JL Fantasy

American Gods - Recension0

01 juli 2018

Shadow Moon får goda och dåliga nyheter. De goda är att han kommer att släppas några dagar tidigare från sitt sex år långa fängelsestraff. De dåliga är att hans fru har dött och han släpps för att få delta på hennes begravning. På flygresan hem hamnar Shadow i sällskap med en charmig och mysterisk man som kallar sig själv Wednesday. Han erbjuder Shadow ett jobb som hans livvakt och i ett svagt ögonblick går han med på erbjudandet. Det lugna livet som Shadow föreställt sig att han skulle få efter fängelsestraffet blir nu något helt annat.

American Gods

Neil Gaimans roman American Gods gavs ut 2001 och vann både Hugopriset och Nebulapriset 2002. TV-serien American Gods är Bryan Fullers (skapare av Hannibal och Pushing Daisies) påkostade och blodiga tolkning som släpptes 2017 via Amazon Prime. Har du inte läst Neil Gaimans romaner tidigare kommer du troligtvis att bli överraskad av den unika ton som hans berättelser har. Vanliga människor, livs levande gudar och mytologiska väsen blandas samman i en modern värld utan gränser. Personligen tyckte jag att American Gods var en av de mer överskattade böckerna under 2000-talet. Jag läste den kort efter att den publicerats och nu när jag såg tv-serien insåg jag att jag nästan inte kom ihåg någonting förutom den verkliga identiteten av några nyckelkaraktärer. Detta gjorde att TV-serien blev lite mer överraskande men det påminde mig också om de saker som jag inte uppskattade med boken. 

I början kan det vara svårt att förstå hur de olika delarna av handlingen hör samman. I den första scenen i det första avsnittet får vi se hur några vikingar blir strandsatta på den amerikanska kontinenten och hur de tvingas offra varandra, på extremt blodiga vis, för att deras gud från hemlandet ska hjälpa dem att överleva. I nästa scen får vi ser hur Shadow Moon försöker hålla sig fri från trubbel i fängelset. 

Ganska snabbt in i serien inser man dock hur allt hör ihop. När människor kom till Amerika från andra delar av världen tog de med sig sin tro och därmed sina gudar till den nya kontinenten. Allt eftersom glömdes gudarna bort, men det betyder inte att de inte finns kvar. Premissen är alltså att alla gudar från de religioner som någon gång dyrkats på den amerikanska kontinenten lever bland oss vanliga människor. De försöker överleva precis som vi gör, har vanliga jobb, äter kakor och betalar räkningar. Om de inte väljer att avslöja sin sanna identitet är det i princip omöjligt att veta om någon är en gud eller inte.

De gamla gudarna har dock två problem. Det första är att deras krafter håller på att sina eftersom människor har slutat att tro på dem och när människor helt slutar att tro på dem kommer de att dö. Det andra är att det har kommit helt nya gudar (Media, Teknologi och Globalisering) under de sista årtiondena (en ögonblinkning för de gamla gudarna). De nya gudarnas krafter ökar och håller sakta men säkert på att konkurrera ut de gamla. En strid mellan dessa två grupperingar ser ut att ske när som helst och Shadow Moon hamnar i mitten av denna konflikt.

Skådespelarna som porträtterar både människor och gudar gör ett strålande jobb och bär berättelsen framåt, men överlag kämpar de i motvind eftersom de flesta av karaktärerna är rätt platta. Så fort man får reda på att någon är en gud stannar mer eller mindre karaktäriseringen av dem upp. Varje gnutta av nyans försvinner eftersom de drivs av sina egna agendor som oftast inte har någonting med världen eller människor att göra. Som tittare engagerar man sig därför inte särskilt mycket i de konflikter som uppstår.

Om det dock är något som Neil Gaiman är expert på är det att skapa intressanta scener där verkligheten möter fantasi och det har Bryan Fuller lyckats återskapa. Effekterna är storslagna och mycket av behållningen med att se på serien är alla sinnesvridande scener som uppstår när gudarna och väsen demonstrerar sina krafter. Shadow Moon, som är den enda karaktären med någon slags intern konflikt, slits mellan vad han vet är sant och vad han ser och får höra i sällskap av Mr. Wednesday. De allra mest intressanta delarna av denna första säsong var när Shadow och Mr. Wednesday diskuterar sanning, verklighet och galenskap. 

