JL Fantasy

Westworld säsong 2 - Recension0

22 juli 2018

"You said people come here to change the story of their lives. I imagined a story where I didn't have to be the damsel." Dolores som tidigare var den snällaste roboten i Westworld har nu bestämt sig för att utrota mänskligheten. Men för att göra det måste hon först finna en hemlighet som är gömd någonstans inne i Westworld. Samtidigt skickar företaget som kontrollerar parken in beväpnade trupper för att slå ner upproret.

Westworld season 2

Spolervarning

Westworld var 2016 års stora snackis och HBO hade förhoppningar om att serien skulle bli den nya Game of Thrones. Även om säsong ett var väldigt bra kan vi med facit i hand konstatera att den inte riktigt fick det där stora genomslaget som HBO hoppats på och medan Game of Thrones ökade antalet tittare från säsong ett till säsong två har Westworlds tittarsiffror minskat.

Westworld har likt Game of Thrones flera styrkor. Fantastiska skådespelare som alla håller extremt hög kvalité, kanske särskilt Anthony Hopkins, Ed Harris och Evan Rachel Wood och flera scener som stannar kvar i minnet långt efter att serien tagit slut. Den har även en unik stämpel med blandade tidslinjer som håller tittarna på tå, moraliska och aktuella dilemman som ger serien en underton som i sina bästa stunder speglar hela vår samhällsdebatt.

Men den har också en del svagheter. Kanske framför allt konceptet med de hoppande tidslinjerna och de djupa filosofiska frågorna som efter ett tag gör att serien blir för tung att titta på för den som inte orkar sätta sig in i teorier och dylikt. Detta blev extra tydligt i säsong två, då den inte lyckades att skapa en lika stark känsla av mystik som säsong ett gjorde. Till en början var det spännande att hela tiden behöva gissa vad som är vad men ganska snart blev de medvetet komplicerade tidslinjerna mer irriterande än intresseväckande. Hade de levererat ett lika stort aha-moment som Fords avslutande tal och The Man in Black-avslöjandet i säsong ett gjorde, hade jag troligtvis kunnat svälja irritationen men det lyckas de tyvärr inte med. När de dessutom precis som i säsong ett hela tiden försöker skapa en känsla av bestörthet över hur illa människorna (och i säsong två även robotarna) beter sig mot de andra blir det till slut rätt tjatigt. Visserligen har säsong två en del nya existentiella frågor om till exempel odödlighet som var intressanta, men dessa når aldrig upp till samma nivå som säsong ett gjorde. Rent stoffmässigt kändes det också som att säsong två hade mindre att erbjuda vilket gör att många avsnitt känns sega och utdragna. För min del hade säsong två gärna kunnat vara 3-4 avsnitt färre. Några avsnitt är till och med regelrätta fillers – varav den om urfolkets resa till uppvaknande var mitt absoluta favoritavsnitt under hela säsongen – men att det är just ett filleravsnitt som är säsongens bästa säger mycket om kvaliteten på säsongen som helhet. 

Slutligen har också säsongens fyra handlingstrådar alla sina egna styrkor och brister:

  • Dolores och Teds revolution och resa till The Valley Beyond. Hela deras resa bygger upp mot det storslagna episka slutet som tyvärr inte var så spektakulärt som jag hoppats på. Slutet var inte dåligt men när man under 10 avsnitt bygger upp mot en särskild händelse måste den leverera något alldeles extra för att det ska vara värt all den investerade tiden. Mer intressant var bihandlingen kring Teddys identitetskris och dess slutscen var en av säsongens höjdpunkter.
  • Maeve och hennes sökande efter sin dotter. Denna handling hade också flera intressanta stunder. Som när de reser in i Shogunworld och träffar sina egna kopior och där Maeve lär sig kontrollera robotar med sina tankar och hur människorna kidnappar och kopierar denna förmåga för att få robotarna att slåss mot varandra. I det stora hela fann jag dock hela handlingen kring hennes dotter som rätt meningslös eftersom det inte påverkar den stora kampen mellan människor och robotar nämnvärt.
  • Bernard som försöker reda ut varför han tappat sitt minne. I början är detta mysterium kring Bernards minne intressant men efter ett dussintal scener då Bernard ständigt ifrågasätter sig själv och hur han ska förhålla sig till kampen mellan människorna och robotarna har mitt tålamod tagit slut. Bernards handling fick dock ett tillfälligt uppåtsving när Ford "återuppstår". Anthony Hopkins är en så exceptionell skådespelare och karaktären är så intressant att varje gång han visas lever hela världen upp kring honom.
  • The Man in Black som fortfarande försöker knäcka pusslet som Ford lämnat åt honom.  Den fjärde handlingen var den jag fann allra mest intressant eftersom att det är den mest filosofiska av de fyra. Williams kamp mot sina mänskliga svagheter är det som räddar hela säsongen för mig. Allt blir ännu mer intressant när konceptet om att det är möjligt att göra människor odödliga introduceras. Den bästa scenen i hela säsongen tycker jag är den då Williams mentor Delos testas för att bli den första odödliga människan men hur det misslyckas. Denna handling innehåller även i mina ögon det mest intressanta mysteriet. Vad är egentligen "spelet" som Ford skapat för William? Men det är också något som lämnar mig frustrerad när säsongen är över för vi får aldrig reda på vad detta var. Det blir snarare ännu mer förbryllade efter after credit-scenen, som jag tolkade som att det antyds att William och eventuellt även hans dotter varit robotar hela tiden utan att själva veta om det. 

