JL Fantasy

Recension - Skymningseld0

24 maj 2017

När Tom Landers liv är som mörkast dyker den hemlighetsfulla Emely upp. Hon säger att han sovit sedan dagen han föddes men att det nu är dags att vakna. När hon berättar att de träffades första gången i den galliska byn Manola, när Tom marscherade in med de romerska legionerna, vill han tro henne – men tanken att det skulle finnas människor där ute med märkliga förmågor som redan levt många liv är bara för svår att acceptera. Emely är dock inte den enda reinkarnatör som upptäckt Tom. En mäktig fiende från det förgångna har vaknat och närmar sig nu för att avsluta den strid som påbörjades redan för 2 000 år sedan.

Skymningseld är en urban fantasy skriven av journalisten Henrik Widell och är nyligen utgiven av förlaget Undrentide. Jag upplevde boken som en intressant korsning av Twillight, Sagan om det magiska landet Deverry och Highlander-filmerna

Det märks redan i bokens inledning att författaren är en van skribent. När han skildrar huvudkaraktären Tom Leanders händelsefattiga liv i Kronoparken i Karlstad är boken väldigt levande. Jag känner mig i trygga händer då miljöbeskrivningarna och dialogerna flyter fram på ett sätt som jag ännu inte läst hos någon annan svensk fantasyförfattare.

I en intervju med Värmlands Folkblad säger Widell att han vill skriva om den vanliga världen fast med inslag av det fantastiska. I bokens mellersta del upplever jag att författaren drar sig för att gå för djupt in i det fantastiska. Bokens mjuka magisystem, som till en början verkar intressant, levererar inte i den utsträckning jag önskat. Handlingen kretsar kring Reinkarnatörer – en grupp människor vars själar återvänder till en ny kropp efter döden. Utöver sina reinkarnationsförmågor har de också en rad andra krafter som kan liknas med vampyrernas krafter i Twillight-böckerna. Det ges en del metafysiska förklaringar och gissningar till hur reinkarnatörerna kan ha uppstått, men dessa ger mig dessvärre inte svar på de frågor som magisystemet väcker. 

Widell hade också gärna kunnat få gå djupare in på vad det innebär att vara en Reinkarnatör, hur det påverkar deras syn på livet och på sig själva. Religionsläraren i mig såg fram emot diskussioner om vad som utgör en identitet. Är det uppväxten, biologin eller själen som formar och avgör vem man är som människa? I inledningen längtade jag efter att få läsa om hur Toms personlighet skulle förändras när alla hans minnen återkom. Men det sker ingen större förändring, vilket kändes som en försummad möjlighet till en intressant karaktärsutveckling.

Överlag finner jag inte huvudkaraktären särskilt intressant. Detta är ett vanligt problem inom fantasygenren – författare tycks tvinga sig själva att skriva alldagliga huvudkaraktärer för att balansera de övernaturliga fantasyinslagen. För att ge läsarna en anledning att gilla huvudkaraktären ges han istället en extra tragisk uppväxt. Vad sägs om döda föräldrar, ett stammande som gör att han knappt får ur sig en mening och en mobbare på skolan som får Draco Malfoy att framstå som en hjälte? Det är i stället sidokaraktärerna som fångar min uppmärksamhet. Särskilt Simon, den humoristiska vännen till huvudkaraktären, som med sin kaxiga och udda humor får en unik röst som sticker ut från resten av karaktärerna.

Sammantaget

Skymningseld är en klassisk urban fantasy-berättelse där den unga underdogen lär sig magiska förmågor och ställs mot en ännu mäktigare fiende. Boken är ett ambitiöst projekt med flera perspektivkaraktärer och en bakgrundshistoria som sträcker sig över tusentals år. Den har ett bra språk och lägger upp flera intressanta handlingstrådar i bokens välskrivna inledning. Även om jag tappade intresset mot slutet, mycket på grund av att de fantastiska inslagen inte förklaras eller utforskas i den utsträckning som jag velat, tror jag att läsare i alla åldrar kommer att gilla Skymningseld och Widells Reinkarnatörer.

Betyg: 3/5


Recension - De Rotlösa0

13 maj 2017

Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven blir hans läromästare överfallen och dödad. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen. Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.