Sammantaget är serien svår att ge ett betyg på. Den är välgjord med bra skådespelare, snygga och udda scener som nästan vaggar en in i en slags hypnotisk stämning, på samma sätt som Fullers Hannibal gjorde. Karaktärerna blir dock rätt platta och handlingen och världsbygget läggs ofta åt sidan. Är du less på klassisk hjältefantasy och vill ha något nytt och annorlunda som chockar dina sinnen är dock American Gods troligtvis rätt serie för dig. 

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Altered Carbon

The Punisher

Game of Thrones säsong 7


Altered Carbon - Recension0

18 februari 2018

Samhället har förändrats av en ny teknologi; ditt medvetande kan bli digitaliserat, mänskliga kroppar är utbytbara och döden är därmed inte längre permanent. Takeshi Kovacs är den enda överlevande soldaten av en interplanetär elitgrupp som besegrades av den nuvarande världsordningen. Efter att ha legat nedfryst i 250 år väcks Kovacs upp igen av Laurens Bancroft, en av universums rikaste män, som vill att Kovacs ska lösa mordet på Bancroft själv.

Altered Carbon

Altered Carbon är en ny sci-fi serie från Netflix som baseras på Richard K. Morgans cyberpunk roman från 2002. 

Serien kastar in tittaren i en värld med hög inlärningskurva. Världens alla olika aspekter förklaras redan i det första avsnittet, vilket gjorde att den inledningsvis kändes överdådig och något rörig. I grunden är dock Altered Carbon en cyberpunk-värld i klassisk Blade Runner-stil – flygande bilar, virituella verkligheter och enorma klyftor mellan rika och fattiga. Utöver det lutar den sig även mot en mörk noirstil med regnstänkta gator, girighet, korruption, massor av sex och prostituerade flickor med hjärtan av guld. Kovacs rekryterar även snabbt en comic relief sidekick när han bosätter sig på ett hotell som drivs av en articifiell intelligens. AI'n gillar 1800-talsdeckare och ser omedelbart sig själv som Kovacs Watson när han får reda på att Kovacs ska lösa ett mord.  Altered Carbon är med andra ord fylld av välanvända troper från flera olika genrer. Den försöker inte anpassa världsbygget eller karaktärerna för att bättre stämma överens med de krav som många av dagens tittare ställer. Istället följer Altered Carbon originalboken från 2002 troget. 

Det mest intressanta med världsbygget är dock inte stilen i sig, utan odödlighetsaspekten. Alla med tillräckligt mycket pengar kan i princip inte dö. Om deras kropp skulle råka ut för en olycka är deras medvetande digitalt uppbackat och därmed oförstörbart. Hur detta påverkar samhället är fascinerande. Likt många vampyrromaner tar Altered Carbon linjen att mänskligheten inte är avsedd att leva så länge som de rika gör i den här världen. De som behåller sitt medvetande genom århundradena blir trötta, avtrubbade och tappar respekten för mänskligt liv. De är inte rakt ut onda men behöver ständigt utsätta sig själva för mer och mer våldsamma nöjen för att få ut samma kick av livet. Men eftersom kroppar är utbytbara och de kan ersätta sina offer med en ny, vackrare kropp efteråt så skadar det ju ingen... eller?

Under de första avsnitten får man jobba hårt för att förstå vad som är vad och vem som är vem. Mysteriet om vem som mördat Bancroft blir inte direkt enklare att lösa när de rika kan byta kroppar till höger och vänster och bli vem de vill. Ännu mer komplext blir det när en stor del av handlingen utspelar sig i tillbakablickar av Kovacs förflutna. Denna del av handlingen kopplas inte samman med huvudhandlingen förrän i seriens tre sista avsnitt. När kopplingen väl görs blir det dock uppenbart varför de spenderat så mycket tid med att hoppa runt i olika tidslinjer. Kopplingen hade gärna kunnat göras tidigare för att tillbakablickarna inte skulle kännas så långrandiga i början av serien.

Handlingen hade också gärna kunnat utforska odödlighetsaspelkten ännu mer än vad den gör. Två av de mest minnesvärda scenerna i serien kretsar kring vilka kroppar som medvetandena sätts in i.

