JL Fantasy

Game of Thrones s08e02 - Recension0

29 april 2019

Större delen av det första avsnittet var en massa dialoger i Winterfell och i det här nya avsnittet fick vi... ja, ännu mer dialoger i Winterfell.

Jag förstår behovet av att etablera handlingstrådar för säsongen, att vilja bygga upp en stämning av allvar och skapa stund för karaktärerna att minnas var de börjat. Speciellt om hälften av dem ska dö i nästa avsnitt. Men nu har det gått två avsnitt, lite mindre än en tredjedel av hela säsongen. För mycket om ni frågar mig. Någon enstaka scen i veckans avsnitt hade en poetisk sida men när dessa scener radas upp en efter en, de flesta med taffliga dialoger som gör att alla karaktärerna flyter ihop till en grå massa, slutade jag bry mig rätt fort. För första gången räckte min GT ända fram till slutet av avsnittet, det säger något om hur långrandigt veckans avsnitt var.

I mina ögon är det uppenbart att producenterna inte klarar av att jonglera alla dessa karaktärer utan George R.R Martins texter. Martin har gett dem en generell plan för vad som ska hända i slutet, men eftersom han är en författartyp som inte vet exakt vad som ska hända innan han sätter sig ner och skriver finns det troligtvis väldigt lite för producenterna att gå på. Man kan tycka vad man vill om böckerna, och det faktum att de aldrig tycks bli klara. Men det går inte att ta ifrån Martins känsla för att bygga upp tankeväckande scener, skapa meningsfulla och minnesvärda dialoger (även om det ibland är långt emellan dem). Jag upplever att allt eftersom har serien gått längre och längre ifrån böckerna har trovärdigheten och den underliggande känslan försvunnit i samma takt. Jag känner inget särskilt när Brienne blir dubbad, när Arya får ligga för första gången, när Dany får reda på Jons sanna identitet. Jag vill bara att handlingen ska börja röra på sig.

De scener jag reagerade på allra mest:

  • Särskilt irriterande var kärleksscenen mellan Arya och Gendry. Det kändes som att det var skrivet för 10-åringar. Har Arya blivit retad för att hon aldrig har fått ha sex? Scenen verkade vara gjord för att hennes karaktär inte skulle bli mobbad av tittarna.
  • Jag var också irriterad över att vapnet Arya beställde verkar vara ett dubbeleggat spjut. Hade detta varit en ungdomsfantasy hade jag kunnat köpa att man lägger in en sådan detalj. Men Game of Thrones kärna är politiska intriger, karaktärsdjup och en subtilare form av fantasy. Jag tyckte inte att det behövdes, det fick upp mina förhoppningar men nu verkar det endast vara till för att Arya ska få några stridssekvenser i nästa avsnitt med sitt nya vapen. Ytterligare en detalj som slängts in bara för att göra karaktären "coolare".
  • Spännande också att producenterna tycks vara medvetna just hur patetisk Tyrion blivit. Hur de vid upprepade tillfällen i det här avsnittet påpekar att han har gjort många misstag, men att han är cool i alla fall. Varför då? För att vi säger det. 
  • De fortsätter också att göra Dany mer unlikable. I stort sett varje scen hon är med i slutar med att man gillar henne lite mindre än vad man gjort innan. Var är de på väg med detta? Redemption story? Jon dör och hon ångrar sig? Hon dör och halva världen slutar inte att titta på serien? Ett bitterljuvt slut med en ny "ond" drottning på tronen? Jag gillar att det inte känns helt uppenbart vad som ska hända i hennes berättelse.
  • Jag gillade inte hur de lade upp striden med de odöda. Att Bran ska vara ett bete för The Night King. Känns som ett typiskt filmtrick bara för att få någon slags twist till striden. 
  • En sista iakttagelse är att Westeros plötsligt blivit ännu mer förlåtande. Trots att man försökt döda Bran och dödat en annan karaktärs pappa med ett hugg i ryggen. Man blir förlåten trots att man lämnar The Hound att dö en långsam död och giftmördat en hel släkt. Man blir förlåten trots att man erövrat och bränt ner hela Winterfell till grunden och dödat hundratals medborgare fastän man har växt upp där. Något annorlunda från vad som skulle hänt i vår värld...