De Rotlösa från 2014 är Marcus Olaussons debutroman, den första av sex böcker i high fantasy-serien Serahema Saporium. Enligt honom ska det bli en långtgående serie där de första sex böckerna ska utspela sig i en medeltida handling. Men serien slutar inte där. Serahema Saporium 2 kommer att utspela sig i framtiden i en miljö inspirerad av amerikanskt 30- och 40-tal, lo-fi Star Wars och Romarriket. Marcus har med andra ord storslagna planer för sin serie, något som jag uppskattar i en tid när många författare undviker allt för tidskrävande skrivprojekt. Men detta episka världsbygge är inte den enda anledningen till att Marcus Olausson är extra intressant att hålla ögonen på. Hans sidoprojekt fantastikhjälpen tror jag kan bli något som drar till sig mycket publicitet, samtidigt som det står för en god sak.

Världen

Världen är bokens starkaste sida. Den känns genomtänkt och verkar rymma många hemligheter. Allra mest gillade jag magisystemen. Världen Serahema har fyra separata magisystem, beroende på om man räknar demonritualen, som var min favoritscen, i bokens inledning som en del av ett eget magisystem. De andra magisystemen är klassisk elementär- och blodsmagi, men här finns också Saven: ett originellt och intressant magisystem där rå magi flyter runt i ett slags blodomlopp runt hela världen. På särskilda platser där flera savtrådar möts kan en Savmästare släppa lös otroliga krafter över världen. Vi får ta del av en hel del träning och mindre skärmlystringar men de stora episka striderna kvarstår till kommande böcker, något jag ser fram emot.

Världen består så vitt jag har förstått av flera olika raser men i denna inledande bok kretsar handlingen framför allt kring gudar och människor. Ett problem som jag brukar ha med berättelser där gudar vandrar på jorden tillsammans med människor är att de inte känns som riktiga karaktärer, utan snarare blir verktyg för att föra handlingen framåt. De Rotlösa faller i samma fälla – förutom den övergripande berättelsen om hur världen kom till och gudarnas roll i kosmos känns gudarna ganska historie- och identitetslösa.

Handling

De Rotlösa börjar med att staden Landanor attackeras av Fhularis – stora bepansrade odjur, och Dasheptis – mörka vampyraktiga magiker som använder blodsmagi. Pojken Elderim räddas dock av varg- och eldguden Elaris. Elderim förs till en grotta där han tillbringar sin ungdom tillsammans med Elaris, som blir en slags fadersfigur och läromästare.

Elderims tid i grottan är den svagaste delen av boken. Det sker inte särskilt mycket framåtrörelse utan främst infodumpar i dialogform om gudar, profetior och magisystem. Även om det finns flera intressanta aspekter med magisystemen försvinner mycket av mystiken när allt presenteras så svart på vitt i bokens inledning. Jag hade önskat att man som läsare fått gissa och fundera hur magin fungerar innan allting avslöjas. 

När Dasheptis till slut hittar deras gömställe flyr Elderim. Han tvingas då ut i världen och ramlar snart över två krigare, Rendon och Cal, som blir hans kompanjoner. Tillsammans försöker de uppfylla en av profetiorna som verkar vara kopplad till Elderim: att finna det legendariska elementarsvärdet Åskvigg samtidigt som Elderim också måste lära sig att bruka magierna för att kunna döda den onda guden Naemin.

Överlag känns handlingen mer som en introduktion för kommande böcker, snarare än en bok som ska bära sig själv. Detta gör att jag som läsare blir aningens besviken när ingen av de större frågorna kring profetiorna ens delvis har besvarats när jag läst färdigt. Marcus säger själv i en intervju av Markus Sköld att han ursprungligen planerat att skriva tre böcker, men att förlaget tyckte att böckerna blev för tjocka och att han därför fick dela upp dem och skriva om handlingen något. 

Karaktärer

Jag hade svårt att knyta an till huvudkaraktären Elderim, mest på grund av att han bott i skogen med en talande varg i större delen av sitt liv. Han upplevs ganska platt på grund av sin enkelspåriga uppväxt. Även Rendon och Cal beskrivs båda som rätt stereotypa "fighters" och även om man får viss information om deras bakgrund saknar de en tydlig röst. Detta gör att dialogen mellan karaktärerna ofta blir stel och ganska repetativ när Rendon och Cal i vart och varannat kapitel skrattar åt Elderims okunskap om världen. De karaktärer som är mest intressanta är istället bikaraktärerna: tjuven Belmonne och Odanha, Skapelsens dotter. De har egna agendor, något annorlunda personligheter och blir därför friska fläktar till handlingen. Men dessa utgör tyvärr endast en bråkdel av handlingen.