  

En annan sak som gör att Westworld inte är riktigt lika intressant som Game of Thrones är att den inte har samma övergripande driv framåt mellan säsongerna. Kampen mellan familjerna och hotet av The White Walkers ger Game of Thrones något som håller samman hela serien över de åtta säsongerna. Världen är inte heller lika komplex och intressant som Westeros. I säsong ett var det synd att man fick se så lite av världen utanför parken och även om man får se mer av det i den här säsongen så kvarstår problemet. Förhoppningsvis kommer detta att bli bättre i nästa säsong. Det sista jag vill nämna är att det inte heller är klart vem jag ska heja på. Dolores, Teddy och William var de karaktärer i säsong ett som jag hoppades att det skulle gå bra för. Men i säsong två har alla tre blivit "onda". I säsong två är det i stället framförallt Maeve och Bernard som ska stå för godheten. Deras två handlingstrådar var dock de svagaste vilket lämnar tittaren utan någon tydlig hjälte. 

Westworld är fortfarande en bra serie, men jag tror att minskningen av tittare till stor del beror på att de tappat tålamodet med det komplexa upplägget. Säsong tre är redan under planering och jag hoppas att den inte tappar allt för mycket tittare så att serien ställs in – den är trots allt HBO:s dyraste produktion efter Game of Thrones. 

 

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Blade Runner 2049

  


Solo: A Star Wars Story – Gästrecension0

26 maj 2018

Dagens inlägg är den första av sitt slag på JLFantasy. En gästrecension av Samuel Stenberg som till vardags är UX-skribent och designer på Uppfatta. Du hittar honom på twitter @samuelstenberg och han skriver även om bl.a. kreativitet, skrivande och marknadsföring på Medium.

Solo: A Star Wars Story

Efter den kontroversiella The Last Jedi som kommer diskuteras till tidens ände, kan vi alla dra en kollektiv lättnadens suck: Solo: A Star Wars Story är trevlig, överlag defensiv och safe, det är definitivt en Star Wars-film och kontroverserna – för nog blir det några alltid – kommer vara hanterbara. Filmen är inget mästerverk, av den enkla anledningen att den inte ens siktar på det. Här har vi ett härligt äventyr med minnesvärda bitar men som överlag inte kommer ta någon större plats i historieböckerna. Samtidigt misstänker jag att just dess bekanta och trygga utformning kommer göra att den breda publiken tar emot den med öppna armar.

Storyn om Han Solo börjar långt från striden mellan Jedi och Sith, Rebeller och Imperium, på planeten Corellias smutsiga gator fyllda av laglöst avskum. Precis en sån plats man kan tänka sig att Han Solo härstammar från, alltså. Men han vill bli pilot, drömmer om stjärnorna och någonstans känner jag ekot av en ung Luke Skywalker. Men innan Star Wars-sagan ska föra de två karaktärerna samman i episod 4 ska Han, i Alden Ehrenreichs tolkning, hinna bli till Harrison Fords cyniska och bittra men innerst inne godhjärtade figur. Den transformationen påbörjas i den här filmen.

