JL Fantasy

Recension - Uprooted0

25 november 2017

Agnieszka älskar sin tysta by men skogen hotar alltid att anfalla den med sina ondskefulla krafter. Det enda som står i vägen för skogens korrumperande kraft är Draken. En kraftfull magiker som motarbetar skogens varje försök att växa över byn. Men Draken utmäter ett hemskt krav för att han ska fortsätta vakta byn. Vart tionde år måste en ung flicka lämna byn för att tjäna Draken i hans torn av sten. Agnieszka fruktar att Draken kommer att välja hennes vän, den vackra och smarta Kasia, nästa gång han kommer. Men Agnieszka är rädd för fel sak för det är inte Kasia han kommer att välja.

Naomi Novik debuterade 2007 med den kritikerrosade boken His Majesty's Dragon. Nu är hon åter igen aktuell med sin nya bok Uprooted som vann en Nebula award för bästa roman år 2016. Uprooted är en ensamstående fantasyroman som är starkt influerad av folksagor likt Bröderna Grimms berättelser. 

Jag var inte så imponerad av boken till en början. Visst var berättarrösten intressant men karaktärerna kändes på många sätt rätt stereotypiska. Huvudkaraktären är en typisk svag flicka som tycker att hon inte är vacker eller duktig på något men som "upptäcks" av en äldre vis man som lär henne att se världen annorlunda. Sedan visar det sig förstås att Agnieszka visst kan vara vacker och att hon även, suprise, suprise, besitter potential att bli magiker.

Likt magin i Harry Potter visar det sig att det inte är särskilt svårt att bruka den när man väl besitter kraften. Allt du behöver göra är att säga rätt ord och vips så kan du göra i stort sett vad som helst. Jag fortsatte dock att läsa på grund av det välskrivna förstapersonsperspektivet och blev glatt överraskad när berättelsen tog en mörk vändning efter ytterligare några kapitel. Agnieszka träffar en bonde som blivit korrumperad av skogen. Jag har aldrig gillat skräckfilmer eller skräckböcker men den scenen gav mig en ilande känsla längs ryggraden som senare också återkom i flera andra scener.

Agnieszka och Draken som karaktärer och deras relation till varandra må vara ointressanta men skogen är den bästa antagonisten jag läst om på många år. Det var väldigt uppfriskande att få läsa om en antagonist som saknade personlighet och uppenbart motiv. Naomi Noviks beskrivningar av den mörka skogen, dess slingrande grenar, dess mörka vatten och stora hotfulla träd hade mig på helspänn genom hela boken. 

Sammantaget

Huvddelen av boken handlar om Agnieszkas kamp att hitta något sätt att besegra det outtröttliga hotet som Skogen innebär för hennes by och för hela kungariket. Den innehåller massor av magi och drivs framåt av ett välskrivet förstapersonsperspektiv. Även beskrivningarna, särskilt av skogen, var stundtals så vackra att jag var tvungen att gå tillbaka och läsa om hela scener. Jag rekommenderar den till alla som gillar genretypisk young adult men som också kan tolerera en del riktigt mörka scener.

Betyg: 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner av liknande fantasyböcker?

The Fifth Season - N.K. Jemisin

The Hundered Thousand Kingdom - N.k. Jemisin 

Skymningseld - Henrik Widell 

Om du gillar mina recensioner får du gärna gå med i någon av mina maillistor som du hittar under Följ mig-fliken.


Recension - No Game No Life0

11 november 2017

Sora och Shiro är tillsammans Blank. En legendarisk och obesegrad gamerduo. Efter att ha besegrat spelguden Tet i ett parti schack kastas de in i en annan värld, Disboard. Raserna i denna nya värld rankas från ett till sexton där människorna är på lägsta plats medan de magiska alverna ligger på första plats. Alla dessa 16 raser måste lyda Tets 10 löften. Inga konflikter är tillåtna och istället för att bråka måste invånarna och nationerna spela spel mot varandra för att bestämma vem som har rätt. Shiro och Sora älskar den nya världen och bestämmer sig genast för att se till att mänskligheten klättrar i rang.

No Game No Life är ännu en "jag är fast i en fantasyvärld berättelse", ett koncept som har blivit väldigt populärt de sista åren. Har man sett några sådana serier vet man vad som väntar men det spelar ingen roll när No Game No Lifte gör konceptet med en alldeles särskild twist. När spelguden Tet förklarar reglerna för den värd som Sora och Shiro kastas in i brister både Shiro, Sora och jag ut i ett stort leende. 

