JL Fantasy

Varför skriver du inte mer?0

18 mars 2017

Snackar du om att skriva? Det är inte att skriva. Har du en ide som är fantastisk? Det är inte att skriva. Planerar du din bok? Det är inte att skriva. Går du kurser i skrivande? Det är inte att skriva. Bloggar du om skrivande? Det är inte att skriva. Läser du? Det är inte att skriva. Författare skriver.


Recension - Queen of Fire0

11 mars 2017

I den sista boken av Ravens Shadow trilogin måste Vaelin Al Sorna hjälpa sin nya drottning att återta sitt förstörda rike och sätta ett slutgiltigt stopp för The Ally´s planer. För att göra detta reser de tillsammans med deras nya budsförvanter över hela världen, till hjärtat av det Valeriska riket.

Redan i bok två störde jag mig på hur serien utvecklades, framförallt med författarens val att lägga till tre nya huvudkaraktärer. Ingen av de tre nya och inte heller huvudkaraktären från den första boken var särskilt intressanta i bok två. I den tredje boken, Queen of Fire, fortsätter handlingen i samma spår. Medan jag lyssnar på boken kommer jag gång på gång på mig själv med att längta efter att någon av huvudkaraktärerna ska dö för att handlingen ska bli mer intressant. Men detta händer aldrig, istället blir handlingen en kavalkad av stridsscener medan de alla, på var sitt håll, avancerar allt längre in i det Valeriska riket. Jag räknade inte antalet sidor men det kändes som att ungefär hälften av boken var strider. Vanligtvis älskar jag stridsscener men det här blev väldigt snabbt för mycket eftersom att de nästan alltid betydelse och blir istället bara en transportsträcka för att karaktärerna ska ta sig till Volar där avslutningen på berättelsen hägrar. När den slutliga striden med The Ally äntligen kommer är den över alldeles snabbt, kortare än nästan alla de tidigare striderna. Förklaringen om den svarta stenen och den onda "kraften" som fanns på den andra sidan av den kändes för mig alldeles för enkelt för att ge ett värdigt slut på berättelsen. 

Sammantaget

Jag har aldrig tagit mig igenom en hel serie där jag så tidigt in i den längtade efter att den skulle ta slut. Ett tråkigt avslut på serien som startade med den fantastiska debutromanen Blood Song

Betyg: 1 av 5


Recension - Logan0

04 mars 2017

En sliten Logan gömmer en gammal Professor X i denna postapokalyptiska X-Men film. Men alla Logans hans försök att hålla sig och professorn gömd går om intet när en liten flicka tvingas in i hans liv.

Du kanske undrar om du ska orka gå på bio igen bara för att se ytterligare en till av Marvels floppande X-Men filmer? Är Logan - The Wolverine verkligen värd att se på bio?

Som med alla filmer beror det på vad du är ute efter. Vill du se Hugh Jackman göra sin bästa tolkning av Wolverine, en film som fokuserar mer på Logans känslor och mindre på att rädda världen då är den här filmen för dig. Men förväntar du dig en episk hjältefilm med koppling till de tidigare filmerna eller till de andra X-men karaktärerna då kan du vänta tills den släpps på DVD. 

Logan är en fristående film och har som sagt inte någon tydlig koppling till nån av de tidigare filmerna, den bygger inte heller upp för någon kommande handling. Den fokuserar mer eller mindre enbart på relationen mellan Logan och den lilla flickan som snubblar in i hans liv. Deras relation är filmens styrka och alla de andra sakerna som jag störde mig på, som jag inte tänker gå in på av spoilerrisk, kändes på något sätt inte särskilt viktiga när relationen mellan dem var så fin. 

Alla skådespelarna gör bra insatser men särskilt Hugh Jackman som den trötta Logan och Patric Stewart som den gamla Charles Xavier. Den är dock viktigt att påpeka att filmen har en 15 års gräns som i mina ögon känns ganska låg med tanke på just hur mycket våld, blod och hjärnsubstans som flödar redan i filmens allra första scener. Men samtidigt är filmen inte heller helt mörk. Den håller en god nivå i dess skämt. Inte de klassiska Marvel-one-linesen utan en mera vuxen humor med vardagliga lustiga situationer, som passade filmen bra. 

Sammantaget. 

Jag velade länge om jag skulle ge filmen en trea eller en fyra i betyg men tyvärr tycker jag att den har för många logiska luckor för att förtjäna ett högre betyg än en trea. Filmen hade också gärna fått ha någon slags koppling till de äldre eller till kommande filmer. Och den saknade även det där lilla extra episka som jag förväntar mig av en bra superhjältefilm. Men trots dessa invändningar var Logan - The Wolverine en bra avslutning på Hugh Jackmans tolkning av Wolverinekaraktären.