Äventyret som börjar när Han väl lämnar Corellia bygger på förväntade pusselbitar. Han träffar andra tjuvar av mer rutinerad karaktär än han själv, det planeras tillslag men motgångar uppstår och den ena planen mer improviserad och spektakulär än den andra hamnar på agendan. Vissa manusval är förutsägbara – vi får se hur Han träffade Chewie och Lando, vi får se hur han fick Millennium Falcon – och det kan man såklart kritisera, men samtidigt: hur gör du en Han Solo-film utan att täcka de punkterna? Det hade heller aldrig fått passera. Manusförfattarna Lawrence och sonen Jonathan Kasdan insåg antagligen att de behövde hålla en trygg balans mellan förväntat och lite oväntat, en balans jag tycker att de lyckas med även om det kan upplevas lite riskminimerande.

Om det är något jag uppskattar, är det att få se en film i det sprudlande Star Wars-universumet som inte beter sig som ett parti rymdbingo där fans ska bocka av referenser till episodfilmerna. Jag gillade Rogue One, men som ett komplement till huvudsagan, en episod 3.5. Till skillnad från den är Solo faktiskt fristående, berättelsen är komplett och refererandet till episodfilmerna bara glasyr på kakan. Vi hör inte ett enda May the Force Be With You, exempelvis. Kameran riktas mer mot det så kallade vanliga folket på gatan och mindre mot rymden, mot personliga frågor istället för mot den episka striden mellan gott och ont. I takt med att filmer märkta “A Star Wars Story” fortsätter rulla ut är det mer av det perspektivet jag vill ha. Inte rymdbingot.

Hur går det då, med Alden Ehrenreich som Han Solo? Bara fint, han har inte förstört Star Wars och låt ingen arg youtubare intyga dig om något annat. Det är en yngre Han Solo som gestaltas vilket ger Ehrenreich utrymme att porträttera en Han innan cynismen, samtidigt som grunden till den Han som med himlande ögon tillrättavisar en naiv Luke med ett “Look kid, …”. Här är det Han som är the kid. Så det funkar fint, men manusmässigt hade jag ändå förväntat mig lite mer för Ehrenreich att jobba med. Bland karaktärerna i filmen är det egentligen inte Han själv som skiner, trots att hans efternamn står på affischen.

Sett ur det perspektivet kanske filmen istället borde hetat Han, Chewie and Lando. För det är i den trions samspel som filmen lyfter. Donald Glovers Lando har tagit upp det mesta av försnacket och med all rätt om du frågar mig. Flärden, charmen, karisman, affärsmannen, spelaren. Allt kommer fram. Så snart han syns på skärmen äger Lando den.

Chewbacca, ja han är Chewbacca enligt hela wookiens register. Han reduceras alltså inte till grymtande och comic relief, ett snedsteg jag lite tycker att Last Jedi tog (då är jag ändå i positiva lägret på den filmen), utan här får vi också hjärta och lite mer förståelse för vad Chewie varit med om. Kemin mellan Han, Chewie och Lando misstänker jag kommer värma så många hjärtan att Disney kan överväga en Solo: Another Star Wars Story med samma rollbesättning.

Vid sidan om dessa tre är karaktärsgalleriet som bäst halvlyckat. Woody Harrelsson är ju grym men hans karaktär Beckett fungerar inte riktigt, han utvecklas inte riktigt trots att händelser i filmen bäddar för det och relationen till Han sitter inte riktigt. Fler sidokaraktärer dyker också upp och känns underutnyttjade. Rester från tidigare manusversioner som hänger kvar i limbo, kanske? Min spontana önskan hade varit lite färre karaktärer men att gå djupare i de som fungerar; exempelvis är Emilia Clarkes Qi’ra lovande men där finns trådar som filmen hade behövt nysta i mer för att utveckla henne.

Mest underutnyttjad är nog antagonisten Dryden Vos (Paul Bettany). Här har vi ett typexempel på när skurken får på tok för lite skärmtid för att bli intressant, hur skådisen än levererar. För att kompensera ger Dryden ärr i ansiktet och självlysande (till synes sjukt opraktiska) knivar till vapen, som för att säga “titta vilken excentrisk och minnesvärd skurk!”. Platt fall.

Filmen kategoriseras bäst som en äventyrsfilm med lite vibbar av gangster- och westernrullar, vilket gör det här med karaktärerna ganska viktigt för de får mer utrymme än i en vanlig actionrulle. På actionsidan får vi egentligen bara 4–5 actionsekvenser där två av dem står ut som direkt imponerande, resten är vardagsmat.