  1. All murder, war, and robbery is forbidden in this world.
  2. All conflict in this world will be resolved through games.
  3. In games, each player will bet something that they agree is of equal value.
  4. As long as it doesn't violate pledge three, anything may be bet, and any game may be played.
  5. The challenged party has the right to decide the rules of the game.
  6. Any bets made in accordance with the pledges must be upheld.
  7. Conflicts between groups will be conducted by designated representatives with absolute authority.
  8. Being caught cheating during a game is grounds for an instant loss.
  9. In the name of god, the previous rules may never be changed.
  10. Let's all have fun and play together!

Huvudkaraktärerna är halvsyskonen och nördarna Shiro och Sora. Den 11-åriga Shiro är geniet av de två, hon kan räkna ut vad som helst och har därför ett matematiskt spelsätt. Hennes styvbroder Sora är tvärt om. Han förlitar sig på sin instinkt, observerar efter luckor i motsåndarnas strategi och räds inte för att fuska om spelet är riggat emot honom. Det som jag gillade allra mest med karaktärerna var deras svaghet, det vill säga att de inte kan vara ifrån varandra i mer än några sekunder innan de bryter ihop till känslomässiga vrak. Seriens alla karaktärer har flera liknande små egenheter som inte är där av någon annan anledning än att roa tittarna. Det är uppenbart att skaparna förstår att hela premissen för serien är på tok för mycket och bör inte tas på allt för stort allvar. En annan av Soras egenheter är också att han bland annat älskar att spionera på nakna tjejer. Jag är så trött på att japanarnas kvinnosyn fortfarande är något från 50-talet att jag ofta hoppade över de scener då han bland annat försöker filma dem i smyg med sin mobiltelefon. 

Serien startar i full fart och släpper aldrig gaspedalen. I varje avsnitt är det nya fascinerande spel som ska besegras och Blank lyckas alltid hitta nya sätt att klara de tillsynes omöjliga spelen. Efter ett tag blir det tjatigt att se hur matematiskt fulländad Shiro är och hur strategisk och förutseende Sora kan vara. Särskilt i den sista striden då Sora förutser motståndarens alla överraskningar 20 steg i förväg. Det är alltid underhållande men man känner aldrig någon rädsla för att de skulle misslyckas, tvärt om så jäspar man när det ser ut som att de ska förlora för man vet att någon slags deus ex machina kommer dras fram ur Soras ficka för att rädda dem. Trots detta är serien i grunden en underdogberättelse. Ingen förutom huvudkaraktärerna förväntar sig att Blank ska kunna vinna. Huvudkaraktärerna tappar aldrig modet trots alla hinder de möter, tvärt om håller de flera monologer om hur viktigt det är att aldrig ge upp, acceptera sina brister och att brinna för ett mål som är större än en själv.

Sammantaget

Trots att serien känns unik och nyskapande så följer den också en rad etablerade genreregler som gör att den aldrig överraskar så mycket som den skulle kunna göra. Man känner hela tiden att det finns en ocean av potential på grund av de intressanta karaktärerna och det intressanta konceptet men det utnyttjas inte till fullo. Handlingen är underhållande men också repetativ. Först möts de av mindre utmaningar sedan kommer större och därefter sker en kort paus innan nya mindre utmaningar tar vid och så vidare. Jag rekomenderar serien till alla som gillar mer lättsam shounen med genialiska huvudkaraktärer där fokuset aldrig ligger på om de ska vinna utan istället hur de ska vinna. Glömde jag att säga att världbygget är spektakulärt? Det är bland det vackraste jag sett i någon anime. Om inte annat så se No Game No Life bara för den anledningen. Jag ser fram emot säsong två och hoppas då att Blank ska förlora åtminstone en gång.

Betyg: 3 av 5

 

Vill du läsa fler recensioner av animes med konceptet "Fast i en fantasyvärld"? 

Sword Art Online

Re:Zero 

Overlord

Följ också gärna min maillista för att få uppdateringar om när nya inlägg görs.


Recension – Bladerunner 20490

05 november 2017

Blade Runner 2049 kretsar kring frågan: vad är det att vara människa? Filmen är en direkt fortsättning på Ridley Scotts klassiska Blade Runner som omdefinierade sci-fi-genren.

Denis Villeneuve har tagit sig an den besvärliga uppgiften att göra en direkt uppföljare till Ridley Scotts original från 1982. Många fans hyllar Blade Runner som en av de bästa sci-fi-filmer som någonsin gjorts och har varit skeptiska till att denna uppföljare ska nå upp till samma nivå.

