JL Fantasy

Recension - Steelheart0

17 juni 2017

Det finns inga hjältar. Alla människor som fick krafter, vi kallar dem för epics, visade sig vara onda. Här i New Chicago styr Steelheart. Han är stark som tio män, kan styra elementen, kulor studsar av honom och inga knivar kan göra en skråma på hans oförstörbara hud. Det har gått tio år. Människor lever så gott de kan men ingen vågar slåss längre. Ingen utom The Reckoners. En mystisk grupp av människor som letar reda på epics svagheter och dödar dem. Mitt namn är David Charleston. Jag är inte en reckoner men jag tänker bli en av dem, för jag har sett något otroligt. Jag har sett Steelheart blöda.

Steelheart är en superhjälteroman riktad till unga läsare. Den är skriven av Brandon Sanderson och är den första boken i hans Reckoners-serie. Sanderson är känd för att ha skrivit färdigt Robert Jordans Wheel of Time serie men också för verk som Elantris,Warbreaker, Mistborn och The Way of Kings.

När berättelsen tar vid har världen blivit en farlig plats där high epics slåss mot varandra över kontrollen av städer och människorna som fortfarande lever i dem. Regeringar är försvarslösa och i USA har man lagstiftat att alla epics är immuna från lagen, eftersom att ingen polis eller militär kan stoppa dem. Epics ses som naturkatastrofer snarare än människor. Man får tidigt förklarat att en epics krafter kan vara i stort sett vad som helst och även så deras svagheter, som oftast har någon koppling till deras krafter. En elektrisk epic är kanske svag mot vatten, en epic som kan skapa illusioner är kanske svag mot rök. Men vad är en epic som är odödlig svag mot? 

Medlemmarna av The Reckoners har alla en egen specialitet och kompletterar varandra både i personlighet och i vapenfärdigheter. En hanterar tunga vapen, en är specialist på närstrid, en annan är den taktiska specialisten, osv. Alla sticker ut på något sätt, men den allra mest tongivande karaktärsdraget har huvudkaraktären David.  Hans initiativförmåga och sin oförmåga att använda metaforer gör honom till en karaktär som sticker ut från mängden. Varje gång han försöker blir metaforerna fel på något sätt. "Megan's eyes could have drilled holes through . . . well, anything, I guess. I mean, eyes can't normally drill holes through things, so the metaphor works regardless, right? Megan's eyes could have drilled holes through butter". 

Handlingen håller en spännande ton från början till slut. Stridskapitel varvas med karaktärsbyggande och planerande inför nästa stöt som gruppen måste göra för att ta sig närmare sitt slutgiltiga mål - att döda Steelheart. Men samtidigt växer också ett tvivel inom gruppen. Vad kommer att hända med New Chicago och dess invånare om de lyckas döda Steelheart? I en värld fylld av svält och krig är New Chicago på många sätt en fristad där, tack vare Steelhearts diktatur, el och vatten fungerar som det gjorde innan epics började ta över världen. 

Sammantaget

Jag gillade den här boken från början till slutet men det märks att den är skriven för yngre läsare. Den är mer enkelspårig än de andra verk jag läst av Sanderson. Plot-twistsen är mer förutsägbara, karaktärerna lite plattare och världsbygget/magisystemet inte lika detaljerat. Fokuset är istället mer riktat åt ren underhållning snarare än en djupgående karaktärsutveckling. Inget av detta är dock på något sätt dåligt gjort, men det är inte lika fulländat som jag vant mig vid att hans verk ska vara.

Betyg: 4/5


Recension - The Emperor's Soul 0

10 juni 2017

Shai är en Förfalskare, hon kan göra felfria kopior av vilket föremål som helst genom att skriva om dess historia med skickligt använd magi. Hon är dömd till döden efter att ha försökt stjäla kejsarens ovärderliga spira, men blir erbjuden en möjlighet att rädda sitt eget liv. Efter ett lönnmordsförsök har kejsaren blivit hjärndöd och Shais tillfångatare vill att hon ska göra det omöjliga, omskapa kejsarens själ och på så sätt rädda hans liv.

