JL Fantasy

Paretoprincipen - Varför lyckas få med att leva på sitt författande?0

05 juni 2019

Paretoprincipen är en princip som säger att 80 % av dina förtjänster kommer från 20 % av ditt utförande. Därav är den även känd som 80/20-regeln. Effekten gäller såväl arbete, som dina sociala kontakter och dina kreativa åtaganden. Vad betyder detta i praktiken och vad händer när principens exponentiella effekter tar vid?

Paretoprincipen - Varför få lyckas med att leva på sitt författande?

 

Paretoprincipen och den exponentiella kurvan

Häromdagen såg jag en youtubevideo av psykologen Jordan Peterson som pratade om hur paretoprincipen kan kopplas till mål. Han menade att om man använder den på försäljning av böcker kommer man att se följande mönster: Om 10 personer skriver och säljer sina böcker, kommer ungefär 2 av dem att sälja 50 % av alla böcker. Det vill säga 20 % av dem kommer att tjäna 50 % av vinsterna. Men ökar man antalet personer kommer principen att skapa en exponentiell kurva. Denna kurva innebär att ju fler som försöker sälja sina böcker, desto färre kommer att lyckas. Detta låter kanske uppenbart, men vad som kanske inte är uppenbart är just hur stor effekten är. Om 100 personer säljer sina böcker kommer 10 av dem att sälja 50 %. Det vill säga 1/10-del i stället för 2/10-delar. Av 1 000 personer kommer ca 30 av dem sälja 50 %. Om du har 10 000 personer kommer 100 av dem att sälja 50 %. Alltså 1/1000-delar. 

Pareto Distribution

Vill du läsa mer om paretoprincipen kan du gå in på utforskasinnet.se.

Detta gäller inom en rad olika områden. Till exempel skivförsäljning, antal mål gjorda i fotbollsmatcher, i stort sett alla marknader som involverar någon form av kreativitet. Förtjänsterna ökar hela tiden för dem i toppen av kurvan. Åtminstone tills de dör, eller på annat sätt störs, och ger utrymme för nya kreatörer. 

När man talar om försäljning kan man sammanfatta paretoprincipen på följande vis. De som har mer kommer att få mer, medan de som har lite kommer att få mindre. Ett exempel på detta står till och med i bibeln, i Matteusevangeliet: "Den som har ska få i överflöd, men den som inte har ska förlora även det lilla han har." 

   

Ojämlikhet

Världen är full av ojämlikhet. De 85 rikaste människorna på planeten har mer pengar tillsammans än de två miljarder människor som har minst. Detta är ytterligare ett exempel på när paretoprincipen trätt i kraft. Intressant nog gäller detta oavsett vilket ekonomiskt system man observerar. Det ser alltså mer eller mindre likadant ut i länder med kapitalistiska, socialistiska och kommunistiska system. Man kan beskatta rika personer och därigenom jämna ut kurvan en aning, men principen kvarstår likväl. Det är dock svårare att säga åt Sveriges befolkning att sluta köpa Camilla Läckbergs och Lars Keplers böcker för att i stället gå och köpa Josef Lindells böcker. 

Rikaochfattiga

Varför berättar jag det här då? Jo, som jag tolkar detta innebär det att du som vill slå igenom som författare mer eller mindre är körd redan innan du ens har börjat. Chansen att du ska lyckas blir mindre och mindre för varje dag som går eftersom fler och fler personer ger sig in i skrivandet nu för tiden. Marknaden av böcker har exploderat de senaste åren trots att många författare säger att det är hopplöst att slå igenom. Hoppet om det stora kontraktet med någon av drakarna hålls ändå levande eftersom att media, förståeligt nog, väljer att skriva om de författare som lyckas, inte om alla som kämpar utan att någonsin komma i närheten av att kunna leva på sitt skrivande.

   

Vad är lösningen?

Den bästa lösningen på detta dilemma är att ge upp. Lägg din tid på något annat som kan ge dig motsvarande glädje. Du kommer därmed troligtvis också bespara dig en rad besvikelser.

