JL Fantasy

Respons från alfaläsare och nästa steg0

26 oktober 2015

Synpunkterna på min bok, från mina alfaläsare, har kommit. Inledningsvis gav detta mig en ny injektion av skrivenergi men nu, bara några dagar senare, känner jag hur energin åter igen håller på att rinna iväg.

Det beror nog på att jag känner mig färdig med min bok, Cirkeln av Hat (CaH). Redigerandet har överlag varit tråkigt och jag känner inte heller att texten blir tillräckligt mycket bättre. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så känns det som att grundhandlingen inte är tillräckligt intressant. Det krävs en mer omfattande redigering för att boken ska bli så bra som jag vill att den ska bli och det har jag helt enkelt inte tillräckligt med energi för. I nuläget känns det bättre att bara göra en sista mindre redigering, utifrån läsarkommentarerna och sedan skicka iväg det till förlag och hoppas på det bästa. Troligtvis kommer boken bli refuserad men då har jag i alla fall gett den en chans att bli upplockad innan jag går vidare med något nytt.

När jag började med CaH gick jag fortfarande i skolan och jag hade ingen aning om vad jag håll på med. Målet när jag startade var att bara börja skriva. Det behövde inte bli bra, det behövde bara bli något. Nu när jag ska börja med min nästa bok har jag gått flera skrivarkurser och jag har skrivit en bok. Förhoppningsvis har jag lärt mig mycket som jag kan använda till att göra den här boken bättre än den förra.

Jag väntar fortfarande på de sista av alfaläsarnas kommentarer. Förutsatt att dessa inte säger något som får mig att ändra mitt beslut så kommer jag att, åtminstone tillfälligt, vara färdig med CaH i slutet av november.

Nervöst sammanbrott0

15 september 2015

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen skrivit om att redigeringsarbetet med min bok har gått riktigt tungt. Häromdagen fick jag ett sammanbrott när en av mina alfaläsare berättade att han hade hittat en del fel i kapitel ett och han undrade om jag ville att han skulle språkgranska texten.




Sammanbrottet kom inte för att han hittat fel i texten. Det kom för att han inte sa vad han tyckte om det han hunnit läsa.

"Eftersom han inte sade något så betyder det att han inte gillade den. Jag visste det! Boken är värdelös. Den har ingen handling, karaktärerna är platta. Jag borde bara sluta redigera in i dödagar och bara lägga ner skiten. Skriva någonting annat, någonting nytt. Även om jag redigerar texten i flera år till kommer jag ändå aldrig komma åt alla felen, grundhandlingen är helt enkelt för dålig. Jag kan inte skriva. Jag har aldrig kunnat skriva. Vad fan trodde jag."

I timmar kunde jag inte tänka på något annat än hur jag skämt ut mig inför mina vänner. Att jag kanske fått dem att hoppas att boken skulle vara bra när jag innerst inne redan visste att den är helt värdelös. Allt detta på grund av vad han inte sade.

Vad skulle han ha sagt då? I min hjärna är det första jag vill att mina läsare ska säga efter att de läst texten: "Det här var bättre än jag trodde att det skulle vara." Det skulle enligt mig vara drömkommentaren. För det första betyder det att de tycker att texten är bra. För det andra erkänner de att de inte förväntar sig särskilt mycket av mig, vilket jag inte vill att de ska göra. Min egen självkritik blir därmed uppfylld samtidigt som de gillar vad de läser. Konstigt resonemang?

Hur fortsätter man att hoppas? Hur fortsätter man att skriva trots ens negativa tankar?
Jag har inget bra svar. Än så länge har jag inte kommit på något bra sätt att bara njuta av skrivprocessen. Att inte bry sig så mycket om resultatet utan mer fokusera på att skrivandet i sig självt har ett värde. Det är svårt när jag bryr mig så oerhört mycket om det. Jag försöker bara ignorera mina egna tankar och fortsätta skriva i alla fall.

De kommer att tycka...0

12 september 2015

Igår lämnade jag ut mitt redigerade manus till en grupp alfaläsare. Det var jobbigt. Kroppen protesterade så gott den kunde: "Nej, lämna inte bort det! De kommer att tycka att det är värdelöst. De kommer inte att förstå det. De kommer att klaga på språket, handlingen och karaktärerna. De kommer att tycka att det är löjligt, barnsligt...".

Allt som jag själv tycker att manuset är.
Det är samma känsla som jag hade när det första utkastet var färdigskrivet och min första tanke var att sätta eld på skiten. Det är konstigt hur man kan hata och älska något så mycket på samma gång.

Jag hanterar detta genom att bara göra det. Må dåligt och sedan logiskt resonera om vad det är jag känner och varför. Det är naturligt att vara rädd och oavsett vad alfaläsarna ger för feedback så kommer det att vara nyttigt. Tycker de att det är dåligt så säger de förhoppningsvis varför de tycker så, och då har jag något att jobba vidare med. Tycker de att det är bra, ja då är väl det bra. 
På sätt och vis skulle det vara värre om de tycker att det är bra än om de tycker att det är dåligt. Det skulle betyda att jag kan skicka iväg det till förlag, och det är ännu mer skrämmande än att bara skicka det till några alfaläsare.

