JL Fantasy

Recension - Sherlock "The Lying Detective"0

12 januari 2017

I avsnitt två möter Sherlock den kanske mest ondsekefulla motståndaren hitintills. Miljonären Culverton Smith, en man med ett väldigt mörkt förflutet.

Avsnitt ett i säsong fyra var kanske det sämsta avsnittet hitintills. Men det andra avsnittet fixade allt. The Lying Detective hade allt man kan önska sig av ett Sherlockavsnitt. 

Det var många saker jag gillade:

  • Boven Culverton Smith kändes genuin och helt skruvad. En liten gänglig man med gula tänder som bokstavligen fick ens hud att krypa i varje scen. 
  • En genuin känsla av fara. Många gånger känns Sherlock så oövervinnerlig att det tar bort glädjen ur serien, men inte i det här avsnittet.
  • Relationen mellan Sherlock och Watson byggdes upp igen. Sherlock är rolig i sig självt men Watson behövs för att göra den stora detektiven ännu mer intressant.
  • Alla lösa trådar från avsnitt ett knöts ihop. Framförallt Watsons affär och Marys plötsliga bortgång kändes på något sätt okej efter det här avsnittet.
  • Marys spöke användes kanske lite väl ofta men scenen i inledningen då hon gråter eftersom Watson vägrar acceptera att hon är död var väldigt rörande.
  • Den välplanerade plottwisten i slutet var bland de bästa jag någonsin sett. Även om jag kände att det var något skumt med psykologen i början hade jag aldrig kunnat gissa vem/vilka hon egentligen var trots att ledtrådarna fanns där.
  • Uppbyggnaden inför säsongens sista avsnitt. Även om The Lying Detective i största del var helt självstående så lämnade den lagomt många trådar kvar tills det sista avsnittet.
    • Vem är Sherrinford? Ett fjärde syskon? 
    • "A mutual friend put us in touch." Euros ord. Jag gissar att detta är Moriarty. Betyder detta att han fortfarande lever i alla fall, eller gjorde han det innan sin bortgång?

Det enda jag inte gillade i avsnittet var hela Marys uppdrag till Sherlock - "Go to Hell." Det enda sättet att få Watson att inse att hennes död inte var Sherlocks fel, var genom att Sherlock skulle försätta sig i en så farlig situation att Watson skulle bli tvungen att hjälpa honom. Lite väl långsökt och det fick Watson att framstå som en dålig vän. 

Sammantaget

Tillsammans med Moriartyavsnitten i tidigare säsonger var detta nog det bästa hitintills. Jag längtar tills på måndag då vi får se avslutningen på säsong fyra.

Betyg: 5/5


Recension - Sherlock "The Six Thatchers"0

03 januari 2017

Scotland Yard kontaktar Sherlock och vill ha hans hjälp med ett märkligt fall som involverar en ministers son och vanställda byst av Margaret Thatcher.

Första avsnittet i Sherlocks fjärde säsong släpptes igår på Netflix och därmed ska vi äntligen, efter två års väntan, få svaret på om Moriarty lever eller är död.

Avsnittet tar vid direkt där säsong tre slutade. Sherlock har dödat Charles Augustus Magnussen men rentvås direkt av Scotland Yard för att han ska kunna ta reda på om Moriarty verkligen är död eller inte. Sherlock isätter sig själv genast rollen som den jagade och väntar på att leken med Moriarty ska börja. För att fördriva tiden löser han ett dussintal andra brott som förbluffat Londons polis. Denna del av avsnittet, där Sherlock lekfullt väntar på att leken ska börja, är avsnittets starkaste del. Mina favoritscener är dopet och efteråt då Sherlock ska prata förstånd med den några månader gamla bäbisen Rosemund. 

Till slut får Sherlock ett fall som han tror är kopplat till Moriarty. Här tycker jag att avsnittet blir mindre underhållande. En ministers son har dött på ett mystiskt sätt och samtidigt har en byst av Margaret Thatcher förstörts. När Sherlock ganska snabbt lyckas hitta anledningen till detta visar det sig inte alls vara kopplat till Moriarty, utan till Marys förflutna. Det är inte att fallet i sig är tråkigt men i mina ögon är Marys förflutna inte lika intressant som Sherlocks relation till Moriarty. Det är dock viktigt att poängtera att även om vi lockas att tro att hela säsongen ska handla om Sherlocks kamp mot den ultimata skurken så har inte någon av de tidigare säsongerna gjort det. Om vi tar den tredje säsongen som exempel så är det inte förrän i det sista avsnittet som Magnussen och Marys dubbelidentitet blir en del av handlingen. Då blir vi som tittare uppmärksammade på alla de små ledtrådar som handlat om hennes förflutna och som placerats ut i de första två avsnitten.

