JL Fantasy

Recension - Med hjärtat i halsgropen0

09 september 2015

"När fjortonårige Tozan får reda på en fruktansvärd hemlighet ställs han inför ett svårt beslut: för att stoppa en ondskefull plan måste han förråda sin egen far. Fylld av tvivel ger han sig ut i en främmande värld, där dödliga sjukdomar härjar och ett inbördeskrig är nära. Amuletten som han bär kan antingen rädda folket eller orsaka deras undergång. Det är upp till Tozan att varna dem innan det är för sent, men kan han verkligen lämna allt han känner till bakom sig?" - Fantasiförlaget

För någon vecka sedan blev jag ombedd av Fantasiförlaget att recensera deras nya bok Med hjärtat i halsgropen skriven av debutanten Elin Niklasson.

Det blev en stor omkastning för min del att läsa denna roman eftersom jag normalt inte läser böcker i denna genre. Den senaste boken jag läste, Brandon Sandersons The Way of Kings är 400 000 ord lång och riktar sig till den inbitne fantasyläsaren. Elins Niklassons roman uppskattar jag vara cirka 40 000 ord och riktar sig till en yngre målgrupp.

Med hjärtat i halsgropen kastar in läsaren i handlingen. Redan på första sidan hoppar vi in i adelspojken Tozans perspektiv. Han har precis stulit en magisk amulett från sin far och måste nu fly. Därefter får läsaren följa Tozans flykt undan sin faders soldater som jagar honom och amuletten genom hela boken. Berättelsen håller ett högt tempo från första till sista sidan vilket troligtvis också givit boken dess titel. 

Jag gärna sett mer av världs- och karaktärsbyggande kring Tozan och hans två kompanjoner Sangha och Kirian. Annat än vilka deras föräldrar var får man inte reda på särskilt mycket om dem. Jag vill veta mer om deras relation till sina föräldrar och till omvärlden. Tozan har till exempel varit undangömd i sin faders slott hela sitt liv. Hur påverkade detta karaktären? Världen drabbades av en enorm olycka som utplånade större delen av mänskligheten och lämnade efter sig nya obotbara sjukdomar. Men mycket mer än så får vi inte veta. Jag kan tänka mig att en värld med en så tragisk historia har mycket intressant att berätta. Hade karaktärerna och världen varit djupare hade jag fått mer sympati för dem och bokens actionbetonade story hade känts mer greppande. Nu lämnar den mig tyvärr ganska oberörd.

Med tanke på att Elin skrivit boken medan hon gått i högstadiet är jag imponerad av hennes bedrift. Jag önskar själv att jag hade vågat börja skriva på ett så pass stort projekt i hennes ålder. Det ska bli spännande att följa Elins fortsatta utveckling som författare.

Elin Niklasson - Fotograf Daniel Wångstedt

Sense8 - Recension0

31 juli 2015

För någon vecka sedan snubblade jag över Netflix nyproducerade sci-fi serie Sense8. Efter att ha sett den första säsongen var jag överraskad över hur annorlunda och uppfriskande den var.


En grupp människor, på olika platser i världen, blir plötsligt mentalt länkade till varandra. De kan känna varandras känslor och dela varandras färdigheter. Snart blir de jagade och måste hitta ett sätt att komma undan de som ser dem som ut hot.


 
Seriens åtta huvudkaraktärer

Det som gör denna serie speciell är de åtta huvudkaraktärerna. Till en början kan serien kännas ganska seg eftersom att den spenderar mycket tid på att bygga upp karaktärerna. Huvudhandlingen förs inte framåt särskilt mycket alls förrän de absolut sista avsnitten i serien. Men i gengäld får serien ett väldigt mänskligt intryck. Flera av karaktärerna är också väldigt olika varandra. Jag tror att de som ser serien kan känna igen sig själv i någon av de åtta. Min favorit är Lito.


Lito Rodriguez spelas av Miguel Silvestre

Enligt mig var de två sämsta avsnitten det första och det sista. Det första för att det var alldeles för segt och det sista för att det var alldeles för förutsägbart, vilket drar ner säsongens helhetsbetyg. Förvänta dig inte särskilt mycket action eller sci-fi av den här serien. Men gillar du levande och spännande karaktärer är detta serien för dig.