Sammantaget

Jag är nyfiken på Marcus Olaussons författarskap på grund av hans spännande projekt Fantastikhjälpen och för att han är en av få svenska författare som skriver långa high fantasy-serier. Hade jag inte varit det hade jag troligtvis inte valt att läsa boken. Jag gillar klassiska fantasyberättelser, men av baksidetexten att döma kändes De Rotlösa för genretypisk. Detta verkar dock vara ett medvetet val av författaren. Marcus säger själv i en intervju av Ylva Lee Lindell "Till det yttre kan Serahema Saporium synas som en standardberättelse med en föräldralös pojke som ska besegra den onde guden med ett magiskt svärd. Inte så spännande kanske. Vi har hört det förut. Det jag vill göra är att ta den klyschan, vrida den några varv och se vad som kommer ut i slutändan."

Jag ser dock två problem med denna metod. För det första finns det en risk att läsarna blir avskräckta innan handlingen hunnit ta sig fram till twisterna, ungefär så som jag upplevde boken. För det andra finns det en risk att de läsare som vill ha en traditionell fantasyberättelse blir besvikna när twisten dyker upp och förändrar handlingen till något de inte vill läsa. Jag delar därför författarens oro om att många läsare kommer att döma ut Serahema Saphorium på förhand. Utifrån vad jag läst i recensioner och intervjuer blir dock serien bättre och mer originell i de efterföljande böckerna. Jag kommer därför att ge serien en chans och jag hoppas att du gör det med.

Betyg: 2/5


Recension - Guardians of The Galaxy 20

29 april 2017

The Guardians of the Galaxy har blivit anställda av den gyllene prästinnan för den genetiskt överlägsna rasen Sovereign. Efter att ha fullbordat uppdraget bestämmer sig Rocket för att sno några värdefulla batterier från den högfärdiga prästinnan. The Guardians får därför en hel ras av genetiskt fulländade soldater efter sig.

Den första Guardians of the Galaxy-filmen slog många med häpnad då den lyckades kombinera bland annat ett talande träd och en talande tvättbjörn med 70-tals musik och världsförstörande superskurkar. 

I uppföljaren får vi ännu mer av samma koncept. Mer skämt, fler intressanta karaktärer och massor av vackra effekter. Regissören James Gunn har på många sätt lyckas ännu bättre med konceptet i den andra filmen än vad han gjorde i den första. Redan i förtexterna sitter halva biosalongen och vrider på sig av skratt, detta samtidigt som ett tentakelmonster med stora ständer besegras. Det känns som att Gunn vågat slappna av mer och verkligen låta Guardians of the Galaxy få vara sin egen typ av film i Marveluniversumet.

Men filmens styrka är samtidigt också dess svaghet. Visst är skämten oftast väldigt roliga, effekterna är väldigt snygga och de nya karaktärerna Mantis, Ego och Ayesha har alla sin egen charm. Men för mycket fokus läggs på detta, istället för på den övergripande handlingen, vilket gör att det blir tröttsamt i längden.

Handlingen kretsar kring familjeband. Gamora fortsätter hennes dunster med sin syster Nebula. Drax saknar fortfarande sin familj och kan dela detta med Manis på grund av hennes empatiska förmågor. Rocket plågas av att han är ett experiment och hittar en koppling till Yondu som visar sig haft ett liknande förflutet. Peter brottas med sina pappaproblem och sin obesvarade kärlek till Gamora. 

Parallellt med alla dessa inre konflikter räddas The Guardians av Peters mystiska pappa Ego och de måste komma underfund med varför Ego valt att dyka upp just vid detta tillfälle. Detta är bokstavligen hela huvudhandlingen. De sista 45 minuterna är en enda lång, skämtfylld, strid mot filmens "mystiska" superskurk.

Sammantaget

Vill du ha mer av den första Guardians of the Galaxy-filmen kommer du att älska denna uppföljare. Vill du att filmen på något sätt ska utveckla och tillföra något nytt behöver du anstränga dig för att hitta det.