Jag hade samma känsla i det här avsnittet som jag hade när jag såg de två första avsnitten i säsong tre – det vill säga att allt inte håller ihop. Det känns som att det fattas en massa småsaker för att avsnittet ska vara komplett. I säsong tre tyckte jag att avsnitt ett och två blev bättre efter att man sett hela säsongen och jag hoppas att jag kommer att känna samma sak med säsong fyra. 

Det var flera saker mot slutet av avsnittet som jag inte gillade. Watsons kärleksaffär kändes onödig men kommer troligtvis vara väldigt viktig i de kommande avsnitten – jag gissar på att hon är planterad av Moriarty.  Men det jag gillade allra minst var Marys dödsscen. Den kändes alldeles för plötslig. Sherlock brukar inte bli utmanövrerad på det där sättet utan borde innan han åkte dit eller i stundens hetta ha kunnat rädda henne. Hela hennes dödsmonolog kändes också som en kliché. En del av mig hoppas att allt det där med hennes död var orkestrerat av Sherlock och Mary av någon anledning, men det känns orimligt med tanke på att hon lämnade ett dödsmeddelande till Sherlock i efterhand. Den sista korta klippet efter eftertexterna där Mary säger åt Sherlock att "Go to Hell" tror jag betyder att han ska åka till Hell, vilket var byn i Norge som Mary besökte under hennes flyktmontage.

Sammantaget

Inledningsvis tyckte jag att avsnittet var perfekt men tappade allt eftersom när hypen om att äntligen få se Moriartys plan inte blev av. Mysteriet om Marys förflutna var inte tillräckligt intressant. Kanske kommer jag att gilla avsnittet mer när det har knutits ihop med de två kommande avsnitten. 

Betyg: 3/5


Recension - Luke Cage0

13 oktober 2016

Luke Cage utspelar sig några månader efter handlingen i Jessica Jones. Luke har flyttat från Hell's Kitchen till Harlem för att försöka leva ett "vanligt liv". Men snart hotar en lokal gansterkung Lukes vänner. Mannen som tål vad som helst har inget annat val än att på egen hand försöka rädda dem från Harlems värsta skurkar.

Gillade du scenerna med Luke Cage i Jessica Jones kommer du gilla honom i den här också. Förutom att han flyttat till Harlem har nästan ingenting hänt. Istället kretsar handlingen mest om Lukes förflutna, de experiment som gjorde honom osårbar och framförallt om hans motvilja till att bli en "hjälte". De problem som Luke tvingas hantera begränsas till Harlem och det är också där seriens styrka ligger. "Små" problem med mycket känsla. Om Luke skulle misslyckas får skurkarna fortsätta styra Harlem men världen går inte under. Detta ger serien en känslomässig tyngd och en äkthet som bär handlingen genom hela säsongen. 

Serien blev väldigt hypad redan innan den släpptes. Dagen efter att den släpptes kraschade Netflix servrar av överbelastningen. Men lever Luke Cage upp till alla förhoppningar? 

Ända sedan Iron Man 2008 har samtliga hjälteberättelser haft vita hjältar som huvudperson. Den här serien är den första på länge med en svart huvudperson och den utspelar sig i Harlem, de svartas Mecca. Hela serien är djupt förankrad i de svartas historia. De problem som de mött, inte bara slaveri och rasism, utan också innerstadsproblem och hela den pågående Black Lives Matters rörelsen tas upp i serien. Luke är en osårbar svart man i en tid då rasism, korrupta politiker och poliser är en het fråga i USA. Man han är också, trots sina krafter, en man av folket. Han lyssnar på hiphop och rapmusik och går klädd i en enkel hoddie, inte någon spandexkostym. På grund av detta kommer han troligtvis bli den förebild som länge saknats i superhjältefilmer, för en hel generation av unga svarta. 

Harlem behandlas med ömhet och i stort sett varje avsnitt lyfts historiska och kulturella ikoner fram. Särskilt i seriens musik som så vitt jag kunde höra enbart bestod av svarta artister. Faith Evans, The Delfonics, Raphael Saadiq och Charles Brady gör t.ex. uppträdanden i serien. Men min personliga favorit är scenen då Method Man och Luke Cage byter hoodie varpå Method Man senare rappar om Lukes betydelse för Harlem - "People say we don't need another hero, but now we got one."

Alla Marvel/Netfilxserier håller relativt hög klass och Luke Cage är en av dem som håller allra högst nivå. Personligen tyckte jag dock att Jessica Jones var snäppet bättre. Den hade en spänningsfaktor som Luke Cage aldrig når upp till. När jag såg Jessica Jones mådde jag fysiskt dåligt av skurken The Purple Man. Jag var uppriktigt rädd för vad som skulle hända härnäst. I Luke Cage är jag aldrig det minsta orolig om han ska lyckas eller inte. När Luke strider är det som om en stridsvagn skulle slåss mot ett basebollträ och detta tar bort spänningen. Till och med de gånger Luke faktiskt möter motstånd känner jag aldrig någon oro.