Betyg: 3/5

Vill du veta mer om serien -  Imdb

Recension - The Way of Kings0

26 juli 2015

"It has been centuries since the fall of the ten concecrated orders known as The Knights Radiant, but their Shardblades and Shardplate remain: mythical swords and suits of armor that transforms ordinary men into near invinsible warriors. Men trade kingdoms for Shardblades. Wars are fought for them, and won by them."


I maj läste jag färdigt Robert Jordans mästerverk Wheel of Time (Drakens Återkomst). Det lämnade ett tomrum inom mig då jag följt serien i 20 år, och jag behövde en ny episk fantasy som potentiellt kunde axla Jordans mantel. Jag vände mig till Brandon Sandersons nya serie The Stormlight Archive. Bok ett, Way of Kings, är massiv: över 400 000 ord och fler än 1000 sidor (som jämförelse var den första Harry Potter-boken 76 000 ord). Way of Kings har även hela tre  prologer. 

Den har en helt självständig handling till skillnad från till exempel  A Song of Ice and Fire  och Wheel of Time-böckerna, böcker som mer ska läsas som en helhet. Huvudkaraktärernas problem presenteras tidigt och blir mer eller mindre lösta i slutet av boken. Samtidigt är den övergripande handlingen något dold - det är inte helt uppenbart vad serien i stort kommer att handla om förrän ungefär halvvägs in i första boken. Detta tyckte jag var väldigt uppfriskande, eftersom de flesta andra fantasyböcker brukar göra det tydligt vilka som är de goda och de onda redan i första kapitlet. 

Brandon Sanderson

Början av Way of Kings är ganska trög - det är trots allt en 1000 sidor lång episk fantasy. Boken kräver dessutom en hel del av sin läsare med dussintals nationer, geologiska fenomen, en helt ny fauna, ett avancerat magisystem och väldigt annorlunda kulturer. Det är inte heller tydligt hur karaktärerna kommer att ha med varandra att göra, men Sanderson har en plan för allt. Något som visar sig i bokens sista 200 sidor, vilket är bland det bästa jag någonsin läst. Episka strider och känsliga karaktärsutvecklingar. Imponerande för att vara första boken.

Somliga skulle säga att den omfattande och genomarbetade världen är Way of Kings starkaste sida, men för min smak blir det lite väl mycket. Jag hoppade över flera delar där växter och annat beskrevs allt för detaljerat. Jag uppskattar inte när böcker har allt för brant inlärningskurva, som till exempel Gardens of the Moon av Steven Eriksson. Jag vill inte heller bli vaggad in och få reda på saker allt för sent in i serien. Någonstans mitt emellan är att föredra.


World Map

För mig är Way of Kings största styrka de intressanta karaktärerna. Boken har 15 perspektivkaraktärer, men vi får framförallt följa tre personer: Dalinar Kholin, en krigstrött general, Shallan Davar, en ung adelsdam och tjuv och Kaladin, en före detta sergeant och numera slav. Alla har ett tydligt mål som inledningsvis tycks ouppnåeligt. De är alla kompetenta på sitt eget sätt men de har också alla personliga problem som de brottas med. Sanderson har blivit känd för sina detaljerade magisystem, men för mig är hans största styrka just hur levande hans karaktärer känns. 


Kaladin Stormblessed

Sammantaget
I min värld är det bara en tidsfråga innan alla kommer att prata om Brandon Sandersons The Stormlight Archive som 2010- och 2020-talets främsta fantasyserie, och om kommande böcker står lika bra i sig själva som den första gör så kommer det att bli en angenäm och spännande resa dit. Gillar du episk fantasy och kan stå ut med det enorma sidantalet är det här serien för dig.

Betyg: 5/5

Recension - Kingkiller Chronicle0

19 juli 2015

Förra sommaren läste jag Patric Rothfuss två utgivna böcker i Kingkiller Chronicle serien eller som den heter på svenska, Berättelsen om Kungadråparen. Här kommer mina tankar om serien som enligt författaren ska avslutas med del tre.

