JL Fantasy

Guldkompassen – Recension0

25 mars 2018

Guldkompassen handlar om Lyra, en 12-årig tjej som växt upp på universitetet Oxford tillsammans med äldre män, tjänstefolk och sin demon Pantalaimon. Lyra är envis och hamnar lätt i problem, men den här gången har hon hamnat i större problem än vanligt. Lyra gömmer sig i en garderob och överhör en konversation om den mystiska substansen Dust som förändrar hennes liv för alltid.

The Golden Compass

Spoilerfri recension

 

Guldkompassen är den första delen av Den Mörka Materian, en trilogi skriven av Philip Pullman som gavs ut 1995 och gjordes till film 2007.  

Jag har länge hört talas om hur bra Den Mörka Materian-serien ska vara och jag har sett den flera gånger på listor över de bästa fantasysserierna, men jag har dragit mig från att läsa den på grund av att den är en ungdomsbok, vilket jag inte brukar uppskatta. 

Guldkompassen berättas genom den 12-åriga Lyras ögon vilket var rätt frustrerande genom större delen av boken. Hon förstår väldigt lite av vad de vuxna runt omkring henne pratar om. Som läsare önskade jag ofta att de bara skulle förklara hur saker och ting fungerar och hör samman, istället för att lämna läsarna i en slags limbo mellan de vuxna karaktärernas förståelse och Lyras ovetande. Guldkompassen har dock rätt många vuxna sidokaraktärer som gör sitt bästa för att förklara för Lyra så det var inte riktigt så illa som jag tycker att många andra ungdomsböcker är.  

Det som gjorde att Guldkompassen, trots Lyras perspektiv, stack ut och överlag blev en angenäm läsupplevelse för min del var världsbygget. Först och främst demonerna som är ett slags djur som förkroppsligar människornas själ. Barns demoner kan ta vilken skepnad de vill medan vuxnas demoner får en permanent form när de genomgått puberteten. Lyras demon Pantalaimon, som ofta tar formen av en mus eller en hermelin, är på många sätt lik Lyra men inte helt och hållet. Man kan ofta förstå varför Lyra väljer att göra som hon gör genom att demonen beter sig nervöst eller stressat, som om demonen på något sätt reflekterar karaktärens magkänsla. I början av boken längtade jag efter att få reda på hur det kom sig att dessa demoner existerade över huvud taget men när svaret aldrig kommer accepterar man till slut att de bara är en del av den här världen och inte behöver förklaras. 

Den andra intressanta delen var geografin. Lyra växer upp i Oxford England vilket gjorde att jag i början trodde att boken utspelade sig helt och hållet i vår värld men efter ett tag blir det uppenbart att detta är en parallell verklighet till vår. En värld med steampunkliknande teknologisk nivå, samma geografi, överlag samma namn på platser men med en helt annan historia och flera ickemänskliga varelser. Som till exempel talande isbjörnar. Jag som vanligtvis har svårt för urban fantasy reagerade instinktivt negativt till detta men likt hur konceptet med demonerna växte på mig gjorde även geografin det. Det var skönt att alltid få en uppskattning av hur långt det är till vissa platser eftersom man redan känner till var till exempel Svalbard, Uppsala och Reykjavik ligger. 

Vetenskap, magi och religion blandas flitigt samman och det är ibland inte helt tydligt vad som är vad vilket gör serien svår att genrebestämma. Steampunk, Portal Fantasy och Science Fantasy i ett ungdomsfodral är mitt bästa definitionsförsök. I slutet av boken tas en del filosofiska, religiösa och allmänt mörka teman upp som ger den ett djup som jag inte läst i någon annan ungdomsbok.

Jag kommer inte fortsätta läsa serien eftersom jag inte uppskattade den unga huvudkaraktären, men det är en välskriven berättelse med flera intressanta teman och ett unikt världsbygge.

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Uprooted av Naomi Novik

Edgedancer av Brandon Sanderson

Skymningseld av Henrik Widell


Författardagen0

18 mars 2018

I torsdags blev jag färdig med första utkastet av Devans Dans. 26 månader har det tagit mig. Betydligt längre än vad jag först tänkt, men då har jag även passat på att bli pappa två gånger om, gifta mig, köpa ett hus och börjat jobba heltid igen också. Det är fortfarande en lång väg kvar till utgivning men oavsett hur det går är jag stolt över vad jag har åstadkommit under dessa två år.