Egentligen var det ingen scen som jag gillade extra mycket i det här avsnittet. Jag skulle vilja säga att Tormunds besatthet av Brienne är lika rolig som det var i förra säsongen. Men det blir alldeles för mycket. När de hamrar in samma skämt gång på gång blir det bara irriterande och creepy.

Fyra avsnitt kvar av säsongen. Alla cirka en timme och 20 minuter långa. Trots att dessa två första avsnitt varit rätt sega är det bra att det fortfarande är svårt att förutse exakt vad som kommer att hända härnäst. Inför säsongen var jag övertygad att det skulle bli åtminstone två större strider med de odöda. En inledande där de förlorar och sedan en sista desperat slutstrid. Men nu är jag inte lika säker. Med tanke på hur mycket som måste redas ut innan allt är över kan detta mycket väl bli den sista större striden mellan ljuset och mörkret. Om så inte är fallet känns det som att det måste komma någon större twist i avsnittet som bygger upp för slutet.

Betyg: 2 av 5


Game of Thrones s08e01 - Recension0

19 april 2019

Så var det äntligen dags. I måndags sjukskrev sig människor runt om hela världen för att vara före alla andra att se det första avsnittet av den sista säsongen i Game of Thrones.

Game of Thrones säsong 8 avsnitt 1

Det var ett ganska typiskt första avsnitt med massor av återseenden som avslutade några långtgående handlingstrådar, till exempel Arya och The Hounds komplicerade relation. Men det etablerades också flera nygamla konflikter som ska hålla den sista säsongen intressant. Min förhoppning är att detta ganska långsamma avsnitt innebär att kommande avsnitt blir desto mer fartfyllda. 

Några saker överraskade mig dock i avsnittet:

  • Jag hade inte förväntat mig att Theon skulle rädda Yara så snabbt och så konfliktfritt. Jag klagar dock inte. Det känns ganska skönt att den handlingstråden är avslutad. Min gissning är att vi inte kommer att få se något mer av Yara förrän i sista avsnittet.
  • Arya beställde ett speciellt vapen av dragon glass. Jag tyckte det såg ut som något slags projektilvapen. Min gissning är att det är skapat för att döda The Night King eller hans drake.
  • Det blev inte någon strid vid Winterfell i det första avsnittet som jag hoppats på. House Umber blev dock jämnat med marken, visserligen off screen men ändå ett steg närmare den större sammandrabbningen. Jag hoppas att vi får se åtminstone början av en konfrontation vid Winterfell i nästa avsnitt.
  • Det gyllene kompaniets general förklarade för Cersei att vi inte kommer att få ta del av några krigselefanter i den här säsongen, eftersom de har svårt att resa över öppet hav. Kanske kan det vara en plantering för att elefanterna kan dyka upp senare i säsongen i alla fall, men jag tror inte det. Jag tolkade scenen som att producenterna kände att de behövde förklara för tittarna att de inte hade budget nog att lägga till dem. Tråkigt. Det hade varit coolt att få se elefanter strida mot drakar. Jag var överlag lite besviken hur det gyllene kompaniet presenterades i avsnittet. Deras ledare namngavs inte och vi fick inte heller se någon slags demonstration på deras antal eller stridsfärdighet. Förhoppningsvis får vi veta mer om dem senare men risken finns att de väljer att ignorera detta med tanke på att det bara är fem avsnitt kvar.
  • En detalj som jag är något förvånad över att det inte kommenterades kring var böckerna som Sam läste i Winterfell. Han offrade sin plats i citadellet för att stjäla böckerna och resa till John. I nästa avsnitt får vi nog reda på mer om vad som står i dem. I dagsläget ser det inte särskilt positivt ut för de levande. Troligtvis kommer Sams nya information kombineras med att Bran får en ny vision som kompletterar det.
  • I en scen förklarar Sansa hur besviken hon är på Tyrion. Hon berättar att hon en gång såg honom som den smartaste personen i Westeros. Jag delar Sansas besvikelse. Just nu är hans karaktär rätt meningslös och trist att följa. Jag kommer inte ihåg hur många säsonger det var sedan han gjorde något betydelsefullt och jag skulle inte bry mig nämnvärt om han dog inom kort. Det skulle åtminstone vara lite överraskande. 
  • En konflikttråd som de lade mycket tid på i avsnittet var att få Dani att framstå som en maktgirig och hänsynslös ledare. Hon berättar för Sam att hon bränt hans familj utan att tveka. Hon hotar nordmännen med sina drakar flera gånger och ler när de flyr. Hon påpekar att alla borde borde buga för henne och att drakar äter vad de vill. Redan i förra säsongen byggdes det upp en konflikt kring Danys moral och detta verkar bli ett bärande tema även i den här säsongen. Trots deras nyfunna kärlek förväntar jag mig en sammandrabbning mellan Dani och John inom kort. Kanske kommer en kommande konflikt ske redan i nästa avsnitt när Jamie ska möta sina gamla synder. Det var han som mördade hennes far. Hon kommer inte tillåta att han släpps fri men Jon, Tyrion, Brienne och Bran kommer att se till att Jamie inte bränns till döds. Jag gissar att detta kommer resultera i ett stort nederlag för Dani och att konflikten som etablerades i avsnitt ett växer. Men var ska allt detta sluta? Med ett giftemål? Det låter för poetiskt för att vara George R.R. Martin. Jag förväntar mig snarare att alla hennes ambitioner ska gå om intet. Förhoppningsvis får hon åtminstone en hjältelik död.