Patric Rothfuss

Berättelsen utspelar sig i två olika delar. Först får vi följa huvudkaraktären Kvothe i tredjepersonsperspektiv. Han börjar berätta historien om sitt liv. Hur han gått från att vara en kringresande trubadur, till att bli världens mäktigaste magiker, till att sluta som en avdankad världshusvärd. När han börjar sin berättelse byter texten perspektiv över till jagform för att visa att det är Kvothe själv som berättar om sin ungdom.

Del 1 - Vindens Namn

Serien har vunnit flera priser och Rothfuss prisas gång på gång för att sitt vackra skriftspråk, bland annat av min husgud Brandon Sanderson. För min del är skriftspråket dock inte lika viktigt som en engagerande och aktiv berättelse och detta tycker jag att serien saknar av fyra anledningar. 

1. Huvudkaraktären Kvothe har jag mycket svårt för. Han är självisk, ungdomligt dum och allt för bra  på allt (något som han själv också är mycket medveten om). När större delen utspelar sig i hans förstapersonsperspektiv blir därför boken ganska jobbig att läsa. Det hjälper inte att den äldre berättande Kvothe hela tiden beklagar sig över tillvaron och hur dum han var som ung.

2. Jag har även svårt att läsa böcker som är så pass långsamma som denna är. Det tar ca 1600 sidor in i serien innan den första hyffsat bra striden äger rum. Visst förekommer en del mindre pojkbråk och annat men inget som fick mina nackhår att resa sig. Det intressanta magisystemet väger inte upp tillräckligt väl för att ge berättelsen tillräckligt mycket framåtrörelse. Jag kommer på mig själv att skumläsa hela kapitel på grund av detta som sega händelseutvecklingen.

3. Den romantiska relationen mellan Kvothe och Denna är också väldigt utdragen. En tråkig romantisk relation har flera fantasyböcker men denna är snäppet värre än vanligt och den får även oerhört mycket plats i böckerna.

4. För få intressanta bikaraktärer. Böckerna är tjocka och det finns många bikaraktärer men väldigt få av dessa är intressanta och levande. Den enda jag kan komma på på är den excentriska läraren Elodin som jag älskar. Eftersom Kvothe berättar sin berättelse och han älskar sig själv så tappar alla andra fokus. Endast om de har något som Kvothe vill ha blir de intressanta för honom och därmed även lite intressant för läsarna.


Del 2 - En vis mans fruktan

Gillar ni ett vackert skriftspråk, en näst intill perfekt huvudkaraktär och en komplicerad kärleksrelation kommer ni älska Kingkiller Chronicle böckerna.

Betyg: 2/5

Recension - Daredevil säsong 10

12 juli 2015

När jag läste att Netflix skulle göra en egen Daredevil serie var jag väldigt skeptisk. Efter Daredevil filmen från 2003, med Ben Affleck i huvudrollen, trodde jag att ingen någonsin skulle göra en ny film, ännu mindre en hel serie om den blinda superhjälten.


Redan i första avsnittet fastnade jag för Netflix tolkning av karaktären. Med en trovärdig handling, intressanta karaktärer och bra actionsekvenser får vi följa hur Matt Murdock sakta växer in i rollen som Daredevil, Likt Batman i Christoffer Nolans filmer. Serien är mörk men ändå rätt lättsam, mycket tack vare sidokaraktären Foggy.

Jag gillar särskilt hur serien porträtterar Wilson Fisk, aka Kingpin (även om han aldrig kallas för Kingpin i serien). Vi får i den senare delen av serien följa antagonisten nästan lika mycket som vi får följa huvudkaraktären själv. Hans bakgrund, utveckling och relation till Matt är intressant och annorlunda.



Förutom att serien är något förutsägbar och stundtals lite långsam tycker jag att den är väldigt sevärd och jag ser fram emot säsong två som kommer någon gång under 2016.

Betyg: 3/5