Betyg 2 av 5


Recension - Words of Radiance0

22 april 2017

Kaladin överlevde sin tid som bryggbärare i Sadeas arme. Nu har han blivit livvakt åt Dalinar och hans klantiga konung till bror. Han måste försvara dem från deras fiender, från dem själva och från den ostoppbara lönnmördaren i vitt. Detta samtidigt som han också slåss mot sina inre demoner och försöker lära sig att bemästra sina nya magiska krafter. Samtidigt har Shallan och Jasnah klivit ombord ett skepp som ska föra dem till The Shattered Plains. De bär båda en stor börda och hemlighet - de måste på något sätt stoppa återkomsten av de legendariska Voidbringers och den världsförstörande kataklysmen som kommer att följa med dem.

Brandon Sanderson släppte sin första bok i Stormligt Archive serien, The Way of Kings, år 2010. Fyra år senare kom uppföljaren Words of Radiance som är den längsta fantasybok jag någonsin läst. Med sina 1089 sidor, över 400 000 ord, är den utan tvekan en av de mest episka fantasyböcker som någonsin skrivits.

Det är häpnadsväckande att se hur snabbt Sandersons namn spridits över världen, men med tanke på hur snabbt han skriver är det kanske inte så konstigt. År 2005 debuterade han med Elantris och har sedan dess släppt ytterligare 18 romaner och ett dussintal noveller. Jag läste i en intervju med Sanderson att hans förlag länge var skeptisk till att publicera hans Stormligt Archive böcker. Vilket inte är svårt att förstå med tanke på att Words of Radiance endast kostar 289 kronor att köpa. Även om boken är lite dyrare än många andra böcker får du definitivt valuta för dina pengar. Utöver sina 1089 sidor innehåller boken också massor av bilder, kartor och detaljer som troligtvis kostar en hel del att lägga till i boken. 

I The Way of Kings presenterades vi för världen Roshar och bitvis tyckte jag att det var för mycket att ta in på en gång. Dussintals olika perspektivkaraktärer från olika nationer och raser. Ingen del av världsbyggandet ignorerades - med flera magisystem, religioner, kulturer, samhällssystem, fauna och annat är planeten Roshar troligtvis det mest omfattande världsbyggandet som någon fantasyförfattare vågat sig på.

Words of Radiance landar mer i karaktärerna i bok två och är ett mästerverk på många sätt men jag hade svårare att motivera mig själv att läsa vidare, vilket gjorde att det tog nästan två år innan jag läst färdigt den. Anledningen till detta är att jag tycker att boken har flera obetydliga handlingstrådar som kändes som att de var där för att göra boken lång, inte för att handlingen krävde att de skulle vara där.

  1. Det tar Shallan nästan halva boken att ens nå till The Shattered Plains och även om delar av hennes resa är intressant ville jag hela tiden att hon bara skulle komma fram och börja nysta i hemligheten med The Voidbringers.
  2. I den förra boken fick vi, via en rad tillbakablickar, en djupdykning in i Kaladins förflutna. Bok två fortsätter på samma sätt men har nu Shallans bråkiga familjebakgrund som huvudfokus. Denna bihandling tyckte jag inte var lika intressant som den om Kaladin. Mycket av det som tas upp har vi redan hintats om i bok ett vilket gjorde att det var för lätt att förutspå vad som skulle hända längre fram i hennes bakgrund. Tillbakablickarna blev därför något som jag alltid skummade igenom för att komma tillbaka till den "riktiga" handlingen.
  3. Dalinar, min personliga favorit karaktär, kliver tillbaka för att ge utrymme till hans son Adolin som inte är lika intressant. 
  4. Flera av karaktärerna blev allt för lika varandra. Både Shallan, Kaladin, Adolin och Wit har alla samma typ av sarkastiska och dystra humor genom hela boken och efter ett tag blir det ganska tröttsamt.
  5. Men det största problemet som jag hade var Kaladin. I bok ett var han en plågad själ som trots sitt besvärliga förflutna gjorde det som krävdes för att han skulle nå sina mål. I den här boken består hans kapitel mest av en kavalkad av klagomål, paranoida tankar och en rädsla mot alla i sin omgivning. Även här började jag tillslut skumma igenom långa delar av hans repetitiva inre monolog. 
Sammantaget 
Boken fortsätter där Way of Kings slutade och är inledningsvis väldigt spännande men sedan fylls handlingen ut med allt får många ointressanta handlingstrådar som gör att ungefär 600 sidor av boken känns som en transportsträcka för att nå fram till det episka slutet som allt bygger emot. Boken är också så välplanerad, enligt det klassiska treaktsformatet, att det stundtals känns som att den saknar spontanitet och överraskning. Trots detta är jag nu väldigt fast i världen och karaktärerna - jag hoppas bara att mer ska hända i bok tre än vad som har hänt i bok ett och två. 
Betyg: 3/5

