JL Fantasy

The Girl With all the Gifts - Recension0

05 augusti 2018

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till sina lektioner. När de kommer håller sergeant Parks sin pistol mot henne medan två andra soldater spänner fast henne i en rullstol. Hon tror att de inte gillar henne. Hon skämtar att hon inte kommer att bita dem, men de skrattar inte.

The Girl With all the Gifts

De senaste åren har vi sett fler zombieadaptioner än någonsin förut. The Walking Dead, 28 Days Later, World War Z, I Am Legend, Pride and Prejudice and Zombies och The Last Of Us (som The Girl With all the Gifts påminner en hel del om) bara för att nämna några få. Är det inte dags att lugna ner oss lite med alla zombieberättelser? Eller har vi bara sett början på nya innovativa kombinationer i genren? Att döma från The Girl With all the Gifts är det rätta svaret det senare. 

Jag lyssnade på Mike Carey på Swecon. Där pratade han om hur skapandet av The Girl With all the Gifts tog fram en helt ny sida ur honom – en mjukare sida som han menade att hans tidigare verk saknat. Jag har inte läst Mikes andra böcker men jag är benägen att hålla med honom ändå. Jag hade inte kunnat föreställa mig att en bok som handlar om zombieapokalypsen kunde vara så poetiskt skriven.

Vi får följa Melanie som är smart, nyfiken, går i skolan, har kompisar och älskar böcker men som samtidigt bor under marken i en armébas och har varit inlåst i en cell så länge att hon inte vet om något annat sätt att leva. Hur hon behandlas är helt normalt och precis som det ska vara för henne. Hon vet inte att världen sedan länge är översvärmad av zombies (a.k.a. hungries). Mänskligheten är utdöende och på något sätt är Melanie och hennes vänner kopplade till dessa hungries.

Boken handlar inte om själva zombieutbrottet eller ens vad som är kvar av mänskligheten utan fokuserar istället på Melanie och hennes omgivning. Hennes snälla lärare som lär henne om t.ex. grekiska myter, hennes fångvaktare som inte verkar gilla henne, om chefen för armébasen som verkar vara obehagligt nyfiken på allt som Melanie säger och gör. Boken är mer en berättelse om ett kärlekstörstande barn än vad det är en skräckberättelse.

Särskilt den första halvan av boken är bland det bästa jag läst då jag som läsare ständigt kände ett sug efter att få veta mer om dessa intressanta barn och omständigheterna som skapat dem. Jag fick snabbt en stark känslomässig koppling både till Melanie och till de som omger henne redan efter deras respektive första kapitel. Det var länge sedan jag läste en bok där jag så snabbt kom in i huvudet på alla. Hade karaktärsperspektiven inte varit så starka tror jag dock att handlingen inte hade hållit mig intresserad hela vägen fram. I bokens andra halva tappar den fart och blir stundtals något av en transportsträcka till slutet, som också kändes något plötsligt. Men trots det var slutet ändå tillfredsställande och poetiskt.

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Best Served Cold av Joe Abercrombie.

Uprooted av Naomi Novik

The Hundered Thousand Kingdom av N.K Jemisin


Ant-Man and The Wasp - Recension0

29 juli 2018

Scott Lang/Ant-Man har några få dagar kvar på sin två-åriga husarrest som han fått efter att ha hjälpt Captain America under händelserna i Civil War och hans superhjältedagar är över. Då kraschar Hank Pym och Hope van Dyne/The Wasp in i hans liv med ett uppdrag som inte kan vänta – de behöver hans hjälp med att rädda Janet van Dyne från kvantumdimensionen.

Antman and the Wasp

Spoilerfri recension

Ant-Man and The Wasp (AMATW) är Marvels nyaste superhjältefilm som många säkert väljer att ignorera för att få en paus i kavalkaden av superhjältefilmer som Marvel spottar ut sig. Succéfilmen Infinity War satte ribban rätt högt och Marvel försöker inte göra något anspråk på att följa upp den, utan gör i stället en kovändning. Med en simpel handling, mycket humor och genom att förlägga händelserna innan Infinity War är filmen mer eller mindre helt frikopplad från de andra filmerna. Men lämna inte biosalongen innan eftertexterna, där knyter Marvel samman Infinity War med storyn i AMATW på ett sätt som lägger upp flera intressanta scenarion som kan komma att påverka Avengers 4.

