JL Fantasy

American Gods - Recension0

01 juli 2018

Shadow Moon får goda och dåliga nyheter. De goda är att han kommer att släppas några dagar tidigare från sitt sex år långa fängelsestraff. De dåliga är att hans fru har dött och han släpps för att få delta på hennes begravning. På flygresan hem hamnar Shadow i sällskap med en charmig och mysterisk man som kallar sig själv Wednesday. Han erbjuder Shadow ett jobb som hans livvakt och i ett svagt ögonblick går han med på erbjudandet. Det lugna livet som Shadow föreställt sig att han skulle få efter fängelsestraffet blir nu något helt annat.

American Gods

Neil Gaimans roman American Gods gavs ut 2001 och vann både Hugopriset och Nebulapriset 2002. TV-serien American Gods är Bryan Fullers (skapare av Hannibal och Pushing Daisies) påkostade och blodiga tolkning som släpptes 2017 via Amazon Prime. Har du inte läst Neil Gaimans romaner tidigare kommer du troligtvis att bli överraskad av den unika ton som hans berättelser har. Vanliga människor, livs levande gudar och mytologiska väsen blandas samman i en modern värld utan gränser. Personligen tyckte jag att American Gods var en av de mer överskattade böckerna under 2000-talet. Jag läste den kort efter att den publicerats och nu när jag såg tv-serien insåg jag att jag nästan inte kom ihåg någonting förutom den verkliga identiteten av några nyckelkaraktärer. Detta gjorde att TV-serien blev lite mer överraskande men det påminde mig också om de saker som jag inte uppskattade med boken. 

I början kan det vara svårt att förstå hur de olika delarna av handlingen hör samman. I den första scenen i det första avsnittet får vi se hur några vikingar blir strandsatta på den amerikanska kontinenten och hur de tvingas offra varandra, på extremt blodiga vis, för att deras gud från hemlandet ska hjälpa dem att överleva. I nästa scen får vi ser hur Shadow Moon försöker hålla sig fri från trubbel i fängelset. 

Ganska snabbt in i serien inser man dock hur allt hör ihop. När människor kom till Amerika från andra delar av världen tog de med sig sin tro och därmed sina gudar till den nya kontinenten. Allt eftersom glömdes gudarna bort, men det betyder inte att de inte finns kvar. Premissen är alltså att alla gudar från de religioner som någon gång dyrkats på den amerikanska kontinenten lever bland oss vanliga människor. De försöker överleva precis som vi gör, har vanliga jobb, äter kakor och betalar räkningar. Om de inte väljer att avslöja sin sanna identitet är det i princip omöjligt att veta om någon är en gud eller inte.

De gamla gudarna har dock två problem. Det första är att deras krafter håller på att sina eftersom människor har slutat att tro på dem och när människor helt slutar att tro på dem kommer de att dö. Det andra är att det har kommit helt nya gudar (Media, Teknologi och Globalisering) under de sista årtiondena (en ögonblinkning för de gamla gudarna). De nya gudarnas krafter ökar och håller sakta men säkert på att konkurrera ut de gamla. En strid mellan dessa två grupperingar ser ut att ske när som helst och Shadow Moon hamnar i mitten av denna konflikt.

Skådespelarna som porträtterar både människor och gudar gör ett strålande jobb och bär berättelsen framåt, men överlag kämpar de i motvind eftersom de flesta av karaktärerna är rätt platta. Så fort man får reda på att någon är en gud stannar mer eller mindre karaktäriseringen av dem upp. Varje gnutta av nyans försvinner eftersom de drivs av sina egna agendor som oftast inte har någonting med världen eller människor att göra. Som tittare engagerar man sig därför inte särskilt mycket i de konflikter som uppstår.

Om det dock är något som Neil Gaiman är expert på är det att skapa intressanta scener där verkligheten möter fantasi och det har Bryan Fuller lyckats återskapa. Effekterna är storslagna och mycket av behållningen med att se på serien är alla sinnesvridande scener som uppstår när gudarna och väsen demonstrerar sina krafter. Shadow Moon, som är den enda karaktären med någon slags intern konflikt, slits mellan vad han vet är sant och vad han ser och får höra i sällskap av Mr. Wednesday. De allra mest intressanta delarna av denna första säsong var när Shadow och Mr. Wednesday diskuterar sanning, verklighet och galenskap. 