På det stora hela räcker allt för att jag ska vara nöjd. Men nog är känslan i magen lite underlig när jag som fan av sagan sett en Star Wars-film som inte är en storslagen, snudd på livsomvälvande upplevelse utan “bara” ett äventyr som mest eftersträvar att underhålla för stunden. Här finns dock mycket lovande sett till riktningen för Star Wars Story-filmerna. Med lite skarpare manus och lite mer vågade val tror jag att framtida sidofilmer kan kan bli riktigt intressanta.

Betyg: 3 av 5

NÅGRA SPOILERTANKAR:

L3. Jag var först skeptisk till att dra in ytterligare en droid men att göra en “social justice warrior” var ett drag som funkade för mig. Där fick vi in ytterligare en aspekt av Star Wars-universumet; klart robotar ska ha rättigheter! På grund av ämnet kommer det dock att bli debatt och det är lite unket att filmen tar in en sån karaktär men sen inte klarar Bechdel-testet utan istället antyder någon sorts mystisk halvromantisk relation mellan Lando och L3. Scenen där L3 pratar med Qi’ra om de vibbar hon får från Lando var bland de roligare, men som sagt på bekostnad av en unken underton.

I shall call you Solo. Namnet ja. Det här lär diskuteras; jag gillade det. Det blir så mycket mer intressant att en administratör trogen Imperiet gett honom hans efternamn, än om han själv tagit det. Kryddat med det faktum att han faktiskt sen visat sig tjäna tre-fyra år i Imperiet, så blir Han ännu mer en karaktär i gråzonen. Han är god innerst inne, som Qi’ra påpekar, men har verkligen stått på alla sidor. För mig känns det perfekt för karaktären som vi senare ser tveka till att ge sig i lag med gamla Jedi-riddare, rebeller och prinsessor.

The lucky dice...klipptes in ungefär 14 gånger för mycket. Jag trodde åtminstone han skulle spela till sig The Falcon med dem men icket. Det var allt jag hade på den punkten, tack.

The Kessel Run. Äntligen får vi se den. George Lucas decennier gamla miss att parsek mäter distans och inte tid banar 2018 väg för en riktigt mäktig sekvens. Visuellt intressant, intensiv, klaustrofobiskt tryckande. Häftig ljudmatta. Det enda de hade kunnat bespara mig: rymdtentakelmonstret. Där blev det så mycket Episod 1 och den där åkturen de gör genom Naboos djupa vatten att jag tänkte “härnäst kommer väl Darth Maul…”

Darth Maul: Okej så tänkte jag inte men alltså: vad i hela friden. Jag är sjukt kluven inför fan-service av det här slaget. På ett sätt kul (särskilt inflikningen av feta episod 1-styket Duel of the Fates) och ingen större skada skedd för en så liten grej, men som sagt: när Star Wars-sidofilmerna börjar packasfullaav sånt här får de inte chansen att stå på egna ben. Vi tränas till och sitta och vänta på nästa referens och så fort en karaktär hotar med “du vet vem jag tjänar och han kommer inte bli nöjd” ska vi inte tränas till att ALLTID förvänta oss att en klassisk karaktär dyker upp. Då krymper Disney universumet istället för att expandera det.

Han shot first. Kanske mitt favoritmoment i filmen. När Han till sist gör “det rätta” och skjuter Beckett först blir det ett typexempel på hur filmen bygger karaktären Han Solo utan att skriva oss på näsan. Det är också en referens som fungerar även för icke-nördiga; det symboliserar snyggt Solos utveckling i filmen att han faktiskt vågar dra. Jag väntade mig att Han skulle luta sig över Beckett och säga “Luckily I shot first” eller nåt men här håller filmen tillbaka och låter oss sluta cirkeln själva. En detalj, såklart, men symbolisk för fler val i filmen som jag gillar. När Qi’Ra sticker iväg i slutet står Han med en komplex uppsyn och blickar efter henne. Där hade de också kunnat ge honom en replik som “Never trust a woman” eller nåt men återigen så får vi själva fundera över kopplingarna till framtida Han Solo.

Vill du läsa fler recensioner?