Jag såg Blade Runner som ung, men den lämnade inte något minnesvärt intryck på mig. En mörk polisfilm i framtiden var allt jag kom ihåg. Jag hade inte tänkt gå och se den nya filmen på bio, men när mer eller mindre hela världen började hylla den blev jag nyfiken. Sagt och gjort, jag såg om originalet och gick därefter och såg Blade Runner 2049 på bio. 

Efter att ha sett om originalet var jag fortfarande skeptisk. Å ena sidan kan jag förstå varför Blade Runner anses vara en klassiker. Världen är komplex på ett sätt som måste ha fascinerat biopubliken på 80-talet och om man vill grotta ner sig i filosofiska diskussioner om vad det är att vara människa har den första filmen ett djup som gör den minnesvärd. Men Blade Runner är i mina ögon en rätt dålig film rent karaktärs- och handlingsmässigt. Hur skulle en uppföljare till den kunna vara så bra som alla säger? 

Uppföljaren tar vid år 2049, 30 år efter att detektiven/robotjägaren (Bladerunnern) Rick Deckard (Harrison Ford) från den första filmen vägrat att döda roboten Rachel och flytt från Los Angeles. Vi får nu följa K (Ryan Gosling) som också är en Blade Runner, men även en robot. I filmens inledande scen jagar K fatt på en av de sista gamla, "fria", förrymda robotarna från den första filmen. De nya modellerna, som K, har en inbyggd mekanism som gör att de måste följa sin "mästares" alla order. Efter att ha terminerat roboten hittar K något som riskerar att rubba balansen mellan människor och robotar för all framtid. 

Även i uppföljaren är det världsbygget som jag uppskattar allra mest. Vi får inte bara se det framtida Los Angeles smutsiga neonupplysta skyskrapor, utan även ett flertal andra platser som utspelar sig utanför staden. Allt känns trovärdigt och påkostat. Det enda negativa jag har att säga om världen är att den känns alltför mansfixerad med nakna kvinnor uppblåsta på enorma neonskärmar lite varstans och dansande "pleasure-robots" i vart och varannat gatuhörn.

Villeneuve gör ett bra jobb med att få fram det filosofiska djupet från den första filmen. I en inledande scen får vi följa roboten K som tas in på en rutininspektion. Likt hur Bladerunners hittade robotar i den första filmen försöker människorna nu också få K att känna något för att se om det är något fel på honom. De slänger obscena senarion i ansiktet på honom medan han bara sitter där och repeterar kontrollfraser som om allt var normalt. Efteråt säger K:s chef åt honom att döda en människa, varpå K tvekar. Han säger till sin chef att han aldrig dödat något levande förut. När hon frågar varför han tycker att det är annorlunda svarar han att vara levande är att ha en själ och att därmed betyda något. Filmen har flera liknande scener där K utsätts för alla möjliga påhopp för att han är en robot och efter ett tag blir dessa scener väl övertydliga i sitt syfte att locka fram konflikter mellan människor och robotar, som till exempel när en hel trappuppgång av människor spottar och kastar saker på K, som bara lugnt går förbi.

Spoilervarning

K hittar ledtrådar som antyder att en tidigare generation av robotar hade förmågan att reproducera sig själva, och det ska finnas ett levande barn där ute som bevisar detta. Frågan, vad är det att vara människa, blir åter igen aktuell. Barnet visar sig vara Deckards och Rachaels barn och efter ytterligare några ledtrådar börjar K tro att han själv är detta barn. Kanske har han ändå den själ han längtat efter?

Den svagaste delen av filmen är handlingen, som påminde väldigt mycket om de nya Apornas Planet-filmerna. Denna känsla förstärktes ytterligare av en scen i slutet då man får se hur robotarna samlar sig för ett kommande uppror mot de okänsliga människorna. Gåtan om K verkligen är den födda roboten blir inte heller så intressant att den lyckas bära hela filmen, och som så ofta med hollywoodfilmer kan man se mer eller mindre varje vändning och plottwist långt innan de sker. 

Sammantaget:

Jag läste någonstans att Bladerunner 2049 är så bra att den gör den första filmen bättre. Jag är benägen att hålla med, men bara eftersom jag tyckte att den första filmen var rätt dålig. Den nya filmen fördjupar världen och den filosofiska diskussionen samtidigt som den fördjupar handlingen något. Handlingen är dock filmens svagaste sida, så även på det sättet lever uppföljaren upp till originalet. Att kritisera filmens handling är dock att missa vad som är storheten med Blade Runner-konceptet. Världsbygget och frågan, vad det är att vara människa, skiner igenom i filmens alla scener och lyckas ge den ett intressant djup.

Blade Runner 2049 är en bra film på flera plan och jag hoppas att det blir fler uppföljare i framtiden.