Sammantaget är serien svår att ge ett betyg på. Den är välgjord med bra skådespelare, snygga och udda scener som nästan vaggar en in i en slags hypnotisk stämning, på samma sätt som Fullers Hannibal gjorde. Karaktärerna blir dock rätt platta och handlingen och världsbygget läggs ofta åt sidan. Är du less på klassisk hjältefantasy och vill ha något nytt och annorlunda som chockar dina sinnen är dock American Gods troligtvis rätt serie för dig. 

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Altered Carbon

The Punisher

Game of Thrones säsong 7


Swecon 20180

24 juni 2018

Detta var andra gången jag besökte Swecon, en science fiction- och fantasykongress som ägde rum den 15–17 juni i Stockholm. Där träffas branschmänniskor och fans inom fantastik i ett fullspäckat program med föredrag, paneler och gruppdiskussioner.

Swecon 2018

Årets Swecon blev en annorlunda upplevelse jämfört med året innan. Förra året var jag något nervös inför besöket då jag inte visste vad jag skulle vänta mig. Jag hade planer och ambitioner för att lära känna en del branschmänniskor men jag var osäker på om mitt introverta jag skulle lyckas knyta några efterlängtade första kontakter inom fantasysverige. Jag gick på så många paneler jag bara orkade och fick ganska snart en huvudvärk som höll i sig under stora delar av helgen. Förra året var kort och gott en chock och hade det inte varit för några särskilt lyckade möten som jag snubblade in i så hade jag kanske inte återvänt.

Den här gången visste jag mer vad jag gav mig in i. Jag stressade inte till alla programpunkter och jag kände igen många både från året innan och från de sociala forum som jag blivit mer aktiv i. Jag tog mig mer tid att prata med andra deltagare än vad jag gjorde förra året och på det stora hela var det en betydligt mer avslappnad upplevelse. Det gjorde att det kändes som att jag kom hem snarare som att jag var ute på djupt vatten.

Skriver du fantastik och inte besöker Swecon så missar du något som är en väsentlig del av författarlivet. Inte bara allt det roliga som Swecon erbjuder men även möjligheten att synas, knyta nya kontakter och lära känna branschen inifrån. Det kostar en del att fixa mat och boende men de pengarna är en investering i ditt författarskap.

Panel 1

Jag såg ett tiotal paneldiskussioner den här gången. Ovan har ni den allra första panelen för konventet som också var en av de mer intressanta för mig. Betaläsning med Karl-Johan Norén, Thomas Årnfelt, Elin Holmerin och Sten Rosendahl

Terraforming föredrag

Jag såg även några intressanta föreläsningar, bland annat Patrik Centerwalls föreläsning om etik i fantasylitteratur. Men precis som förra året var den allra mest matnyttiga föreläsningen den av Jesper Strage. Förra året föreläste han om ekonomin och logiken bakom olika typer av kolonier och i år pratade han om terraformande någonsin skulle kunna vara ekonomiskt gångbart.

Paneldebatt 2

Allra störst för min egen del var panelen om böcker som blivit till TV-serier. Jag är rätt van att prata framför grupper av människor men det var ändå nervöst att delta i min allra första panel. Väl på plats kändes det dock helt naturligt och nervositeten försvann. Stort tack till de andra paneldetagarna Britt-Louise Viklund, Eva Holmquist, och Tommy Persson som gjorde att allt flöt på bra. Särskilt stort tack till Marika Lövström som var moderator och lugnade mig inför panelen. 

Paneldebatt

Efter en stund insåg jag att det var rätt roligt att sitta med i panel. Jag var tvungen att hålla lite extra koll på mitt ego som fick en ordentlig boost av att sitta inför en publik och prata nörderier. 

Det som dock var det allra största nöjet med Swecon var att få träffa både gamla och nya vänner inom skrivandet. Att vara aspirerande författare blir lätt ett ganska ensamt företag. Ovan ser ni Leif Wallsby som likt mig också skriver fantasy och håller på att redigera sitt manus. Vi pratade mycket om skrivande vid flera tillfällen under helgen och beslöt att vi skulle betaläsa varandras texter.

Pia Lerigon

Under lördagen pratade jag om lektörläsning och även lite politik med Pia Lerigon som bland annat driver podcasten Skrivdrömmar.