Favoritscenen för min del var när den döda Ned Umber satt uppspikad på väggen bland styckade kroppsdelar. Jag hoppas att det blir ännu fler skräckelement i de kommande avsnitten.

Betyg: 3 av 5 


Can't Hurt Me - Recension0

23 mars 2019

David Goggins kallas för världens hårdaste man och efter att ha läst hans bok är jag benägen att hålla med. Han möter alla problem utan att tveka och hans hårda men enkla budskap skär igenom alla ursäkter. Berättelserna och läxorna som Goggins delger i Can't Hurt Me har gjort att jag orkar och vågar utmana mig själv till saker jag tidigare drog mig för att ens försöka.

Can't Hurt Me

Varför recenserar du självhjälpsböcker Josef? Är inte det här en blogg om fantasy? Jo, det är det men det är också en blogg om min personliga skrivresa och insikter som hjälper mig att utvecklas. Can't Hurt Me passar in i den kategorin mer än någon annan bok jag läst. 

David Goggins påpekar gång på gång att han inte är speciell på något sätt. Han hade inte någon medfödd talang, han var inte smart eller ens särskilt uthållig som liten. Han fuskade sig igenom skolan, skyllde sina problem på andra och hade svårt att knyta meningsfulla kontakter med omvärlden. Men genom några särskilda principer som han över tid satte upp för sig själv har han lyckats åstadkomma saker som de flesta skulle anse vara galenskap. I denna självbiografi/självhjälpsbok redogör han för de viktigaste händelserna i hans liv och de lärdomar han tagit med sig av dessa händelser. 

Boken börjar med hans hårda uppväxt med en far som misshandlade honom mentalt och fysiskt och med berättelser om hur klasskamraterna sprejade nigger på sidan av bilen. Goggins var bitter, arg och ansåg att världen var emot honom. Sedan bestämmer han sig för att ändra sin världsbild och sakta men säkert börjar saker hända. Från överviktig skolkare till att bli den enda personen i historien att genomföra tre Hell Weeks (Navy Seal-träning) och Ranger-träning. Utöver det har han även tagit förstaplatsen i några av världens tuffaste ultramaratonlopp och satt världsrekord i antal pull-ups på 24 timmar: 4025 stycken. Berättelserna om dessa bravader är intressanta, men det som gör denna ljudbok unik är att Goggins och uppläsaren diskuterar händelserna mellan kapitlen och ger handfasta tips och råd för vad du som lyssnare kan göra i ditt liv för att nå dina mål, oavsett vad de är. 