Betyg: 4 av 5.

  

Vill du läsa fler recensioner? 

Rogue One recension:  En sci-fi film som inte var så bra som alla sade att den var.

Ghost in the Shell recension: En sci-fi film som också berör frågan vad det är att vara människa.

The Arrival recension: En annan bra sci-fi film med mycket djup.

   

Följ också gärna min maillista för att få uppdateringar om när nya inlägg görs.


Recension - Berserk (2016-2017)0

22 oktober 2017

Den här recensionen handlar om säsong två och tre av den klassiska animen Berserk från 1997. Säsong ett är än idag, 20 år efter dess skapelse, min favorit.

Efter att ha väntat i 20 år på en ny säsong av min favorit anime slängde jag mig över sociala medier och meddelade alla mina vänner att en ny säsong av Berserk snart skulle släppas. Den inledande hoppfullheten utbyttes dock snart av en chockartad känsla. Jag trodde inte att det skulle kunna vara möjligt men skaparna har helt misslyckats med att skapa en värdig uppföljare. 

Säsong två släpptes 2016 och det allra mest uppenbara problemet med den, och även säsong tre som tog vid året därpå, är dess animation. De misslyckas på alla tänkbara sätt med att både animationen och med ljudeffekterna. Det är stundtals så dåligt att jag stundtals inte kan göra annat än att skratta.

Jag fokuserar dock sällan på de grafiska delarna av någon anime utan har alltid sett det som en trevlig bonus om animationen är bra, men inget som är nödvändigt för att jag ska fortsätta se en serie. Men även jag hajade till när jag såg just hur dåligt animerat den här serien är. Se exempel i klippet ovan. Hade det inte varit för att originalet var så bra som det var hade jag inte fortsätt titta.

Men hur bra är handlingen? 

Spoilervarning

Säsong två följer löst mangan och de händelser som tar vid efter att Guts blivit The Black Swordsman. Han vill hämnas sina vänners död men tvingas istället fokusera på att skydda sin trasiga älskare Casca. Överlag en rätt trist och händelselös säsong förutom att en del bestående följeslagare presenteras.

I säsong tre händer desto mer. Guts träffar Schierke som förändrar hela animen (till det sämre) med sina trollformler och sitt barnsliga humör. Mot säsongens sista avsnitt får även Guts Berserkerrustningen som på många sätt definierar hela mangan. Säsongen avslutas med att Guts strider mot den nya Band of The Hawk i en slutstrid som var intressant men alltför kort.

Både säsong ett och två avviker en del ifrån mangan men följer ändå helhetskänslan med den mörka och blodiga världen väl. Jag har dock inte varit en särskilt stor fan av något av handlingarna som tar vid efter Griffiths transformation. Mangan senare ark har aldrig lyckats fånga kamraderiet, det känslomässiga djupet, wowkänslan i stridsscenerna eller den taktiska briljansen som animens första säsong gjorde.

Sammantaget: 

Båda säsongerna är underväldigande. Det är inte bara animationen som är dålig utan även handlingen och karaktärerna är inte i närheten av lika intressanta som Guts, Casca, Griffith och de andra var. Jag kände aldrig någon form av oro för karaktärerna, inte ens för Casca som är på väg att dö ett dussintalsgånger. Till och med Guts, är inte lika intressant som han var i den första säsongen, vilket gör att det endast är den avslutande striden i säsong tre som har en gnutta av wowfaktor.

Det är svårt att beskriva just hur besviken jag är. Från att ha varit den bästa animeserien någonsin till att bli detta. Under de inledande avsnitten av säsong två tänkte jag att jag inte skulle döma den genast. Den kanske kunde ta sig, Guts var en av de allra coolaste karaktärerna som någonsin gjorts så jag tänkte att även om allt annat omkring skulle suga skulle åtminstone han rädda serien med sin blotta närvaro. Men tyvärr är inte så fallet. Jag kan dock inte sträcka mig så långt som att ge den 1 av 5 i betyg. Världen och upplägget är fortfarande intressant och de korta scenerna i slutet av serien med Guts och Griffith, samt striden med den nya Band of The Hawk innehåller fortfarande nån slags mystik som gör att jag inte kan sluta titta. 