Josef Lindell

Min fru har tidigare sagt till mig att jag är dålig på att fira mina framgångar. Det brukar oftast bli en middag ute eller en flaska bubbel, vilket är trevligt men kanske inte något som motsvarar tiden och arbetet jag har lagt ner. Därför tänkte jag till den här gången och tog firandet på allvar. Sagt och gjort – jag tog ledigt från jobbet och låtsades vara heltidsförfattare för en dag. Redan innan jag skrev färdigt mitt första manus 2015 lekte jag med tanken om hur en dag som författare skulle kunna se ut. Det var därför extra roligt att få leva ut den drömmen, om än bara på låtsas.

Jag klev upp klockan sex, duschade, mediterade och genomförde dagens första skrivpass. Därefter åt jag frukost i lugn och ro och läste nyheterna innan jag skrev i ytterligare en timme. Bara en sån sak, att få skriva två timmar innan klockan slagit nio: ren lycka.

Sedan åkte jag ner på stan för att se en paneldebatt på Littfest: Jules Verne – Sci-fi eller klassiker? En panel med bibliotekarien Tommy Bildström och förbundsordföranden för Sverok, Anna Erlandsson. Det var en intressant debatt där flera olika perspektiv om hur biblioteken förhåller sig till litteratur som hamnar mellan genrer och intressekategorier. 

Efter att ha lyssnat på debatten passade jag på att presentera mig själv för Bildström, som jag pratat lite med över nätet tidigare men aldrig träffat. Vi tog en lunch och pratade om bland annat Umeås kulturliv, svensk fantastik och hans och mina alster. Efter lunchen klämde jag in ytterligare två skrivpass, en massage och lite shopping innan jag åkte hem från stan. 

Under kvällen blev det ett sista skrivpass, två timmars provrättning, två avsnitt Jessica Jones och ett glas rom. Totalt sett en väldigt bra dag! 

Trodde aldrig jag skulle säga detta, men nu är jag faktiskt peppad på att äntligen få börja redigera mitt manus. 


En guide för att skriva magisystem: del 20

10 mars 2018

Hur skapar man ett magisystem? Vad bör man tänka på och var ska man börja? Här är mina tankar om vad som gör ett genomtänkt magisystem och hur jag går tillväga när jag lägger grunden i mina.

Magi

del ett gick jag igenom tre steg för vad man bör tänka på när man lägger grunden för ett magisystem. I den här delen tänker jag att gå närmare in på detaljerna i ett fungerande magisystem. Dessa råd gäller framför allt om du försöker skapa ett hårt magisystem.

  

1. Bestäm var kraften kommer ifrån

Det första steget kan tyckas uppenbart, men det är förvånande många fantasyserier som inte berör detta. Man kan självklart göra ett system där magikerna kan använda magin när de vill och hur de vill utan att behöva dra kraft från någon särskild källa. Ofta väljer författare att säga att magi bara är ännu en kraft, likt till exempel gravitationen, och det är väl bara coolt om ens värld innehåller mer magi?

Om du inte är särskilt bekymrad över att din värld ska vara trovärdig håller jag med om att man inte behöver tänka på varifrån magin i världen kommer, och jag håller med om att mycket magi oftast är coolare än lite magi. Problemet med detta är dock att man tappar kontakten med verkligheten och med karaktärerna. Till slut är det lätt hänt att läsarna efter ett tag inte bryr sig om vad som händer i berättelsen. De vet ändå att huvudkaraktärerna kommer att trolla fram en lösning på alla problem som kommer deras väg, så varför ska de engagera sig och oroa sig för dem?

Vill du skriva trovärdig fantasy bör du dock förklara varifrån din kraft kommer. Genom att definiera var kraften kommer ifrån sätter man en gräns på hur mycket kraft som kan dras från den källan och därmed skapar man konflikt i berättelsen. Fundera kring källan men också vem som kan använda kraften, och kanske ännu viktigare: vad krävs för att någon ska kunna dra kraften från den källan? Vilket leder oss till nästa råd.