The Emperor's Soul  är novellen som gjorde att Brandon Sanderson vann 2013 års Hugo Award. Novellen är 175 sidor lång och med den bekräftar Sanderson att han, i mina ögon, är världens bästa fantasyförfattare. Berättelsen tar plats i samma värld som hans debutroman Elantris gör, men man behöver inte ha läst Elantris för att förstå världen eller handlingen.

Sanderson lyckas på ett effektivt och intressant sätt skapa en intrikat komplott där olika fraktioner tävlar om makten i kejsardömet. Han lyckas även, i klassisk Sandersonanda, skapa ett nytt förbluffande magisystem. Soul-forging som det kallas är ett av hans mest originella magisystem hitintills. Genom att skriva om ett objekts historia kan Shai t.ex. göra ett gammalt trasigt bord till ett vackert mästerverk skapat av världens bästa finsnickare. 

Även om berättelsen innehåller flera karaktärer är det Shai och hennes huvudsakliga fångvaktare, Gaotona, som är de mest nyanserade. De två huvudkaraktärerna är varandras raka motsatser och det är väldigt intressant att se deras personligheter studsa mot varandra genom berättelsen. Han ser ner på hennes ogudaktiga magiska förmåga och tar varje tillfälle till akt att försöka få henne att bikta sina många synder. Hon anser sig själv vara en missförstådd konstnär och avfärdar Gaotonas kritik som religiösa fördomar.

Novellen tar plats, mer eller mindre uteslutande, i Shais rum/fängelse. I det ska hon lära sig allt om kejsaren för att kunna återskapa hans trasiga själ. Hon läser hans dagböcker och intervjuar hans vänner, betjänter och fiender för att lära sig allt om hans sanna identitet. Samtidigt planerar hon också hur hon ska kunna fly från sitt fängelse. Berättelsen blir aldrig någonsin långtråkig och redan efter några sidor är både Shai och jag fängslad av att lära sig mer om vem kejsaren var. Inte bara hur han framställde sig själv utåt utan vem var kejsaren egentligen bakom den mäktiga fasaden.

Hela konceptet med att det går att skriva om en persons själ ger berättelsen väldigt intressanta teologiska och ideologiska dimensioner. Sanderson är inte heller rädd för att dyka in i dessa från alla möjliga olika vinklar utan att skriva läsarna på näsan. Efter att ha läst The Emperor's Soul känns det som att jag förstår inte bara karaktärernas utan alla människors egendomliga personligheter bättre.

Sammantaget:

Men ett nytt fantastiskt magisystem, intressanta karaktärer och en handling som är kanske den djupaste av alla hans verk är denna novell ett mästerverk. Jag kan rekommendera boken till läsare i alla åldrar. Har du inte läst någon av Sandersons andra mästerverk (Mistborn, Twillight Archive, Warbreaker, Steelheart, Elantris) är The Emperor's Soul den perfekta inkörsporten. Men samtidigt finns det också en del intressanta Cosmere-överraskningar för de inbitna Sandersonfansen.

Betyg: 5/5


Swecon 20170

04 juni 2017

Detta var första gången jag besökte Swecon, en science fiction- och fantasykongress som ägde rum den 26–28 maj i Uppsala. Där träffas branschmänniskor inom författande av fantastik och fans i ett fullspäckat program med föredrag, panel- och gruppdiskussioner.

En sak jag lärt mig av att titta på Brandon Sandersons youtubevideos om att skriva fantastik är att det är viktigt att knyta kontakter och känna branschen för att kunna bli utgiven. Visst ser marknaden annorlunda ut i Sverige jämfört med i USA, men jag tror att det finns ett stort värde av att knyta kontakter tidigt även i Sverige. För mig var därför de olika panelerna, föreläsningarna och hedersgästerna under konventet inte det viktigaste. Utan i stället att få stifta bekantskap med en del intressanta personer i branschen.