Betyg 2 av 5


Recension - Emperor's Blades0

30 september 2017

Kejsaren av Annur är död, kaos utbryter i imperiet. Hans tre barn måste nu glömma deras sorg och förbereda sig på det värsta tänkbara scenariot. Försöker någon störta imperiet? Den äldsta sonen Valyn tränas i imperiets dödligaste kompani. Men efter en rad "olyckor" och en döende soldats varning inser han att även hans liv är hotat. Kejsarens dotter, Adare, har övertagit rollen som minister och jagar nu mördaren av kejsaren men är osäker på vem hon kan lita på i huvudstaden. Det tredje barnet Kaden ska ärva imperiet, men han är en halv värld iväg för att träna med munkarna som dyrkar Den Blanka gudens hårda tekniker. Om han lyckas med träningen kommer han lära sig hemligheter som få i imperiet besitter. Men kommer det räcka för att hålla honom vid liv när både mänskliga och ickemänskliga fiender hotar.

Brian Staveleys debutroman från 2014, The Emperors Blades, är den första boken i trilogin Chronicle of the Unhewn Thrones. 

Den övergripande handlingen är enkel men samtidigt väldigt smart i sitt upplägg. Kejsaren dör och hans barn måste hantera situationen på tre olika fronter. De är separerade från varandra men ändå sammanlänkade i deras gemensamma problem - alla deras liv och kanske även hela rikets säkerhet är hotat. Upplägget förvaltades dock inte till fullo.

Jag var övertygad om att karaktärerna skulle förenas i slutet av boken och genensamt rädda riket. Detta skedde dock inte förrän i bokens sista sidor, med två av karaktärerna, och även då känns sammanslagningen inte nödvändig. Detta gjorde att jag kände mig lurad på det grundläggande löftet som boken gav mig när jag började läsa.

Ett annat problem uppstod med Adares handling. Den bygger sakta upp mot en avslutande dramatisk twist som ska knyta samman hela berättelsen. När denna twist slutligen hände var den inte alls vad jag tänkt mig. Det fanns ingenting i den tidigare handlingen som gjorde att jag hade kunnat lista ut vad twisten skulle vara, vilket irriterade mig.

Ett tredje problem jag hade med handlingen var att den rätt ofta kändes onödigt långsam. Boken är generellt sett välskriven men valet av scener hade kunnat effektiviserats. Rätt många kapitel fungerade endast som transportsträckor utan större mening. 

Även karaktärerna hade vissa grundläggande problem. Alla tre kändes intressanta och mycket hände kring dem men man fick aldrig någon koppling till dem som individer. Alla tre var där för att fylla ett hål i handlingen, jag fick sällan någon uppfattning om vad karaktären skulle ha gjort om hen inte kastats in i den roll den givits. Vilka intressen eller inre mål de hade berördes inte.

Ofta upplevdes också huvudkaraktärerna som dumma. Genom att ställa några enkla frågor skulle en del av mysterierna i handlingen kunnat klarats av halvvägs in i boken. Vilket författaren givetvis inte ville, därför fördummades karaktärerna. Detta hör också samman med att flera kapitel upplevs som transportsträckor - hade karaktärerna bara tänk till tidigare skulle handlingen gått snabbare. Detta var särskilt tydligt i Kadens handling, som fram till boken startar har spenderat åtta år utan att göra nästan några framsteg över huvud taget i sin träning och han gör inte heller några större framsteg i den här boken, förutom i de allra sista kapitlen.

Bokens största styrka är dess världsbygge. Även om karaktärerna aldrig träffar varandra känns det som att deras val på något plan ska påverka varandra. Staveleys lyckas, utan att gå in på för mycket detaljer, skapa ett levande och vidsträckt imperium som jag genast drogs till. Att detta imperium också hotas av en fiende, som än så länge håller sig i skuggorna, gav berättelsen ett driv som gjorde den svår att lägga bort.

Även magisystemet kändes intressant, inte på en Brandon Sanderson nivå men helt okej. I bok ett har ingen av de tre huvudkaraktärerna någon magisk förmåga men det finns några andra karaktärer som har det och dessa korsar vägarna med huvudkaraktärerna vid flera tillfällen. Utifrån det som förklarats i bok ett verkar magisystemet vara ett hårt sådan, med tydliga begränsningar och krav på vad som krävs för att magin ska kunna brukas.

Sammantaget

The Empror's Blades är en klassisk highfantasyroman med tre perspektivkaraktärer, ett utvecklat magisystem och ett imponerande världsbygge. Serien för inte med sig särskilt mycket nytt till genren men det är en välskriven saga med tonvis av potential, som bok ett dock inte riktigt levde upp till.

Gillar du klassisk highfantasy med en mörkare, något modernare känsla (inte grimdark men nära på) är denna bok definitivt värt din tid.

Betyg: 3/5

 

Vill du läsa fler recensioner om fantasyserier med potential?

Skymningseld - Henrik Widell

De Rotlösa - Marcus Olausson

Steelheart - Brandon Sanderson