The Last Jedi

Rogue One

The Force Awakens


Annihilation - Recension0

12 maj 2018

En meteorit har slagit ner i norra Floridas swampmarker och skapat ett mystisk sken som kallas "Skimret" av militären som undersöker den, detta eftersom det liknar en skimrande såpbubbla. Händelsen har hållits hemligt från allmänheten tack vare dess avlägsna plats, men Skimret expanderar hela tiden och hotar snart att påverka människor och tids nog hela planeten. Allt och alla som skickats in i bubblan har man tappat kontakten med. Nu får en grupp forskare i uppdrag att gå in i Skimret och ta reda på vad som orsakar fenomenet.

Annihilation

Spoilerfri recension.

Annihilation är en filmatisering av Jeff VanderMeers roman med samma namn, den går att se på Netflix sedan i mars. De trailers som släpptes antydde att filmen skulle bestå av en stor mängd skräck. Men efter att ha sett filmen var jag överraskad, även om filmen innehåller en del skrämmande scener är den överhängande känslan mer lik en av fjolårets bästa filmer, Arrival. Den präglas av en mörk atmosfär, filosofisk underton och en känsla av upptäckande. 

Filmen börjar med att man får se hur Lena (Natalie Portman) intervjuas av forskare iklädda dekontamineringsdräkter. Underförstått är att detta tar plats efter att Lena tagit sig ut ur Skimret. Handlingar hoppar sedan mellan tre olika tidsperspektiv. Dels berättar Lena för forskarna vad hon sett där inne, dels får vi se de händelserna hon berättar om och dels en del tillbakablickar kring Lenas liv med sin pojkvän Kane. Han är en militär som var en av de första som reste in i Skimret för att undersöka det. Lena som är biolog beslutar sig för att ta reda på vad som hände med hennes pojkvän och med henne följer fyra andra forskare: en psykolog, en sjukvårdare, en antropolog och en fysiker. Tillsammans ska de lyckas där militärerna innan dem, där ibland Kane, misslyckats.

Överlag är skådespeleriet bra, men det är egentligen bara Portman som får någon ordentlig bakgrundshistoria. Mot filmens andra halva, då dess enstaka skräckscener dyker upp, kände jag inte någon större oro. Dels för att vi redan sett att Portman tagit sig ut men också på grund av att de karaktärer som dör har man inte fått någon större känslomässig koppling till. 

Jag gillade mycket hur världen inuti bubblan porträtterades och variationen av landskap och scener gjorde mycket för att hålla mitt intresse genom hela filmen. Detta inte bara på ett visuellt sätt utan också på ett filosofiskt plan. När hemligheterna med skimret börjar nystas upp får man fundera kring flera filosofiska frågor. Så pass mycket funderingar att jag var tvungen att se om filmen en gång till. Samtidigt som jag gillade alla filosofiska delar så blev det nästan för mycket mot slutet. Speciellt när det gick upp för mig att de tre separata tidslinjerna har fler ledtrådar i sig än vad man först tänkt på. Det var inte förrän andra gången jag såg filmen som jag ens upptäckte flera av dem. När filmen var över hade jag svårt att sätta ord på exakt vad jag kände eftersom slutet var så tvetydigt och oavslutat. Jag hade önskat få veta mer om vad vi faktiskt såg där inne. För tillfället verkar det inte heller som att en uppföljare är på väg. 

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler sci-fi recensioner?

Altered Carbon

Bladerunner 2049

The Arrival


Ready Player One - Recension0

17 april 2018

Året är 2045 och Wade Watts är en föräldralös pojke som söker de tre gömda nycklarna inuti den virtuella verkligheten Oasis. Den som finner alla tre blir ägare av den enorma VR-världen där största delen av mänskligheten tillbringar merparten av sitt liv. Wade dras in i en farlig kamp med den ondskefulla organisationen IOI som också är på jakt efter nycklarna.

Ready Player One

Ready Player One är en prisvinnande sci-fi-roman från 2011 av Ernest Cline. Nu har boken gjorts till film och det är ingen mindre än Steven Spielberg som håller i tyglarna.

Filmen har ett intressant koncept med en dystopiska framtidsversion som balanseras upp med en effektfylld VR-värld som kallas Oasis. Under den första halvan av filmen, när man får lära känna karaktärerna och de båda världarna som de lever i, räckte konceptet för att hålla mitt intresse. Men när inledningen är över och handlingen ska bära filmen vidare håller den inte samma kvalité. 