PS: Jag har blivit pappa :D

5 animeserier som inspirerar mig0

04 september 2015

Förutom böcker och dokumentärer hämtar jag nog mest inspiration från anime. Här kommer de fem animeserier som jag fått mest inspiration från.

5. Kenshin
Hjältar startar oftast svaga och växer sig starkare under seriens gång. Men vad händer om du tar den starkaste personen genom tiderna och startar berättelsen när hen, mer eller mindre, är som allra starkast? Hur kommer karaktären utvecklas. Hur bygger du upp den dramaturgiska kurvan utan att tappa läsarnas intresse? Kenshin gör detta på ett fantastiskt sätt med den mytomspunne samurajen Kenshin the Battousai.


4. Hajime no Ippo
 
I motsats till Kenshin är Ippo svagast på skolan. Han är mobbad och undrar hur det skulle kännas att vara stark. Så startar Hajime no Ippo, en boxningsmanga som fascinerat mig i flera år. Hur bygger man långsamt upp en karaktär, steg för steg över 25 år? Serien startade 1989 och pågår fortfarande och så gör även Ippos karaktärsutveckling. Han lär sig sakta men säkert att boxas och jag älskar hans resa. Framgångar möter motgångar men det finns en ständig framåtrörelse i serien som håller mig kvar.



3. Naruto
Jag har lärt mig mycket om skrivande av denna serie, och särskilt intressanta har alltid skurkarna varit. De utmanar alltid huvudkaraktärerna på precis rätt nivå, det vill säga de är alltid lite starkare än dem. Alla skurkarna känns levande, trovärdiga och fascinerande. Ofta har författaren tagit en egenskap och gjort den till karaktärens signum. Är han intresserad av ormar? Då får ormar bli hans signum - ormar följer honom överallt och alla hans magier baseras på ormar. Är sugen på att se om alla 600+ avsnitt bara för att studera skurkarna mer ingående.
 

Den serie som jag följer med allra största intresse just nu är One Piece. One Piece har också smittat av sig i planerandet av min nästa bokserie. Det jag har tagit vara på är magisystemet. I stället för att lära sig "magi" äter karaktärerna här Djävulsfrukter och får oanade krafter. Huvudkaraktären Luffy äter till exempel gummifrukten och hela hans kropp förvandlas till gummi. Vad skulle hända om människor kunde "hitta" magiska krafter? Hur skulle det påverka världsekonomin? Politiken? Religionen? Miljön? 


1. Berserk
Jag har sett om den här serien flera gånger bara för att komma in i rätt stämning för mitt egen bokserie. Huvudkaraktären i min fantasyserie har jag på många sätt skapat efter Guts, huvudkaraktären i Berserk. Men det är mer än bara Guts som fascinerar med denna serie. Till exempel hur den tidigt i serien ger subtila ledtrådar för vad som komma skall i det episka slutet, och hur kamaraderiet i Band of the Hawk så enkelt glider igenom rutan. Jag gläds med deras framgångar och sörjer deras motgångar. Ingen anime, eller bokserie för den delen, har chockat mig så mycket som Berserk, du som har sett slutet vet vad jag menar.






Andra utkastet0

23 augusti 2015

Efter sex månaders redigering är det andra utkastet av min bok äntligen färdigt. Nu kvarstår en genomläsning av en första läsargrupp, en mer genomgående språklig redigering och en sista redigering utifrån vad läsargruppen kommer fram till, innan jag skickar in mitt manus till förläggare. Förhoppningsvis hinner jag lagom till när de tar emot sina vårmanus.

Det har varit en lång resa fylld av frustration, tidiga morgnar och tålamod, men också av lärdomar. Här kommer mina tre största lärdomar från redigeringsprocessen:


1. Att redigera tar mycket längre tid än man tror. När jag började redigera fanns det en del av mig som trodde att jag skulle kunna göra en grov redigering av hela boken på 1-2 månader. Nu i efterhand är jag glad att jag över huvud taget tog mig igenom hela processen. Jag har också insett att jag inte gillar att redigera. Det är mycket roligare att skriva själva berättelsen än att hålla på att peta i texten och skruva på meningar om och om igen. Efter bara några minuter känns det som att orden bara jävlas med mig, texten blir en retsam mobbare.

2. Fightscenerna behöver bli bättre. Jag har fokuserat för mycket på själva striderna och för lite på vad karaktärerna tänker och känner i stridsögonblicket.

3. Att skriva dialoger är det jag behöver utveckla mest.  Mina bikaraktärer har känts för platta vilket har gjort att dialogerna har blivit rätt karaktärslösa. Under redigeringen har jag fördjupat bikaraktärerna och läst på en hel del om olika tips och tricks för hur man kan skriva bättre och mer trovärdiga dialoger, men jag har fortfarande en bit kvar tills jag är nöjd.

Någon som känner igen sig?