JL Fantasy

Du behöver antagonism när du berättar om ditt varumärke – här är anledningen0

07 juli 2018

I en städskrubb under trappan hos sin faster bor unge Harry. På sin elfte födelsedag får han reda på att han har magiska förmågor och börjar studera på en hemlig skola för trollkarlar och häxor. Harry blir snabbt tidernas bästa elev. Han är bästis med alla och lärarna, de formligen älskar honom. Efter sju år går han ut med toppbetyg, blir skolans nya rektor och lever lycklig i alla sina dagar.

J.K. Rowlings värld må vara charmig att bara njuta av, men om Harry Potter skrivits enligt ovanstående skulle serien aldrig haft skuggan av en chans till framgång. Skissen ovan rymmer inte ens en komplett berättelse; här saknas essentiella ingredienser: Voldemort, Dödsätare, kärlekstrassel och alla andra källor till konflikt i Harrys liv.

Det här vet du såklart. Ingen som läser den här bloggen tror att det går att skriva en berättelse utan konflikt. Ändå är det ungefär så Harry Potter skulle ha skrivits om någon av alla de marknadschefer jag träffat hade hållit i pennan. På tok för många berättar nämligen om sina varumärken i dag genom tillrättalagda solskenshistorier. Så fort folk ska representera ett varumärke – ett personligt varumärke så väl som ett som anställer tusentals – tycks de falla in i att berätta utan konflikter, utan antagonism. De skippar Voldemort.

Ska jag lyssna på dig och bli intresserad av ditt varumärke, kommer du aldrig lyckas engagera mig med utläggningar enbart om hur bra det kommer gå för dig och varför du eller din bok är så fantastisk. Nyckeln till att engagera ligger istället i vad som står emot dig och varför du mycket väl kan komma att misslyckas.


Voldemort

Voldemort
   

Vad är en varumärkesberättelse?

Först några ord om det här med “varumärkesberättelse”, eller “brand story” om vi pratar utrikiska. Begreppet används vitt och brett och verkar betyda olika saker för olika företag och personer.

Jag använder begreppet för att beskriva det kunder oftast verkar efterfråga när de ber mig och mina kollegor på Uppfatta (text- och varumärkesbyrå) att hjälpa dem “hitta och berätta sin brand story”. Då visar det sig att de oftast behöver få ihop sitt varumärkes mission, värden, budskap och till viss del historik, i ett enda sammanhängande narrativ.  

Detta narrativ ska sedan kunna appliceras i olika medier, användas och tolkas på lite olika sätt av alla varumärkets anställda. Oavsett medium eller vem som berättar, ska det som kommer ut ge publiken samma känsla. En idé om vad varumärket försöker åstadkomma, varför, vad bakgrundsberättelsen är och, självklart, hur produkten eller tjänsten passar in i narrativet.

En viktig skillnad mellan berättande för varumärken och en berättelse i en roman, är att det senare behöver ett berättelseark, en intrig, kalla det vad du vill. Varumärkens berättande är pågående, något tydligt slut finns inte. Det ställer ännu större krav på att varumärken måste ha koll på alla de beståndsdelar som ligger till grund för att pågående och återkommande kunna berätta om sitt varumärke. Vad kämpar varumärket för? Varför? Hur ser dess omvärld ut? Antagonism, som jag ska komma till alldeles strax, är en sådan viktig beståndsdel.

  

Vad är syftet med en varumärkesstory?

Varför behöver du då en varumärkesstory, på vilket sätt är en sådan användbar?

För att skaffa fans.

Precis så. Jag vill inte komplicera det mer. När någon hör talas om ditt varumärke och dess story ska hon känna att hon vill vara en del av det. Det där kan jag ställa mig bakom! Det där vill jag följa, stötta, uppleva, påverka! Och när hon en gång konsumerat produkten eller tjänsten, ska hon vilja komma tillbaka och, allra viktigast: berätta berättelsen för andra.

  

Fotbollsfans

Svenska fotbollfans
  

Antagonism och dess dygder

Så kommer vi till antagonismen som del i varumärkesberättelsen. Jag tänker tackla fyra vanliga misstag och vanföreställningar om antagonism och ge exempel som förhoppningsvis inspirerar dig att utveckla hur du berättar om ditt varumärke.

    

Misstag 1: Du tänker på antagonist och skurk som samma sak

De saker som skapar konflikt, som står emot huvudkaraktären i en story, är antagonistiska krafter. De antagonistiska krafterna ska representera värden som på olika sätt står emot huvudpersonens värden.  

De antagonistiska krafterna kan ta formen av en klassisk skurk. I många typer av berättelser är en bra skurk essentiellt. En Bondfilm är till exempel aldrig bättre än skurken. Star Wars skulle ha varit en parentes i filmhistorien utan den ikoniske Darth Vader. Och som sagt så behöver Harry Potter sin Voldemort.  

Fysisk form är inget måste för de antagonistiska krafterna. Jag älskar den klassiska komedin As Good As It Gets (Livet från den ljusa sidan). Jack Nicholson spelar Melvin, en narcissistisk och fyrkantig författare som har fullt upp med att älska sig själv. Han träffar Carol (Helen Hunt) och direkt ser publiken att det finns en kemi där, men ett stort hinder står i vägen för en potentiell relation. Ingen skurk, inte en annan man eller en kvinna som skapar en kärlekstriangel, utan Melvins personlighet. Så Melvin är huvudkaraktär, men samtidigt antagonisten, eller snarare är hans egoistiska personlighet den antagonistiska kraften. Han måste förändras om det här förhållandet ska bli av.