Betyg: 3/5

PS: Det som störde mig allra mest var att det inte var någon video efter eftertexterna.


Alfaläsare - Att få bra feedback i ett tidigt skede0

26 februari 2017

Olika författare verkar hantera alfaläsare på olika sätt. Många väntar tills första utkastet av manuset är helt färdigt innan de lämnar över det till någon annan men jag skulle ha väldigt svårt för att vänta så länge.

En gång i månaden träffas jag och mina tre alfaläsare: Andrea, Irene och Victoria via skype. Helgen innan träffen skickar alla in texter som de vill att de andra ska läsa igenom och kommentera. I mitt fall brukar det röra sig om ungefär ca 10-30 sidor. Det jag hunnit skriva sedan förra träffen. De kommenterar inte meningsbyggnad, ordval eller felstavningar utan istället helheten. De läser igenom manuset som "vanliga" läsare gör och ger sin allmänna uppfattning om texten. Någon del kanske var långrandig, informationstung eller så var dialogen styltig. I många fall är det bara en känsla från läsaren men det är viktigt att ta till sig allt som författare. Om läsarna får en viss känsla av texten är det viktigt att jag vet det så att jag kan anpassa texten efter den känslan.

Men de konstruktiva kommentarerna som alfaläsarna ger är egentligen inte det viktigaste för min del. Skrivandet är en plåga. Jag kan inte stänga av min inre röst som säger åt mig att jag inte duger, att det jag skrivit är värdelöst, att ingen någonsin kommer att gilla det jag skriver. Jag bygger upp en frustration kring min text. Ju mer jag hunnit skriva, desto sämre tycker jag oftast att den är. Jag kämpar med att övertyga mig själv att inte radera allt jag skrivit och där kommer alfaläsarna in. När jag tvivlar tänker jag, "vänta och se vad tjejerna säger". De peppar och berättar vad de gillade, och även om det inte brukar vara en särskilt stor del av samtalet är detta det jag behöver allra mest. Jag inser då att allt som jag skrev inte var värdelöst. Vissa saker behöver jag jobba med, men vissa saker är också bra, något som jag tror att många kämpande författare har svårt att komma ihåg. Alfaläsarna ger mig en klapp på ryggen som säger åt mig att fortsätta kämpa. 

Alfaläsarnas kommentarer är därför på många sätt höjdpunkten på hela min månad. Ni som lämnar ert manus till alfaläsare sent, hur håller ni uppe motivationen och peppen under tiden och varför lämnar ni inte ifrån er manuset tidigare?


Spelberoende0

19 februari 2017

Veckan innan jul beslöt jag mig för att sluta spela datorspel helt och hållet för att skapa mer tid för mitt skrivande. Så här har det gått efter två månader.

Jag gick på min första samtalsträff den femte januari. Jag var otroligt nervös eftersom jag inte visste vad jag hade gett mig in i. Jag var också nervös för att jag kanske skulle inse att mina problem var större än vad jag trott. Men samtidigt var jag också rädd för att de andra på träffen skulle tycka att mina problem var bagateller jämfört med deras och därför skulle jag inte vara välkommen.

Inget av de ovanstående hände. I stället möttes jag av väldigt trevliga och öppna människor som tog emot mig med ett leende. Vi utbytte berättelser och det var fantastiskt skönt att kunna prata öppet om mina problem utan att känna att någon av de andra skulle döma mig. Tvärtom var de glada och stöttande när jag tog mod till mig och berättade min historia. Jag berättade om hur mitt spelberoende startade, vilka problem det medfört, hur jag försökt hantera och maskera det under många år innan jag till slut insåg att det inte var hållbart, särskilt nu med en son och med mina nya målsättningar. Efteråt kändes hela jag lättare.

En vecka senare, tre veckor efter att jag slutat spela, fick jag min första fysiska reaktion. Det var en lördag och det kändes som att hela min kropp kliade. Jag tyckte det var jobbigt att sitta still, jag kunde inte sluta prata och till slut var jag tvungen att städa hela huset för att inte gå i taket. Först förstod jag inte vad det var, men efter ett tag gick det upp för mig. Jag var spelsugen. Efter att jag insåg vad det berodde på blev det lättare att hantera problemet och när känslan dök upp igen, någon dag senare, kunde jag sysselsätta mig med annat för att distrahera mig från känslan i kroppen.

Mina känslor inför spelandet har svängt flera gånger under dessa veckor och en kväll, när jag var hemma själv, var jag väldigt nära på att "belöna" mig själv genom att spela lite Civilization. Men idag har jag inte haft något spelsug alls på ungefär tre veckor och jag kan stolt säga att jag inte har spelat data, TV eller mobilspel en enda gång på två månader.