Marcus Olausson

Även om vi inte hann umgås lika mycket som vi gjorde i fjol så fick jag en liten stund tillsammans med Marcus Olausson vilket var efterlängtat. 

Patrik Centerwall

Under söndagen hann jag ta en fika med Patrik Centerwall som jag tidigare intervjuat på bloggen.

Boknördar som gillar fantasy och sci-fi

Två andra höjdpunkter ur helgen var då facebookgruppen Boknördar som diggar fantasy & sci-fi träffades och diskuterade vilka böcker man köpt, författare och allmänna intryck av mässan.

Johan Anglemark

På lördagkväll var jag rätt trött efter alla paneler och allt minglande. Jag slog mig ner i hallen och övervägde att gå till hotellrummet för att kunna kliva upp tidigt och skriva lite på morgonen. Medan jag satt där och reflekterade över dagen kom Johan Anglemark och slog sig ner bredvid mig. Det var extra roligt eftersom Johan är något av en rockstjärna inom fandom. Bara någon minut senare hade den lugna hallen förvandlats till en grupp av människor som samlats runt Johan för att prata om det ena och det andra. Jag satt mest tyst bredvid och njöt av upplevelsen.

  

Tack för denna gång Swecon. Vi syns igen nästa år i Västerås. 


Best Served Cold - Recension0

15 juni 2018

Efter 19 år av krig i Styria har den hänsynslösa Grand Duke Orso näst intill tagit makten och utropat sig själv till kung. En av anledningarna till att han lyckats med detta är Monza Murcatto som är den mest fruktade legosoldaten i Orsos arsenal. Hennes segrar har dock gjort henne för populär för Orsos smak. Hon blir förrådd och kastas nerför ett berg och lämnas som död. Men Monza är inte död och nu har en brinnande hunger för hämnd fötts.

Best Served Cold

Spoilerfri recension

Best Served Cold gavs ut 2009 och är den första boken som Joe Abercrombie släppt efter att han skrivit färdigt First Law-trilogin som gjorde honom till en av fantasyns mer kända namn. Handlingen utspelar sig i samma värld, några år efter trilogin men går att läsa före den inledande trilogin. Om du inte har läst The First Law kommer du tappa en del referenser men ingenting som påverkar den övergripande handlingen. Perspektivet i boken hoppar mellan Monza och de krigare, legoknektar, torterare och giftmakare som hon samlar runt sig i sin kamp för hämnd. 

Den övergripande berättelsen, som egentligen inte blir helt tydlig förrän i bokens allra sista kapitel, är rakt på sak men ändå fylld av fler oväntade twister än vad jag förväntade mig. Många av dessa twister kommer i form av korta flashbacks där man får reda på mer om vad som egentligen hänt Monza i hennes förflutna. Texten har en bättre balans mellan de actionfyllda scenerna och de mer långsamma karaktärsbyggande scenerna än vad jag tyckte att First Law-trilogin hade. Förvänta dig dock ingen lättsmält läsning – i klassisk grimdarkanda är boken fylld av mer blod, tortyr, sex, svek och ilska än någon annan bok jag läst. Flera gånger var jag tvungen att lägga ner boken då vissa scener fick mig att må illa. Ett återkommande mantra för Monza är "Mercy and weakness is the same".

Det som fick mig att älska The First Law-böckerna var de engagerande karaktärerna. Alla hade sina egenheter vilket fick deras röster att bli unika och trovärdiga genom hela boken. Detta konststycke har Abercrombie inte bara lyckats återskapa i Best Served Cold – i mina ögon har han skapat en uppsättning karaktärer som är ännu mer ikoniska. I Monzas sällskap har vi bland annat en torterare, som ironiskt nog är den lugnaste och snällaste av alla, en fd general som nu är Styrias minst pålitliga fyllo, en förrädisk och äregirig giftmakare och hans ständigt hungriga lärljunge, en nordbo som vill bli en bättre man och, min favoritkaraktär, massmördaren Friendly som troligtvis har asperger.

"The dice came up six and one. The highest dice can roll and the lowest. A fitting judgement on Friendly’s life. The pit of horror to the heights of triumph. And back. Six and one made seven. Seven years old, when Friendly committed his first crime. But six years later that he was first caught, and given his first sentence. When they first wrote his name in the big book, and he earned his first days in Safety. Stealing, he knew, but he could hardly remember what he stole. He certainly could not remember why. His parents had worked hard to give him all he needed. And yet he stole. Some men are born to do wrong, perhaps. The judges had told him so."