Men om du inte kan ge upp? Om skrivandet alltid finns där bakom, djupt inne i dig och vägrar tystas. Då kan du göra två saker. Antingen sänker du dina ambitioner och njuter av skrivandet för vad det är. Se det som en hobby som tillför glädje till ditt liv. Bli inte hopplös när ditt skrivande inte lever upp till dina förhoppningar och förväntningar. Och bli inte besviken eller avundsjuk när du ser dem som lyckas trots att de inte verkar ha lagt ner lika mycket tid eller energi på skrivandet som du.

Men om inte heller det är ett alternativ? Om du inte "bara" kan nöja dig med att se skrivandet som en hobby? Försök då i stället att följa Petersons råd. Han hävdar att det bästa sättet att förhålla sig till detta är genom att jämföra dig med dem som är på din nivå, eller de som är precis ovanför din nivå. Eller ännu bättre. Genom att använda dig själv som måttstock. Jämför dig med den du var igår. Rör du dig åt rätt håll eller står du stilla? I stället för att lägga energi på andra, tänk på vad du skulle kunna göra annorlunda för att må eller bli bättre. Det fina med detta är att du bestämmer vad "bättre" innebär för dig. Det behöver inte vara antal sålda böcker, det kan vara vad som helst som du värderar.

Det du inte ska göra är att jämföra dig med dem som redan har lyckats. För den du väljer att jämföra dig själv med blir också din domare. Hen kommer att se ned på dig, från sin höga piedestal, inuti ditt huvud.

Vad du än väljer, får de mål du väljer att sätta upp för dig själv inte vara för långt borta. Då finns det en stor sannolikhet att du kommer må dåligt längs vägen och kanske även ge upp. Du kan ha en vision som är långt borta, men bryt ner denna vision till mindre delmål och håll dem så nära dig själv som du kan. Målet ska vara så enkelt att du faktiskt kan klara av det, men samtidigt så svårt att du måste utmana dig själv och fortsätta utvecklas.


Can't Hurt Me - Recension0

23 mars 2019

David Goggins kallas för världens hårdaste man och efter att ha läst hans bok är jag benägen att hålla med. Han möter alla problem utan att tveka och hans hårda men enkla budskap skär igenom alla ursäkter. Berättelserna och läxorna som Goggins delger i Can't Hurt Me har gjort att jag orkar och vågar utmana mig själv till saker jag tidigare drog mig för att ens försöka.

Can't Hurt Me

Varför recenserar du självhjälpsböcker Josef? Är inte det här en blogg om fantasy? Jo, det är det men det är också en blogg om min personliga skrivresa och insikter som hjälper mig att utvecklas. Can't Hurt Me passar in i den kategorin mer än någon annan bok jag läst. 

David Goggins påpekar gång på gång att han inte är speciell på något sätt. Han hade inte någon medfödd talang, han var inte smart eller ens särskilt uthållig som liten. Han fuskade sig igenom skolan, skyllde sina problem på andra och hade svårt att knyta meningsfulla kontakter med omvärlden. Men genom några särskilda principer som han över tid satte upp för sig själv har han lyckats åstadkomma saker som de flesta skulle anse vara galenskap. I denna självbiografi/självhjälpsbok redogör han för de viktigaste händelserna i hans liv och de lärdomar han tagit med sig av dessa händelser. 

Boken börjar med hans hårda uppväxt med en far som misshandlade honom mentalt och fysiskt och med berättelser om hur klasskamraterna sprejade nigger på sidan av bilen. Goggins var bitter, arg och ansåg att världen var emot honom. Sedan bestämmer han sig för att ändra sin världsbild och sakta men säkert börjar saker hända. Från överviktig skolkare till att bli den enda personen i historien att genomföra tre Hell Weeks (Navy Seal-träning) och Ranger-träning. Utöver det har han även tagit förstaplatsen i några av världens tuffaste ultramaratonlopp och satt världsrekord i antal pull-ups på 24 timmar: 4025 stycken. Berättelserna om dessa bravader är intressanta, men det som gör denna ljudbok unik är att Goggins och uppläsaren diskuterar händelserna mellan kapitlen och ger handfasta tips och råd för vad du som lyssnare kan göra i ditt liv för att nå dina mål, oavsett vad de är. 