Den första Ant Man-filmen kretsade runt ett rån medan den här kretsar runt en räddningsoperation. De två filmerna har därför många likheter med varandra men skiljer sig också åt, främst eftersom AMATW redan har etablerat alla viktiga karaktärer och har mer att luta sig på i världsbygget. 

Jag gillade AMATW främst för att den likt Deadpool inte tar sig själv på för stort allvar. Ant Man-konceptet är nog det mest lättsamma av alla Marvels filmer. Redan i den första scenen sätts tonen för resten av resan. Lang har varit inlåst i sitt hem i två år och har under tiden inte gjort annat än att lära sig korttrick, spela trummor och hittat på nya, allt mer sofistikerade sätt, att leka med sin dotter – som till exempel att bygga en rutschkana i kartong genom husets tre våningar. 

Hank och Hope dyker plötsligt upp i Scotts liv och rör till i den tråkiga tillvaron. Snart hamnar de även i konflikt med Ghost, en ny motståndare som kan gå genom väggar. Men Ghost och filmens andra skurkar är inte i filmens huvudfokus. Det är i stället räddningsoperationen av Janet samt den känslomässiga kopplingen som Scott har till Hank, Hope och till sin dotter.  

Det finns en del coola actionscener där karaktärerna krymper och förstorar både sig själva och objekt i sin omgivning, men dessa är mer ett avbrott för de humorfyllda scenerna än det som bär upp denna hjältefilm. Min favoritscen är när Ant-Mans dräkt går sönder så att han inte kan styra sin storlek, detta samtidigt som han försöker hitta sin dotters ryggsäck på hennes skola. Han krymper till storleken av en 10-åring och blir tvungen att undvika rastvakter och andra barn.

Skådespeleriet var i mitt tycke inte särskilt spektakulärt. Det kändes flera gånger som att filmens stora stjärnor: Paul Rudd, Evangelie Lilly, Laurence Fishburne och Michael Douglas, gick på autopilot. Michael Pena var den enda som jag tyckte stod ut i filmen. I varje scen där hans karaktär Luis dyker upp äger han rummet med sina rappa och löjliga skämt. 

Om du överväger att se filmen ska du inte förvänta dig någon särskilt mörk eller djup film. Visst har den en del allvarliga och känslosamma scener men dessa drunknar snabbt i mängden av humor. Det som dock kan vara värt att se den för är att man får veta mer om quantumdimensionen som jag tror kommer att påverka både Avengers 4 och alla framtida filmer. I ett ögonblick nämns till och med ordet evolution, som aldrig fått nämnas tidigare av rättsliga skäl, i samband med quantomdimensionen. Det känns som att Marvel kommer att använda quantumdimensionen och händelserna i AMATW för att föra samman (spoilers) deras gamla Avengersrättigheter med deras, i stort sett, nyinköpta X-men-rättigheter från Fox.

  

Betyg 3 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Deadpool 2

Avengers 3: Infinity War

Black Panther


Westworld säsong 2 - Recension0

22 juli 2018

"You said people come here to change the story of their lives. I imagined a story where I didn't have to be the damsel." Dolores som tidigare var den snällaste roboten i Westworld har nu bestämt sig för att utrota mänskligheten. Men för att göra det måste hon först finna en hemlighet som är gömd någonstans inne i Westworld. Samtidigt skickar företaget som kontrollerar parken in beväpnade trupper för att slå ner upproret.