Okej, de flesta varumärken står inte i konflikt med sig själva (även om interna problem ofta står i vägen i större organisationer), men de flesta varumärken kämpar heller inte mot Bondskurkar. Du måste identifiera de antagonistiska krafterna i ditt varumärkes historia. Vad är det för snedvridna värden i världen eller i dig själv som du står emot och rättar till?

  

Washington Post

Washington Post slogan
  

Grymt exempel: Washington Posts nya slogan

Tidigt 2017 bytte välrenommerade amerikanska tidningen Washington Post sin slogan till “Democracy Dies in Darkness” (‘Demokrati dör i mörker’). Kraftfullt, och opassande enligt vissa.  

Jag säger bara detta: Sett i kontexten Trumps valseger och hans konstanta kommentarer om fake news och “the failing media”, säger denna slogan så mycket. Genom den gör The Post ett tungt statement. De är ljuset som står emot mörkret, demokratins bevarare. Följden blir att du som prenumerant inte längre betalar för tidningen – du bevarar demokratin. Det är en tung varumärkesstory det.

Vinner de över många Trump-supportrar med den här ståndpunkten? Absolut inte. Men det är inte målet; deras mål är att elda upp sina följare, tillika Trumps motståndare.

Med hotet mot demokratin som en tydlig antagonistisk kraft (i det här fallet dessutom faktiskt representerat av en typisk filmskurk), har faktiskt prenumerationer på amerikanska tidningar stigit. I det här fallet är det tragiskt att det behövs, men antagonism hjälper.

    

Misstag 2: Din story saknar antagonism

Huvudkaraktären vill något, men kan inte få det på grund av X. Utan X, finns det ingen story. Utan X, så kan Frodo faktiskt simply walk into Mordor och kasta ned ringen.

  

One does not simply walk into Mordor

Boromir - One does not simply walk into Mordor
  

I en film eller bok finns det en eller flera antagonistiska krafter som skapar konflikt. Frodo måste undvika Saurons undersåtar (personlig konflikt), ta sig igenom Midgårds förrädiska landskap (utompersonlig konflikt) och samtidigt kämpa med sitt eget psyke och tvivel på om han klarar det (inre konflikt). Det är konflikt på flera nivåer och berättelsen blir mer engagerande genom den komplexiteten.

Konflikt tvingar fram val och det är i valen som karaktärer precis som varumärken får sitt tillfälle att briljera. Hur ska du tackla de tuffa val ditt varumärke måste göra? Det säger ganska mycket om varumärket.

    

Misstag 3: Du tror att ingen konflikt är bra för ditt varumärke

Antagonism och konflikt är bra för ditt varumärke, för det ger dig en sparringpartner, något du måste bättra dig själv för att segra över. I sin bok Story, skriver Robert McKee:

“The more powerful and complex the forces of antagonism opposing the character, the more completely realized character and story must become.”  

Ändå är de flesta rädda för konflikten. Det gäller från stora till små aktörer; jag har suttit med vd:ar för nationella storbolag såväl som enmansföretagare som vägrar ta i konflikt. De tror att fler ska lyssna på storyn om det är en simpel solskenshistoria. För en författare specifikt kan det låta såhär:

Jag fick en grym idé till för min nästa bok och sen skrev jag den på några veckor. Nu när den är ute har den fått 4 av 5 eller 5 av 5 på varenda blogg och en läsare skrev att det var den bästa fantasyboken hen någonsin läst

Det är inte bara det att det här är ointressant berättande – det är aldrig sant. Även om din produkt är ett smaskigt pulver som gör mig odödlig om jag blandar ned en tesked i morgonkaffet, så kommer ditt varumärke att möta hinder och behöva göra tuffa val. Trots odödligheten kommer stora skaror att avsky din produkt.

Så jag frågar dig: Vilka källor till konflikt står mellan ditt varumärke och framgång?

Snälla svara nu inte: “jag har inga konkurrenter, ingen har skrivit en liknande bok tidigare, men folk känner inte till mitt varumärke så min konkurrens är okunskap” eller “jag måste nå ut, jag når inte ut till rätt folk.”

Säger du så, då svarar jag bara: “Najs, spendera alla dina pengar på marknadsföring så har du räckvidden och uppmärksamheten. Eller ansök om lån för att göra det, eftersom du har ett vattentätt case kommer du ju få lånet.”

Här börjar du vrida på dig, för djupt inom dig vet du att det finns mer komplexa hinder. “Jaa, i och för sig, det finns också risken att folk kommer tycka boken är lite för udda …”

Där. Nu närmar vi oss det mumsiga: Källorna till faktisk konflikt som förvandlar din berättelse från den om en promenad in i Mordor till en engagerande kamp som folk kan fastna för.

Vilka är de antagonistiska krafter ditt varumärke måste stå emot?

Vilka värden är de du måste framhäva respektive nedgöra?

De saker du definierar som antagonistiska i förhållande till dig och ditt varumärke, definierar i högsta grad dig.

  

Misstag 4: Du är säker på att du är ‘the good guy’

Arketypiska berättelser har lärt oss att tänka i termer som gott och ont, rätt och fel. Men i den verkliga världen finns det få objektivt onda skurkar som helt enkelt har fel. Så berätta då inte din varumärkesberättelse som om dina motståndare är Sauron, Voldemort eller nazister.

Dina konkurrenter är bara helt vanliga människor som arbetar för ett annat varumärke, som i större eller mindre mån ser ditt varumärke som skurken. Du tycker att marknaden behöver din produkt, så du kämpar för att den ska få marknadsutrymme. Dina konkurrenter, ja de tycker deras är bättre så de kämpar omvänt för att behålla sin marknadsandel.