Här är några av Goggins lärdomar:

  

1. Inställning trumfar motivation

Goggis tror inte på motivation. Det första han säger i boken är "Motivation is crap". Det är lätt att vara motiverad så länge livet omkring oss är bra. Din partner mår bra, barnen mår bra, det går bra på jobbet, solen skiner. Vid dessa tillfällen är det lätt att dra på sig löparskorna. Men när jobbet suger, när familjen har lämnat dig, när det spöregnar ute, då är det svårt att hålla motivationen uppe. Din inställning (purpose) är allt. Det är människor som har en annan inställning än de flesta andra som orkar fortsätta, som sätter på sig skorna och regnkläderna i alla fall. De når sina mål när andra bara kommer halvvägs. Andra kanske kommer att tycka att du är konstig, Goggins säger att han har blivit kallad galen fler gånger än han kan räkna, men han ser det som ett bevis på att han har en inställning som kommer att ta honom dit han vill.

  

2. Var ärlig mot dig själv

Goggins anser att vårt samhälle är för snällt. Vi får lära oss att vi är bra som vi är, att det viktigaste är att försöka, att alla är speciella. Vi får massor av råd från vänner och samhället, råd som gör att vi ger upp på vägen. Han menar att dessa råd lär oss att skylla på allt utom oss själva. Endast genom att vara brutalt ärlig med dig själv, identifiera dina brister och åtgärda dem kan du utvecklas till att bli mer än vad du är idag. Ställ dig framför spegeln och säg som det är. Om du är fet, säg det då. Jag är fet. Om du spelar för mycket tv-spel, säg det då. Jag är en lat jävel som spelar för mycket tv-spel. Jag är inte bra som jag är. Det viktiga är inte att försöka och ge upp när det blir jobbigt. Titta dig i spegeln och säg i stället till dig själv: Jag kan bättre. Jag orkar mer. Jag vågar mer. Självkritik och ärlighet mot dig själv och din omgivning kommer kanske inte göra dig till den mest populära personen, men det kommer att hålla dig på rätt väg.

  

3. Regeln om 40 % 

Ett koncept som Goggins återkommer till flera gånger är regeln om våra 40 %. Det kanske tydligaste exemplet på detta är när han berättar om hur han lärde känna entreprenören Jesse Itzler. Itzler hade sett Goggins springa ett maraton på brutna ben och var helt hänförd av hans förmåga att ta sig förbi den smärttröskel som vanligtvis stoppar andra. Efteråt bad Itzler Goggins att träna honom och kort därefter flyttade han in hos Itzler i en månad. Den första dagen sade Goggins åt honom att göra 100 pull-ups. Efter att ha gjort 14 stycken var Itzler helt slut och förklarade att han inte orkade fler. Goggins sade åt honom att göra en till, vila lite och göra en till. Efter några timmar hade han gjort hundra stycken.  

Goggins visade mig, där och då, att vi är kapabla till så mycket mer än vad vi tror. När din hjärna säger åt dig att du är slut, då har du bara nått ungefär 40 % av din egentliga förmåga. - Jesse Itzler, Living with a Seal

  

4. Kakburken

Goggins har en särskilt förmåga att vända alla motgångar och svagheter till energi för framtida framgångar. Han presenterar flera övningar för hur du kan se tillbaka på ditt liv och finna styrka i det du tidigare gjort, oavsett vilket slags liv du levt. En av dessa övningar handlade om att minnas de gånger du har lyckats. När saker och ting blir jobbiga behöver vi finna styrka i de prestationer vi utfört tidigare. Han ber dig att skriva ner alla de saker du är stolt över. Oavsett om det är fysiska prestationer, arbetsprestationer, sociala eller mentala prestationer. Skriv ner dem på en lapp och lägg dem i en burk. När du känner dig nere, tar du fram burken och påminns om hur bra du kan vara. Enkelt, men betydelsefullt.

