan du gå in på Följ mig-fliken och klicka på prenumerera.
  • Gamla inlägg: Jag har fört över en rad inlägg från  min förra blogg. Det var intressant att påminnas hur känslostyrd jag är som person. Flera av de äldsta inläggen handlade om mina känslomässiga berg- och dalbanor. 
  • Nya taggar: Förhoppningsvis ska det bli lättare att navigera bland mina tidigare inlägg nu då jag lagt in en ny taggfunktion. Tidigare var den enda sorteringen som jag hade på bloggen en datumsortering. Den ska snart ändras och ersättas av en taggfunktion. Är man intresserad av att bara läsa min bokrecensioner så finns det en tagg för det. Vill man istället bara läsa om min skrivprocess finns det också en sådan. Redan nu ligger den nya taggfunktionen uppe på höger sida under den gamla datumsorteringen.
  • Nytt flöde: Under den nya fliken Följ mig finns mer än bara prenumerationsfunktionen. Där kan man även se mina senaste inlägg på Twitter, Instagram och Pinterest. På Twitter skriver jag mest om politiska händelser i Sverige och resten av världen. På Instagram lägger jag främst upp bilder från mitt privatliv och på Pinterest kan man få en inblick i hur jag bygger upp mina världar med hjälp av bilder. 

Följ gärna mig på sociala medier och gå med i min maillista om du vill ta del av massor av tips på bra fantasy och även en del skrivtips då och då.

Vill du läsa fler inlägg om mitt skrivande?

Mitt Worldcon75

Mitt Swecon 2017

Fem steg för att planera en fantasybok


Recension - Emperor's Blades0

30 september 2017

Kejsaren av Annur är död, kaos utbryter i imperiet. Hans tre barn måste nu glömma deras sorg och förbereda sig på det värsta tänkbara scenariot. Försöker någon störta imperiet? Den äldsta sonen Valyn tränas i imperiets dödligaste kompani. Men efter en rad "olyckor" och en döende soldats varning inser han att även hans liv är hotat. Kejsarens dotter, Adare, har övertagit rollen som minister och jagar nu mördaren av kejsaren men är osäker på vem hon kan lita på i huvudstaden. Det tredje barnet Kaden ska ärva imperiet, men han är en halv värld iväg för att träna med munkarna som dyrkar Den Blanka gudens hårda tekniker. Om han lyckas med träningen kommer han lära sig hemligheter som få i imperiet besitter. Men kommer det räcka för att hålla honom vid liv när både mänskliga och ickemänskliga fiender hotar.

Brian Staveleys debutroman från 2014, The Emperors Blades, är den första boken i trilogin Chronicle of the Unhewn Thrones. 

Den övergripande handlingen är enkel men samtidigt väldigt smart i sitt upplägg. Kejsaren dör och hans barn måste hantera situationen på tre olika fronter. De är separerade från varandra men ändå sammanlänkade i deras gemensamma problem - alla deras liv och kanske även hela rikets säkerhet är hotat. Upplägget förvaltades dock inte till fullo.

Jag var övertygad om att karaktärerna skulle förenas i slutet av boken och genensamt rädda riket. Detta skedde dock inte förrän i bokens sista sidor, med två av karaktärerna, och även då känns sammanslagningen inte nödvändig. Detta gjorde att jag kände mig lurad på det grundläggande löftet som boken gav mig när jag började läsa.

Ett annat problem uppstod med Adares handling. Den bygger sakta upp mot en avslutande dramatisk twist som ska knyta samman hela berättelsen. När denna twist slutligen hände var den inte alls vad jag tänkt mig. Det fanns ingenting i den tidigare handlingen som gjorde att jag hade kunnat lista ut vad twisten skulle vara, vilket irriterade mig.

Ett tredje problem jag hade med handlingen var att den rätt ofta kändes onödigt långsam. Boken är generellt sett välskriven men valet av scener hade kunnat effektiviserats. Rätt många kapitel fungerade endast som transportsträckor utan större mening. 

Även karaktärerna hade vissa grundläggande problem. Alla tre kändes intressanta och mycket hände kring dem men man fick aldrig någon koppling till dem som individer. Alla tre var där för att fylla ett hål i handlingen, jag fick sällan någon uppfattning om vad karaktären skulle ha gjort om hen inte kastats in i den roll den givits. Vilka intressen eller inre mål de hade berördes inte.

Ofta upplevdes också huvudkaraktärerna som dumma. Genom att ställa några enkla frågor skulle en del av mysterierna i handlingen kunnat klarats av halvvägs in i boken. Vilket författaren givetvis inte ville, därför fördummades karaktärerna. Detta hör också samman med att flera kapitel upplevs som transportsträckor - hade karaktärerna bara tänk till tidigare skulle handlingen gått snabbare. Detta var särskilt tydligt i Kadens handling, som fram till boken startar har spenderat åtta år utan att göra nästan några framsteg över huvud taget i sin träning och han gör inte heller några större framsteg i den här boken, förutom i de allra sista kapitlen.

Bokens största styrka är dess världsbygge. Även om karaktärerna aldrig träffar varandra känns det som att deras val på något plan ska påverka varandra. Staveleys lyckas, utan att gå in på för mycket detaljer, skapa ett levande och vidsträckt imperium som jag genast drogs till. Att detta imperium också hotas av en fiende, som än så länge håller sig i skuggorna, gav berättelsen ett driv som gjorde den svår att lägga bort.

Även magisystemet kändes intressant, inte på en Brandon Sanderson nivå men helt okej. I bok ett har ingen av de tre huvudkaraktärerna någon magisk förmåga men det finns några andra karaktärer som har det och dessa korsar vägarna med huvudkaraktärerna vid flera tillfällen. Utifrån det som förklarats i bok ett verkar magisystemet vara ett hårt sådan, med tydliga begränsningar och krav på vad som krävs för att magin ska kunna brukas.

Sammantaget

The Empror's Blades är en klassisk highfantasyroman med tre perspektivkaraktärer, ett utvecklat magisystem och ett imponerande världsbygge. Serien för inte med sig särskilt mycket nytt till genren men det är en välskriven saga med tonvis av potential, som bok ett dock inte riktigt levde upp till.

Gillar du klassisk highfantasy med en mörkare, något modernare känsla (inte grimdark men nära på) är denna bok definitivt värt din tid.

Betyg: 3/5

 

Vill du läsa fler recensioner om fantasyserier med potential?

Skymningseld - Henrik Widell

De Rotlösa - Marcus Olausson

Steelheart - Brandon Sanderson