Det första som slog mig med konventet, som förstagångsbesökare, var hur gemytligt och välarrangerat det var. Allt ägde rum på andra våningen av Clarion hotell i Uppsala. Det gjordes ingen skillnad på fans och författare utan alla umgicks på samma yta. Om författarna inte stod och sålde sina böcker eller själva besökte någon panel sågs de oftast stå i baren tillsammans med kollegor och fans. Detta gjorde min målsättning med helgen mycket lättare. Alla som jag pratade med var otroligt trevliga och tillmötesgående. Jag kände mig verkligen som hemma. En annan sak som jag blev glatt överraskad av var att det var flera personer som kände igen mig från min blogg och att några bad mig recensera deras bok. 

Sammantaget är jag supernöjd med mitt första Swecon. Skriver du fantasy och vill ge ut dina böcker tycker jag att det är obligatoriskt att närvara. Nästa år är Swecon i Stockholm. Åk dit och prata med förlag, framtida fans och de författare som kommer bli dina kollegor. Och viktigast av allt – ha kul. Jag kommer definitivt att åka dit.

Här kommer några av mina höjdpunkter i bildform.

Paneler/Föreläsningar

Guest of honor panel: On Worldbuilding

Det främsta som jag tog med mig från denna panel var hur viktigt det är att ha en intressant persona när man talar på konvent. Särskilt Ann Leckie och Kameron Hurley var väldigt rutinerade och naturliga i deras sätt att prata med moderatorn, varandra och publiken. Deras paneler blev därför levande och spännande att lyssna på.

How to write male characters

Panelen som skulle handla om hur man bäst skriver manliga karaktärer spårade när de två hedersgästerna Leckie och Hurley började beskriva manliga karaktärer så som män brukar beskriva kvinnliga karaktärer – "I don't want to read a story where there are a lot of male characters since that often makes the story into a story about gender." I princip hela salen vred sig av skratt i 45 minuter.

Marknadsföring av fantastik i Sverige

Under en panel om marknadsföring av fantastik i Sverige träffade jag min fantasymoder: Ylva Spångberg. Under panelen insåg jag att det är denna kvinna som är anledningen att jag tog mitt första steg in i fantasyvärlden. Hon har nämligen översatt The Belgariad av David Eddings – den första fantasyserien jag läste. 

Logic of Empire

Punkten som jag tyckte var allra mest matnyttig under hela konventet var föreläsningen av professor Jesper Stage vid Luleå tekniska universitet. Hans föreläsning om hur olika typer av kolonier etableras och hur de påverkar ekonomin i resten av ett imperium gav mig massor av nya idéer till mina böcker.

Förebilder

Marcus Olausson och Kristina Hård

En person som jag ställt in mig på att försöka stifta bekantskap med var Marcus Olausson, författaren av high fantasy-serien Serahema Saphorium. Jag hade möjligheten att prata med honom vid ett flertal tillfällen under helgen. Bland annat på söndagens frukost då han och hans kollega Kristina Hård satte sig ner vid vårt bord och började prata med oss om de udda mardrömmar som Marcus haft under natten. Ser fram emot fler samtal med Marcus i framtiden.

Sten Rosendahl och Ewa Broberg

Ett av de trevligaste samtalen hade jag med Sten Rosendahl som är aktuell med sin nya deckardystopi Algblomning. Efter ett tag kom även Ewa Broberg, som driver bloggen Lagomlycklig som jag läst flitigt under det senaste året. Vi tre pratade bland annat om att skriva recensioner av svenska fantasyböcker. De hade läst mitt blogginlägg om ämnet och hade en del intressanta synpunkter. Sten gav mig en tanke om att gå över till att skriva betygslösa recensioner/lästips på svenska fantasyböcker – något som jag verkligen kan se fördelarna med. Särskilt efter den här helgen då jag pratat med många och insett just hur liten skara författare det är som är aktiva fantasy- och SF-författare här i Sverige. 