Här är några av Goggins lärdomar:

  

1. Inställning trumfar motivation

Goggis tror inte på motivation. Det första han säger i boken är "Motivation is crap". Det är lätt att vara motiverad så länge livet omkring oss är bra. Din partner mår bra, barnen mår bra, det går bra på jobbet, solen skiner. Vid dessa tillfällen är det lätt att dra på sig löparskorna. Men när jobbet suger, när familjen har lämnat dig, när det spöregnar ute, då är det svårt att hålla motivationen uppe. Din inställning (purpose) är allt. Det är människor som har en annan inställning än de flesta andra som orkar fortsätta, som sätter på sig skorna och regnkläderna i alla fall. De når sina mål när andra bara kommer halvvägs. Andra kanske kommer att tycka att du är konstig, Goggins säger att han har blivit kallad galen fler gånger än han kan räkna, men han ser det som ett bevis på att han har en inställning som kommer att ta honom dit han vill.

  

2. Var ärlig mot dig själv

Goggins anser att vårt samhälle är för snällt. Vi får lära oss att vi är bra som vi är, att det viktigaste är att försöka, att alla är speciella. Vi får massor av råd från vänner och samhället, råd som gör att vi ger upp på vägen. Han menar att dessa råd lär oss att skylla på allt utom oss själva. Endast genom att vara brutalt ärlig med dig själv, identifiera dina brister och åtgärda dem kan du utvecklas till att bli mer än vad du är idag. Ställ dig framför spegeln och säg som det är. Om du är fet, säg det då. Jag är fet. Om du spelar för mycket tv-spel, säg det då. Jag är en lat jävel som spelar för mycket tv-spel. Jag är inte bra som jag är. Det viktiga är inte att försöka och ge upp när det blir jobbigt. Titta dig i spegeln och säg i stället till dig själv: Jag kan bättre. Jag orkar mer. Jag vågar mer. Självkritik och ärlighet mot dig själv och din omgivning kommer kanske inte göra dig till den mest populära personen, men det kommer att hålla dig på rätt väg.

  

3. Regeln om 40 % 

Ett koncept som Goggins återkommer till flera gånger är regeln om våra 40 %. Det kanske tydligaste exemplet på detta är när han berättar om hur han lärde känna entreprenören Jesse Itzler. Itzler hade sett Goggins springa ett maraton på brutna ben och var helt hänförd av hans förmåga att ta sig förbi den smärttröskel som vanligtvis stoppar andra. Efteråt bad Itzler Goggins att träna honom och kort därefter flyttade han in hos Itzler i en månad. Den första dagen sade Goggins åt honom att göra 100 pull-ups. Efter att ha gjort 14 stycken var Itzler helt slut och förklarade att han inte orkade fler. Goggins sade åt honom att göra en till, vila lite och göra en till. Efter några timmar hade han gjort hundra stycken.  

Goggins visade mig, där och då, att vi är kapabla till så mycket mer än vad vi tror. När din hjärna säger åt dig att du är slut, då har du bara nått ungefär 40 % av din egentliga förmåga. - Jesse Itzler, Living with a Seal

  

4. Kakburken

Goggins har en särskilt förmåga att vända alla motgångar och svagheter till energi för framtida framgångar. Han presenterar flera övningar för hur du kan se tillbaka på ditt liv och finna styrka i det du tidigare gjort, oavsett vilket slags liv du levt. En av dessa övningar handlade om att minnas de gånger du har lyckats. När saker och ting blir jobbiga behöver vi finna styrka i de prestationer vi utfört tidigare. Han ber dig att skriva ner alla de saker du är stolt över. Oavsett om det är fysiska prestationer, arbetsprestationer, sociala eller mentala prestationer. Skriv ner dem på en lapp och lägg dem i en burk. När du känner dig nere, tar du fram burken och påminns om hur bra du kan vara. Enkelt, men betydelsefullt.

