JL Fantasy

Apriltankar - Uppoffringar och redigering0

22 april 2018

Den här gången tänker jag högt om hur redigering tar fram mina svagheter och hur jag valde att göra när jag blev erbjuden att bli rektor.

Jag är nu lite drygt en månad in i redigeringsarbetet och jag märker redan att det ställer en hel del andra krav än vad arbetet med det första utkastet gjorde. I arbetet med utkastet var målet rätt tydligt. Jag skulle skriva de kapitel och scener som jag under planeringsarbetet hade listat upp. När samtliga scener var färdiga var utkastet klart. Klart och tydligt. Visst tog det tid men överlag kände jag hela tiden att jag hade ett tydligt mål som drev mig framåt. Med redigeringsarbetet upplever jag att processen inte är lika simpel. Texten ska slipas på tills den är bra, men vad är egentligen bra? Och vad ska man göra när man aldrig tidigare har skrivit en text som är "bra"?  

Jag kände att jag vågade lita till min magkänsla när det kom till berättelsens struktur. Den övergripande dramaturgin, karaktärsutveckling, miljöskapande och scenval tänkte jag att jag att jag har byggt upp en god känsla för genom att läsa hundratals fantasyböcker i samma genre. Självklart kan den magkänslan visa sig vara felaktig, berättelsen kanske är helt ointressant, men jag känner mig trots det trygg i den. Men när det kommer till textproduktion blir jag mer osäker. Att jag skrivit en fantasybok tidigare, att jag delvis arbetar med textproduktion, att jag läst dussintals böcker om skrivande och att jag lyssnat på alla podcaster jag hittat om skrivande känns inte tillräckligt. Jag antar att jag måste ha tillit till processen som jag planerat upp för redigeringen. Jag har målat upp en två år lång redigeringsprocess med tre omgångar av testläsare, fem redigeringsrundor och jag har gjort en budget för lektörer, redaktör och korrekturläsare. Jag vet inte vad jag kan göra mer för att säkerställa att redigeringsprocessen ska bli så bra den kan bli. Jag vet att jag har mycket kvar att lära mig och att man kanske aldrig någonsin blir trygg i att det man skriver blir "bra".

  

I höstas meddelade vår rektor att hon var gravid och tänkt vara föräldraledig i nio månader. Om inte vår huvudman valde att ta in en rektor utifrån behövde någon ur personalen kliva fram och ta rollen som rektor tills hon var tillbaka. I och med att jag vid det tillfället var skolans enda förstelärare och satt med i ledningsgruppen förstod jag att de eventuellt skulle fråga mig. 

Det vore självklart smickrande, troligtvis innebära en löneökning, vara bra att ha med på sitt CV om man någon dag skulle vilja byta jobb, men kanske framförallt skulle det vara en stor möjlighet att lära sig nya saker och utvecklas som människa. Å andra sidan hade jag tänkt vara pappaledig med Elis till hösten vilket jag skulle missa om jag tog rollen, jag hade ingen önskan att bli rektor då jag vet hur slitsamt jobb det är och jag skulle inte ha tiden att redigera min bok. 

Efter tre månader av funderande fram och tillbaka kring vad jag skulle göra fick jag till slut erbjudandet och vid det laget hade jag bestämt mig. Trots att mer eller mindre alla omkring mig som jag frågat tyckte att jag skulle ta det så valde jag ändå att säga nej. Ett rektorskap, även om det hade haft flera fördelar, skulle inte ta mig närmare de mål som jag bestämt mig för.


Marstankar – Sagan om första utkastet0

30 mars 2018

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg om författardagen. Den dag då jag firade att jag blivit färdig med första utkastet av min andra roman, Devans Dans. Nu tänkte jag berätta lite om processen bakom utkastet och om en del saker jag lärt mig.

Devans Dans

Min grundläggande tanke var att jag ville skriva en trilogi om flera nationer med säregna kulturer som kolliderade med varandra på flera olika politiska och ekonimiska nivåer, en slags analogi till vår värld i vissa aspekter. Tidigt i processen kom jag på iden om andar som grunden för mitt magisystem och ungefär i samma veva blev jag inspirerad av första världskriget då jag lyssnade på Dan Carlins Hardcore History podcast om tidseran. Dessa tre pusselbitar utgjorde grunden för resten av världsbygget som färdigställdes mellan 2014 och 2016. Planen var att boken skulle bli cirka 90 000 ord lång – i mina ögon en lagom längd för en inledande ungdoms/vuxenbok i en episk fantasytrilogi.