Sammantaget är Luke Cage definitivt sevärd. Musiken, miljön, en del av karaktärerna gör att säsongens första halva är topklass. Spänningen avtar dock eftersom, mest på grund av att Luke saknar en riktigt bra antagonist som kan ge honom motstånd.

Betyg: 4/5


Recension - Game of Thrones säsong 60

03 juli 2016

För första gången har serien helt och hållet passerat böckerna. Många trodde att den skulle vara dålig på grund av detta, andra, inklusive mig själv, trodde att den skulle bli bättre av samma anledning. Så hur bra var säsong sex?

Jag trodde att överraskningarna skulle bli fler i säsong sex, i och med att böckerna inte längre visade vägen. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var den mest förutsägbara av alla säsonger hittills. Det verkar som att producenterna tog sig mer friheter i den här säsongen än vad de gjort i de tidigare. Som att de tidigare försökt vara trogna böckerna, men nu kunde de helt och hållet köra sin egen linje, mindre "boklik" och mer som en vanlig hollywoodserie. Den gick snabbare fram, var mindre komplex och hade mer fokus på underhållande scener snarare än karaktärsutveckling. Personligen gillar jag denna variant sämre. Det fanns så många scener som jag tänkte att de hade kunnat göra bättre. Särskilt Arya och Sandsnakes-delarna. Jag tror också att säsongen gick fort fram för att slutet på serien är nära nu. De kan inte fortsätta lägga i twister i storyn och hålla onödiga skådespelare vid liv. De måste gå den väg som tar dem smidigast mot slutstriden för att det inte ska kosta för mycket pengar.

Å andra sidan hade den här säsongen det mest episka slutet. Både avsnitt nio och tio var mer eller mindre non stop action och känslosamma scener. Delar av The Battle of the Bastards var nog något av det snyggaste jag har sett på tv. Även slaget vid Meereen och Cerseis hämnd var väldigt välregisserat. Det var också i sista avsnittet som det äntligen kom lite överraskningar. Jag tänker främst på Margaerys och Freys död.

Säsong sex var den topp som serien byggt fram till genom de senaste fem säsongerna: Dani är på väg tillbaka, The North är enat igen, Arya är en lönnmördare nu, mysteriet kring Hodors förflutna är avklarat, Three Eyed Raven har lämnat över tyglarna till Bran, Johns föräldrar är avslöjade, Sansa är inte vek längre, Cerceis profetia är uppfylld och Tyrion har äntligen fått sin bekräftelse. Nu är det bara de sista förberedelserna kvar - enandet av hela Westeros, innan slutstriden kan ta vid.

Jag hade gärna gett säsongen 4/5 i betyg, men det var för mycket som jag tyckte att de hade kunnat göra bättre för att få ett så högt betyg.

Betyg: 3/5


Game of Thrones - s06e10 The Winds of Winter0

30 juni 2016

Säsong sex avslutades med kanske det bästa Game of Thronesavsnittet någonsin.

Kings Landing - Så många bra saker som hände i Kings Landing att jag inte kan ta upp allt men här är mina favoriter.

Redan i början av avsnittet fick jag gåshud. En smakfull inledning där Cercei tittar ner på Septen medan alla gör sig redo för Loras och hennes rättegång. Ingen sade någonting under en lång tid utan, musiken fick sätta stämningen. Väldigt vackert och smart gjort. Det byggde upp nervositeten, även för oss som anade vad som skulle hända.

Jag trodde inte att Cercei skulle utplåna alla sina fiender på en och samma gång. Margaery är död! Även om hon alltid varit en bikaraktär till Cercei, trodde jag inte att de skulle döda av henne. Äntligen lite överraskning i denna säsong. När The High Sparrow överväldes av Wildfire tänkte jag bara en sak - äntligen, har längtat efter det i två säsonger, kanske ännu mer än vad jag längtade efter Joffreys död.

En detalj som många kanske inte tänkte på var den korta scenen när Wildfire släpptes lös nere i källaren och vi fick se hur den gröna elden spreds ut över tunnorna, det är exakt samma scen som Bran fick i sin första vision. Bran kan alltså inte bara resa tillbaka i tiden, han kan även se framtiden.

Scenen då Qyburn beordrar barnen att döda Pycelle var också väldigt bra gjort. Massa små barn som styckmördar en gammal man. Kan inte komma på att jag sett någon råare scen än den, någonsin.

Tommen tar livet på sig genom att hoppa från ett fönster. Väldigt symboliskt och likt hur Jamie nästan dödade Bran. Cercei verkade inte ens särskilt ledsen när hon såg hans kropp, som om att hon förväntat sig att detta ska hända under en lång tid.