  

2. Definiera vad magin inte kan göra

Detta är det största problemet jag har med mjuka magisystem. Varje gång en röd präst gör något magiskt i A Song of Ice and Fire-böckerna blir jag mer förbannad än glad över att jag har fått se en ny magisk förmåga. Samma sak gäller Gandalf i Sagan om Ringen, när han till exempel lyser med sin stav i Moria. Det är ju passande att han kan göra det, för annars skulle alla utan mörkersyn inte kunna se något eftersom de troligtvis inte har släpat med sig lampolja över halva Midgård. Varje gång en ny förmåga presenteras i böcker där magisystemet inte har förklarats tänker jag att magin troligtvis endast är där för att författaren skrivit in sig i ett hörn och inte kommer på något annat sätt att leda berättelsen dit hen vill. 

Nu tänker ni kanske att det viktigaste är väl ändå att bestämma vad magin KAN göra? Mitt enkla svar där är, nej. Det är alltid begränsningarna som sätter ramen för karaktärernas handlingsutrymmen och det är begränsningarna som skapar spänning, djup och konflikt i din värld. Genom att ha tydliga regler för vad som är möjligt i din värld vet både du som författare och läsarna vilka problem som magin kan lösa och vilka den inte kan lösa. När karaktärerna använder magi för att till exempel besegra en fiende känns det naturligt, till skillnad från när Gandalf eller Melisandre använder magi. Om man inte vet var gränserna för magin går kommer den alltså inte engagera läsarna i samma utsträckning.

Den vanligaste begränsningen inom fantasy är att det är jobbigt för karaktärerna att lära sig de färdigheter som krävs för att bruka magin, oftast någon form av koncentration. Det brukar sedan också vara vanligt att karaktärerna, när de väl lärt sig magin, inte kan använda hur mycket som helst av den kraften eftersom de blir trötta av att använda magi, likt hur man blir trött av att sitta och skriva på sitt manus timmar utan ände. Tänk dock på att begränsningar och andra problem med magisystemet kan komma från betydligt fler håll än bara inifrån karaktären själv. Koncentrationsträning och trötthet är rätt uttjatat.

Här har ni några exempel:

  • Material eller föremål: För att frammana magi behövs något, till exempel olika metaller som behöver sväljas varje gång en magisk förmåga ska användas. Böcker, trollspön, svärd eller soniska skruvnycklar måste konkas runt och kan lätt tappas bort.
  • Offer:  För att magin ska fungera krävs någon form av offer. Blod brukar vara vanligt men offret kan vara vad som helst. Desto större offer desto mer kraft kan användas. Man kanske åldras snabbare eller tappar muskler/känslor/minnen. Eller kanske blir berusad eller våldsam av kraften.
  • Geografiska eller geopolitiska: Detta är min favoritbegränsning för det kopplar samman magin med omvärlden. Kraften kanske kan bara dras från vissa platser eller att det bara finns en viss mängd kraft i världen vilket gör att nationerna tävlar om den. 
  • Sociala: Ytterligare en vanlig trop är att omvärlden ser ner på personer med magiska krafter. En ganska naturlig begränsning – se bara hur många i vår värld som har fördomar mot rika och mot politiker. 
  • Långsiktiga: Skadan på dig själv eller omvärlden kanske kommer långt senare. Hur skulle man reagera om man efter några timmar eller dagar märker att man går ner i vikt, tappar allt hår eller sina pigment av att bruka magin.
  • Kosmiska: Gudarna ser ner på dig om du använder magin vilket får effekter på ditt nästa liv. Eller man kanske bryter sönder verkligheten och öppnar upp hål till parallella verkligheter.

Möjligheterna är oändliga och om de görs rätt kommer ditt magisystem att bli unikt.

  

3. Håll det simpelt men gör det ordentligt

När jag bestämt mig för vilken typ av magisystem jag ska ha, bestämt var kraften kommer ifrån, vad den kan och inte kan göra och vilka problem den medför – då brukar jag bjuda över mina allra mest kritiska vänner på vin och sedan tillsammans sitta ner och leta fel. Detta gör vi genom att ställa en rad frågor. Vilka dessa frågor är beror mycket på förutsättningarna som det givna magisystemet har. Men det handlar i grunden om att ställa massor av "vad skulle hända om?"-frågor. Detta gör vi i några timmar tills vi inte kommer på några fler frågor att ställa. Många av dessa frågeställningar kommer troligtvis aldrig tas upp i böckerna men som författare är det bra att veta mer om sin skapelse än vad läsarna gör. 

