JL Fantasy

Topp 5 från Worldcon 750

17 augusti 2017

The World Science Fiction Convention (“Worldcon”) är ett internationellt konvent för science fiction- och fantasyförfattare, utgivare och fans. Eller nördkollo, som min fru kallade det.

1. Mötet med Joe Abercrombie

Höjdpunkten under min helg var när jag fick möjligheten att prata med Joe Abercrombie. Jag hade varit och lyssnat på två av hans paneler och sedan såg jag honom sitta och ta en kaffe på ett av fiken i konventet, vilket kändes ovanligt för att vara en så välkänd författare. Jag bad honom och hans vän om ursäkt för att jag störde och frågade om jag kunde ta en bild med Joe, sedan förklarade jag att han var en av mina allra största förebilder. Joe ställde sig genast upp, tog min hand och frågade om jag skrev själv. Jag svarade att jag skriver episk fantasy och att hans First Law-serie samt hans Shattered Sea-serie är några av de serier som jag brukar ha bredvid mig när jag skriver. Jag förklarade att jag ibland brukar slå upp en särskild scen och försöka återskapa det han har gjort där, fast med mina egna ord. Jag sade också att han var en av mina top tre-författare, varpå han grymtade lite och frågade vem som var bättre än honom. Jag sade att som författare i genren episk fantasy är det svårt för någon att slå Sanderson med hans 400 000+ ord långa manus, vilket han höll med om. Efter att jag tackat honom för hans tid och gått därifrån var jag tvungen att sätta mig ner en stund. Hela kroppen skakade.

Joe Abercrombie

2. Författarsamtal

 Jag trodde egentligen inte att jag skulle få möjlighet att sätta mig ner och prata med några svenska författare i mitten av Worldcon-kaoset. Men på torsdagen träffade jag Kristina Hård, författare av trilogin om Kaiserarvet, i entrén och frågade om jag kunde bjuda henne på lunch. Hon var inte hungrig men följde ändå med och pratade med mig medan jag åt lunch. Det var väldigt trevligt och lärorikt.

Under lördagen hade jag och några andra fans en Kaffeeklatsch (= kaffefika?) med Mats Strandberg, författare av Engelforstrilogin och skräckböckerna Färjan och Hemmet. Mats var väldigt välkomnande och mån om att alla skulle få chans att ställa de frågor de ville. Men ärligt talat ställde han nästan lika många frågor till oss som vi ställde till honom. Detta var nog det mest avslappnade samtalet jag hade under hela helgen.

Kristina Hård

Mats Strandberg

3. Skrivinspiration

Mest matnyttigt under hela helgen var nog de paneler som rörde skrivande. Särskilt panelerna How to Use NaNoWriMo to Power your Writing och Literary Agents and Where to Find Them. Jag har länge varit intresserad av att testa NaNoWriMo men om jag ska vara ärlig har jag varit rädd. Om jag väl tar mig an något får det inte gå dåligt. Skulle jag prova på NaNoWriMo och misslyckas skulle jag klandra mig själv och skapa frustration som skulle smitta av sig på mitt lärarjobb och mitt privatliv.

Efteråt stannade jag kvar och pratade med panelisterna som alla var, eller hade varit, lärare. De förstod min rädsla och sade att vara lärare är bland det sämsta yrke man kan ha som aspirerande författare. Det tar för mycket energi att ständigt vara social, förstående och kreativ med eleverna för att sedan sätta sig framför datorn och fortsätta vara kreativ med sitt skrivande. De rådde mig att inte kliva in i NaNoWriMo om jag inte var beredd att ge upp, om det tog för mycket energi. Skönt att få höra att ens rädsla inte varit obefogad.