Så varför inte måla den mer exalterande bilden av ditt varumärke som riddaren i skinande rustning, kommer inte det engagera fler?

Nej. För en berättelse om gott och ont, en berättelse om rätt och fel, har ingen konflikt. Finns där inget val, finns det ingen story. Om du berättar storyn om ditt varumärke som om ditt varumärke är bäst och alla motståndare och hinder du möter är “onda” och “dumma” – varför ska då eventuella följare bry sig? Varför skulle någon ansluta sig till dig om det är givet att du vinner? Dessutom antar den typen av berättande ofta en arrogant ton.

Om du representerar ett varumärke du hoppas är up and coming, tänk då också på att många av dina framtida följare i dag kan vara följare till de där korkade fienderna. De vill inte bli tilltalade som om de är korkade. Skulle du vilja det? Om du sedan länge läst några favoritförfattare, och sedan kommer en nykomling med sin roman och babblar på i någon podd om att det där du läst är skräp – hur får det dig att känna dig?

Undvik detta genom att acceptera vår komplexa verklighet och se till att du berättar storyn som om de andra alternativen är om inte bra så åtminstone helt förståeliga och motiverbara val – för att sedan komma till varför ditt är aningen bättre när allt kommer omkring.


Jag hoppas det här komplicerar det för dig!

Får den här texten dig att känna dig lite mer förvirrad inför hur du ska tänka på ditt varumärkes berättelse?

Bra! Det vill säga: din varumärkesberättelse ska inte vara förvirrande, men om du vill vara nog intressant för att engagera och fastna hos folk, kan du inte trumma på med en simplistisk solskenshistoria. Våga ge den lite mer bett genom att erkänna att det finns antagonistiska krafter, starka sådana. I form av konkurrenter (personlig konflikt), förhållanden på marknaden eller i samhället (utompersonlig konflikt) och förutsättningar inom dig och ditt liv (inre konflikt). Konflikterna framhäver vikten av att följare ansuter sig till dig – annars kommer de antagonistiska krafterna att segra.

Berätta vad det är du möter, så finns chansen att jag sällar mig till din kamp.


– – –


Författaren till detta gästinlägg är Samuel Stenberg som till vardags UX-skribent och designer på Uppfatta. Du hittar honom på twitter @samuelstenberg och han skriver även om bl.a. kreativitet, skrivande och marknadsföring på Medium. Den här texten är en svensk version av en story på engelska.



Swecon 20180

24 juni 2018

Detta var andra gången jag besökte Swecon, en science fiction- och fantasykongress som ägde rum den 15–17 juni i Stockholm. Där träffas branschmänniskor och fans inom fantastik i ett fullspäckat program med föredrag, paneler och gruppdiskussioner.

Swecon 2018

Årets Swecon blev en annorlunda upplevelse jämfört med året innan. Förra året var jag något nervös inför besöket då jag inte visste vad jag skulle vänta mig. Jag hade planer och ambitioner för att lära känna en del branschmänniskor men jag var osäker på om mitt introverta jag skulle lyckas knyta några efterlängtade första kontakter inom fantasysverige. Jag gick på så många paneler jag bara orkade och fick ganska snart en huvudvärk som höll i sig under stora delar av helgen. Förra året var kort och gott en chock och hade det inte varit för några särskilt lyckade möten som jag snubblade in i så hade jag kanske inte återvänt.

Den här gången visste jag mer vad jag gav mig in i. Jag stressade inte till alla programpunkter och jag kände igen många både från året innan och från de sociala forum som jag blivit mer aktiv i. Jag tog mig mer tid att prata med andra deltagare än vad jag gjorde förra året och på det stora hela var det en betydligt mer avslappnad upplevelse. Det gjorde att det kändes som att jag kom hem snarare som att jag var ute på djupt vatten.

Skriver du fantastik och inte besöker Swecon så missar du något som är en väsentlig del av författarlivet. Inte bara allt det roliga som Swecon erbjuder men även möjligheten att synas, knyta nya kontakter och lära känna branschen inifrån. Det kostar en del att fixa mat och boende men de pengarna är en investering i ditt författarskap.

Panel 1

Jag såg ett tiotal paneldiskussioner den här gången. Ovan har ni den allra första panelen för konventet som också var en av de mer intressanta för mig. Betaläsning med Karl-Johan Norén, Thomas Årnfelt, Elin Holmerin och Sten Rosendahl

Terraforming föredrag

Jag såg även några intressanta föreläsningar, bland annat Patrik Centerwalls föreläsning om etik i fantasylitteratur. Men precis som förra året var den allra mest matnyttiga föreläsningen den av Jesper Strage. Förra året föreläste han om ekonomin och logiken bakom olika typer av kolonier och i år pratade han om terraformande någonsin skulle kunna vara ekonomiskt gångbart.

Paneldebatt 2

Allra störst för min egen del var panelen om böcker som blivit till TV-serier. Jag är rätt van att prata framför grupper av människor men det var ändå nervöst att delta i min allra första panel. Väl på plats kändes det dock helt naturligt och nervositeten försvann. Stort tack till de andra paneldetagarna Britt-Louise Viklund, Eva Holmquist, och Tommy Persson som gjorde att allt flöt på bra. Särskilt stort tack till Marika Lövström som var moderator och lugnade mig inför panelen. 

Paneldebatt

Efter en stund insåg jag att det var rätt roligt att sitta med i panel. Jag var tvungen att hålla lite extra koll på mitt ego som fick en ordentlig boost av att sitta inför en publik och prata nörderier. 