  • Den första är redan i det inledande avsnittet då vi får se då två föräldrar som återförenas med deras mördade sjuåriga dotter. Probemet är dock att flickans medvetande har placerats i en medelålders kvinnas kropp på grund av familjens dåliga inkomst. 
  • Den andra scenen är när polisen Ortega väcker upp sin döda mormor i den enda kroppen som hon hade tillgänglig just då, en manlig brottslings piercade och tatuerade kropp. Mormorn, i brottslingens kropp, leker med barnbarnen, läxar upp sin vuxna dotter och ger Ortega livsråd.

Scenerna väcker massor av frågor hur man själv skulle reagerat i en liknande situation, men också större frågor om hur stor betydelse har våra fysiska kroppar har för vad eller vilka vi egentligen är. Det hade varit intressant om serien vågat dyka ännu djupare in i dessa frågor. Altered Carbon tycks vara medveten om hur intressanta dessa frågor kan vara men väljer i stället aktivt att vara trogen originalboken och lägga fokuset på Kovacs förflutna, på mordgåtan och på strider med mystiska lönnmördare. Ett missad chans skulle somliga kanske anse. Jag tycker dock att det är rätt skönt med en serie som både innehåller ett visst djup och som dessutom har gott om fightscener med såväl avancerad teknologi som klassiska svärdsstrider.

Karaktärerna är seriens svagaste sida – det finns inte någon karaktär som jag gillar helt och hållet. Även om Kinnamans roll som den buttra detektiven med ett mörkt förflutet är förutsägbar, gillade jag ändå honom betydligt mer än till exempel Jim Holden i The Expanse. Flera av de reaktioner som både Kovacs och flera andra karaktärer har, både i nutid och i tillbakablickarna, känns styltiga. Den allra mest påtvingade relationen för min del var den mellan Kovacs och polisen Kristin Ortega, som också undersöker mordet på Laurens Bancroft. Det ges flera bra förklarningar till varför karaktärerna dras till varandra, men kemin mellan skådespelarna var inte tillräckligt trovärdig för att sälja in relationen för mig.

Sammantaget

Huruvida man gillar Altered Carbon eller inte tror jag har mycket att göra med hur mycket man vill att serier ska anstränga sig för att tillgodose dagens tittares krav på till exempel jämställdhet och innovativa handlingar, likt hur till exempel Black Mirror och Star Trek: Discovery gör. Om man å andra sidan vill att serien ska vara trogen böckerna och de genrer som den tar sin inspiration ifrån kommer man troligtvis att uppskatta serien mer. Personligen hamnar jag någonstans mitt emellan dessa två läger. Jag gillade att den vågade ha många actionscener, överdådigheten i världsbygget och tidslinjerna som lägger upp grunden för kampen om mänsklighetens natur. Men jag hade samtidigt gärna sett att de modifierat karaktärerna något för att möta de krav som dagens publik har. Man hade inte behövt gå särskilt långt ifrån originalet för att åtgärda många av de brister som serien har utan att tappa noirkänslan.

Betyg 3 av 5

      

Vill du läsa fler recensioner?

Blade Runner 2049

The Expanse

The Punisher

 

 


Recension - The Punisher (Netflix)0

02 december 2017

Efter att Frank Castle mördat alla som han tror var inblandade i mordet på hans fru och två barn går han under jorden. Här tar Netflix nya serie om the Punisher vid. Frank försöker behålla ett vanligt jobb samtidigt som han brottas med mardrömmar och skuldkänslor över vad som hänt. Det tar dock inte lång tid innan händelser utom Franks kontroll gör att han åter igen tvingas ta fram de tunga vapnen och tröjan med den vita dödskallen.

Mindre spoilers

Frank Castle, a.k.a. The Punisher, stal rampljuset i den andra säsongen av Daredevil när han med sin svartvita världssyn, sin orubbliga övertygelse och sin skicklighet med alla typer av skjutvapen överglänste den blinda och naiva advokaten i rött läder. Nu är Frank tillbaka, denna gång med en helt egen serie och även här gör Jon Bernthal en otroligt bra skildring av den stela karaktären.

Serien handlar inte om gängkriminalitet eller superskurkar som försöker ta över världen. I stället handlar The Punisher om hur Frank jagar de som missbrukar sin makt i USA:s institutioner. Detta eftersom det visar sig att skurkarna han mördat, mellan Daredevil säsong 2 och när den här serien tar vid, inte var de som som faktiskt haft ihjäl hans familj. Med tanke på kritiken som USA:s regering fått de sista 20 åren för hur de agerar både internationellt och nationellt är det modigt av Netflix att ha just regeringen, om dock endast några enstaka individer i den, som seriens huvudsakliga skurk. 