Den kanske mest inspirerande panelen under hela helgen var nog den om att skaffa agenturer. Massa råd om skrivande i stort och en hel del klappar i ryggen som påminde mig om att jag är på rätt väg. "Just by being here you have shown that you are commited and that you are willing to go the extra mile in order to achive your goals. You are all far ahead of other writers who try to become published." – Joshua Blimes (Brandon Sandersons agent). Eftersom det var just min favoritförfattares agent som sade detta blev jag till och med lite tårögd. Ibland kan alla ens långsökta mål kännas så naiva och avlägsna. En klapp på ryggen av någon man ser upp till betyder mycket. 

NaNoWriMo panel

Joshua Blimes

4. Stjärnor

Att få möta de författare vars böcker man har läst är alltid speciellt. Att få möta de författare som skrivit några av fantasyvärldens mest kända verk är något helt annat. På panelerna High Fantasy: Is it Still Relevant? och Built Upon The Shoulders of Giants fick jag lyssna på Robin Hobb och George R.R Martin. Tyvärr blev inte diskussionerna på deras två paneler särskilt intressanta men det var ändå en surrealistisk upplevelse att bara få se och lyssna på dessa jättar.

Robin Hobb


George R.R. Martin

5. Nörderier

Jag har länge velat ha några snygga collectables att ha i bokhyllan och nu unnade jag mig själv två animefigurer som ska bli de första. Sen kunde jag inte motstå att köpa lite annat smått och gott när jag ändå höll på.

 

Tack för att du läst om mitt Worldcon 75. Det var ett minne för livet och jag hoppas att det inte tar 75 år till innan Worldcon kommer till Norden igen. 



Recension - Ghost in The Shell (2017)0

09 april 2017

I en nära framtid, där människor betalar dyra pengar för att uppgradera sina kroppar med mekaniska ersättningar, arbetar Major för den hemliga organisationen Section 9. En antiterroristorganisation som stoppar världens farligaste brottslingar. Major är världens första helt mekaniska människa. Hennes hjärna räddades i en allvarlig olycka och sattes i en mekanisk kropp. Men hur mänsklig är du egentligen om du har en helt mekanisk kropp?

Den nya Ghost in the Shell adaptionen försöker inte vara en kopia utav Mamoru Oshii's prisbelönta animefilm från 1995. Flera scener är desamma som orginalfilmen, men handlingen är överlag mer actionorienterad och tar inspiration från flera av de olika filmerna och animeserierna som gjort i Ghost in the Shell franchiset. Även om den nya filmen försöker lyckas den inte fånga det stämningsfyllda allvaret i världen och i de olika karaktärerna. Istället lägger den mer vikt på att ge tittarna en explosionsartad bioupplevelse. Både i scenografi, med dess svepande panoramabilder av den Japanska superstaden New Port City men också genom dess Matrixliknande actionscener. Detta gör dock filmen väldigt väl. Särskilt en scen, taget från animefilmen, gav mig rysningar. I den slåss Major ovanpå ett vattentäckt hustak mot en terrorist. Twisten är att hon har aktiverat sin heltäckande camoflage vilket gör att det enda man ser är hennes fotsteg och när vattnet stänker mot henne. 

Filmen får tyvärr inte tillräckligt med tid för att bygga upp de intressanta karaktärerna som utgör Section 9. Istället fokuserar den helt på Scarlett Johanssons karaktär Major. Den tar upp frågor som, är hon fortfarande människa och vem var hon innan olyckan? Scarlett Johansson är en av mina favoritskådespelare men detta är inte en av hennes bästa roller. Hon har ett ständigt plågat och sammanbitet uttryck vilket gör att hon ständigt tycks vara i konflikt med sig själv och vem hon är. Detta skiljer sig stort från animefilmen och serien där Major visserligen har filosofiska funderingar om livet men i stort är rätt nöjd med sin tillvaro och roll i Section 9. De andra karaktärerna har alla intressanta förflutna men detta berör inte den nya filmen alls. Inte ens Batou, som får näst mest screen time efter Scarlett Johansson, får någon som helst bakgrund utan blir mest en tuffing med attityd. Vilket är synd då mycket av charmen från den gamla filmen och från animeserien, Ghost in the Shell Stand Alone Complex,  är just relationen mellan karaktärerna.