Det här är de viktigaste lärdomarna jag har dragit under tiden jag skrivit första utkastet till Devans Dans

  • Jag vågar göra svåra val. Efter ungefär ett halvår in i skrivprocessen insåg jag att två av mina fyra huvudkaraktärer inte hade tillräckligt tydliga ark i den första boken. Kapitlen jag hade skrivit kändes som sidospår då jag inte lyckades väva ihop dem med mina andra två karaktärers handling på ett övertygande sätt. Jag ville att den första boken skulle kännas som en egen saga och inte bara som del ett i en trilogi. Därför valde jag efter mycket om och men att ta bort deras perspektiv helt och hållet. Jag tog bort de fyra kapitel jag hunnit skriva utifrån deras perspektiv och jag tog bort planeringen för ungefär 15 kapitel till. Detta gjorde manuset avsevärt mycket kortare än vad jag först planerat, ca 60 000 ord istället för 90 000, men det blev också mycket lättare och mer följsamt att läsa.
  • Jag kan hålla ett schema.  Det tog längre tid att skriva boken än vad jag hade hoppats att det skulle ta. Jag hade naivt trott att vara föräldraledig skulle frigöra tid för mitt skrivande – i verkligheten blev det tvärtom. Jag hade läst berättelser om hur J. K. Rowling och andra författare skrivit sina böcker medan de var hemma med sina nyfödda barn. Barnet låg där i sitt babynest samtidigt som den flitiga författaren fridfullt kunde smattra på skrivbordet medan barnets joller fungerade som en motiverande faktor. J. K. Rowling kan slänga sig i väggen. Att vara föräldraledig är ingen walk in the park och det ger en inte direkt mer energi till skrivande. Jag insåg att föräldraledigheten skulle ge mig mindre tid att skriva än om jag hade gått till jobbet. Då kunde jag i alla fall skriva när jag pendlade och på luncher och på lugna eftermiddagar. Till slut tvingades jag inse att jag behövde lägga om min plan för hur lång tid det skulle ta att skriva färdigt boken. Den nya planen som jag lade upp lyckades jag följa minutiöst. Jag blev färdigt exakt den vecka som jag trodde att jag skulle bli trots att arbetet sträckte sig över ett och ett halvt år.
  • Författandet är målet, inte den här boken. I början kände jag mig stressad över att det skulle ta för lång tid att bli färdig med boken. Vill man bli en heltidsförfattare måste man lära sig att producera en viss mängd ord varje vecka. Nya böcker måste skrivas hela tiden om man ska kunna leva på skrivandet. Man kan inte snöa sig fast på att just den här första boken måste lyckas. Därför är det bara att fortsätta producera oavsett som gäller. Detta tärde på mig tills jag insåg att jag inte behövde se just Devans Dans som målet, utan att snarare se mitt författarskap som målet. Genom att skifta perspektiv och se författarskapet som målet är det lättare att höja blicken istället för att stirra sig blind på att det går långsamt just nu. Förutom några mindre bakslag har jag hållit mig förvånansvärt lugn igenom hela den här skrivprocessen.
  • Med lite research kan man komma väldigt långt. Jag tror att jag har mycket gratis genom min utbildning som SO-lärare. Jag känner att jag har en relativt god grund att stå på nu när jag skapar ett medeltida samhälle, ekonomi, religion, m.m. Det kändes inte som att jag behövde göra särskilt mycket research på något av de större områdena. I stället har jag mest gjort research kring detaljer i vissa scener. Till exempel så spenderade jag en förmiddag med att försöka ta reda på hur vete luktar, en kväll tog jag reda på hur man tillverkar ett armborst och jag har sett säkert hundra olika youtubevideos om modern dans.

Författardagen0

18 mars 2018

I torsdags blev jag färdig med första utkastet av Devans Dans. 26 månader har det tagit mig. Betydligt längre än vad jag först tänkt, men då har jag även passat på att bli pappa två gånger om, gifta mig, köpa ett hus och börjat jobba heltid igen också. Det är fortfarande en lång väg kvar till utgivning men oavsett hur det går är jag stolt över vad jag har åstadkommit under dessa två år.

Josef Lindell

Min fru har tidigare sagt till mig att jag är dålig på att fira mina framgångar. Det brukar oftast bli en middag ute eller en flaska bubbel, vilket är trevligt men kanske inte något som motsvarar tiden och arbetet jag har lagt ner. Därför tänkte jag till den här gången och tog firandet på allvar. Sagt och gjort – jag tog ledigt från jobbet och låtsades vara heltidsförfattare för en dag. Redan innan jag skrev färdigt mitt första manus 2015 lekte jag med tanken om hur en dag som författare skulle kunna se ut. Det var därför extra roligt att få leva ut den drömmen, om än bara på låtsas.

Jag klev upp klockan sex, duschade, mediterade och genomförde dagens första skrivpass. Därefter åt jag frukost i lugn och ro och läste nyheterna innan jag skrev i ytterligare en timme. Bara en sån sak, att få skriva två timmar innan klockan slagit nio: ren lycka.