Parallellt med detta finns också en bihandling om hur dåligt nationen behandlar de marinsoldater som kommer tillbaka från krig. Om hur de ska finna en plats i en värld som inte har behov av det som de kan erbjuda. Flera av seriens bikaraktärer är före detta marinsoldater som försöker finna sin plats i livet och skådespelarna gör alla ett bra jobb med att skildra dessa känslor. Men även Franks närmaste partner Micro och homelandagenten Dinah Madani, som leder jakten på honom, är också trovärdiga karaktärer. Jag skulle nog säga att det är tack vare alla djupa och välspelade bikaraktärer som den orubbliga huvudkaraktären fungerar.

En annan bikaraktär är marinsoldaten Lewis Walcott, en ung och bitter veteran som inte känner igen nationen han kommit hem till. Hans PTSD går överstyr och snart vet han knappt vem han är eller vilka som vill hans bästa. Denna sidohandling skapade några av de allra mest dynamiska scenerna i hela serien, till exempel då Walcott menar att han och Frank är likadana – att de båda slåss mot den korrupta regering som bara vill dem illa. Frank däremot menar att han är bättre genom att han avrättar sina offer på nära håll, med en kula i huvudet, till skillnad från Walcott som gör det med spikfyllda bomber som skadar oskyldiga.

Den diskussion som uppstår i jämförelsen mellan Punisher och Walcott är precis vad seriens kärna går ut på. De äldre versionerna av Punisher har nästan en vapendyrkande kultur över sig där Punisher avrättar "onda skurkar" på löpande band utan reflektion eller ånger. I Netflixs version har man försökt finna de grå nyanserna i varje del av berättelsen och även om Frank själv aldrig tvekar så gör hans vänner omkring honom det. Det är inte alltid självklart att skurkarna verkligen är skurkar. I en välskriven scen säger homelandagenten Dinahs mamma, i en uppenbar parallell till den amerikanska regeringen, att hennes far tror på Gud men att han samtidigt också kan se att det finns luckor i religionens argument. Dinah måste acceptera att världen och regeringen inte är perfekt.

Alla dessa diskussioner om vad som är rätt och fel är intressanta och obehagliga då man själv inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till dem. Efter halva serien kunde jag dock känna att det blev lite tjatigt när alla bikaraktärerna gång på gång ska nyansera och kritisera Franks svartvita världssyn. Frank ställs inte heller mot någon motståndare som kan mäta sig mot honom vilket gör att handlingen, särskilt mot slutet, känns lite för långsam och händelselös trots att blodet flödar i varje avsnitt. De hade utan större problem kunnat korta ner säsongen till 10 avsnitt utan att tappa det grå djupet. Jag gillar att de nyanserat världen omkring karaktären men samtidigt saknar jag ibland den gamla versionen av the Punisher som inte tar några gisslan och som löser alla problem med en kula i huvudet. 

Sammantaget

För mig är det här Netflix bästa serie hittills efter Jessica Jones (tack vare David Tennants roll som Mr. Purple). Punisher är helhetsmässigt en bättre serie men den saknar scener som lämnade mig hänförd och skurkarna kändes aldrig som ett allvarligt hot mot Frank och hans vänner. Skådespeleriet är det bästa hittills både hos huvudkaraktären och hos bikaraktärerna och i det stora hela gillar jag att de nyanserar karakären och de problem som han ställs inför.  

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Jessica Jones

Luke Cage

Daredevil säsong 2

  

Om du vill bli uppdaterad om när ett nytt inlägg läggs upp får du gärna gå med i någon av mina maillistor som du hittar under Följ mig-fliken.


Recension - Game of Thrones säsong 70

03 september 2017

Aldrig tidigare har jag hamnat i så många diskussioner med mina vänner om hur osammanhängande och forcerade många avsnitt varit. Samtidigt har det hänt mer i denna säsong jämfört med de andra. Har säsong 7 varit den bästa säsongen hittills eller den sämsta?