Oskar Källner

Extra kul var det att få prata en kort stund med en av mina förebilder, Oskar Källner, författare till exempelvis sci-fihästboken Stormvinge. Vi pratade bland annat om hur svårt det är att skriva när man har flera barn hemma. Oskar är en expert på ämnet eftersom han har fyra småttingar hemma. Han sade skämtsamt åt mig att ge upp skrivandet, när jag berättade för honom att jag skulle bli tvåbarnspappa om några veckor. 

Anna Jakobsson Lund

Jag tyckte att jag hade kommit på en bra pitch av mina böcker inför den här helgen men Anna visade mig hur man utför en i verkligheten. Det tog inte en lång stund innan jag köpt första boken i hennes dystopiska trilogi Systemet.

Övrigt

Hjalmar Wåhlin

På mässan satt också Hjalmar och sålde sina fantastikinspirerade tavlor. I flera av hans ritningar såg jag likheter till den värld som jag skriver nu. Honom ska jag komma ihåg tills det är dags att göra framsidan till min bok. 

Uppsala Domkyrka

Under söndagen hann jag även med att besöka Nordens största kyrka. Väldigt vacker och inspirerande.

Sist men inte minst

En hyllning till min medtvingade vän. Fantasynörden och mästertwittraren Samuel Stenberg.


Recension - Skymningseld0

21 maj 2017

När Tom Landers liv är som mörkast dyker den hemlighetsfulla Emely upp. Hon säger att han sovit sedan dagen han föddes men att det nu är dags att vakna. När hon berättar att de träffades första gången i den galliska byn Manola, när Tom marscherade in med de romerska legionerna, vill han tro henne – men tanken att det skulle finnas människor där ute med märkliga förmågor som redan levt många liv är bara för svår att acceptera. Emely är dock inte den enda reinkarnatör som upptäckt Tom. En mäktig fiende från det förgångna har vaknat och närmar sig nu för att avsluta den strid som påbörjades redan för 2 000 år sedan.

Skymningseld är en urban fantasy skriven av journalisten Henrik Widell och är nyligen utgiven av förlaget Undrentide. Jag upplevde boken som en intressant korsning av Twillight, Sagan om det magiska landet Deverry och Highlander-filmerna

Det märks redan i bokens inledning att författaren är en van skribent. När han skildrar huvudkaraktären Tom Leanders händelsefattiga liv i Kronoparken i Karlstad är boken väldigt levande. Jag känner mig i trygga händer då miljöbeskrivningarna och dialogerna flyter fram på ett sätt som jag ännu inte läst hos någon annan svensk fantasyförfattare.

I en intervju med Värmlands Folkblad säger Widell att han vill skriva om den vanliga världen fast med inslag av det fantastiska. I bokens mellersta del upplever jag att författaren drar sig för att gå för djupt in i det fantastiska. Bokens mjuka magisystem, som till en början verkar intressant, levererar inte i den utsträckning jag önskat. Handlingen kretsar kring Reinkarnatörer – en grupp människor vars själar återvänder till en ny kropp efter döden. Utöver sina reinkarnationsförmågor har de också en rad andra krafter som kan liknas med vampyrernas krafter i Twillight-böckerna. Det ges en del metafysiska förklaringar och gissningar till hur reinkarnatörerna kan ha uppstått, men dessa ger mig dessvärre inte svar på de frågor som magisystemet väcker. 

Widell hade också gärna kunnat få gå djupare in på vad det innebär att vara en Reinkarnatör, hur det påverkar deras syn på livet och på sig själva. Religionsläraren i mig såg fram emot diskussioner om vad som utgör en identitet. Är det uppväxten, biologin eller själen som formar och avgör vem man är som människa? I inledningen längtade jag efter att få läsa om hur Toms personlighet skulle förändras när alla hans minnen återkom. Men det sker ingen större förändring, vilket kändes som en försummad möjlighet till en intressant karaktärsutveckling.