  

5. Valka ditt sinne

Goggins huvudsakliga budskap är relativt enkelt. Våga lida lite mer. När saker och ting blir jobbiga, när din hjärna säger åt dig att sluta – det är då utvecklingen är som störst. Han är väldigt noggrann med att påpeka att din egen hjärna är din värsta fiende. Den vet om alla dina rädslor, alla dina svagheter och den är skapad för att hjälpa dig att undvika problem. Den gör det för att skydda dig från de hemska sakerna som finns överallt omkring oss. Men alla som har tränat i sitt liv vet att det är där det börjar bli jobbigt som den största utvecklingspotentialen finns. Detta gäller för fysisk träning men även för mental träning. Din hjärna är elastisk på samma sätt som dina muskler är. Genom att göra saker som du tycker är jobbigt, tränar du dig själv att bli bättre på de sakerna. Hitta dina svagheter, leta rätt på det du är rädd för och ta kontroll över det. Se det inte som hinder att undvika, se det som områden där du har störst utvecklingspotential. Om du tycker att du är dålig på att läsa, läs böcker. Om du tycker att du är dålig på att skriva, sätt dig ner och skriv. Han menar att vi lever i den mest bortskämda tidsperioden någonsin. Samhället säger åt oss att hitta den enkla vägen, att utnyttja våra styrkor i stället för att stärka våra brister. Självklart går det att hitta genvägar och hjälpmedel på vägen men oavsett vilka tips och tricks du använder dig av kommer du aldrig komma runt det faktum att du måste spendera den tiden och energin som krävs för att du ska kunna utvecklas. Hur jobbigt det än må vara. På samma sätt som dina händer valkas om du lyfter vikter på gymmet behöver du också valka ditt sinne inför de problem du onekligen kommer möta genom ditt liv. Gör du det kommer du ha ett försprång på alla andra omkring dig. Ett försprång på de som ständigt undviker de jobbiga sakerna för att de tror att det snabbare kommer leda dem till ett lyckligare liv.

  

Den här boken hjälpte mig att se mina brister som mina styrkor. Den hjälpte mig att hitta sätt att prata med mig själv för att kunna utstå obehag och därigenom nå mina mål. Hans tips är dock inte för alla. Språket är väldigt grabbigt och bitvis rätt rått och om du inte gillar att pusha dig själv, att göra saker som du inte gillar att att göra kommer de flesta av hans budskap att kännas meningslösa. För mig skapade boken dock motsatt känsla. Det råa språket förhöjde känslan av allvar och jag har ofta fått höra att jag har en vinnarskalle som ibland hjälper mig framåt men som ibland också stöter mig mot min omgivning. Har du ett tydligt mål framför dig som du strävar mot, ett mål som du är villig att lida lite extra för att nå – då är det här boken för dig.

  

Betyg: 5 av 5


Captain Marvel - Recension0

17 mars 2019

Carol Danvers visar att hon är en av jordens starkaste superhjältar när hon hamnar mitt i ett intergalaktiskt krig mellan två utomjordiska raser.


Captain Marvel

Förra veckan hade Captain Marvel premiär, lagom till den internationella kvinnodagen. När jag såg mig runt i den stora fyllda salongen var publiken som väntat en blandad skara. Mer kvinnor och barnfamiljer än vad jag tidigare upplevt på Marvel-premiärer. Inte så konstigt. Efter 21 filmer har Marvel äntligen sin första kvinnliga huvudkaraktär. På tiden. Det i sig självt hade varit tillräckligt för att locka publik, men efter kommentarer från regissörerna och skådespelerskan Brie Larsson om filmens feministiska ton, exploderade internet. Rotten Tomatos var tvungen att stänga ner sin review-funktion för att så många personer gick in och rankade ner filmen, innan den ens var släppt. All publicitet är dock bra publicitet. Eller hur?

På många sätt har filmen blivit den perfekta symbolen i det pågående amerikanska kulturkriget mellan vänstern och högern. Att Captain Marvel kommer bli en ekonomisk succé har jag inga tvivel om. Detta trots alla röster som velat att filmen ska bojkottas. På kort sikt tror jag inte att Captain Marvel kommer att påverkas särskilt mycket av alla kritikernas kommentarer. Risken som jag ser det är långsiktig. Disney och Marvel har sagt att Captain Marvel ska vara frontfiguren för Marvel-filmerna efter Avengers: End Game. Om karaktären inte mottas väl av de allra mest trogna fansen kommer inte bara kommande Captain Marvel-filmer påverkas, utan även alla andra Marvel-filmer som indirekt blir kopplade till henne.