Spoilervarning

I det sista avsnittet, The Dragon and the Wolf, knöts de sista trådarna ihop för att den sista säsongen ska kunna bli det actionbonanza tittarna förväntar sig att en episk fantasyserie ska vara. I samma stil som tidigare säsonger var därför det sista avsnittet inte särskilt actionfyllt och kanske lite väl förutsägbart. Överlag har hela säsong sju varit den mest förutsägbara hittills. Det har inte skett några stora twists över huvud taget och handlingen har följt de två huvudspåren kring The North och Järntronen i alla sju avsnitt. Den började med att Sansa tvekade på om det gick att lita på Littlefinger och slutade med att hon och de andra Stark-barnen avrättade honom. Säsongen började också med att John sökte allierade inför hotet ifrån The White Walkers och slutade med att han och Dany slöt en "allians" med varandra i en av säsongens sista scener. 

Samtidigt som säsongen varit förutsägbar har den också varit den mest actionfyllda. Flera stora strider och några riktigt välgjorda CGI-scener med drakar, som satte tonen för hela säsongen. Tyvärr har dock de mest tongivande konflikterna avslutats med flera deus ex machina's - Dany rider in på sina drakar och räddar alla från säker död och Bran listar på magiskt vis ut intriger som ingen hade kunnat lösa. Händelser där karaktärerna inte förtjänat att bli räddade men blir det av yttre hjälp.

Det jag gillat allra mest är dialogerna. Tack vare dem har säsongen känts relativt lättsam och stundtals rolig, trots känslan av annalkande död. Aldrig tidigare har så många huvudkaraktärer träffat varandra för första gången. Att få se ens favoritkaraktärer ge varandra gliringar för något som hänt för flera säsonger sedan är ett lätt sätt för producenterna att få tittarna att tänka tillbaka och minnas tidigare favoritscener utan att faktiskt behöva visa dem. 

Att skriva manus till en sån här serie, med så här stor budget, måste vara oerhört komplicerat. Jag förstår deras nya förhållningssätt – att skapa nyckelscener som för handlingen framåt och sedan koppla ihop dessa nyckelscener med varandra så smidigt som möjligt utan att samtidigt tappa farten i handlingen. Det skapar logiska luckor, som jag skrivit om flera gånger tidigare, men jag tycker att det är värt det för att få mer driv och mer action in i handlingen. Jag vet att somliga tycker att det är det politiska spelet som är det mest intressanta med Game of Thrones men för mig har serien alltid först och främst varit episk fantasy och jag gillar att skaparna av serien inte åsidosätter det.

Det är också viktigt att komma ihåg att det aldrig tidigare har gjorts en TV-serie i den här skalan. Jag är tacksam att HBO vågat satsa så här mycket pengar på fantasy och jag är övertygad om att, när säsong åtta är över, kommer Game of Thrones att gå till filmhistorien. Likt hur Sagan om Ringen visade att fantasy kunde sälja böcker hoppas jag att Game of Thrones kommer att visa att det går att göra vuxenfantasy till film och TV-serier. Förhoppningsvis får vi se betydligt fler adaptioner av kända fantasyserier framöver.

Betyg: 3/5

Mina favoritscener från säsong 7

Tormund och The Hound pratar om Brienne.   Säsongens roligaste scen.

Striden mot Zombiebjörnen. Även om scenen inte fyllde mycket funktion för handlingen var den otroligt välgjord och ger oss kanske det bästa smakprovet inför säsong åtta.

"Chaos is a ladder".  Kan vara mitt favoritcitat från hela serien. Det är så skönt att se rädslan och förvirringen i Littlefingers ögon när Bran demonstrerar sina nya krafter.

Ed Sheeran sjunger en ny sång:   En bild säger mer än 1000 ord.

Vilka var era favoritscener?


Recension - Game of Thrones s7e06 (Beyond The Wall)0

25 augusti 2017

Imorgon släpps sista avsnittet på säsong sju. Är ni lika laddade som jag? Här är mina reflektioner från förra avsnittet och hur jag tror att säsongen kommer att sluta.

I avsnitt sex fanns det gott om intressanta dialoger, en ansenlig mängd action (den här gången också fullproppad av påkostad CGI), men också flera helt ologiska scener.