Det största problemet jag hade med filmen var huvudkaraktärerna. De anser sig vara dem som kan mest om tv-spel och om Oasis skapare, Halliday, som numera dyrkas som en gud. Gång på gång i filmen demonstrerar karaktärerna hur mycket det kan om popkulturella referenser från Hallidays dagar. Genom att namedroppa dussentals spel och filmreferenser som de ironiskt nog troligtvis aldrig spelat själva, utan endast lärt sig om genom att studera wikipediartiklar. Det ondskefulla företaget IOI och dess skapare, Sorrento, målas upp till att endast vara ett vinstdrivet, själslöst företag som vill ha kontroll över Oasis för att kunna tjäna ännu mer pengar.

Jag hade hoppats på att få ta del mer av de konflikter som kan uppstå när människor lever för mycket inuti spelvärldar. Dessa typer av problem ser man nästan ingenting av i filmen, snarare tvärtom. När Wades genomgår en personlig kris i den verkliga världen verkar han knappt bry sig utan kastar sig åter igen in i den virtuella verkligheten utan en tanke på att hela hans liv har förändrats. Men det är inte bara Wade som inte bryr sig om den verkliga världen. Inte någon av bikaraktärerna försöker åstadkomma något i verkliga världen utan alla är helt besatta av Oasis. Detta gör att världsbygget som jag på förhand trodde skulle vara filmens starka också blir platt. 

Visst skrattar jag lite åt en del av de hundratals spelreferenser som kastas åt tittarens håll, som när Wade helt plötsligt gör en Hadoken mitt i slutstriden. Men istället för att låta referenserna sjunka in och vara en aktiv del av berättelsen blir flodvågen av populturella referenser bara en gimick utan större mening. Jag störde mig på att Spielberg inte verkar ha någon förståelse för vad det kan innebära att vara en spelnörd. Nördarna i filmen porträtteras som svaga, töntiga, kan inte få några tjejer, helt världsfrånvända och det är endast de som kan varje detalj om alla spel som någonsin har gjorts som är en "riktig nörd". 

Betyg: 2 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Altered Carbon

Star Wars: The Last Jedi

Ghost in The Shell (2017)


Altered Carbon - Recension0

18 februari 2018

Samhället har förändrats av en ny teknologi; ditt medvetande kan bli digitaliserat, mänskliga kroppar är utbytbara och döden är därmed inte längre permanent. Takeshi Kovacs är den enda överlevande soldaten av en interplanetär elitgrupp som besegrades av den nuvarande världsordningen. Efter att ha legat nedfryst i 250 år väcks Kovacs upp igen av Laurens Bancroft, en av universums rikaste män, som vill att Kovacs ska lösa mordet på Bancroft själv.

Altered Carbon

Altered Carbon är en ny sci-fi serie från Netflix som baseras på Richard K. Morgans cyberpunk roman från 2002. 

Serien kastar in tittaren i en värld med hög inlärningskurva. Världens alla olika aspekter förklaras redan i det första avsnittet, vilket gjorde att den inledningsvis kändes överdådig och något rörig. I grunden är dock Altered Carbon en cyberpunk-värld i klassisk Blade Runner-stil – flygande bilar, virituella verkligheter och enorma klyftor mellan rika och fattiga. Utöver det lutar den sig även mot en mörk noirstil med regnstänkta gator, girighet, korruption, massor av sex och prostituerade flickor med hjärtan av guld. Kovacs rekryterar även snabbt en comic relief sidekick när han bosätter sig på ett hotell som drivs av en articifiell intelligens. AI'n gillar 1800-talsdeckare och ser omedelbart sig själv som Kovacs Watson när han får reda på att Kovacs ska lösa ett mord.  Altered Carbon är med andra ord fylld av välanvända troper från flera olika genrer. Den försöker inte anpassa världsbygget eller karaktärerna för att bättre stämma överens med de krav som många av dagens tittare ställer. Istället följer Altered Carbon originalboken från 2002 troget. 

Det mest intressanta med världsbygget är dock inte stilen i sig, utan odödlighetsaspekten. Alla med tillräckligt mycket pengar kan i princip inte dö. Om deras kropp skulle råka ut för en olycka är deras medvetande digitalt uppbackat och därmed oförstörbart. Hur detta påverkar samhället är fascinerande. Likt många vampyrromaner tar Altered Carbon linjen att mänskligheten inte är avsedd att leva så länge som de rika gör i den här världen. De som behåller sitt medvetande genom århundradena blir trötta, avtrubbade och tappar respekten för mänskligt liv. De är inte rakt ut onda men behöver ständigt utsätta sig själva för mer och mer våldsamma nöjen för att få ut samma kick av livet. Men eftersom kroppar är utbytbara och de kan ersätta sina offer med en ny, vackrare kropp efteråt så skadar det ju ingen... eller?