Genom att ställa dessa frågor slipar man bort eventuella skavanker, trimmar ner överdrivna krafter, och lägger till ytterligare begränsningar – allt för att magisystemet ska bli mer strömlinjeformat. Ibland blir man också frestad att lägga till fler och fler krafter, kanske till och med parallella magisystem med olika kraftkällor. Än så länge har jag aldrig läst en bok där två, eller tre magisystem har känts nödvändiga. Min erfarenhet är att det alltid är bättre att göra ett system ordentligt, än att lägga till mer. Det är lätt att det blir rörigt och det är lätt hänt att man missar en massa problem som man kommer att få sona för längre fram.

Magi


En guide för att skapa magisystem: del 10

04 mars 2018

Hur skapar man ett magisystem? Vad bör man tänka på och var ska man börja? Här är mina tankar om vad som gör ett genomtänkt magisystem och hur jag går tillväga när jag lägger grunden i mina.

Magi

Jag har valt att dela upp min guide för att skriva magisystem i två delar. I del 1 presenterar jag tre steg som är bra att gå igenom för att lägga grunden för systemet du vill ha i din värld. I del 2 kommer jag att gå närmare in på detaljerna i magisystem, till exempel kraftkällor och begränsningar.

  

1. Definiera det övergripande syftet med magisystemet

Börja med att sätta ramarna för berättelsen innan du tar dig an själva handlingen, världsbygget och karaktärerna. Hur du väljer att skapa magisystemet kan påverka alla bokens aspekter. Därför är det bra att först definiera vad du vill ha ut av ditt system. Vill du att magin ska mynna ut i kamp mellan mäktiga magiker som hotar att ödelägga hela världen? Eller vill du att den ska säga något om människans natur och diskutera vad det innebär att vara människa? Oavsett vad du vill skapa med ditt magisystem är det bra att ha en grundläggande tanke kring vilket syfte ditt system ska ha i din bok. Det påverkar i stor grad även om det ska bli ett mjukt eller hårt magisystem

2. Bestäm hur stor påverkan magisystemet ska ha på världen

Detta är en av de vanligaste bristerna i fantasyböcker. Magisystemet kan skapa coola scener och intressanta konflikter mellan karaktärerna, men när man tar ett steg tillbaka och börja ställa lite frågor kring hur magin de använder skulle kunna användas i resten av världen faller ofta allt fort. Om till exempel Harry Potter kan resa tillbaka i tiden med en tidsvändare – varför används då inte den kraften oftare för att lösa alla möjliga problem? Eller om en karaktär kan skapa materia ur tomma intet, ta geomantik som ett exempel – vilka nya yrken skapas i och med detta och vilka yrken skulle försvinna ur världen? Hur påverkas landets ekonomiska system om någon kan forma lera till vackra statyer eller stabila hus? Hur påverkas kulturlandskapet och faunan? Om du väljer att strunta i de konsekvenser som ditt system medför skapar det ofta problem längre fram i böckerna när världen expanderas. Men det är också ett missat tillfälle att skapa något minnesvärt för läsarna. Ett magisystem där läsaren ser att författaren tänkt ett steg längre lämnar ett avtryck som är svårt att överträffa. Ta tid på dig att ordentligt tänka igenom vilka olika konsekvenser magin skulle ha på världen.

3. Fundera på vilken känsla magisystemet ska ingjuta i läsaren

Det sista grundläggande rådet innan du ska skapa ditt magisystem är att fundera på vilken typ av berättelse du ska skapa. Vilka teman ska styra berättelsen framåt och hur kan du koppla samman dessa med systemet? Ska berättelsen vara mörk och dyster kanske ett system som kretsar kring blodsmagi, demoniska krafter eller själamagi är intressant. Vill du däremot skapa en explosiv berättelse full av magiska strider kan den klassiska elementmagin, kaos- och ordermagi eller ett där kosmiska naturkrafter kolliderar med varandra vara mer passande. Skulle du vilja skapa ett enormt världsbygge som ska ligga till grund för en lång bokserie kanske ett magisystem baserat på gudaspråk eller magiska ordnar likt D&D passar bra. 

Magi

I nästa del kommer jag ta upp en del tips när det kommer de mer praktiska delarna kring själva utformandet av magisystemet.

  

Vill du läsa min guide över hur man kan skapa en fantasyvärld?