Westworld season 2

Spolervarning

Westworld var 2016 års stora snackis och HBO hade förhoppningar om att serien skulle bli den nya Game of Thrones. Även om säsong ett var väldigt bra kan vi med facit i hand konstatera att den inte riktigt fick det där stora genomslaget som HBO hoppats på och medan Game of Thrones ökade antalet tittare från säsong ett till säsong två har Westworlds tittarsiffror minskat.

Westworld har likt Game of Thrones flera styrkor. Fantastiska skådespelare som alla håller extremt hög kvalité, kanske särskilt Anthony Hopkins, Ed Harris och Evan Rachel Wood och flera scener som stannar kvar i minnet långt efter att serien tagit slut. Den har även en unik stämpel med blandade tidslinjer som håller tittarna på tå, moraliska och aktuella dilemman som ger serien en underton som i sina bästa stunder speglar hela vår samhällsdebatt.

Men den har också en del svagheter. Kanske framför allt konceptet med de hoppande tidslinjerna och de djupa filosofiska frågorna som efter ett tag gör att serien blir för tung att titta på för den som inte orkar sätta sig in i teorier och dylikt. Detta blev extra tydligt i säsong två, då den inte lyckades att skapa en lika stark känsla av mystik som säsong ett gjorde. Till en början var det spännande att hela tiden behöva gissa vad som är vad men ganska snart blev de medvetet komplicerade tidslinjerna mer irriterande än intresseväckande. Hade de levererat ett lika stort aha-moment som Fords avslutande tal och The Man in Black-avslöjandet i säsong ett gjorde, hade jag troligtvis kunnat svälja irritationen men det lyckas de tyvärr inte med. När de dessutom precis som i säsong ett hela tiden försöker skapa en känsla av bestörthet över hur illa människorna (och i säsong två även robotarna) beter sig mot de andra blir det till slut rätt tjatigt. Visserligen har säsong två en del nya existentiella frågor om till exempel odödlighet som var intressanta, men dessa når aldrig upp till samma nivå som säsong ett gjorde. Rent stoffmässigt kändes det också som att säsong två hade mindre att erbjuda vilket gör att många avsnitt känns sega och utdragna. För min del hade säsong två gärna kunnat vara 3-4 avsnitt färre. Några avsnitt är till och med regelrätta fillers – varav den om urfolkets resa till uppvaknande var mitt absoluta favoritavsnitt under hela säsongen – men att det är just ett filleravsnitt som är säsongens bästa säger mycket om kvaliteten på säsongen som helhet. 

Slutligen har också säsongens fyra handlingstrådar alla sina egna styrkor och brister:

  • Dolores och Teds revolution och resa till The Valley Beyond. Hela deras resa bygger upp mot det storslagna episka slutet som tyvärr inte var så spektakulärt som jag hoppats på. Slutet var inte dåligt men när man under 10 avsnitt bygger upp mot en särskild händelse måste den leverera något alldeles extra för att det ska vara värt all den investerade tiden. Mer intressant var bihandlingen kring Teddys identitetskris och dess slutscen var en av säsongens höjdpunkter.
  • Maeve och hennes sökande efter sin dotter. Denna handling hade också flera intressanta stunder. Som när de reser in i Shogunworld och träffar sina egna kopior och där Maeve lär sig kontrollera robotar med sina tankar och hur människorna kidnappar och kopierar denna förmåga för att få robotarna att slåss mot varandra. I det stora hela fann jag dock hela handlingen kring hennes dotter som rätt meningslös eftersom det inte påverkar den stora kampen mellan människor och robotar nämnvärt.
  • Bernard som försöker reda ut varför han tappat sitt minne. I början är detta mysterium kring Bernards minne intressant men efter ett dussintal scener då Bernard ständigt ifrågasätter sig själv och hur han ska förhålla sig till kampen mellan människorna och robotarna har mitt tålamod tagit slut. Bernards handling fick dock ett tillfälligt uppåtsving när Ford "återuppstår". Anthony Hopkins är en så exceptionell skådespelare och karaktären är så intressant att varje gång han visas lever hela världen upp kring honom.
  • The Man in Black som fortfarande försöker knäcka pusslet som Ford lämnat åt honom. Den fjärde handlingen var den jag fann allra mest intressant eftersom att det är den mest filosofiska av de fyra. Williams kamp mot sina mänskliga svagheter är det som räddar hela säsongen för mig. Allt blir ännu mer intressant när konceptet om att det är möjligt att göra människor odödliga introduceras. Den bästa scenen i hela säsongen tycker jag är den då Williams mentor Delos testas för att bli den första odödliga människan men hur det misslyckas. Denna handling innehåller även i mina ögon det mest intressanta mysteriet. Vad är egentligen "spelet" som Ford skapat för William? Men det är också något som lämnar mig frustrerad när säsongen är över för vi får aldrig reda på vad detta var. Det blir snarare ännu mer förbryllade efter after credit-scenen, som jag tolkade som att det antyds att William och eventuellt även hans dotter varit robotar hela tiden utan att själva veta om det. 