Grundhandlingen kretsar kring ett intergalaktiskt krig mellan två utomjordiska raser: Kree och Skrull. Vi får dock inte särskilt mycket information om vad dessa raser står för eller vilken historia de har. Kree ser ut som människor med blå hud och något mer avancerad teknologi. De verkar se sig själva som galaxens ädlaste krigare. Den andra rasen, Skrulls, är orchliknande varelser som kan förvandla sig till allt som de sett. Denna färdighet har de använt till att infiltrera andra planeter, skapat kaos och sedan tagit över dem. Kree är fast beslutna att besegra Skrulls innan de kan göra samma sak med deras hemplanet. 

På grund av Captain Marvels, som kallas Vers under filmen, förmåga att generera energi ur sina händer har hon valts ut för att delta i en militär SWAT-liknande styrka. I filmens inledande scen etableras det att Vers har tappat sitt minne. Hon ser korta flashbacks från sitt tidigare liv men förstår inte vad det betyder. För att hantera frustrationen som detta skapar inom henne knackar hon på hos sin överordnade Yon-Roggs (Jude Law) dörr och ber honom att träna henne. I den efterföljande träningsscenen förklarar Yon-Roggs att Vers har stort potential men att hon låter sina känslor kontrollera henne för mycket. Om hon bara kunde tysta sina inre tvivel och ta till sig kreernas stoiska visdom skulle hon kunna bli en storslagen krigare. Kort därefter skickas SWAT-styrkan iväg på ett uppdrag som går fel. Vers kraschar passande nog ner på jorden tillsammans med ett gäng Skrulls. Skrullsen är ute efter en forskare på jorden som ska ha information om en energikälla som de behöver. Forskaren verkar även ha information om Vers förflutna. En kamp om vem som först kan finna henne inleds. I sin jakt får Vers snart även oväntad hjälp av den unge shieldagenten Nick Fury (Samuel L Jacksson).

  

Känslomässig kontakt

Filmen startar i ett högt tempo. Massor av action och en uppsjö av Marvels typiska oneliners. På ytan är detta en klassisk Marvel-film som följer det typiska formuläret som de flesta av dagens hjältefilmer gör. Det som dock gör att denna film tappar jämfört med andra är framförallt två saker. 

Det första är att regissörerna inte lyckas skapa någon känslomässig kontakt till handlingen och karaktärerna. Är det en buddy-cop-film? Är det en film om systerskap? En film om 90-talsnostalgi? Eller är det en hjälteresa? De klämmer in för mycket action, för mycket humor och för mycket fokus på filmens feministiska budskap samtidigt som den försöker bygga upp Captain Marvel till att bli den nya coola och starka frontfiguren för Marveluniversumet. I och med att de försöker så mycket skyndar de igenom och förbi scener som hade behövt utvecklas betydligt mer. Vilka är Kree och Skrulls? Hur har kriget mellan raserna sett ut? Var kommer Captain Marvels krafter ifrån? Varför ska jag bry mig om den här karaktären när jag inte vet något om henne? Det är inte förrän mot filmens avslutning, när gåtan kring Vers förflutna avslöjas, som filmen levererar några känslomässiga scener som på allvar hade kunnat greppa mig. Men då är det för sent. 

Det här är inte första gången som Marvel har haft en karaktär som spenderar hela filmen med att försöka ta reda på vem hen är. Men Star Lord och hans kompanjoner hade åtminstone charmerande personligheter som hjälpte till att hålla Guardians of the Galaxy levande. I Captain Marvel är avsaknaden av nya och spännande bikaraktärer slående. Jude Law blir aldrig mer än en symbol. Var han kommer ifrån eller vad han står för är för mig fortfarande en gåta. I stället är det Skrullernas ledare Talos (Ben Mendelsohn) som är den mest dynamiska karaktären. Han är både charmig, rolig och mot slutet visas det även att han har en komplex bakgrund som gör att karaktären blir mer än bara en skurk utan ansikte. Även Samuel L Jackson gör ett bra jobb som Nick Fury. Han har betydligt mer skärmtid än vad jag förväntade mig och det märks att han är van att spela karaktären och vågar visa fler sidor (t.ex. att mitt i stridens hetta stanna upp för att kela med en katt) än den hårdföra ledaren som han spelat i de tidigare filmerna. 