Dany grälade med Tyrion om det var berättigat att bränna Tarleys. Arya och Sansa grälade, gnällde på och hotade varandra (på grund av Littlefingers listiga planer). Vi fick äntligen se en scen där karaktärerna faktiskt reser - John, Jora, Tormund och de andra grabbarna följer visionen som The Hound fick i säsongens första avsnitt. De tillfångatog ett skelett men blev sedan överfallna i vad som verkade vara ett bakhåll. Gendry teleporterade sig sedan till Eastwatch och där teleporterade de sedan en raven till Dragonstone varpå Dany teleporterade sig till bakhållet (suck). Under tiden står armen av odöda still och väntar på att isen ska frysa (dubbelsuck). Dany räddade dock alla men tappade en drake på kuppen. John lämnades kvar men räddades av Benjin som dök upp från ingenstans med en levande! häst som John sedan rider iväg på. Dany och John hade avslutningsvis ett kärleksfullt ögonblick på skeppet som förde dem mot Kings Landing.

Minnesvärda scener

  • Återupplivningen av Viserion var episk. Jag gillade också att de inte visade hur draken såg ut ordentligt utan bara visade dess blå ögon. Snyggt och skrämmande.
  • Zombiebjörnen. De hade inte behövt ha med detta i avsnittet, det hade fungerat precis lika bra utan men de valde att göra den i alla fall för fansens skull. Efter avsnittet såg jag en behind the scenes video där de pratade om och visade inspelningen av, bland annat, björnscenen. En väldigt komplicerad scen med massor av CGI som kostar mycket pengar. Det kan vara den snyggaste fightscenen jag någonsin sett där skådespelare slåss mot något som inte finns. Jag är väldigt glad att de gjorde den och det gör mig ännu mer taggad på just hur episk säsong 8 kommer att vara.
  • Tormund pratar med The Hound om Brienne. Min favoritdialog hittills på hela säsongen.  "- I want to make babies with her. Think of them, great big monsters. They'd conquer the world. - How did a mad fucker like you live this long?"

Betyg: 4/5

Säsongsavslutningen

Ska bli väldigt spännande att se hur de knyter ihop den här säsongen. Jag tror att det sista avsnittet, som ska vara nästan 1 timme och 20 minuter långt, kommer att ha flera dramatiska höjdpunkter.

De har hintat en massa om att Dany och John ska bli ett par. Jag har svårt att se att de skulle göra det så tidigt utan att faktiskt ge oss det. Jag är därför rätt säker på att John och Dany har sex i det sista avsnittet. De nämnde också barn tre gånger under förra avsnittet, att Dany inte kan få barn, att drakarna är hennes barn och Jorah sade att John ska överlämna svärdet till hans barn. Inte bara kommer de alltså ha sex, Dany blir också gravid i nästa avsnitt med Johns barn. "Only death can pay for life"...

Men sexscenen blir nog inte förrän i slutet av avsnittet, troligtvis efter att de överlevt vad Cersei än har planerat för dem i Kings Landing. Något actionladdat borde hända i The Dragon Pit men jag har svårt att se exakt vad det skulle vara. Min bästa gissning är en zombiemountain-attack som stoppas efter mycket om och men. Jag tror inte att skelettet, som de fört med sig, övertygar Cersei att de måste enas. Kanske säger hon att de ska enas men sedan efteråt skrattar åt dem och låter dem slåss själva mot The Night King i nästa säsong. När hon sedan säger detta till Jamie skulle det kunna vara det som får Jamie att slutligen inse att hans syster är helt galen. Jag tror dock inte att de kommer att döda Cersei i den här säsongen. De behöver lite dramatik som inte är kopplat till The Night King kvar. På sin höjd lämnar Jamie Cersei och reser norrut. 

Sam kommer till Winterfell och träffar den enda personen där som vet om Jons förflutna - Bran. De pratar tillsammans om John. Deras dialog om John lägger ytterligare ett lager av dramatik runt händelserna i Kings Landing och Johns och Danys sexscen.

Som jag sagt genom hela säsongen kommer Littlefinger att dö i det här avsnittet. Allt som hänt har byggt upp för det. Redan i säsongens trailer sade de - "The lone wolf dies but the pack survives". Bran, Sansa och Arya dödar Littlefinger tillsammans. Bran hjälper dem att se igenom hans lögner. Jag hoppas att det är Sansa som sätter kniven i honom men det kan lika gärna bli Arya som gör det.

Eftersom säsongens sista scen inte blev att draken återupplivades måste de toppa den med något ännu värre. Det är bara en sak jag kan komma på, The Night King flyger ovanpå Viserion och förstör en del av muren. End of season 7.