  

En annan sak som gör att Westworld inte är riktigt lika intressant som Game of Thrones är att den inte har samma övergripande driv framåt mellan säsongerna. Kampen mellan familjerna och hotet av The White Walkers ger Game of Thrones något som håller samman hela serien över de åtta säsongerna. Världen är inte heller lika komplex och intressant som Westeros. I säsong ett var det synd att man fick se så lite av världen utanför parken och även om man får se mer av det i den här säsongen så kvarstår problemet. Förhoppningsvis kommer detta att bli bättre i nästa säsong. Det sista jag vill nämna är att det inte heller är klart vem jag ska heja på. Dolores, Teddy och William var de karaktärer i säsong ett som jag hoppades att det skulle gå bra för. Men i säsong två har alla tre blivit "onda". I säsong två är det i stället framförallt Maeve och Bernard som ska stå för godheten. Deras två handlingstrådar var dock de svagaste vilket lämnar tittaren utan någon tydlig hjälte. 

Westworld är fortfarande en bra serie, men jag tror att minskningen av tittare till stor del beror på att de tappat tålamodet med det komplexa upplägget. Säsong tre är redan under planering och jag hoppas att den inte tappar allt för mycket tittare så att serien ställs in – den är trots allt HBO:s dyraste produktion efter Game of Thrones. 

 

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Blade Runner 2049

  


Julitankar: "Semester"0

15 juli 2018

Nu har jag "semester" vilket innebär att tiden för skrivande i stort sett är borta. Detta har gjort att redigeringen av min bok har stått still sedan jag kom hem från Swecon vilket gör detta till den längsta paus jag någonsin haft från skrivandet. Under dessa veckor har jag därför åter igen tänkt en del på hur jag förhåller mig till mitt skrivande och vad som är viktigt för mig.

"Semester"

Man kan ju tycka att semester borde innebära mer skrivtid, eller i alla fall inte mindre. Men eftersom Hanna fått nytt jobb har hon nästan ingen inarbetad semester, vilket i sin tur innebär att jag är själv med två barn som båda är under 3 år gamla. Därav blir semestern mer en föräldraledighet. Och om min förra föräldraledighet lärde mig något är det att det är otroligt givande att se ens barn växa upp och lära sig nya saker varje vecka, men man inte kan räkna med mycket egentid när man tar hand om små barn.

Nu har det har gått två veckor sedan den här semestern startade och jag och grabbarna har superroligt varje dag, men min initiala upplevelse av semestern var ändå fläckad av frustration. Jag försökte skapa skrivtid under dagen genom att para ihop sovtider, förbereda matlådor i tid, uppmuntra barnen att leka med varandra, men det har mest inneburit fiasko. Även om jag någon enstaka gång lyckats verkar barnen ha en inre radar som känner av när pappa inte sysslar med hushållssysslor, för det känns som att så fort jag viker upp dataskärmen så vill de leka eller läsa eller gå på toa, medan när jag gör hushållssysslor leker de på hur bra som helst med varandra. Detta har lett till frustration vilket sedan har gått ut över mig och resten av familjen. Därför insåg jag redan efter någon dag att det är bättre att helt släppa tanken på att kunna redigera under dagtid. 