Det som dock var det allra största nöjet med Swecon var att få träffa både gamla och nya vänner inom skrivandet. Att vara aspirerande författare blir lätt ett ganska ensamt företag. Ovan ser ni Leif Wallsby som likt mig också skriver fantasy och håller på att redigera sitt manus. Vi pratade mycket om skrivande vid flera tillfällen under helgen och beslöt att vi skulle betaläsa varandras texter.

Pia Lerigon

Under lördagen pratade jag om lektörläsning och även lite politik med Pia Lerigon som bland annat driver podcasten Skrivdrömmar.

Marcus Olausson

Även om vi inte hann umgås lika mycket som vi gjorde i fjol så fick jag en liten stund tillsammans med Marcus Olausson vilket var efterlängtat. 

Patrik Centerwall

Under söndagen hann jag ta en fika med Patrik Centerwall som jag tidigare intervjuat på bloggen.

Boknördar som gillar fantasy och sci-fi

Två andra höjdpunkter ur helgen var då facebookgruppen Boknördar som diggar fantasy & sci-fi träffades och diskuterade vilka böcker man köpt, författare och allmänna intryck av mässan.

Johan Anglemark

På lördagkväll var jag rätt trött efter alla paneler och allt minglande. Jag slog mig ner i hallen och övervägde att gå till hotellrummet för att kunna kliva upp tidigt och skriva lite på morgonen. Medan jag satt där och reflekterade över dagen kom Johan Anglemark och slog sig ner bredvid mig. Det var extra roligt eftersom Johan är något av en rockstjärna inom fandom. Bara någon minut senare hade den lugna hallen förvandlats till en grupp av människor som samlats runt Johan för att prata om det ena och det andra. Jag satt mest tyst bredvid och njöt av upplevelsen.

  

Tack för denna gång Swecon. Vi syns igen nästa år i Västerås. 


Solo: A Star Wars Story – Gästrecension0

26 maj 2018

Dagens inlägg är den första av sitt slag på JLFantasy. En gästrecension av Samuel Stenberg som till vardags är UX-skribent och designer på Uppfatta. Du hittar honom på twitter @samuelstenberg och han skriver även om bl.a. kreativitet, skrivande och marknadsföring på Medium.

Solo: A Star Wars Story

Efter den kontroversiella The Last Jedi som kommer diskuteras till tidens ände, kan vi alla dra en kollektiv lättnadens suck: Solo: A Star Wars Story är trevlig, överlag defensiv och safe, det är definitivt en Star Wars-film och kontroverserna – för nog blir det några alltid – kommer vara hanterbara. Filmen är inget mästerverk, av den enkla anledningen att den inte ens siktar på det. Här har vi ett härligt äventyr med minnesvärda bitar men som överlag inte kommer ta någon större plats i historieböckerna. Samtidigt misstänker jag att just dess bekanta och trygga utformning kommer göra att den breda publiken tar emot den med öppna armar.

Storyn om Han Solo börjar långt från striden mellan Jedi och Sith, Rebeller och Imperium, på planeten Corellias smutsiga gator fyllda av laglöst avskum. Precis en sån plats man kan tänka sig att Han Solo härstammar från, alltså. Men han vill bli pilot, drömmer om stjärnorna och någonstans känner jag ekot av en ung Luke Skywalker. Men innan Star Wars-sagan ska föra de två karaktärerna samman i episod 4 ska Han, i Alden Ehrenreichs tolkning, hinna bli till Harrison Fords cyniska och bittra men innerst inne godhjärtade figur. Den transformationen påbörjas i den här filmen.

Äventyret som börjar när Han väl lämnar Corellia bygger på förväntade pusselbitar. Han träffar andra tjuvar av mer rutinerad karaktär än han själv, det planeras tillslag men motgångar uppstår och den ena planen mer improviserad och spektakulär än den andra hamnar på agendan. Vissa manusval är förutsägbara – vi får se hur Han träffade Chewie och Lando, vi får se hur han fick Millennium Falcon – och det kan man såklart kritisera, men samtidigt: hur gör du en Han Solo-film utan att täcka de punkterna? Det hade heller aldrig fått passera. Manusförfattarna Lawrence och sonen Jonathan Kasdan insåg antagligen att de behövde hålla en trygg balans mellan förväntat och lite oväntat, en balans jag tycker att de lyckas med även om det kan upplevas lite riskminimerande.

Om det är något jag uppskattar, är det att få se en film i det sprudlande Star Wars-universumet som inte beter sig som ett parti rymdbingo där fans ska bocka av referenser till episodfilmerna. Jag gillade Rogue One, men som ett komplement till huvudsagan, en episod 3.5. Till skillnad från den är Solo faktiskt fristående, berättelsen är komplett och refererandet till episodfilmerna bara glasyr på kakan. Vi hör inte ett enda May the Force Be With You, exempelvis. Kameran riktas mer mot det så kallade vanliga folket på gatan och mindre mot rymden, mot personliga frågor istället för mot den episka striden mellan gott och ont. I takt med att filmer märkta “A Star Wars Story” fortsätter rulla ut är det mer av det perspektivet jag vill ha. Inte rymdbingot.

Hur går det då, med Alden Ehrenreich som Han Solo? Bara fint, han har inte förstört Star Wars och låt ingen arg youtubare intyga dig om något annat. Det är en yngre Han Solo som gestaltas vilket ger Ehrenreich utrymme att porträttera en Han innan cynismen, samtidigt som grunden till den Han som med himlande ögon tillrättavisar en naiv Luke med ett “Look kid, …”. Här är det Han som är the kid. Så det funkar fint, men manusmässigt hade jag ändå förväntat mig lite mer för Ehrenreich att jobba med. Bland karaktärerna i filmen är det egentligen inte Han själv som skiner, trots att hans efternamn står på affischen.