  

5. Valka ditt sinne

Goggins huvudsakliga budskap är relativt enkelt. Våga lida lite mer. När saker och ting blir jobbiga, när din hjärna säger åt dig att sluta – det är då utvecklingen är som störst. Han är väldigt noggrann med att påpeka att din egen hjärna är din värsta fiende. Den vet om alla dina rädslor, alla dina svagheter och den är skapad för att hjälpa dig att undvika problem. Den gör det för att skydda dig från de hemska sakerna som finns överallt omkring oss. Men alla som har tränat i sitt liv vet att det är där det börjar bli jobbigt som den största utvecklingspotentialen finns. Detta gäller för fysisk träning men även för mental träning. Din hjärna är elastisk på samma sätt som dina muskler är. Genom att göra saker som du tycker är jobbigt, tränar du dig själv att bli bättre på de sakerna. Hitta dina svagheter, leta rätt på det du är rädd för och ta kontroll över det. Se det inte som hinder att undvika, se det som områden där du har störst utvecklingspotential. Om du tycker att du är dålig på att läsa, läs böcker. Om du tycker att du är dålig på att skriva, sätt dig ner och skriv. Han menar att vi lever i den mest bortskämda tidsperioden någonsin. Samhället säger åt oss att hitta den enkla vägen, att utnyttja våra styrkor i stället för att stärka våra brister. Självklart går det att hitta genvägar och hjälpmedel på vägen men oavsett vilka tips och tricks du använder dig av kommer du aldrig komma runt det faktum att du måste spendera den tiden och energin som krävs för att du ska kunna utvecklas. Hur jobbigt det än må vara. På samma sätt som dina händer valkas om du lyfter vikter på gymmet behöver du också valka ditt sinne inför de problem du onekligen kommer möta genom ditt liv. Gör du det kommer du ha ett försprång på alla andra omkring dig. Ett försprång på de som ständigt undviker de jobbiga sakerna för att de tror att det snabbare kommer leda dem till ett lyckligare liv.

  

Den här boken hjälpte mig att se mina brister som mina styrkor. Den hjälpte mig att hitta sätt att prata med mig själv för att kunna utstå obehag och därigenom nå mina mål. Hans tips är dock inte för alla. Språket är väldigt grabbigt och bitvis rätt rått och om du inte gillar att pusha dig själv, att göra saker som du inte gillar att att göra kommer de flesta av hans budskap att kännas meningslösa. För mig skapade boken dock motsatt känsla. Det råa språket förhöjde känslan av allvar och jag har ofta fått höra att jag har en vinnarskalle som ibland hjälper mig framåt men som ibland också stöter mig mot min omgivning. Har du ett tydligt mål framför dig som du strävar mot, ett mål som du är villig att lida lite extra för att nå – då är det här boken för dig.

  

Betyg: 5 av 5


Är fantasy svårare att skriva än andra genrer?0

13 januari 2019

Min första bokserie planerade jag, till och från, i nästan 15 år innan jag till slut började skriva på den och min nuvarande roman har jag arbetat med i 5 år nu. Frågan kring huruvida fantasy är svårare att skriva än andra genrer smög sig naturligt på under de här processerna. Till en början tyckte jag att det var uppenbart att så var fallet. "Se bara hur lång tid det har tagit mig, det hade det inte gjort om jag skrivit en deckare", tänkte jag. Under processen har jag dock kommit att nyansera min syn kring detta.

Är fantasy svårare att skriva än andra genrer?

Alla genrer har sina egna problem: att få till humorn i komedier, att få läsarna att darra i skräck, att sakligt beskriva vetenskapen utan att tråka ut läsarna i hård science fiction. Jag tror inte att fantasy nödvändigtvis är svårare att skriva än andra genrer. Men fantasy har en del andra problem som gör att genren kan upplevas som ett större och mer komplicerat projekt att ta sig an än till exempel en romantisk berättelse.

Min grundläggande tanke som jag burit på under de senaste åren är att fantasy, särskilt high fantasy och andra subgenrer som är kopplade till sekundärvärldar, är svårt att skriva eftersom det – om det ska göras ordentligt – tar längre tid än många andra genrer. Som jag ser det möter fantasyförfattare fyra huvudsakliga problem:

  

  • Fantasy är en genre där många läsare förväntar sig en viss mängd troper. 