Om det mot förmodan skulle dyka upp en lugn stund och hushållsysslorna redan är gjorda tänker jag därför inte ens försöka jobba med min bok. I stället har jag mediterat, lyssnat på podcasts eller läst. Då har frustrationen över att bli avbruten inte blivit lika stor och jag och hela familjen mår bättre även om det inte blir något skrivet. Mitt skrivande är därför helt förpassat till kvällar och jag har aldrig kunnat skriva bra på kvällar. Det har alltid varit den tiden på dygnet då min kreativitet och energi är som allra lägst, oavsett vad jag gjort under dagen.

Men jag har inte helt släppt redigerandet. Jag har som ambition att lära mig att skriva och redigera under kvällstid. För att klara av detta har jag börjat läsa på om och se youtubevideos om hur man kan tänka för att minska sin prokrastinering. Lite motsägelsefullt att se på youtube för att minska sin prokrastinering, jag vet, men jag tycker att det redan har börjat ge effekt. Meditation tror jag också kommer att hjälpa mycket med detta. Genom att meditera 10 minuter i början av varje skrivpass hoppas jag kunna samla tankarna, fokusera på andning, stänga ute trötthetstankarna och följa de instruktionerna som hjälper en att utforska medvetandet och därmed kunna frigöra mer energi och kreativitet – även på kvällstid. Om detta skulle lyckas hoppas jag att mitt skrivande får en välbehövlig skjuts nu och under den kommande föräldraledigheten till hösten, men förhoppningsvis även till våren då jag planerar att gå ner i tid på jobbet för att frigöra skrivtid.

Men mitt nuvarande ickeskrivande har också lett till en del positiva saker som jag försöker fokusera på när jag får dåligt samvete över att jag inte skriver eller redigerar. Jag känner mig mer närvarande när jag är med barnen än vad jag gjorde under den förra föräldraledigheten. Utan spel och nu även utan skrivande har jag i stort sett ingenting som jag går runt och tänker på medan jag leker med barnen vilket gör hela upplevelsen roligare och mer avslappnad.

Sommar 2018


Du behöver antagonism när du berättar om ditt varumärke – här är anledningen0

07 juli 2018

I en städskrubb under trappan hos sin faster bor unge Harry. På sin elfte födelsedag får han reda på att han har magiska förmågor och börjar studera på en hemlig skola för trollkarlar och häxor. Harry blir snabbt tidernas bästa elev. Han är bästis med alla och lärarna, de formligen älskar honom. Efter sju år går han ut med toppbetyg, blir skolans nya rektor och lever lycklig i alla sina dagar.

J.K. Rowlings värld må vara charmig att bara njuta av, men om Harry Potter skrivits enligt ovanstående skulle serien aldrig haft skuggan av en chans till framgång. Skissen ovan rymmer inte ens en komplett berättelse; här saknas essentiella ingredienser: Voldemort, Dödsätare, kärlekstrassel och alla andra källor till konflikt i Harrys liv.

Det här vet du såklart. Ingen som läser den här bloggen tror att det går att skriva en berättelse utan konflikt. Ändå är det ungefär så Harry Potter skulle ha skrivits om någon av alla de marknadschefer jag träffat hade hållit i pennan. På tok för många berättar nämligen om sina varumärken i dag genom tillrättalagda solskenshistorier. Så fort folk ska representera ett varumärke – ett personligt varumärke så väl som ett som anställer tusentals – tycks de falla in i att berätta utan konflikter, utan antagonism. De skippar Voldemort.

Ska jag lyssna på dig och bli intresserad av ditt varumärke, kommer du aldrig lyckas engagera mig med utläggningar enbart om hur bra det kommer gå för dig och varför du eller din bok är så fantastisk. Nyckeln till att engagera ligger istället i vad som står emot dig och varför du mycket väl kan komma att misslyckas.