Sett ur det perspektivet kanske filmen istället borde hetat Han, Chewie and Lando. För det är i den trions samspel som filmen lyfter. Donald Glovers Lando har tagit upp det mesta av försnacket och med all rätt om du frågar mig. Flärden, charmen, karisman, affärsmannen, spelaren. Allt kommer fram. Så snart han syns på skärmen äger Lando den.

Chewbacca, ja han är Chewbacca enligt hela wookiens register. Han reduceras alltså inte till grymtande och comic relief, ett snedsteg jag lite tycker att Last Jedi tog (då är jag ändå i positiva lägret på den filmen), utan här får vi också hjärta och lite mer förståelse för vad Chewie varit med om. Kemin mellan Han, Chewie och Lando misstänker jag kommer värma så många hjärtan att Disney kan överväga en Solo: Another Star Wars Story med samma rollbesättning.

Vid sidan om dessa tre är karaktärsgalleriet som bäst halvlyckat. Woody Harrelsson är ju grym men hans karaktär Beckett fungerar inte riktigt, han utvecklas inte riktigt trots att händelser i filmen bäddar för det och relationen till Han sitter inte riktigt. Fler sidokaraktärer dyker också upp och känns underutnyttjade. Rester från tidigare manusversioner som hänger kvar i limbo, kanske? Min spontana önskan hade varit lite färre karaktärer men att gå djupare i de som fungerar; exempelvis är Emilia Clarkes Qi’ra lovande men där finns trådar som filmen hade behövt nysta i mer för att utveckla henne.

Mest underutnyttjad är nog antagonisten Dryden Vos (Paul Bettany). Här har vi ett typexempel på när skurken får på tok för lite skärmtid för att bli intressant, hur skådisen än levererar. För att kompensera ger Dryden ärr i ansiktet och självlysande (till synes sjukt opraktiska) knivar till vapen, som för att säga “titta vilken excentrisk och minnesvärd skurk!”. Platt fall.

Filmen kategoriseras bäst som en äventyrsfilm med lite vibbar av gangster- och westernrullar, vilket gör det här med karaktärerna ganska viktigt för de får mer utrymme än i en vanlig actionrulle. På actionsidan får vi egentligen bara 4–5 actionsekvenser där två av dem står ut som direkt imponerande, resten är vardagsmat.

På det stora hela räcker allt för att jag ska vara nöjd. Men nog är känslan i magen lite underlig när jag som fan av sagan sett en Star Wars-film som inte är en storslagen, snudd på livsomvälvande upplevelse utan “bara” ett äventyr som mest eftersträvar att underhålla för stunden. Här finns dock mycket lovande sett till riktningen för Star Wars Story-filmerna. Med lite skarpare manus och lite mer vågade val tror jag att framtida sidofilmer kan kan bli riktigt intressanta.

Betyg: 3 av 5

NÅGRA SPOILERTANKAR:

L3. Jag var först skeptisk till att dra in ytterligare en droid men att göra en “social justice warrior” var ett drag som funkade för mig. Där fick vi in ytterligare en aspekt av Star Wars-universumet; klart robotar ska ha rättigheter! På grund av ämnet kommer det dock att bli debatt och det är lite unket att filmen tar in en sån karaktär men sen inte klarar Bechdel-testet utan istället antyder någon sorts mystisk halvromantisk relation mellan Lando och L3. Scenen där L3 pratar med Qi’ra om de vibbar hon får från Lando var bland de roligare, men som sagt på bekostnad av en unken underton.

I shall call you Solo. Namnet ja. Det här lär diskuteras; jag gillade det. Det blir så mycket mer intressant att en administratör trogen Imperiet gett honom hans efternamn, än om han själv tagit det. Kryddat med det faktum att han faktiskt sen visat sig tjäna tre-fyra år i Imperiet, så blir Han ännu mer en karaktär i gråzonen. Han är god innerst inne, som Qi’ra påpekar, men har verkligen stått på alla sidor. För mig känns det perfekt för karaktären som vi senare ser tveka till att ge sig i lag med gamla Jedi-riddare, rebeller och prinsessor.

The lucky dice...klipptes in ungefär 14 gånger för mycket. Jag trodde åtminstone han skulle spela till sig The Falcon med dem men icket. Det var allt jag hade på den punkten, tack.

The Kessel Run. Äntligen får vi se den. George Lucas decennier gamla miss att parsek mäter distans och inte tid banar 2018 väg för en riktigt mäktig sekvens. Visuellt intressant, intensiv, klaustrofobiskt tryckande. Häftig ljudmatta. Det enda de hade kunnat bespara mig: rymdtentakelmonstret. Där blev det så mycket Episod 1 och den där åkturen de gör genom Naboos djupa vatten att jag tänkte “härnäst kommer väl Darth Maul…”

Darth Maul: Okej så tänkte jag inte men alltså: vad i hela friden. Jag är sjukt kluven inför fan-service av det här slaget. På ett sätt kul (särskilt inflikningen av feta episod 1-styket Duel of the Fates) och ingen större skada skedd för en så liten grej, men som sagt: när Star Wars-sidofilmerna börjar packasfullaav sånt här får de inte chansen att stå på egna ben. Vi tränas till och sitta och vänta på nästa referens och så fort en karaktär hotar med “du vet vem jag tjänar och han kommer inte bli nöjd” ska vi inte tränas till att ALLTID förvänta oss att en klassisk karaktär dyker upp. Då krymper Disney universumet istället för att expandera det.