Fem steg för att planera en fantasybok


Black Panther - Recension0

25 februari 2018

T'Challa återvänder hem efter händelserna i Civil War och tar sin plats som kung över den teknologiskt avancerade nationen Wakanda. Men T'Challa upptäcker snart att hans tron hotas både av fraktioner inom hans rike och även utifrån. Han måste nu använda Black Panther-kraften för att ena Wakanda innan landet dras in ett nytt världskrig. 

Black Panther poster

Black Panther har fått stort utrymme i medier de snaste veckorna. Dels på grund av att det är en av de bästa filmerna som Marvel producerat, dels på grund av att det är en film med nästan enbart svarta skådespelare. Tidigare har svarta haft enstaka viktigare roller i superhjältefilmer men nu tar de för första gången upp både rollerna som hjältar, skurkar och bikaraktärer.

Det är uppenbart att det har saknats filmer med fler svarta karaktärer och förhoppningsvis kommer hollywood att bättra sig nu då Black Panther blivit en sådan stor succe. Filmen verkar bli den fjärde mest inkomstbringande filmen någonsin, efter The Force Awakens, Jurassic World och The Avengers.

Men när jag lyssnat av hypen kring filmen har det ibland varit svårt att se vad av filmens succe som beror på dess normbrytande ensamble och vad beror på att det faktiskt är en bra film rent karaktärs- och handlingsmässigt. Jag har därför valt att dela in den här recensionen i två delar. En inledande del som analyserar filmens värld, karaktärer och handling, likt hur jag gjort i mina andra recensioner, och sedan en andra del där jag berör hypen kring filmens svarta ensamble och politiska budskap.

  

(Spoilervarning)

    

Recensionen

Filmen är den första "svarta superhjältefilmen" och den tar uppgiften på stort allvar, inte minst i världsbygget. Ryan Coogler har skapat en afrofuturistisk nation som lurat världen att tro att den endast bebos av bönder och getter. Egentligen döljer sig dock världens mest teknologiskt avancerade nation. Ett land som byggts upp på den oförstörbara metallen Vibranium som inte finns någon annanstans i världen. I filmens inledning flyger T'Challa in i Wakanda och man får som tittare en känsla av den kulturella mixen. Vilda djur springer på savannen, djungler breder ut sig och Wakanda står i mitten av all denna skönhet likt ett modernt Atlantis. Noggranheten i detaljerna blir ännu mer uppenbara när man får dyka in på gatorna i Wakanda där massor av afrikanska subkulturer möts och gör staden till en levande oas av människor. Black Panther är utan tvekan den vackraste av Marvels alla filmer. Den enda filmen jag kan likna världsbygget med är Avatar och dess Pandora.

Vi får även se några scener där T'Challa och Killmongerer dricker nektaren av en mystisk lila blomma och genomgår en helig ritual. De transporteras då in i andevärlden. En purpurdröm där de tidigare kungarna av Wakanda lever vidare och kan vägleda nya kungar framåt med sin visdom. På denna plats får T'Challa rådet att han borde omringa sig själv med dem han litar på. Som svar på sin faders råd omger sig T'Challa nästan uteslutande med kvinnor. Hans uppfinningsrika syster, hans rebelliska ex-flickvän, hans visa moder och hans trogna livgarde som helt består av kvinnor. Filmen skrattar därför åt bechdeltestet.

Huvudkaraktären T'Challa spelas av Chadwick Boseman. Det är omöjligt att inte genast älska hans charmerande stil. Tyvärr lider dock karaktären T'Challa av liknande problem som Captain America har. Han är för snäll och konfliktfri för att behålla mitt intresse. Det är av den här anledningen som till exempel Tony Starks ego, Peter Parkers ungdomliga osäkerhet och Stephens Stranges ironiska humor gör dem till intressantare karaktärer att följa.

Jag vet att många gillat och tyckt att Killmongerer är en av marvels bästa skurkar, men det håller jag inte med om. Michael B. Jordan gör en bra skådespelarinsats som Killmongerer men likt många andra marvelskurkar har karaktären inte en tillräckligt intressant eller originell bakgrundshistoria för att ge filmen det emotiella djup som behövs för att de sista 30 actionfyllda minuterna ska vara underhållande. Killmonger växte upp i ett tufft område där hans folk ständigt förtrycktes, hans föräldrar dog när han var liten, han gick med i militären och där lärde han sig döda och störta regeringar och nu vill han använda dessa färdigheter för att skapa en ny världsordning där hans folk styr. Karaktären är långt ifrån lika platt som till exempel Ronan eller Ultron men har inte något särskilt som gör att han sticker ut, som till exempel Lokes charm eller Vultures råhet. 