Voldemort

Voldemort
   

Vad är en varumärkesberättelse?

Först några ord om det här med “varumärkesberättelse”, eller “brand story” om vi pratar utrikiska. Begreppet används vitt och brett och verkar betyda olika saker för olika företag och personer.

Jag använder begreppet för att beskriva det kunder oftast verkar efterfråga när de ber mig och mina kollegor på Uppfatta (text- och varumärkesbyrå) att hjälpa dem “hitta och berätta sin brand story”. Då visar det sig att de oftast behöver få ihop sitt varumärkes mission, värden, budskap och till viss del historik, i ett enda sammanhängande narrativ.  

Detta narrativ ska sedan kunna appliceras i olika medier, användas och tolkas på lite olika sätt av alla varumärkets anställda. Oavsett medium eller vem som berättar, ska det som kommer ut ge publiken samma känsla. En idé om vad varumärket försöker åstadkomma, varför, vad bakgrundsberättelsen är och, självklart, hur produkten eller tjänsten passar in i narrativet.

En viktig skillnad mellan berättande för varumärken och en berättelse i en roman, är att det senare behöver ett berättelseark, en intrig, kalla det vad du vill. Varumärkens berättande är pågående, något tydligt slut finns inte. Det ställer ännu större krav på att varumärken måste ha koll på alla de beståndsdelar som ligger till grund för att pågående och återkommande kunna berätta om sitt varumärke. Vad kämpar varumärket för? Varför? Hur ser dess omvärld ut? Antagonism, som jag ska komma till alldeles strax, är en sådan viktig beståndsdel.

  

Vad är syftet med en varumärkesstory?

Varför behöver du då en varumärkesstory, på vilket sätt är en sådan användbar?

För att skaffa fans.

Precis så. Jag vill inte komplicera det mer. När någon hör talas om ditt varumärke och dess story ska hon känna att hon vill vara en del av det. Det där kan jag ställa mig bakom! Det där vill jag följa, stötta, uppleva, påverka! Och när hon en gång konsumerat produkten eller tjänsten, ska hon vilja komma tillbaka och, allra viktigast: berätta berättelsen för andra.

  

Fotbollsfans

Svenska fotbollfans
  

Antagonism och dess dygder

Så kommer vi till antagonismen som del i varumärkesberättelsen. Jag tänker tackla fyra vanliga misstag och vanföreställningar om antagonism och ge exempel som förhoppningsvis inspirerar dig att utveckla hur du berättar om ditt varumärke.

    

Misstag 1: Du tänker på antagonist och skurk som samma sak

De saker som skapar konflikt, som står emot huvudkaraktären i en story, är antagonistiska krafter. De antagonistiska krafterna ska representera värden som på olika sätt står emot huvudpersonens värden.  

De antagonistiska krafterna kan ta formen av en klassisk skurk. I många typer av berättelser är en bra skurk essentiellt. En Bondfilm är till exempel aldrig bättre än skurken. Star Wars skulle ha varit en parentes i filmhistorien utan den ikoniske Darth Vader. Och som sagt så behöver Harry Potter sin Voldemort.  

Fysisk form är inget måste för de antagonistiska krafterna. Jag älskar den klassiska komedin As Good As It Gets (Livet från den ljusa sidan). Jack Nicholson spelar Melvin, en narcissistisk och fyrkantig författare som har fullt upp med att älska sig själv. Han träffar Carol (Helen Hunt) och direkt ser publiken att det finns en kemi där, men ett stort hinder står i vägen för en potentiell relation. Ingen skurk, inte en annan man eller en kvinna som skapar en kärlekstriangel, utan Melvins personlighet. Så Melvin är huvudkaraktär, men samtidigt antagonisten, eller snarare är hans egoistiska personlighet den antagonistiska kraften. Han måste förändras om det här förhållandet ska bli av.