Han shot first. Kanske mitt favoritmoment i filmen. När Han till sist gör “det rätta” och skjuter Beckett först blir det ett typexempel på hur filmen bygger karaktären Han Solo utan att skriva oss på näsan. Det är också en referens som fungerar även för icke-nördiga; det symboliserar snyggt Solos utveckling i filmen att han faktiskt vågar dra. Jag väntade mig att Han skulle luta sig över Beckett och säga “Luckily I shot first” eller nåt men här håller filmen tillbaka och låter oss sluta cirkeln själva. En detalj, såklart, men symbolisk för fler val i filmen som jag gillar. När Qi’Ra sticker iväg i slutet står Han med en komplex uppsyn och blickar efter henne. Där hade de också kunnat ge honom en replik som “Never trust a woman” eller nåt men återigen så får vi själva fundera över kopplingarna till framtida Han Solo.

Vill du läsa fler recensioner?

The Last Jedi

Rogue One

The Force Awakens


Patrik Centerwall - Författarintervju0

28 april 2018

Patrik Centerwall är aktuell med sin debutroman Klockan och Spegeln där vi får följa Marcus vars föräldrar reser mellan dimensioner och samlar information om olika kulturer och civilisationer. Vad Marcus föräldrar inte vet är att han ibland lånar fickuret som visar var och när portalerna öppnas och ger sig av själv.

Patrik Centerwall

Du verkar vara en man av många talanger Patrik. Vinnare av Alvar Appeltoffs Minnespris, poet, drinkexpert, f.d ordförande för Göteborgs Tolkiensällskap,  novellförfattare, filosof, musiker och nu även romandebutant. Min första fråga blir därför givetvis – vilken är den bästa hemmadrinken?

Det är naturligtvis en Dry Martini. En klassiker som alltid är lika njutbar och som inte är svår att blanda. Jag lägger själv inte särskilt stor vikt vid vilken sorts gin som används. Det ska naturligtvis inte vara någon av de riktigt smakstarka ginsorterna som Hendricks, men om du använder dig av Gordons eller Beefeaters eller något annat av de vanliga märkena spelar enligt min mening inte stor roll. Av avgörande vikt är dock vilken sorts vermouth du blandar med. Det duger helt enkelt inte med något annat än torr Noilly Prat, och så är det med den saken.

Mängden gin respektive mängden vermouth är en smaksak. Jag vill själv ha min Dry Martini riktigt torr men kan nog tycka att de som anser att det räcker att ha en öppnad flaska vermouth i samma rum när de dricker sitt glas med gin överdriver aningen. Personligen blir jag nöjd med ungefär en sjättedel vermouth, men det är som sagt upp till var och en. Att drinken sedan ska röras, inte skakas, är väl så självklart att jag nästan inte behöver nämna det?

Jag får väl erkänna att jag inte fäster större vikt vid citronskalet, men precis som Trapper John i filmen MASH så kan jag inte dricka min drya utan en oliv i.  

   

Kan du förklara ditt särskilda engagemang för Tolkien? 

Det går ju att komma dragande med någonting om att The Lord of the Rings var min första stora läsupplevelse och att det är en bok jag alltid återkommer till, eller säga något om att jag träffade min fru i Göteborgs Tolkiensällskap, men faktum är att det finns andra saker som gör att jag värderar Tolkien så högt. Det handlar om hur han visade mig hur litteratur kan trigga fantasin och hur litteratur kan betyda något. För Tolkien lyckades med sitt kända verk glänta på dörren till något helt enastående och skapade en värld som de flesta andra fantasyförfattare inte ens kommer i närheten av. Måhända att det är många av efterföljarna som är bättre stilister och bättre på att berätta en historia, men det är sällan de lyckas blåsa in så mycket liv i sitt världsbygge och servera oss en mytologi med sådant djup. Tolkien gör det ibland med till synes enkla penseldrag och jag tror att mycket av framgången är att han inte berättar för mycket om den värld som var levande i hans huvud.

Jag minns så väl när jag första gången läste Silmarillion och specifikt avsnittet där de lägre änglaväsenden som Tolkien kallade för maiar presenterades. Sist nämndes Olorin, "den visaste bland maiar", och sedan får vi veta att han inte har någon plats i den här historien (alltså historien om silmarillerna). Då, när jag i tjugoårsåldern satt i min första egna lägenhet drog jag mig till minnes hur Gandalf vid något tillfälle i Lord of the Rings berättade att han kallades för Olorin i sin ungdom i väster. Poletten trillade ner, jag förstod vem Gandalf var och Tolkiens världsbygge växte i mitt huvud. Och just det här faktumet att Tolkien inte låter oss veta mer om Olorin än att han var vis och kände medlidande med andra gjorde att det blev ännu större. Genom att inte berätta för mycket så skapade han desto mer. Det är något många av efterkommande världsbyggare borde dra lärdom av (särskilt filmskapare med skägg och flanellskjorta). 

Att Tolkiens egna värderingar spiller över i Midgård gör också att den känns levande och det är när andra författare försöker kopiera Tolkiens sätt att berätta, men inte tar med sig sina egna värderingar, som det faller platt. Ta till exempel hobbitarna, som personifierar en engelsk stoicism som han själv hade upplevt under första världskriget. Resonemanget ”nu biter vi ihop och gör vad vi kan för det vi tror på” är i mångt och mycket en gammaldags värdering som inte är så vanlig längre, och när vi ser romangestalter som ska vara ädelmodiga utan att den som har diktat upp dem förstår vad det faktiskt betyder att offra sig blir det ganska platta figurer. 