Animefilmen och animeserien har kritiserats för att ha en allt för komplex handling men av detta ser vi ingenting i den nya filmen. Handlingen känns tyvärr som ett väldigt tydligt Hollywood scipt och blir därmed väldigt förutsägbar. Redan i de allra första scenerna kan man ana vem huvudskurken är vilket gör att filmens avslutning blir den svagaste delen. Det känns som att regissören Rupert Sanders inte har tilltro till att publiken ska förstå vad som händer och tonar därför ner på filmens filosofiska sida för att göra den lättare att ta till sig.

Sammantaget

Ghost in the Shell är en bra adaption överlag men animen har mycket mer att erbjuda. Filmer håller ihop men vågar inte nå upp till dess fulla potential. Istället får tittarna nöja sig en actionfilm med en hel del vackra scener. Viktigt att påpeka är dock att filmen är en av de bästa Hollywoodadaptionerna av en anime hitintills och jag tror att vi kommer att få se många fler adaptioner i framtiden. Jag ser särskilt fram emot Netflix tolkning av Death Note (en av mina personliga favoriter) som kommer i Augusti.

Betyg: 3 av 5

  3/5  anime  Recension  sci-fi

Recension - The Expanse0

29 januari 2017

Berättelsen startar med försvinnandet av miljadärsdottern Julie Mao. Den avdankade bältardetektiven Joe Miller får uppdraget att hitta henne. Men även den stillsamma isfraktaren Jim Holden och hans ihoptvingade besättning rycks snart med i mysteriet kring Julie Mao. Parallellt med detta håller ett intergalaktiskt krig på att uppstå mellan militärplaneten Mars och den FN styrda Jorden. FN-politikern Chrisjen Avasarala misstänker att en dold tredje part försöker få supermakterna att kriga mot varandra.

The Expanse bygger på en sci fi bokserie, av James S. A. Corey, med samma namn. Den första boken Leviathan Wakes släpptes 2011 och nominerades till en Hugo Award för årets bästa bok.

Det första jag tänkte på när jag såg The Expanse var att den inte kändes som en sci-fi serie. Den kändes mer som en deckare som utspelar sig i rymden. Holden, Miller och Avasarala försöker alla tre lösa sina respektive mysterier som på något sätt hör samman med försvinnandet av Julie Mao. 

Trots att säsong ett inte hade någon stor budget i ryggen, eftersom serien skapades av den lilla kanalen Syfy och köptes först senare av Netflix, kändes världsbyggandet trovärdigt tack vara många välvalda och subtila detaljer. Världen är inte heller helt svart och vitt och det är ibland svårt att avgöra vem som är fiende och vem som är vän.

Handlingsmässigt tyckte jag att serien på många sätt påminde om min favoritserie Firefly. En liten omaka grupp med sina respektive färdigheter kämpar mot en mystisk och tillsynes övermäktig fiende.

Det enda större problemet jag hade med serien var karaktärerna. I jämförelse med Firefly, där varje karaktär blir som en nära vän redan efter några få avsnitt, fastnade jag aldrig riktigt för någon av huvudpersonerna i The Expanse. Det berodde inte på skådespelarna, även om de inte gjorde någon särskilt minnesvärd insats, utan snarare på att de inte stack ut tillräckligt mycket när omgivningen är en spektakulär rymdopera. 

Sammantaget

Trots de relativt bleka karaktärerna är The Expanse en av de bättre sci-fi serierna jag sett. Ett välskapat universum med en spännande handling som hela tiden levererar nya ledtrådar och håller en gissandes om vad som ska hända och vem som ska förråda vem härnäst.

Betyg: 4/5

  4/5  Recension  sci-fi

Recension - Rogue One0

16 december 2016

Rogue One utspelar sig mellan episod tre och fyra. Imperiet har påbörjat byggandet av deras nya vapen - Dödsstjärnan. Jyn Erso blir rekryterad till Rebellerna som försöker hitta ett sätt att förstöra vapnet.