Okej, de flesta varumärken står inte i konflikt med sig själva (även om interna problem ofta står i vägen i större organisationer), men de flesta varumärken kämpar heller inte mot Bondskurkar. Du måste identifiera de antagonistiska krafterna i ditt varumärkes historia. Vad är det för snedvridna värden i världen eller i dig själv som du står emot och rättar till?

  

Washington Post

Washington Post slogan
  

Grymt exempel: Washington Posts nya slogan

Tidigt 2017 bytte välrenommerade amerikanska tidningen Washington Post sin slogan till “Democracy Dies in Darkness” (‘Demokrati dör i mörker’). Kraftfullt, och opassande enligt vissa.  

Jag säger bara detta: Sett i kontexten Trumps valseger och hans konstanta kommentarer om fake news och “the failing media”, säger denna slogan så mycket. Genom den gör The Post ett tungt statement. De är ljuset som står emot mörkret, demokratins bevarare. Följden blir att du som prenumerant inte längre betalar för tidningen – du bevarar demokratin. Det är en tung varumärkesstory det.

Vinner de över många Trump-supportrar med den här ståndpunkten? Absolut inte. Men det är inte målet; deras mål är att elda upp sina följare, tillika Trumps motståndare.

Med hotet mot demokratin som en tydlig antagonistisk kraft (i det här fallet dessutom faktiskt representerat av en typisk filmskurk), har faktiskt prenumerationer på amerikanska tidningar stigit. I det här fallet är det tragiskt att det behövs, men antagonism hjälper.

    

Misstag 2: Din story saknar antagonism

Huvudkaraktären vill något, men kan inte få det på grund av X. Utan X, finns det ingen story. Utan X, så kan Frodo faktiskt simply walk into Mordor och kasta ned ringen.

  

One does not simply walk into Mordor

Boromir - One does not simply walk into Mordor
  

I en film eller bok finns det en eller flera antagonistiska krafter som skapar konflikt. Frodo måste undvika Saurons undersåtar (personlig konflikt), ta sig igenom Midgårds förrädiska landskap (utompersonlig konflikt) och samtidigt kämpa med sitt eget psyke och tvivel på om han klarar det (inre konflikt). Det är konflikt på flera nivåer och berättelsen blir mer engagerande genom den komplexiteten.

Konflikt tvingar fram val och det är i valen som karaktärer precis som varumärken får sitt tillfälle att briljera. Hur ska du tackla de tuffa val ditt varumärke måste göra? Det säger ganska mycket om varumärket.

    

Misstag 3: Du tror att ingen konflikt är bra för ditt varumärke

Antagonism och konflikt är bra för ditt varumärke, för det ger dig en sparringpartner, något du måste bättra dig själv för att segra över. I sin bok Story, skriver Robert McKee:

“The more powerful and complex the forces of antagonism opposing the character, the more completely realized character and story must become.”  

Ändå är de flesta rädda för konflikten. Det gäller från stora till små aktörer; jag har suttit med vd:ar för nationella storbolag såväl som enmansföretagare som vägrar ta i konflikt. De tror att fler ska lyssna på storyn om det är en simpel solskenshistoria. För en författare specifikt kan det låta såhär:

Jag fick en grym idé till för min nästa bok och sen skrev jag den på några veckor. Nu när den är ute har den fått 4 av 5 eller 5 av 5 på varenda blogg och en läsare skrev att det var den bästa fantasyboken hen någonsin läst

Det är inte bara det att det här är ointressant berättande – det är aldrig sant. Även om din produkt är ett smaskigt pulver som gör mig odödlig om jag blandar ned en tesked i morgonkaffet, så kommer ditt varumärke att möta hinder och behöva göra tuffa val. Trots odödligheten kommer stora skaror att avsky din produkt.

Så jag frågar dig: Vilka källor till konflikt står mellan ditt varumärke och framgång?

Snälla svara nu inte: “jag har inga konkurrenter, ingen har skrivit en liknande bok tidigare, men folk känner inte till mitt varumärke så min konkurrens är okunskap” eller “jag måste nå ut, jag når inte ut till rätt folk.”