Kanske kan man, efter den här långa utläggningen som säkert hälften av alla läsare har skummat igenom, sammanfatta det hela med att Tolkien engagerar mig för att det finns mycket att fördjupa sig i och att en insikt i hans författarskap gör mig till en bättre läsare och – förhoppningsvis – i förlängningen till en bättre författare.

 

Jag läste ett blogginlägg på Henrik Johanssons blogg från 2013 där du tog upp att du motvilligt såg dig själv som novellförfattare. Sedan dess har har du gett ut ett flertal ytterligare noveller. Vad skulle du säga är novellernas roll i dagens fantastik-landskap?

Jag ber först att få protestera mot uppfattningen om att jag skulle vara en motvillig novellförfattare. Jag älskar att skriva noveller och det jag ger uttryck för är snarare omgivningens syn på novellkonsten. ”När ska du skriva en roman då?” är ju inte ovanligt att höra, och när min första novellsamling fick flera refuseringar från förlag som tyckte att den var bra, men inte såg någon marknad för noveller, talar det ändå sitt tydliga språk (även om förlagen som refuserade mig fick fel – samlingen Skymningssång har sålt ganska bra). 

Och med det kan vi gå vidare till den egentliga frågan om novellernas roll. Den krassa verkligheten är att marknaden för noveller är ganska liten i Sverige, och det finns i nuläget ganska få möjligheter att ge ut sina alster. Det här har gått upp och ner under de senaste tio-femton åren. Ett tag gavs det ut ganska många antologier och det fanns i alla fall ett par mindre tidskrifter. Just nu ges det bara ut enstaka antologier och de enda tidskrifterna jag kan komma på är Brev från Cosmos (som jag själv är inblandad i) och Fantastisk Fantastik som förhoppningsvis kommer ut med sitt första nummer under året. Ett intressant projekt är dock Fafner Förlags satsning på att ge ut noveller som ljudböcker – jag har fått vissa indikationer på att den här har gått rätt bra, så det ska bli intressant att fortsätta följa.

För novellutgivningen är viktig – som läsare är en novell ett bra sätt att få ögonen på ett författarskap, och som författare är det en möjlighet att pröva vingarna, att faktiskt bli publicerad. Mina egna blygsamma framgångar i novelltävlingar en gång i tiden var till exempel något som gav oerhört mycket självförtroende för att fortsätta skriva. Så det är ju inte utan avund som man kan snegla mot den engelskspråkiga marknaden och bli avundsjuk på vilken uppsjö av novellmagasin som finns, inte minst alla ezines som publicerar noveller av hög kvalitet. 

 

Nu är du aktuell med din första roman Klockan och Spegeln. Hur skulle du säga att känslan inför den här utgivningen skiljer sig mot dina tidigare utgivningar?

Den övergripande känslan har varit samma vid alla boksläpp: en blandning av nervöst, men glädjefullt pirr och en förvirrad upplevelse av att folk intresserar sig för något jag själv har börjat tröttna på efter att ha jobbat med i alldeles för många år. Den stora skillnaden den här gången är ju att Klockan och spegeln ändå är ett nytt blad, om liknelsen tillåts. Skymningssång och Minnen av en sång är två novellsamlingar och den sistnämnda är dessutom en rätt naturlig uppföljare till den förstnämnda. Två noveller i Minnen av en sång är indirekta fortsättningar på historier i Skymningssång och jag slog väl dessutom inte på någon större trumma när Minnen av en sång kom ut.

Klockan och spegeln däremot är ju som sagt min första roman, den har delvis en annan målgrupp och lite annan ton än mina tidigare böcker. Känslan är att det är något nytt är därför påtaglig – för det är ju precis vad det är. En stor anledning till att jag främst skriver noveller är ju att jag inte vill stanna kvar på samma plats för länge och därför är det för mig mycket trevligt att min tredje bok blir ett nytt kliv framåt. Det betyder ju inte minst att jag påminner mig själv om att möjligheterna faktiskt är så gott som oändliga. 

 

Berätta mer om Klockan och Spegeln, hur har skrivprocessen bakom den sett ut?

Klockan och spegeln en ungdomsroman – en portalfantasy om Marcus som tar sig genom multiversums barriärer och besöker staden Gytet Malor, där han blir av med den klocka som visar var portalerna mellan världar dyker upp. Han är alltså fast i en annan värld. Idén föddes i två kortare övningar jag gjorde i en skrivarkurs. I den ena skrev jag några rader om den stad som sedermera blev Gytet Malor och i den andra övningen skrev jag en kort scen som handlade om en person som skulle se en unik spegel i en främmande värld men blev av med – ja, du gissar rätt om du gissar på klockan som skulle ta honom hem. Gabriel Setterborg, översättare (t ex av den första boken i Duneserien) och grundare av den anrika science fiction-föreningen Club Cosmos var med på samma kurs och sa direkt att den där scenen skulle han vilja läsa fortsättningen på. 

Idén växte i bakhuvudet, efter ett tag hade jag bestämt att historien skulle passa bäst som en äventyrlig ungdomsroman. Jag arbetade fram ett synopsis och några skissartade personbeskrivningar att utgå från. När jag började skriva insåg jag mer och mer att det också fanns frågor som jag gärna ville kommentera på något sätt – till exempel faktumet att krig så sällan verkar kunna undvikas i fantasylitteratur.

Det tog väl någonstans mellan ett år och ett halvår att skriva färdigt det första utkastet – jag följde mitt synopsis förhållandevis mycket, men en del hände med historien under resans gång. Jag insåg lite mer kring vad jag ville säga med boken, och vissa personer – främst prinsgemålen Goffenbaum – fick mycket större roll än vad jag från början hade tänkt mig.