Överlag finner jag inte huvudkaraktären särskilt intressant. Detta är ett vanligt problem inom fantasygenren – författare tycks tvinga sig själva att skriva alldagliga huvudkaraktärer för att balansera de övernaturliga fantasyinslagen. För att ge läsarna en anledning att gilla huvudkaraktären ges han istället en extra tragisk uppväxt. Vad sägs om döda föräldrar, ett stammande som gör att han knappt får ur sig en mening och en mobbare på skolan som får Draco Malfoy att framstå som en hjälte? Det är i stället sidokaraktärerna som fångar min uppmärksamhet. Särskilt Simon, den humoristiska vännen till huvudkaraktären, som med sin kaxiga och udda humor får en unik röst som sticker ut från resten av karaktärerna.

Sammantaget

Skymningseld är en klassisk urban fantasy-berättelse där den unga underdogen lär sig magiska förmågor och ställs mot en ännu mäktigare fiende. Boken är ett ambitiöst projekt med flera perspektivkaraktärer och en bakgrundshistoria som sträcker sig över tusentals år. Den har ett bra språk och lägger upp flera intressanta handlingstrådar i bokens välskrivna inledning. Även om jag tappade intresset mot slutet, mycket på grund av att de fantastiska inslagen inte förklaras eller utforskas i den utsträckning som jag velat, tror jag att läsare i alla åldrar kommer att gilla Skymningseld och Widells Reinkarnatörer.

Betyg: 3/5


Recension - De Rotlösa0

13 maj 2017

Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven blir hans läromästare överfallen och dödad. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen. Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.

De Rotlösa från 2014 är Marcus Olaussons debutroman, den första av sex böcker i high fantasy-serien Serahema Saporium. Enligt honom ska det bli en långtgående serie där de första sex böckerna ska utspela sig i en medeltida handling. Men serien slutar inte där. Serahema Saporium 2 kommer att utspela sig i framtiden i en miljö inspirerad av amerikanskt 30- och 40-tal, lo-fi Star Wars och Romarriket. Marcus har med andra ord storslagna planer för sin serie, något som jag uppskattar i en tid när många författare undviker allt för tidskrävande skrivprojekt. Men detta episka världsbygge är inte den enda anledningen till att Marcus Olausson är extra intressant att hålla ögonen på. Hans sidoprojekt fantastikhjälpen tror jag kan bli något som drar till sig mycket publicitet, samtidigt som det står för en god sak.

Världen

Världen är bokens starkaste sida. Den känns genomtänkt och verkar rymma många hemligheter. Allra mest gillade jag magisystemen. Världen Serahema har fyra separata magisystem, beroende på om man räknar demonritualen, som var min favoritscen, i bokens inledning som en del av ett eget magisystem. De andra magisystemen är klassisk elementär- och blodsmagi, men här finns också Saven: ett originellt och intressant magisystem där rå magi flyter runt i ett slags blodomlopp runt hela världen. På särskilda platser där flera savtrådar möts kan en Savmästare släppa lös otroliga krafter över världen. Vi får ta del av en hel del träning och mindre skärmlystringar men de stora episka striderna kvarstår till kommande böcker, något jag ser fram emot.

Världen består så vitt jag har förstått av flera olika raser men i denna inledande bok kretsar handlingen framför allt kring gudar och människor. Ett problem som jag brukar ha med berättelser där gudar vandrar på jorden tillsammans med människor är att de inte känns som riktiga karaktärer, utan snarare blir verktyg för att föra handlingen framåt. De Rotlösa faller i samma fälla – förutom den övergripande berättelsen om hur världen kom till och gudarnas roll i kosmos känns gudarna ganska historie- och identitetslösa.