Recension - Ghost in The Shell (2017)0

09 april 2017

I en nära framtid, där människor betalar dyra pengar för att uppgradera sina kroppar med mekaniska ersättningar, arbetar Major för den hemliga organisationen Section 9. En antiterroristorganisation som stoppar världens farligaste brottslingar. Major är världens första helt mekaniska människa. Hennes hjärna räddades i en allvarlig olycka och sattes i en mekanisk kropp. Men hur mänsklig är du egentligen om du har en helt mekanisk kropp?

Den nya Ghost in the Shell adaptionen försöker inte vara en kopia utav Mamoru Oshii's prisbelönta animefilm från 1995. Flera scener är desamma som orginalfilmen, men handlingen är överlag mer actionorienterad och tar inspiration från flera av de olika filmerna och animeserierna som gjort i Ghost in the Shell franchiset. Även om den nya filmen försöker lyckas den inte fånga det stämningsfyllda allvaret i världen och i de olika karaktärerna. Istället lägger den mer vikt på att ge tittarna en explosionsartad bioupplevelse. Både i scenografi, med dess svepande panoramabilder av den Japanska superstaden New Port City men också genom dess Matrixliknande actionscener. Detta gör dock filmen väldigt väl. Särskilt en scen, taget från animefilmen, gav mig rysningar. I den slåss Major ovanpå ett vattentäckt hustak mot en terrorist. Twisten är att hon har aktiverat sin heltäckande camoflage vilket gör att det enda man ser är hennes fotsteg och när vattnet stänker mot henne. 

Filmen får tyvärr inte tillräckligt med tid för att bygga upp de intressanta karaktärerna som utgör Section 9. Istället fokuserar den helt på Scarlett Johanssons karaktär Major. Den tar upp frågor som, är hon fortfarande människa och vem var hon innan olyckan? Scarlett Johansson är en av mina favoritskådespelare men detta är inte en av hennes bästa roller. Hon har ett ständigt plågat och sammanbitet uttryck vilket gör att hon ständigt tycks vara i konflikt med sig själv och vem hon är. Detta skiljer sig stort från animefilmen och serien där Major visserligen har filosofiska funderingar om livet men i stort är rätt nöjd med sin tillvaro och roll i Section 9. De andra karaktärerna har alla intressanta förflutna men detta berör inte den nya filmen alls. Inte ens Batou, som får näst mest screen time efter Scarlett Johansson, får någon som helst bakgrund utan blir mest en tuffing med attityd. Vilket är synd då mycket av charmen från den gamla filmen och från animeserien, Ghost in the Shell Stand Alone Complex,  är just relationen mellan karaktärerna.

Animefilmen och animeserien har kritiserats för att ha en allt för komplex handling men av detta ser vi ingenting i den nya filmen. Handlingen känns tyvärr som ett väldigt tydligt Hollywood scipt och blir därmed väldigt förutsägbar. Redan i de allra första scenerna kan man ana vem huvudskurken är vilket gör att filmens avslutning blir den svagaste delen. Det känns som att regissören Rupert Sanders inte har tilltro till att publiken ska förstå vad som händer och tonar därför ner på filmens filosofiska sida för att göra den lättare att ta till sig.

Sammantaget

Ghost in the Shell är en bra adaption överlag men animen har mycket mer att erbjuda. Filmer håller ihop men vågar inte nå upp till dess fulla potential. Istället får tittarna nöja sig en actionfilm med en hel del vackra scener. Viktigt att påpeka är dock att filmen är en av de bästa Hollywoodadaptionerna av en anime hitintills och jag tror att vi kommer att få se många fler adaptioner i framtiden. Jag ser särskilt fram emot Netflix tolkning av Death Note (en av mina personliga favoriter) som kommer i Augusti.

Betyg: 3 av 5