    Vad förväntar sig läsare av just fantasy? Magi, dramatiska scener, spektakulära vyer och karaktärer som utmanar status quo är några av de vanliga troperna som många läsare vill se. Att leverera på alla dessa löften är en storslagen uppgift för vilken författare som helst, allra mest för nya aspirerande författare som ännu inte har finslipat sin litterära förmåga. Tröskeln som kommer med denna insikt, att berättelserna dels måste vara välskrivna (så att världen och karaktärerna känns levande) men också storslagna för att greppa många läsare, är en utmaning som jag upplever som större i fantasy än i någon annan genre, förutom kanske historiska romaner. Detta blir ofta ett problem för många nya författare, som jag upplever försöker åstadkomma alldeles för mycket med sina första verk. Mer magi, mer strider, mer konflikter, mer storslagna och udda miljöer. Alla de troper som är de mest kända fantasyverkens signum. De misslyckas ofta därför med att knyta ihop och få dessa världar, karaktärer och handlingar att kännas trovärdiga. Den nära kontakten med huvudkaraktären drunknar i många fantasyförfattares nya verk. Att vara unik och samtidigt leverera på förväntningarna är knepigt.

  • Fantasy kräver ofta komplicerade världsbyggen.

    I somliga fall byggs hela planeter, eller åtminstone kontinenter, upp från grunden. Allt från fauna, till solcykler, till dvärgarnas modeutveckling över tid. Att levandegöra en hel värld som läsaren inte känner till i förväg kräver mycket detaljer om den ska upplevas som lika verklig som vår egen. Man kanske kan avfärda detta genom att säga att det är författarnas egna val. Om någon är så dåraktig och har ett så stort gudskomplex att hen försöker bygga en hel värld från ingenting, får den skylla sig själv. I somliga fall används vår värld som stomme till världsbygget både i geografi och som kulturell bas, men flera verk river även upp dessa för att själva skapa något eget, något unikt som sticker ut i läsarens ögon, något som ska få dem att komma ihåg just den författarens verk. I likhet med troperna blir detta en uppgift som är svår för nya författare att bemästra. Hur ska världsbygget visas för läsaren? När ska det visas? Och när är mindre bättre än mer? Det hela blir inte lättare när många läsare, precis som med troperna, förväntar sig en viss storslagenhet. Kompromissen mellan att ge läsaren det den vill ha, och att skriva en berättelse som man som författare kan få en god översikt över, krockar ofta.

  • Många subgenrer inom fantasy kräver ofta en större uppsättning av perspektivkaraktärer.

     För att världsbygget, som författaren tillbringat åratal med att bygga upp, ska kunna visas upp kräver en fantasyroman ofta flera perspektivkaraktärer. För vår unga hjälte kan ju inte vara överallt samtidigt. Hur ska läsaren få se Seanchans interna stridigheter? Kanske kan jag lägga till deras prinsessa Tuon som en perspektivkaraktär i några kapitel? Vips så blev Wheel of Time minst 50 000 ord längre. Att göra en eller två karaktärer riktigt trovärdiga kan vara svårt nog för en ny författare. Hur ska man bemästra och kunna fläta ihop fem eller tio perspektiv på ett sätt som inte tröttar ut läsarna?

  • Fantasyböcker blir många gånger längre än andra böcker.

     Att böckerna ofta behöver bli längre blir uppenbart när man slår ihop de tre ovanstående punkterna. Författaren måste leverera på de många förväntningar som läsare fått genom att läsa dussintals, om inte hundratals, internationella fantasyböcker. I många subgenrer måste de även bygga upp en helt ny värld och presentera den på ett smidigt sätt. I sådana böcker är det svårt för författaren att förlita sig på att läsaren vet en massa saker om världen. Att du slutligen också lägger till fler perspektivkaraktärer än i andra genrer resulterar ofta i böcker över hundratusen ord, eller som Brandon Sandersons nya high fantasy-serie som väger in på femhundratusen ord i en enda bok. Och då har jag inte ens börjat tala om serier, som är så vanligt i fantasy, och komplexiteten som uppstår med att skriva sådana.
  

Att det tagit så lång tid för mig att planera och skriva mina böcker har delvis att göra med att jag försöker undvika och samtidigt uppfylla dessa fyra punker. Men det beror troligtvis ännu mer på mitt sinnelag och de mål jag har med mitt skrivande. Fantasy behöver inte vara mer komplicerat att skriva än andra genrer. Men samtidigt bjuder den in till bombastiska berättelser i större grad än många andra genrer. I efterhand skulle nog jag, som så många andra, ha tjänat på att först skriva kortare och enklare berättelser för att bygga upp min skrivteknik innan jag gav mig på den där drömberättelsen. Men det är svårt att tysta den där rösten som viskar till en att drömma stort.