 

Det feministiska budskapet

Den andra stora bristen som jag ser det är, tyvärr, det feministiska budskapet. 

 “Really, what it came down to is I had a meeting with Marvel and what we sort of discussed was they wanted to make a big feminist movie,” Larson says. “And I remember[ed] going home being like, ‘shit, am I gonna do this? It’s kind of everything that I’ve wanted.’ - Brie Larson intervju

Jag har sett många kritisera Brie Larsons skådespeleri, men detta tyckte jag inte var ett problem. Det verkade mer som att manuset var dåligt. Ett manus som så tydligt säger att den här karaktären alltid ska kunna ta hand om sig själv, oavsett situation, tar bort den interna konflikten som behövs för att karaktären ska få en känslomässig kärna. De två tydligaste exemplen på den feministiska karaktäriseringen var när Vers ber sin barndomsvän Maria Rambeau (Lashana Lynch) att följa med på den slutgiltiga striden i rymden, trots att de öppet säger att hon inte har några krafter och att de troligtvis kommer att möta överväldigande motstånd. Men Rambo övertalas av dottern (!) att åka iväg med en osannolik formulering för en 10-åring: "Consider what kind of example you're setting for your daughter!"  Det andra var när Vers i slutstriden helt själv besegrar hela armador av fiender utan problem till tonerna av No Doubts I'm Just a Girl... Karaktären framstår som osympatisk när filmen lägger så mycket fokus på att visa hur stark och orubblig hon är. Jag fick en känsla av att regissörerna inte vågar visa detta för att riskera att det feministiska budskapet skulle gå förlorat. Det är tydligt att det här är en film som är skapad för att visa att tjejer kan. Det är inget större fel med det. Det finns flera anledningar till att vi behöver fler kvinnliga superhjältar. Men det gör det inte per automatik till en bra film.

Jag hoppas att vi får se mer av konflikten mellan Kree och Skrulls i framtiden och att de vågar göra Captain Marvel mer känslosam och sårbar i kommande filmer. Flera andra Marvel-filmer och DC-filmer har haft liknande problem. Det mest uppenbara exemplet är Stålmannen, när han flyger in i slutet av Justice League-filmen och gör alla andra superhjältar överflödiga. Om Marvel låter Captain Marvel ta över showen för mycket i End Game på ett liknande sätt skulle jag bli oerhört besviken.


Betyg: 2 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Black Panther

Venom 

Avengers: Infinity War




Firefly - Recension0

03 februari 2019

Jordens resurser är förbrukade och mänskligheten har i stället koloniserat och terraformat planeter runt om i galaxen. En del av de centralt belägna planeterna är oerhört rika medan de yttre planeterna är desto fattigare. Ett inbördeskrig utbröt mellan Alliansen, som styrde de centrala planeterna, och de frihetskämpande Brunrockarna från de yttre planeterna. Alliansen vann och kontrollerar nu dem alla. Efter kriget köper brunrocksveteranen Malcom "Mal" Reynolds ett gammalt fireflyrymdskepp och med det reser han och hans gäng runt mellan de yttre planeterna på jakt efter jobb.

Firefly recension

För något år sedan övertalade jag min fru att se Joss Whedons (mest känd för Buffy the Vampire Slayer och Avengers) scifi-serie Firefly från 2002. Den och dess uppföljande film Serenity hade precis blivit tillgängliga på Netflix och eftersom det är min favoritserie ansåg jag att hon borde ha koll på den om hon ska vara gift med en nörd. Efter att vi sett den övervägde jag att skriva en recension men vågade inte riktigt. Hur skriver man en recension på den bästa scifi-serie som någonsin gjorts? Att den ska få 5 av 5 i betyg var redan uppenbart men hur skulle jag förmedla seriens storhet till er läsare? Jag visste inte det då och jag vet det inte nu heller, men nu är det i alla fall dags för ett försök.