Handling

De Rotlösa börjar med att staden Landanor attackeras av Fhularis – stora bepansrade odjur, och Dasheptis – mörka vampyraktiga magiker som använder blodsmagi. Pojken Elderim räddas dock av varg- och eldguden Elaris. Elderim förs till en grotta där han tillbringar sin ungdom tillsammans med Elaris, som blir en slags fadersfigur och läromästare.

Elderims tid i grottan är den svagaste delen av boken. Det sker inte särskilt mycket framåtrörelse utan främst infodumpar i dialogform om gudar, profetior och magisystem. Även om det finns flera intressanta aspekter med magisystemen försvinner mycket av mystiken när allt presenteras så svart på vitt i bokens inledning. Jag hade önskat att man som läsare fått gissa och fundera hur magin fungerar innan allting avslöjas. 

När Dasheptis till slut hittar deras gömställe flyr Elderim. Han tvingas då ut i världen och ramlar snart över två krigare, Rendon och Cal, som blir hans kompanjoner. Tillsammans försöker de uppfylla en av profetiorna som verkar vara kopplad till Elderim: att finna det legendariska elementarsvärdet Åskvigg samtidigt som Elderim också måste lära sig att bruka magierna för att kunna döda den onda guden Naemin.

Överlag känns handlingen mer som en introduktion för kommande böcker, snarare än en bok som ska bära sig själv. Detta gör att jag som läsare blir aningens besviken när ingen av de större frågorna kring profetiorna ens delvis har besvarats när jag läst färdigt. Marcus säger själv i en intervju av Markus Sköld att han ursprungligen planerat att skriva tre böcker, men att förlaget tyckte att böckerna blev för tjocka och att han därför fick dela upp dem och skriva om handlingen något. 

Karaktärer

Jag hade svårt att knyta an till huvudkaraktären Elderim, mest på grund av att han bott i skogen med en talande varg i större delen av sitt liv. Han upplevs ganska platt på grund av sin enkelspåriga uppväxt. Även Rendon och Cal beskrivs båda som rätt stereotypa "fighters" och även om man får viss information om deras bakgrund saknar de en tydlig röst. Detta gör att dialogen mellan karaktärerna ofta blir stel och ganska repetativ när Rendon och Cal i vart och varannat kapitel skrattar åt Elderims okunskap om världen. De karaktärer som är mest intressanta är istället bikaraktärerna: tjuven Belmonne och Odanha, Skapelsens dotter. De har egna agendor, något annorlunda personligheter och blir därför friska fläktar till handlingen. Men dessa utgör tyvärr endast en bråkdel av handlingen.

Sammantaget

Jag är nyfiken på Marcus Olaussons författarskap på grund av hans spännande projekt Fantastikhjälpen och för att han är en av få svenska författare som skriver långa high fantasy-serier. Hade jag inte varit det hade jag troligtvis inte valt att läsa boken. Jag gillar klassiska fantasyberättelser, men av baksidetexten att döma kändes De Rotlösa för genretypisk. Detta verkar dock vara ett medvetet val av författaren. Marcus säger själv i en intervju av Ylva Lee Lindell "Till det yttre kan Serahema Saporium synas som en standardberättelse med en föräldralös pojke som ska besegra den onde guden med ett magiskt svärd. Inte så spännande kanske. Vi har hört det förut. Det jag vill göra är att ta den klyschan, vrida den några varv och se vad som kommer ut i slutändan."

Jag ser dock två problem med denna metod. För det första finns det en risk att läsarna blir avskräckta innan handlingen hunnit ta sig fram till twisterna, ungefär så som jag upplevde boken. För det andra finns det en risk att de läsare som vill ha en traditionell fantasyberättelse blir besvikna när twisten dyker upp och förändrar handlingen till något de inte vill läsa. Jag delar därför författarens oro om att många läsare kommer att döma ut Serahema Saphorium på förhand. Utifrån vad jag läst i recensioner och intervjuer blir dock serien bättre och mer originell i de efterföljande böckerna. Jag kommer därför att ge serien en chans och jag hoppas att du gör det med.

Betyg: 2/5