Black Panther följer ett typiskt treaktsformat. I inledningen presenteras Wakanda, dess historia och politiska system, samt de viktigaste individerna i riket. Den här delen av filmen är briljant skriven, explosivt vacker, nytänkande och har utmärkt detaljrikedom. Det första jag kände i biosalongen när Black Panther började var hur uppfriskande det var att se en film där vita inte innehar alla roller. Det gör att filmens inledning hela tiden har en fräsch känsla trots att många av scenerna är kopior av andra filmer. 

I den andra akten presenteras Klaue som dödat T'Challas fader i Civil War. Han har dykt upp igen och T'Challa ser nu sin chans att skapa rättvisa för sin döda fader. Även denna del av filmen är intressant skriven då den döljer den egentliga skurken Killmongerer rätt väl. I slutet av akt två har Killmongerer dödat både Klaue och T'Challa. Den senare i en ärlig rituell strid genom att kasta honom över ett vattenfall och därmed har han nu blivit den nya kungen av Wakanda.

Tyvärr gör den tredje akten att filmen inte får 5 av 5 i betyg då den förlitar sig allt för mycket på superhjältegenrens troper. Förutsägbarheten blir tröttsamt tydligt när det visar sig att T'Challa givitvis inte dött av fallet utan att han har räddats av en fiskare. Han enar sina vänner och sedan följer en lång strid mellan dem och Killmongerers undersåtar. T'Challa vinner och återtar sin tron.

    Betyg 4 av 5.

      

    Hypen

    Förutom att Black Panther är fylld av svarta och kvinnliga skådespelare tar den även upp ämnet etnicitet på ett smart sätt då den inte uttryckligen använder begreppen svarta och vita. Jag gillar överlag att Marvel vågar ta ut svängarna på det här sättet och bara inte pumpa ut ännu en actionfylld superhjältefilm, men jag vill ändå anmärka på en del saker. 

    Det är rätt uppenbart att T'Challa är Marvels motsvarighet till Martin Luther King. Han vill inte ta makten med våld utan vill förena olika grupper genom samarbete. Hans nemesis Killmonger går att likna med Malcolm X. Han har lidit i det segregerade USA och anser att alla hans problem kan härledas till "de som förtryckt honom", notera att de inte använder begreppet vita. Han vill därför ta över makten i Wakanda så att han kan ge vapen till sitt folk. Han är övertygad om att så fort hans folk, runt om i hela världen, har beväpnats av Wakandas teknologi kommer de kasta av sig deras förtryckare och skapa en ny världsordning.

    Det förklaras att Wakanda är ett paradis på alla tänkbara sätt eftersom det är ett land som inte drabbats av kolonisatörers ondskefulla viljor och de har inte heller förstörts av den snedvridna handeln som alla afrikanska nationer utsätts för när de möter omvärlden. Underförstått är att allt ont som drabbat svarta, både i Afrika men också i getton runt om på jorden, direkt kan kopplas till vitas historiska övergrepp och även till de pågående övergreppen som sker idag.

    Jag försöker inte säga att västvärldens imperialistiska förflutna inte ägt rum. Kolonialiseringen och slaveriet var självklart fruktansvärt. Men jag önskar att filmen hade nyanserat Wakanda och Killmongers svartvita världsbild mer än vad den gör. Detta hade de enkelt kunna göra genom att ge T'Challas perspektiv om samarbete större utrymme i dialoger och i världsbygget, nu blir det istället Killmongers världsbild som sätter tonen för den politiska diskussionen i filmen.

    Det undgår mig inte heller att detta är exakt hur Hollywood behandlat afroamerikaner genom filmhistorien. Men det gör inte problematiken mindre aktuell, särskilt inte i dessa tider då flera grupper runt om i Europa och Amerika menar att vita förtrycks, vilket jag inte håller med om. Men när dessa åsikter är vanligt förekommande kan det vara bra att förtydliga och lyfta fram det enande snarare än det separerande budskapet.

      

    Vill du jämföra denna med mina andra marvelrecensioner?

    Spiderman: Homecoming

    Guardians of The Galaxy 2

    Doctor Strange

    The Punisher