Sedan åkte jag ner på stan för att se en paneldebatt på Littfest: Jules Verne – Sci-fi eller klassiker? En panel med bibliotekarien Tommy Bildström och förbundsordföranden för Sverok, Anna Erlandsson. Det var en intressant debatt där flera olika perspektiv om hur biblioteken förhåller sig till litteratur som hamnar mellan genrer och intressekategorier. 

Efter att ha lyssnat på debatten passade jag på att presentera mig själv för Bildström, som jag pratat lite med över nätet tidigare men aldrig träffat. Vi tog en lunch och pratade om bland annat Umeås kulturliv, svensk fantastik och hans och mina alster. Efter lunchen klämde jag in ytterligare två skrivpass, en massage och lite shopping innan jag åkte hem från stan. 

Under kvällen blev det ett sista skrivpass, två timmars provrättning, två avsnitt Jessica Jones och ett glas rom. Totalt sett en väldigt bra dag! 

Trodde aldrig jag skulle säga detta, men nu är jag faktiskt peppad på att äntligen få börja redigera mitt manus. 


Februaritankar0

11 februari 2018

Jag tycker att det är viktigt att stanna upp och reflektera över vad som händer i ens liv då och då. Ta ett steg tillbaka och försöka se på sig själv utifrån. Ser mitt liv fortfarande likadant ut nu som det gjorde för två år sedan? Vill jag att det ska se ut så? Vad kan jag göra för att få mitt liv att förändras till det jag vill att det ska vara? Jag är övertygad (kanske naivt så) om att vi kan få allt vi vill, bara vi gör allt vi kan för att få det. Och även om man inte når hela vägen fram till slutmålet kanske man når en bit. Kanske finner man också nya mål på vägen.

De senaste två åren känns det som att jag tagit kontroll över mig själv och mitt liv på ett sätt som jag inte varit i närheten av tidigare. Jag har fattat några svåra beslut och jag är övertygad om att vart och ett av de besluten var det rätta. Men hur "vet" man att det var rätt? Jag tänker att man kan veta det genom att analysera ens mående under en längre tid. Mår jag bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan? 

Jag var på en ledarskapsutbildning i Stockholm tidigare i veckan. När vi skulle göra en självskattningsövning tyckte de andra deltagarna att jag var alldeles för hård mot mig själv. Jag försökte förklara för dem att jag gillar att vara självkritisk. En vanlig fördom som folk har mot självkritiska människor är att de aldrig är nöjda och att de tappar en del av glädjen i livet genom att fokusera för mycket på negativa saker. Ser jag tillbaka på mitt liv så stämmer det nog överlag rätt bra på mig, men idag är jag nöjd med vad som händer i mitt liv. Jag tänkte på det där efter utbildningen och landade i att det är okej att vara självkritisk – så länge man gör något åt saken. Om man bara kritiserar sig själv utan att göra något för att utvecklas är det en negativ egenskap. Men om man tar vara på det man finner och jobbar på att rätta till det är självkritiken en positiv egenskap. 

Det känns som att saker fortsätter att röra sig åt rätt håll, både privat och skriv- och arbetsmässigt. Bara de sista tre veckorna har flera intressanta möjligheter uppstått. En del som jag själv drivit fram, andra som landat i mitt knä tack vare det jobb jag lagt ner sedan jag började skriva. Jag kommer att återkomma till dessa i framtida inlägg.

Allra mest spännande just nu är att jag nästan är färdig med första utkastet till Devans dans. Det har tagit betydligt längre tid än jag tänkte att det skulle göra, men kvaliteten såhär tidigt i processen är mycket högre än vad jag förväntade mig. För tillfället skriver jag på det allra sista action- och magispäckade kapitlet. Håller jag den här takten kommer det första utkastet bli klart om två-tre veckor. 


The realists of a larger reality0

24 januari 2018

En av fantasyvärldens allra mest lysande individer har lämnat oss. Ursula Le Guin var före sin tid, tänjde gränser och försvarade all fantastik både från inre och yttre fiender.

I rejoice in accepting this award for, and sharing it with, all the writers who were excluded from litteratur for so long. My fellow authors of fantasy and science fiction. Writers of the imagination, who for the last 50 years have watched all the beautiful awards go to the so called realists. I think hard times are coming when we will be wanting the voices of writers who can se alternatives to how we live now, and can see through our fear stricken society and its obsessive technologies, to other ways of being. And even imagine some real grounds for hope. We will need writers who can remember freedom. Poets and visionaries, the realists of a larger reality. Right now, I think we need writers who can know the difference between the production of a market commodity and practice of an art.” - Ursula Le Guin

  

Ursula K. Le Guin accepts the National Book Foundation's Medal for Distinguished Contribution to American Letters at the 65th National Book Awards on November 19, 2014.