Rogue One är en fristående Star Wars film som har en helt annan ton än alla de övriga filmerna. En mer verklig och vuxen film som för första gången introducerar grå nyanser mellan den ljusa och den mörka sidan. Rogue One känns inte som de andra filmerna. På det sättet har Disney lyckats. Detta var mer eller mindre redan uppenbart utifrån de trailers som släppts. Den har mer gemensamt med krigsfilmer om andra världskriget än vad den har med de fantasyinspirerade Star Wars filmerna. Striderna är snyggt filmade, även om de inte kommer i närheten av känslan i en välkoreograferad ljussabelsstrid, och skådespelarinsatserna är överlag bra. Men trots dessa bra sidor var Rogue One en ganska intetsägande film. 

Spoilervarning

Filmen har enligt mig två stora brister. Det första är karaktärerna. Inte skådespelarinsatserna, även om en del av dem också var riktigt dåliga, utan rollerna i sig. Huvudtesen i den här filmen är att du inte får följa de stora spelpjäserna. Inga Jedi's eller Sith's, istället är det fotsoldaterna, rebellerna som gör det smutsiga jobbet som krävs för att Imperiet ska kunna störtas.

  • Huvudkaraktären Jyn som är dotter till ingenjören som mer eller mindre skapat Dödsstjärnan.
  • Gruppledaren Cassian Andor som är nån slags spion.
  • Roboten K-2SO, en mörkare variant av C3PO.
  • En blind wannabie Jedi.
  • En berserkaraktig soldat som ständigt bär en tung laserkanon.
  • En smått galen pilot.
  • En paranoid extremistledare.

Problemet med alla dessa karaktärer är att ingen av dem är särskilt intressant. De flesta av dem gör egentligen ingenting genom hela filmen förutom att följa efter Jyn och Cassian. Jag fick samma känsla i den här filmen som jag fått i flera av DC's superhjältefilmer. De klämmer in för många "coola" karaktärer men ger inte någon av dem det utrymme som behövs för att man ska bry sig. När den blinda mannen svingar sin stav, när hans hårige berserkarkompanjon sätter igång laserkanonen eller när K-2S0 drar ett elakt skämt tycker jag att det är coolt och roligt i två sekunder men det är allt vad karaktärerna är. Inte ens Jyn och hennes klassiska föräldralösa bakgrund är särskilt känslomässigt engagerande. De hoppar direkt från att hon tappar sina föräldrar tills att hon mer eller mindre tvingas gå med i rebellalliansen och tar sig inte tiden att bygga upp karaktären ordentligt. När alla dessa karaktärer sedan dör i slutet av filmen bryr jag mig därför inte ett dugg om någon av dem. 

Jag förväntade mig mer av den här filmen, en djupare ton och innebörd som aldrig tar vid. Visst får vi vissa glimter av det, som när Jyn är arg på Cassian efter att han ljugit och nästan mördat hennes pappa. Sedan glömmer hon det, efter ett 10 sekunder långt tal där Cassian pratar om vikten att lyda order, och blir hans bästa vän. Jag köper det inte. Den nya gråa tonen hade kunnat vara fantastisk om de faktiskt utforskat den mer. Frågor som hur mycket kan man tillåta för att medlen ska helga målen innan det blir för mycket? Eller hur många uppoffringar är okej för att tjäna ett gott syfte? Filmen nuddar vid dessa frågor men tar dem aldrig på allvar. 