Redigeringsarbetet däremot har tagit betydligt längre tid, det har åkt upp och ner ur byrålådan otaliga gånger, och det har gått ganska lång tid mellan synpunkter från testläsare. Manuset har också legat orört under långa perioder – dels på grund av inflytande av latmasken, dåligt självförtroende och viss psykisk ohälsa, men också på grund av lite mer positiva saker som det faktum att det tar lite tid att vara tvåbarnsförälder och att jag lagt tid på att utveckla mitt novellförfattande.

Världen som historien utspelas i har jag utvecklat under tiden som jag skrivit och redigerat och därmed fått det stora nöjet att gradvis glänta på min egen fantasi och hitta på en fiktiv värld som jag skulle kunna utforska. Jodå, jag har också ritat en karta, men den är inte med i boken.   

Klockan och Spegeln

Illustratör – David Jansén

 

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Att skriva. Det låter kanske som ett cirkelresonemang, men det är det inte. För ju mer jag skriver, desto mer idéer föds och desto fler frågor och världar vill jag utforska. Kreativitet göds som bekant bäst av kreativitet. Det finns många historier jag vill skriva, många frågor jag vill utforska. Jag vill skriva böcker som underhåller och som också kan få mig själv och läsaren att beröras och att fundera. Att lära sig saker genom att skriva är helt enkelt väldigt fantastiskt. 

  

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Mig själv. Jag skojar inte, jag jobbar utifrån devisen ”skriv en bok du själv skulle vilja läsa”. Nu när jag har kommit ut med en roman så skulle jag helt ärligt vilja veta vad jag skulle tycka om den om jag inte hade skrivit den. 

 

När jag har läst klart Klockan och spegeln, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Att bara rekommendera en bok är närmast hopplöst, men då jag gärna slår ett slag för svensk fantasy föreslår jag Anna Jakobsson Lunds Equilibrium. Det är en synnerligen välskriven och intressant bok, som liksom min utspelar sig i en stad i en sekundärvärld, men där slutar också likheterna. Vilket naturligtvis är en bidragande orsak till att jag rekommenderar den – jag gillar själv att variera min läsning. 

    

Mer information om Patrik kan ni hitta via hans förlag Undrentide och Klockan och spegeln kan ni köpa på Adlibris.

 


Apriltankar - Uppoffringar och redigering0

22 april 2018

Den här gången tänker jag högt om hur redigering tar fram mina svagheter och hur jag valde att göra när jag blev erbjuden att bli rektor.

Jag är nu lite drygt en månad in i redigeringsarbetet och jag märker redan att det ställer en hel del andra krav än vad arbetet med det första utkastet gjorde. I arbetet med utkastet var målet rätt tydligt. Jag skulle skriva de kapitel och scener som jag under planeringsarbetet hade listat upp. När samtliga scener var färdiga var utkastet klart. Klart och tydligt. Visst tog det tid men överlag kände jag hela tiden att jag hade ett tydligt mål som drev mig framåt. Med redigeringsarbetet upplever jag att processen inte är lika simpel. Texten ska slipas på tills den är bra, men vad är egentligen bra? Och vad ska man göra när man aldrig tidigare har skrivit en text som är "bra"?  

Jag kände att jag vågade lita till min magkänsla när det kom till berättelsens struktur. Den övergripande dramaturgin, karaktärsutveckling, miljöskapande och scenval tänkte jag att jag att jag har byggt upp en god känsla för genom att läsa hundratals fantasyböcker i samma genre. Självklart kan den magkänslan visa sig vara felaktig, berättelsen kanske är helt ointressant, men jag känner mig trots det trygg i den. Men när det kommer till textproduktion blir jag mer osäker. Att jag skrivit en fantasybok tidigare, att jag delvis arbetar med textproduktion, att jag läst dussintals böcker om skrivande och att jag lyssnat på alla podcaster jag hittat om skrivande känns inte tillräckligt. Jag antar att jag måste ha tillit till processen som jag planerat upp för redigeringen. Jag har målat upp en två år lång redigeringsprocess med tre omgångar av testläsare, fem redigeringsrundor och jag har gjort en budget för lektörer, redaktör och korrekturläsare. Jag vet inte vad jag kan göra mer för att säkerställa att redigeringsprocessen ska bli så bra den kan bli. Jag vet att jag har mycket kvar att lära mig och att man kanske aldrig någonsin blir trygg i att det man skriver blir "bra".

  

I höstas meddelade vår rektor att hon var gravid och tänkt vara föräldraledig i nio månader. Om inte vår huvudman valde att ta in en rektor utifrån behövde någon ur personalen kliva fram och ta rollen som rektor tills hon var tillbaka. I och med att jag vid det tillfället var skolans enda förstelärare och satt med i ledningsgruppen förstod jag att de eventuellt skulle fråga mig. 

Det vore självklart smickrande, troligtvis innebära en löneökning, vara bra att ha med på sitt CV om man någon dag skulle vilja byta jobb, men kanske framförallt skulle det vara en stor möjlighet att lära sig nya saker och utvecklas som människa. Å andra sidan hade jag tänkt vara pappaledig med Elis till hösten vilket jag skulle missa om jag tog rollen, jag hade ingen önskan att bli rektor då jag vet hur slitsamt jobb det är och jag skulle inte ha tiden att redigera min bok. 

Efter tre månader av funderande fram och tillbaka kring vad jag skulle göra fick jag till slut erbjudandet och vid det laget hade jag bestämt mig. Trots att mer eller mindre alla omkring mig som jag frågat tyckte att jag skulle ta det så valde jag ändå att säga nej. Ett rektorskap, även om det hade haft flera fördelar, skulle inte ta mig närmare de mål som jag bestämt mig för.