Säger du så, då svarar jag bara: “Najs, spendera alla dina pengar på marknadsföring så har du räckvidden och uppmärksamheten. Eller ansök om lån för att göra det, eftersom du har ett vattentätt case kommer du ju få lånet.”

Här börjar du vrida på dig, för djupt inom dig vet du att det finns mer komplexa hinder. “Jaa, i och för sig, det finns också risken att folk kommer tycka boken är lite för udda …”

Där. Nu närmar vi oss det mumsiga: Källorna till faktisk konflikt som förvandlar din berättelse från den om en promenad in i Mordor till en engagerande kamp som folk kan fastna för.

Vilka är de antagonistiska krafter ditt varumärke måste stå emot?

Vilka värden är de du måste framhäva respektive nedgöra?

De saker du definierar som antagonistiska i förhållande till dig och ditt varumärke, definierar i högsta grad dig.

  

Misstag 4: Du är säker på att du är ‘the good guy’

Arketypiska berättelser har lärt oss att tänka i termer som gott och ont, rätt och fel. Men i den verkliga världen finns det få objektivt onda skurkar som helt enkelt har fel. Så berätta då inte din varumärkesberättelse som om dina motståndare är Sauron, Voldemort eller nazister.

Dina konkurrenter är bara helt vanliga människor som arbetar för ett annat varumärke, som i större eller mindre mån ser ditt varumärke som skurken. Du tycker att marknaden behöver din produkt, så du kämpar för att den ska få marknadsutrymme. Dina konkurrenter, ja de tycker deras är bättre så de kämpar omvänt för att behålla sin marknadsandel.

Så varför inte måla den mer exalterande bilden av ditt varumärke som riddaren i skinande rustning, kommer inte det engagera fler?

Nej. För en berättelse om gott och ont, en berättelse om rätt och fel, har ingen konflikt. Finns där inget val, finns det ingen story. Om du berättar storyn om ditt varumärke som om ditt varumärke är bäst och alla motståndare och hinder du möter är “onda” och “dumma” – varför ska då eventuella följare bry sig? Varför skulle någon ansluta sig till dig om det är givet att du vinner? Dessutom antar den typen av berättande ofta en arrogant ton.

Om du representerar ett varumärke du hoppas är up and coming, tänk då också på att många av dina framtida följare i dag kan vara följare till de där korkade fienderna. De vill inte bli tilltalade som om de är korkade. Skulle du vilja det? Om du sedan länge läst några favoritförfattare, och sedan kommer en nykomling med sin roman och babblar på i någon podd om att det där du läst är skräp – hur får det dig att känna dig?

Undvik detta genom att acceptera vår komplexa verklighet och se till att du berättar storyn som om de andra alternativen är om inte bra så åtminstone helt förståeliga och motiverbara val – för att sedan komma till varför ditt är aningen bättre när allt kommer omkring.


Jag hoppas det här komplicerar det för dig!

Får den här texten dig att känna dig lite mer förvirrad inför hur du ska tänka på ditt varumärkes berättelse?

Bra! Det vill säga: din varumärkesberättelse ska inte vara förvirrande, men om du vill vara nog intressant för att engagera och fastna hos folk, kan du inte trumma på med en simplistisk solskenshistoria. Våga ge den lite mer bett genom att erkänna att det finns antagonistiska krafter, starka sådana. I form av konkurrenter (personlig konflikt), förhållanden på marknaden eller i samhället (utompersonlig konflikt) och förutsättningar inom dig och ditt liv (inre konflikt). Konflikterna framhäver vikten av att följare ansuter sig till dig – annars kommer de antagonistiska krafterna att segra.

Berätta vad det är du möter, så finns chansen att jag sällar mig till din kamp.


– – –


Författaren till detta gästinlägg är Samuel Stenberg som till vardags UX-skribent och designer på Uppfatta. Du hittar honom på twitter @samuelstenberg och han skriver även om bl.a. kreativitet, skrivande och marknadsföring på Medium. Den här texten är en svensk version av en story på engelska.