Alla går med på att hjälpa Monza för att hon betalar dem och i stort sett varje kapitel undrar man vem som ska förråda henne först. Den nedåtgående spiralen som Monzas hämndbegär försätter henne och alla i hennes närhet i gör att berättelsen ständigt förändras men trots detta tar Monzas lust för blod aldrig slut.

En annan aspekt av Abercrombies författande som förbättrats är världsbyggandet. Detta tyckte jag var den svagaste delen av First Law-böckerna men detta kan jag inte säga med Best Served Cold. När gruppen reser genom Styria för att jaga ifatt alla personer som hon vill mörda känns både städerna och landsbygden levande och sammankopplad. Styria är en plats präglad av årtionden av krig vilket är den perfekta platsen för en grim dark fantasyberättelse – folk hoppas att saker och ting ska bli bättre, men innerst inne vet alla att det troligtvis kommer bli raka motsatsen.

The First Law brukar beskrivas som Grim Dark men jag tyckte hela tiden att den mer kändes som klassisk hjältefantasy fast med en mörk underton. Jag trodde att Best Served Cold skulle göra samma sak och var inte riktigt förberedd på att de mörka tonerna skulle ta över helt – krig, blod, död, tortyr, sex och en dialog full av påhopp och förolämpningar. Ingen av karaktärerna i denna bok kan ses som en hjälte. Inledningsvis gillade jag Monzas beslutsamhet men ju längre berättelsen går och ju fler hemskheter som staplas på varandra desto mindre gillade jag boken. Grim Dark är nog inte riktigt den subgenre som faller mig bäst i smaken. Med det sagt så är jag övertygad om att om du gillade The First Law kommer du även gilla den här trots att det är en helt annan typ av berättelse. 

Betyg: 4 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Blood Song av Anthony Ryan

Elantris av Brandon Sanderson

Half The World av Joe Abercrombie

Prince of Thorns av Mark Lawrence


Junitankar: sticka ut eller inte sticka ut0

10 juni 2018

Vårterminens betyg är satta och jag drar en lättnadens suck. Den värsta arbetstoppen är över. Nu väntar Swecon nästa vecka där jag ska vara med i en paneldebatt och sedan är det två arbetsveckor kvar innan det är dags för semester, och efter det fem månaders pappaledighet. Medan jag förbereder mig inför panelen har jag även funderat på om det är värt att vara smått provocerande på sociala medier för att nå ut?

Junitankar

De senaste veckorna har jag testat lite nya strategier för hur jag förhåller mig på sociala medier. Inga storskaliga grejer, men jag har gått lite utanför min bekvämlighetszon. Särskilt mycket har jag reflekterat över vad jag skriver i de inledningar som mina recensioner och övriga blogginlägg frontas med. De korta texter som ska få folk att klicka vidare och läsa vidare. Somliga tester har gått bra medan andra fått blandade resultat.

Ett exempel på detta var när jag en lördagkväll, efter två modhöjande glas vin, lade ut ett blogginlägg i ett fantasyforum med en lätt provocerande inledning. "Min bojkott av Star Wars är nu implementerad. Detta på grund av de två senaste monumentala misslyckandena som Rogue One och The Last Jedi var. Tur är det väl då att man har ynnesten att få in en gästbloggare av hög kaliber som kan recensera istället." Därefter följt av länken till gästrecensionen av Solo.

Redan efter en halvtimme hade jag fått ca 20 kommentarer på inlägget. Några positiva, ett par stycken som förstod att jag var ute efter att provocera, och en hel del kritiker. De flesta kritiska handlade om mina formuleringar, om idén om bojkott och om att jag beskrev de två filmerna som monumentala misslyckanden. Några kallade mig barnslig, töntig och urbota korkad. Jag var förberedd på kritiken och jag tycker själv att den delvis är befogad, men när de kritiska kommentarerna fortsatte började jag fundera på om det verkligen är på detta sätt som jag vill synas? 