Det hela avslutas med att Cercei krönts till drottning med Qyburn och Zombimountain stående bredvid sig. Alla i publiken ser ut som dystra slavar. Jag kommer direkt att tänka på Lord Ruler i Mistbornserien när jag ser henne. Hon kan vara den bästa skurken som någonsin gjorts. Någon som har något förslag på en bättre skurk än Cercei Lannister i någon serie/bok? Hennes uppbyggnad till att bli just det här har varit så lång men ändå så naturlig. Nu då alla hennes barn är döda kommer hon inte bry sig om någonting annat än sin egen makt, det är det enda hon har kvar.

Meereen - Daenerys utser Tyrion till sin Hand of the Queen. Det känns som att jag väntat i sex säsonger på att Tyrion ska få sitt erkännande och äntligen kom det. För mig var detta avsnittets mest känslosamma scen.

Varys visar sina teleporterskills igen. Först i Dorn och raggar en allians med Sandsnakes och The Queen of Thorns, sedan bara någon minut senare tillbaka hos Daenerys och åker med i hennes massiva invasionshär. Jag tror att producenterna är väldigt medveten om alla dessa tidsluckor men de bryr sig inte. Det hade varit väldigt enkelt för dem att helt enkelt inte ha med Varys på båten men för dem är det viktigare att skapa coola scener snarare än att skapa trovärdiga scener. Jag hade nog hellre föredragit trovärdiga.

Old Town - Jämförelsevis med FlashVarys så tog det Sam en hel säsong för att åka över Westeros. Den snyggaste detaljen med Old Town tyckte jag var alla fastkedjade böcker.

The Twins - Avsnittets bästa citat: "I cant go killing my son-by-law, it wouldn't be right. Give the family a bad name". Efter att Jamie och Walder Fray firat deras vinst sitter Walder själv kvar på festen och äter paj. Plötsligt dyker Arya upp, drar av sig ett ansikte och dräper Walder med en kniv till halsen. Jag förstod att Arya skull börja bocka av personer på sin lista men jag trodde inte att det skulle ske så här fort eller så här brutalt. Hon matar honom hans söner först... Vad är det meningen att jag ska känna här? Ska jag jubla eller ska jag börja hata Arya nu? Jag lutar mer åt det senare. Jag tycker inte om den här versionen av Arya som verkar vara hur rå som helst. Hon verkar delvis ha tagit över Lady Stonehearts roll i sitt överdrivna hat mot Freys och Lannisters. Och sedan när lärde hon sig att byta ansikten? Snodde hon några masker från Meereen och har lärt sig att använda dem på egen hand? Är det något jag missat eller är det här ett enormt hål i handlingen?

Winterfell - John blir krönt King of The North, trots att det egentligen var Sansa som fixade segern. Mycket tack vare ännu ett badasstal av Lady Mormond. Hon börjar bli min nya favoritkaraktär i serien. Överlag gillar jag den här utvecklingen. Vi rör oss framåt men det finns fortfarande konflikter inom gruppen. Jag lovar att Littlefinger kommer att sitta på det slutgiltiga beslutet om vem som kommer gifta sig med Dani på något sätt. Han har fortfarande en stor plan som han inte har förklarat, större än han och Sansa på tronen.

Sammantaget

Fantastiskt avsnitt på alla sätt och vis. Det innehöll massa död och till och med en del överraskningar. R.i.p Margaery Tyrell, Mance Tyrell, Tommen, The High Sparrow och Freys. Enligt skaparna själv är det bara 13-15 avsnitt kvar av serien, fördelat över två säsonger. Ändå är det mycket kvar som måste redas ut.

- Vem ska gifta sig med Dani? Blir det det mest uppenbara, John, eller kommer de överraska oss?

- Vilka ska bli Danis "värdiga motståndare" i väntan på the White Walkers? Lannisters känns inte riktigt tillräckligt för att vara ett stort problem för Dani. Jag hoppas att Euron tar fram sitt magiska drakhorn och slår ihop sig med Cercei så att Dani får en del problem. Kanske kommer någon av drakarna att dö.

- Vad kommer Littlefinger göra? Han karaktär är för slug för att bara luta sig tillbaka och inte göra något. Förvänta er fler backstabs.

- Kommer White walkers äntligen att attackera och på vilket sätt?

- Vad kommer Jamie att göra? Det är ironiskt att Cercei nu har gjort det som Jamie förhindrade The Mad King från att göra. Sedan dog Jamies son på samma sätt som Jamie puttade Bran från ett fönster i säsong ett. Jag tror inte att han kommer att acceptera det Cercei har gjort även om alla deras gamla fiender nu är besegrade. Kanske kommer hans karaktär svänga igen och bli mer god. Han är som en moralisk jojo.