Under de första avsnitten får man jobba hårt för att förstå vad som är vad och vem som är vem. Mysteriet om vem som mördat Bancroft blir inte direkt enklare att lösa när de rika kan byta kroppar till höger och vänster och bli vem de vill. Ännu mer komplext blir det när en stor del av handlingen utspelar sig i tillbakablickar av Kovacs förflutna. Denna del av handlingen kopplas inte samman med huvudhandlingen förrän i seriens tre sista avsnitt. När kopplingen väl görs blir det dock uppenbart varför de spenderat så mycket tid med att hoppa runt i olika tidslinjer. Kopplingen hade gärna kunnat göras tidigare för att tillbakablickarna inte skulle kännas så långrandiga i början av serien.

Handlingen hade också gärna kunnat utforska odödlighetsaspelkten ännu mer än vad den gör. Två av de mest minnesvärda scenerna i serien kretsar kring vilka kroppar som medvetandena sätts in i.

  • Den första är redan i det inledande avsnittet då vi får se då två föräldrar som återförenas med deras mördade sjuåriga dotter. Probemet är dock att flickans medvetande har placerats i en medelålders kvinnas kropp på grund av familjens dåliga inkomst. 
  • Den andra scenen är när polisen Ortega väcker upp sin döda mormor i den enda kroppen som hon hade tillgänglig just då, en manlig brottslings piercade och tatuerade kropp. Mormorn, i brottslingens kropp, leker med barnbarnen, läxar upp sin vuxna dotter och ger Ortega livsråd.

Scenerna väcker massor av frågor hur man själv skulle reagerat i en liknande situation, men också större frågor om hur stor betydelse har våra fysiska kroppar har för vad eller vilka vi egentligen är. Det hade varit intressant om serien vågat dyka ännu djupare in i dessa frågor. Altered Carbon tycks vara medveten om hur intressanta dessa frågor kan vara men väljer i stället aktivt att vara trogen originalboken och lägga fokuset på Kovacs förflutna, på mordgåtan och på strider med mystiska lönnmördare. Ett missad chans skulle somliga kanske anse. Jag tycker dock att det är rätt skönt med en serie som både innehåller ett visst djup och som dessutom har gott om fightscener med såväl avancerad teknologi som klassiska svärdsstrider.

Karaktärerna är seriens svagaste sida – det finns inte någon karaktär som jag gillar helt och hållet. Även om Kinnamans roll som den buttra detektiven med ett mörkt förflutet är förutsägbar, gillade jag ändå honom betydligt mer än till exempel Jim Holden i The Expanse. Flera av de reaktioner som både Kovacs och flera andra karaktärer har, både i nutid och i tillbakablickarna, känns styltiga. Den allra mest påtvingade relationen för min del var den mellan Kovacs och polisen Kristin Ortega, som också undersöker mordet på Laurens Bancroft. Det ges flera bra förklarningar till varför karaktärerna dras till varandra, men kemin mellan skådespelarna var inte tillräckligt trovärdig för att sälja in relationen för mig.

Sammantaget

Huruvida man gillar Altered Carbon eller inte tror jag har mycket att göra med hur mycket man vill att serier ska anstränga sig för att tillgodose dagens tittares krav på till exempel jämställdhet och innovativa handlingar, likt hur till exempel Black Mirror och Star Trek: Discovery gör. Om man å andra sidan vill att serien ska vara trogen böckerna och de genrer som den tar sin inspiration ifrån kommer man troligtvis att uppskatta serien mer. Personligen hamnar jag någonstans mitt emellan dessa två läger. Jag gillade att den vågade ha många actionscener, överdådigheten i världsbygget och tidslinjerna som lägger upp grunden för kampen om mänsklighetens natur. Men jag hade samtidigt gärna sett att de modifierat karaktärerna något för att möta de krav som dagens publik har. Man hade inte behövt gå särskilt långt ifrån originalet för att åtgärda många av de brister som serien har utan att tappa noirkänslan.

Betyg 3 av 5

      

Vill du läsa fler recensioner?

Blade Runner 2049

The Expanse

The Punisher