Så: mitt test lyckades för inledningen gav utan tvekan effekt. Fler kommentarer leder till mer exponering, inlägget hamnar högre upp i gruppmedlemmarnas flöden under en längre tid, vilket gör att fler klickar och så vidare. Men är det ren exponering jag vill åt? Då fungerar det. Men det bidrar också till att skapa den typ av negativa stämning på nätet som jag inte vill vara en del av. Även om det var medvetet gjort och jag inte egentligen bryr mig om vad alla säger så känner jag inte att det är denna personlighet jag vill ha på nätet.

Hela den här händelsen fick mig även att fundera kring det inlägg jag håller på att skriva för en annan blogg. Även där har jag tänkt vara en aning provocerande, fast på ett annat sätt. Jag tycker att det är viktigt att våga sticka ut och säga det man tycker även om det gör andra irriterade, men det är en fin balans att gå mellan det och att inte vara onödigt provocerande. Frågan är väl bara var den gränsen går? 


Recension - Deadpool 20

04 juni 2018

Konceptet med metaskämt som den första Deadpool-filmen förde med sig är inte en nyhet längre vilket gör att Deadpool 2 tappar den hype-faktor som dess föregångare hade. Ryan Reynolds tolkning av karaktären är lika mitt i prick som i den första filmen och en del skämt är bland de roligaste jag sett på bio. Men när filmen inte skämtar eller stänker blod över biopubliken finns inte mycket annat att falla tillbaka på.

Deadpool 2

Spoilervarning

Handlingsmässigt är Deadpool 2 inte särskilt spektakulär. Filmen är i grunden en actionkomedi men den försöker trots detta skapa en handling med mörka toner genom att döda flickvännen Vanessa tidigt i filmen. Deadpool brottas efter händelsen med sina skuldkänslor, livet blir meningslöst utan henne och det enda som får honom att känna någon slags betydelse är när han av en händelse räddar den unga mutanten Firefist från Cable, en stenhård halvmekanisk soldat från framtiden. Cable har åkt tillbaka i tiden för att döda Firefist som mördat hans familj. Den mörka tonen som filmen skapar med Vanessas död stannar dock inte särskilt länge eftersom Deadpool skämtar mer eller mindre hela tiden. Även om det är cyniska och känslokalla skämt tar det ändå bort från den allvarliga tonen som hennes död försökte slå an.

Likt den första filmen är det dock inte handlingen som är Deadpools styrka. Det är att den, mer än någon annan Marvelfilm, är så tydligt fokuserad på att vara komedi och inte "bara" en superhjältefilm med skämt som alla andra Marvel-filmer. Jag kan störa mig på att somliga av Marvels filmer har alldeles för många oneliners, och trots att detta även stämmer in på Deadpool 2 tycker jag aldrig att det blir ett problem. Precis som hur Deadpool bryter mot "den fjärde väggen" gång på gång verkar även de regler kring vad som fungerar och vad som inte fungerar för biobesökare vara annorlunda för superhjältefilmer jämfört med andra genrer. Deadpool 2 har redan spelat in 600 miljoner dollar världen över vilket är intressant med tanke på att det gått sämre och sämre för Hollywoods stora komedifilmer på sistone. Jag ser fram emot att se fler superhjälte-filmer som nischar sig mot andra genrer som t.ex. skräck, thriller och drama.

Skådespeleriet är bra rakt igenom. Ryan Reynolds passar som handen i handsken för rollen som Deadpool. Men även Josh Brolin som spelar den hämndtörstande Cable känns trovärdig. Den första filmen etablerade karaktären och hade en nymodighet som uppföljaren saknar. Skämten där han bryts mitt itu, sprängs till bitar eller fylls av kulor är roliga men blir också snabbt tradigt. Men samtidigt är Deadpool 2 på andra sätt bättre än sin föregångare. Den tyngs inte ner av bördan att måsta etablera ursprungsberättelsen och får därför en snabbare start. När det kommer till actionscener är också den här filmen bättre än den första, främst tack vare att den har en dubbelt så stor budget men också för att det är fler intressanta karaktärer med tillhörande krafter som sätts emot varandra.

Om den första filmen byggde upp grundhandlingen utvecklar uppföljaren sidokaraktärerna och öppnar upp världen för framtida filmer. Jag tror inte att vi har sett Ryan Reynolds i rollen som Deadpool för sista gången.

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Deadpool

Infinity War

Black Panther