Den andra och mest uppenbara bristen med filmen är handlingen. Rogue One utspelar sig mellan episod tre och fyra. Redan när jag såg den första trailern undrade jag hur de skulle kunna hålla detta intressant. Man vet ju redan i förväg exakt vad som ska hända och hur filmen ska sluta. Visserligen finns det flera filmer som lyckas med detta. Filmer där man vet hur det ska sluta men som ändå gör handlingen intressant genom dess karaktärer eller deras ögonöppnande plot twists men det gör inte Rogue One. Inga plottwists - inte en enda genom hela filmen. Efter de första tio minuterna i filmen, då de hoppar runt för att lägga ut alla trådar för filmens handling, kan man förutsäga i stort sett varenda scen i resten av filmen. Den är sedan bara en parad av explosioner och karaktärer som offrar sig för att upproret ska kunna fortsätta. Filmen innehåller inte heller någonting som bygger upp inför kommande filmer. T.ex. vem eller vad Snoke är eller någon ledtråd om vilka Reys föräldrar är. Vad som helst som påverkar de kommande filmerna hade varit intressant.

De bästa i filmen var de två väldigt korta scenerna med Darth Vader. När han slaktar rebellerna i filmens absolut sista minuter hade jag kanske darrat om jag inte redan varit så avtrubbad av all död som filmen slängt omkring sig. Att så är fallet, när Vader inte egentligen har någon påverkan på denna film, säger mer om hur dålig den är än något annat.

Sammantaget

Vill du bara vill se ytterligare några snygga sekvenser med Dödsstjärnan, imperiegeneraler som barkar ut order och X-fighters som skjuter på saker. Kort och gott en massa explosioner och karaktärer som dör till höger och vänster. Då kommer du troligtvis uppskatta den här filmen. Men filmen i dess helhet håller inte måttet. Den har för många karaktärer som inte tillför något djup och en förutsägbar handling som aldrig överraskningar eller på allvar utforskar den nya gråa zonen som filmen försöker tillföra. 

Betyg: 2 av 5

  2/5  Recension  sci-fi

Recension - Arrival0

10 december 2016

Dr Louise Banks är expert inom lingvistik. Hon föreläser för en handfull studenter när en av dem får ett sms och sedan ber henne att slå på TV'n bakom podiet. Åtta ovala rymdskepp har landat runt om jorden. Panik utbryter och Banks kontaktas snart av USA's regering. De ber henne leda en expedition med en enkel uppgift - Ta reda på varför utomjordingarna är här.

Spoilerfri recension

Varför är de här? Det är frågan som sätter tonen för hela filmen. Förvänta er inte en massa action, utan snarare en stämningsfylld sci-fi film fylld av gåtor och oväntade svar. 

Lingvistikexperten Dr Louise Banks, som spelas av Amy Adams, känns väldigt trovärdig när hon tacklar de annorlunda utmaningar som utomjordingarna utgör. Under sträng tidspress försöker Banks leda ett team av vetenskapsmän och militärer i deras försök att ta reda på varför utomjordingarna är här. Men hur tar man reda på detta när utomjordingarna inte verkar ha några munnar eller på annat sätt ens tala med ord? Bikaraktärerna får inte samma uppmärksamhet eller utveckling som Dr Banks får men det behövdes inte för min del eftersom filmen till största del kretsar kring Banks och hennes kommunikation med utomjordingarna. Jag kan tänka mig att om man inte intresseras av de lingvistiska problem som hon ställs inför kan filmen nog kännas långsam under dess mellandel.

Ett vanligt problem med sådana här filosofiska sci-fi filmer är att den avslutande twisten sällan känns tillräckligt tillfredsställande, även om handlingen och skådespeleriet varit bra. Jag tänker närmast på Interstellar och Contact. De bygger upp inför en ögonöppnande avslutning som ska slå dig häpen, men oftast bara lämnar en med att känna - "nä det där håller inte". Men Arrival faller inte i samma fälla. Jag var väldigt nöjd med det för mig oväntade och känslomässiga slutet.

Sammantaget

Arrival hittade för mig en perfekt balans mellan, spänning, stämningfylld förväntan, känslomässigt djup, oförutsägbarhet och ett tillfredsställande slut.

Betyg: 5 av 5

  5/5  Recension  sci-fi