Firefly är en scifi-serie starkt influerad av gamla western-filmer, tänk er en kombination av Tombstone och Stjärnornas Krig. Kulturen på de flesta planeter som besättningen besöker är präglad av fattigdom. Människorna går klädda i risiga kläder och försöker bruka marken likt hur man förr gjorde på jorden. De pratar ofta väldigt lantligt och eftersom de inte har råd med nya laservapen använder de mest klassiska pistoler. Världen utspelar sig 500 år in i framtiden och baseras på att USA och Kina (världens två tidigare dominanta supermakter) flätats samman och blivit en enorm monokultur. Detta märks av bland annat av genom synen på Kompanjoner (läs geishor) och genom att alla karaktärerna svär på kinesiska. Premisserna är kort och gott anpassade för en sci-fi-serie med liten budget.

Handlingen kretsar kring antihjälten kapten Malcom "Mal" Reynolds (Nathan Fillion). Efter att ha förlorat inbördeskriget mot den, enligt honom, ondskefulla Alliansen blir han en efterlyst flykting som tvingas leva utanför lagen och hoppar runt bland de yttre planeterna för att överleva. På ytan kan Mal verka hård och bitter men därunder ryms ett stort hjärta som han ständigt försöker stampa sönder så att han ska kunna tjäna pengar. Vid sin sida har han sin trogna och dugliga förstestyrman Zoë Washburne (Gina Torres) och hennes make, piloten Hoban"Walsh" Washburne, som gillar att leka med dinosaurier. De har även anlitat legosoldaten Jayne Cobb (Adam Baldwin) som älskar vapen och pengar. Dessa fyra karaktärer utgör järngänget på skeppet Serenity men får snart fler medlemmar som alla, av olika anledningar, vill undvika Alliansens långa arm.

Six men came to kill me one time. And the best of 'em carried this. It's a Callahan full-bore auto-lock. Customized trigger, double cartridge thorough gauge. It is my very favourite gun … This is the best gun made by man. It has  extreme sentimental value … I call her Vera. - Jayne Cobb

Varje avsnitt står i mångt och mycket för sig självt likt hur de flesta moderna tv-serier gör, även om det finns flera övergripande handlingstrådar och teman som återkommer, däribland rymdkannibaler, prisjägare och psioniska agenter. Ett särskilt aktuellt tema i serien är byråkrati och problemen som uppstår när länders/planeters rätt till egenbestämmande kontrolleras av en yttre organisation. Planeternas regeringar får bestämma själva så länge de gör som Alliansen vill. Alliansen är egentligen inte onda, men de trycker ner de valda representanternas åsikter och önskemål för att kunna nå de mål som de anser bäst gynna alla människor. En rad olika moraliska gråzoner blir utforskade i så gott som varje avsnitt, framförallt för att Mal åtar sig tvivelaktiga jobb som testar besättningens lojalitet. 

Om jag ska jämföra serien med någon annan så kommer jag närmast att tänka på en annan av mina favoritserier: Vänner. Som jag ser det är seriens största styrka kamaraderiet i Mals besättning. Likt karaktärerna i Vänner blir jag sakta kär i var och en av dem. De hånar och driver med varandra och de konflikter som uppstår dem emellan gör ont i hela mig. Karaktärerna utvecklas genom hela säsongen och dynamiken dem emellan förändras med det. Även om serien är fylld av humor och värme finns det ständigt en mörk underton som håller tittaren alert och undrande över vad som ska hända härnäst.

Tyvärr ställdes serien in efter endast en säsong. Filmbolaget Fox misshandlade serien när den släpptes genom att flytta om avsnittens sändningsordning och genom att ändra sändningstiderna. Firefly fick därför aldrig det momentum den behövde för att kunna överleva på tv. När dvd-formatet senare kom var alla avsnitten i rätt ordning och ingenting hade klippts bort. Försäljningen sköt i höjden och efter påtryck från fansen beslöt Fox att ge Joss Whedon en chans att knyta ihop seriens ouppklarade trådar med en långfilm, Serenity som släpptes 2005.

Betyg 5 av 5