    Mina mål 20190

    05 januari 2019

    Ett nytt år är här och det är dags att sätta nya mål för mitt skrivande. År 2018 var ett ögonöppnande år på flera sätt och med den kunskapen i bagaget siktar jag nu på att 2019 ska ta mitt skrivande till en ny nivå.

    Mina Mål 2019  

    Jag ska fortsätta vara personlig. Månadsinläggen har hjälpt mig att reda ut mina tankar, men de har också varit de inlägg som har genererat mest kommentarer från läsarna. Jag ska fortsätta våga berätta om saker som kan vara jobbiga att blotta och jag ska fortsätta att ge läsarna en chans att följa vad jag egentligen gör i mitt skrivande genom mina månadsinlägg. 

    Jag ska bli bättre på att skriva. Den stora satsningen som jag gör under 2019 är att jag har startat ett samarbete med en lektör. Jag har anlitat henne enligt ett coachingupplägg vilket innebär att jag kommer att skicka in texter till henne löpande varpå hon ger mig tips och råd i vad jag bör tänka på. Det kommer att bli svårt att mäta om jag har uppnått det här målet i slutet av året, men jag vet att jag har en rad brister i mitt skrivande. Förhoppningsvis ska jag genom samarbetet med lektören känna mig tryggare i hur jag hanterar det.

    Jag ska skriva diskussionsinlägg. Bloggen kommer inte förändras lika mycket som den gjorde i fjol. Förutom månadsinläggen skrev jag under förra året även några topplistor och guider. Dessa inlägg var ett försök att utveckla bloggen för att den inte ska stagnera. I år har jag i stället tänkt skriva några diskussionsinlägg kring olika ämnen som rör fantasy. Mycket för min egen del, för att minnas saker jag har lärt mig och kanske dyka ännu djupare in i dem och göra lite egen forskning. 

    Jag ska färdigställa min första novell. Detta blir det svåraste målet för mig eftersom jag aldrig har färdigställt ett skönlitterärt projekt. Slutredigeringen av den och en eventuell utgivning eller publicering här på bloggen ska bli intressant och utmanande att ta mig an.

    Jag ska gå en MasterClass i kreativt skrivande. Jag har fått en skrivkurs med Margaret Atwood i present. Det ska bli intressant att se vilka lärdomar och skrivövningar denna digitala skrivkurs har att erbjuda.

    Jag ska göra fler författarintervjuer. Detta var ett av mina mål även förra året och det gick rätt bra. Jag gjorde fyra författarintervjuer och jag vill fortsätta i samma anda. Intervjuerna har varit ett bra sätt att hjälpa andra att synas, men också för mig då jag fått en möjlighet att knyta lite djupare kontakter med andra författare. Även om många av intervjuerna endast skett via mejl upplever jag att man får en annan kontakt med de författare som man kommunicerar med, än vad man får till exempel på facebook.

    Jag ska skriva mer. Det ständiga målet. Under en lång tid kämpade jag med att klämma in fler skrivpass på kvällar och morgnar. Efter att jag gått igenom en period där inga av dessa försök fungerade särskilt bra, och snarare ledde till att jag lade för mycket press på mig själv, kom jag till slut till en insikt. Jag kunde ibland känna mig stressad över att jag tog mig tid att sitta och titta på tv-serier med min fru vilket jag till slut insåg var helt orimligt. Jag skriver för att må bra. Jag skriver inte för att tjäna pengar eller att bli känd. Jag behöver inte sätta upp tidsmål kring mitt skrivande i den utsträckning jag tidigare gjort. Det är okej om det tar 10 år för Devans Dans att bli klar, så länge jag känner att den blir bra och för mig mot de mål jag satt upp för min författarkarriär. 

    I år hoppas och tror jag att det äntligen kommer att lossna lite mer tid till skrivande än vad jag haft under de senaste åren. Detta eftersom att min arbets- och barnsituation är något annorlunda. Jag har gått ner i tid på jobbet och kommer att skriva två timmar på tisdag, onsdag och fredag förmiddag. Utöver detta hoppas jag även, nu när barnen sover bättre på nätterna, kunna kliva upp tidigare på morgnarna och skriva. 


    Årskrönika 20180

    31 december 2018

    De många förändringar som 2017 innebar gjorde att jag tog mitt skrivande på större allvar än tidigare. När 2018 startade var jag redo att lägga i nästa växel och bibehålla det momentum som jag kände att 2017 fört med sig.

      

    2018 blev dock på flera sätt ett lugnare än vad året innan varit. Den enskilt största förändringen för familjen var att min fru vid årsskiftet lade ner sitt företag och fick ett nytt jobb. Jag blev även erbjuden ett jobb som tillfällig rektor på skolan jag arbetar men jag tackade nej till detta för att i stället vara hemma med mina två söner, Folke (3 år) och Elis (1 år). Från juni till december har vardagen kretsat kring dem och kring mina försök att finna energi och skrivtid i mitten av allt blöjbytande, lekande, matande och läsande. Precis som förra gången jag var föräldraledig var det en ögonöppnande upplevelse. Det är roligt att se hur lika, men ändå så olika, mina två söner är. Till exempel äter Elis oftast tre eller fyra gånger mer mat än Folke. Storleksmässigt kan man snart tro att de är tvillingar. Nästan alla som träffar dem för första gången säger att de är väldigt lika, detta trots att det skiljer nästan två år mellan dem.

    Till min glädje har dinosaurier och böcker blivit barnens främsta intressen.

      

    Det är roligt att se att bloggen börjar ränta, under året har jag haft över 4000 unika läsare och nästan 14 000 sidvisningar. Men ännu viktigare än antalet visningar är att fler och fler personer i branschen har börjat höra av sig. Både för att få sina böcker recenserade men också bara för att visa att de gillar mina inlägg och vill att jag skriver fler saker om olika ämnen. De flesta kommentarerna får jag efter mina månadsinlägg där jag i stället för att recensera skriver om mina egna reflektioner kring mitt skrivande.

    Under hösten raderade jag mitt twitterkonto, skar ner på min närvaro i olika Facebook-grupper och läst färre fantasyböcker än normalt. Men ändå har jag läst mer böcker än vad jag gjort på många år, på grund av att jag blivit desto mer intresserad av facklitteratur i olika genrer. Jag fick även möjligheten att delta i en podd för första gången. I podden Evil Flow pratade jag om boken Lying av Sam Harris och hur den fick mig att anamma principen att aldrig ljuga. 

      

    Detta var mina mål inför 2018

    Jag är väldigt nöjd med att jag höll/uppnådde de mål som jag satte upp i början av året.

    Jag besökte två skrivkonvent. Den första var Swecon i Stockholm, där jag medverkade i min första paneldebatt - Från bok till tv-serie. Den andra var Bokmässan i Göteborg, som jag besökte för första gången. Där var höjdpunkten ett mingel och middag med flera svenska fantasyförfattare som jag ser upp till. En sak som blivit extra tydligt för mig i år är just hur viktigt det är för aspirerande författare att lära känna och knyta kontakter inom branschen innan man ger ut sina verk. Att besöka olika konvent och mässor är en av de bästa investeringarna jag gjort i mitt författarskap och det har även varit väldigt roligt och inspirerande. Jag har där lärt känna flera fantastikförfattare som peppar och stöttar mig och en del av dem har till och med tagit sig tid att testläsa och ge feedback på mitt fantasymanus under hösten.

    Paneldebatt

    Paneldebatt på Swecon

      

    Bokmässan 2018

    Boksläpp på bokmässan

        

    Jag vågade vara mer personlig än tidigare. Under året har jag skrivit månadsinlägg där jag försökt vara öppen med vad som rör sig i mina tankar. Att våga blotta sig själv genom att vara öppen med ens mål och det man tycker och tänker är något som jag tror är centralt för att ens namn ska sticka ut från mängden av alla andra författare och aspirerande författare där ute. Mest känslosamt för mig var Oktoberinlägget där jag berättade om hur jag tacklade insikten att Devans Dans skulle ta längre tid att redigera än vad jag först trott. 

    Vet dina framtida läsare vem du är nu? Inte? Då är chansen att du ska bli utgiven av ett större förlag näst intill obefintlig. De som ska köpa dina böcker behöver veta vem du är redan innan du ens gett ut din bok. - Anna Granlund, Bonnierförlagen

    Jag testade att skriva andra typer av inlägg på bloggen. Månadsinläggen har resulterat i mer engagemang från mina läsare än de flesta av mina andra inlägg. Men det inlägg som fått allra flest läsningar under året var inte ett av de personliga utan en av mina topplistor. Under året har jag skrivit tre topplistor och av dessa var det Top 10: Överskattade fantasyserier som engagerade mest. Troligtvis på grund av det något provocerande innehållet.

    Att det var just det inlägget som fick flest klick under året var något av en besvikelse om jag ska vara ärlig. Under året har jag försökt testa lite olika  ingångar för att skapa trafik till bloggen och tyvärr verkar det i särklass bästa sättet vara att göra folk arga. Genom att reta upp folk med en provocerande rubriker eller instick vill folk berätta hur fel man har eller hur dum man är. Det genererar alltså fler kommentarer och gör i sin tur att fler personer blir nyfikna på att ta reda på vad det är som provocerar så. Jag skrev om mina reflektioner kring denna trista insikt i junitankar.

    Ett av mina mål var att skriva fler guider på bloggen. Detta blev dock något mer komplicerat än vad jag först tänkte när jag väl började fundera kring vilka ämnen som skulle kunna fungera att skriva om. I mina ögon är det en stor skillnad mellan att "bara" vara påläst om ett ämne och att vara så insatt i något att just du är rätt person att skriva en guide om t.ex. gestaltning. Vad är det i din bakgrund som har gjort att just du är extra påläst på just detta ämne. När jag började fundera var det enda temat som jag kände att jag var tillräckligt påläst om och som jag inte sett särskilt många andra skriva om (i alla fall på svenska) magi inom fantasylitteratur. Jag skrev därför tre guider om att skapa magisystem för fantasyböcker. 

    Det blev därmed även färre recensioner på bloggen. Under 2017 var de flesta av mina inlägg på bloggen recensioner av olika slag. I år har det blivit färre av dessa i förmån för fler personliga inlägg, gästskribenter och författarintervjuer. Det är få författare som har hört av sig för att göra en intervju men desto fler som hört av sig och velat att jag ska recensera deras böcker. Jag har dock varit dålig på att säga till dem att jag istället gärna gör en intervju om deras bok och skrivande. Jag har tyvärr varken haft tiden eller energin för att recensera några svenska fantasyböcker (knappt några engelska heller) eftersom det tar betydligt mer tid att skriva dessa än vad det gör att till exempel skriva en filmrecension. 

    Jag bjöd in gästskribenter att skriva på bloggen.  Under året har jag även frågat en handfull personer om att skriva gästinlägg av olika slag och det har blivit två stycken under året. Kanske har du gjort research om något till din bok eller kanske är du bara extra intresserad av ett ämne som är kopplat till skrivande eller fantastik. Vill du göra lite reklam för dig själv eller ditt företag genom att skriva ett gästinlägg får du mer än gärna höra av dig.  

    Du behöver antagonism när du berättar om ditt varumärke - Gästinlägg av UX-skribenten och designern Samuel Stenberg

       

    Jag tog mig an redigeringen av Devans Dans.  Utöver bloggandet har mitt huvudsakliga projekt under året varit att göra en första redigering av Devans Dans. Precis som jag fruktade innan är redigering min svagaste sida. Jag tycker att det är tråkigare än själva skrivandet och mycket tråkigare än planerandet. Till slut tog jag trots detta mod till mig och skickade ut manuset till fyra författare som jag knutit kontakt med på konvent och via bloggen. Den feedback jag fick av dem var ovärderlig, men också rätt tuff att hantera. Efter flera veckor av funderande av och an fick jag till slut acceptera att jag inte var lika långt fram i mitt skrivande som jag, i mina mer självgoda stunder, upplevt att jag var. Ni som väntar på att jag ska ge ut min bok snart får vänta lite längre.

      

    Tack till er alla som har följt mig under året. Gott nytt år!