JL Fantasy

Recension - Spiderman: Homecoming0

08 juli 2017

Några månader efter händelserna i Captain America: Civil War försöker Peter Parker balansera sitt tonnårsliv med sitt alternativa liv som superhjälten Spider Man. Beväpnad med sin nya teknologiska dräkt, som han fått av Tony Stark, räddar han katter ur träd, stoppar cykeltjuvar och hjälper gamla gummor över gator i väntan på att Tony ska be om hans hjälp igen. Sedan dyker The Vulture upp.

Peter Parker måste balansera sitt liv som duktig elev, duktig brorson och duktig superhjälte. Detta har varit det grundläggande problemet i de flesta tolkningar av karaktären. De två tidigare filmversionerna av Spiderman har inte funnit en bra balans mellan dessa tre sidor av Parkers liv. I dem har Parkers vanliga liv satts åt sidan för en mer storslagen actionfylld bioupplevelse fylld av långa scener där Spiderman svingar sig omkring mellan New Yorks skyskrapor och ännu längre stridsscener där han duckar och undviker attacker i evigheter. I mina spidermanälskande ögon har detta alltid gjort karaktären mindre intressant än vad han är i tidningarna. Spiderman har med sin akrobatik och sitt spider-sense några av de coolaste fighterna jag kan minnas av någon superhjälte, men dessa är inte det som gör karaktären älskvärd. Det är känslan av igenkännelse i hans vardagliga liv som gör att man bryr sig om hur det ska gå för honom i de coola striderna. I och med att filmerna fokuserar mer på ögongodis och mindre på att bygga upp karaktärens personlighet tappar man det som gör att Spiderman sticker ut från mängden av alla andra superhjältar. Detta, tillsammans med att Tobey Maguires och Andrew Garfields tolkningar av karaktären helt saknar den humor som definierar honom, har gjort att jag aldrig varit nöjd med de tidigare tolkningarna. 

Spiderman: Homecoming faller inte i samma fälla. Tom Holland är perfekt i den något yngre tolkningen av Parker. Hans ungdomliga överflöd av energi, brist av tålamod, fumliga humor och hans goda uppförande mot alla i sin omgivning är precis så som karaktären är i tidningarna. Tom Holland säljer karaktären i varenda scen, även i de då han ställs mot oscarsvinnande skådespelare som Robert Downey Jr. och Michael Keaton, vilket är imponerande från en 21 årig skådespelare som de flesta aldrig tidigare hört talas om.

Jag kan dock förstå att en del biobesökare kanske kommer att vara besviken på de mer avskalade och nedkortade actionscenerna som, även om de inte är dåliga, inte sticker ut från mängden och lämnar ett lika minnesvärt avtryck som många andra marvelfilmer gör. I mina ögon är dock Homecoming en bättre film på grund av detta. Parker är i den här tolkningen 15 år gammal och helt ny i sin roll som Spiderman, vilket gör att det känns logiskt att det är fler scener där han kämpar för att inte misslyckas snarare än att briljera mot allt motstånd han möter. Det gör också att jag ser ännu mer fram emot hur spektakulära actionscenerna kommer att vara i nästa Spidermanfilm som kommer ut 2019.

Sammantaget:

Spiderman: Homecoming är i mina ögon den bästa marvelfilmen hittills. De lyckas göra den till det genom att fokusera på karaktären vilket gör filmen rolig, trovärdig och hjärtlig. Men också genom utmärkt skådespeleri av Holland, bikaraktärerna och särskilt av Keaton som The Vulture.

Betyg: 5/5

Recension - Guardians of The Galaxy 20

29 april 2017

The Guardians of the Galaxy har blivit anställda av den gyllene prästinnan för den genetiskt överlägsna rasen Sovereign. Efter att ha fullbordat uppdraget bestämmer sig Rocket för att sno några värdefulla batterier från den högfärdiga prästinnan. The Guardians får därför en hel ras av genetiskt fulländade soldater efter sig.

Den första Guardians of the Galaxy-filmen slog många med häpnad då den lyckades kombinera bland annat ett talande träd och en talande tvättbjörn med 70-tals musik och världsförstörande superskurkar. 

I uppföljaren får vi ännu mer av samma koncept. Mer skämt, fler intressanta karaktärer och massor av vackra effekter. Regissören James Gunn har på många sätt lyckas ännu bättre med konceptet i den andra filmen än vad han gjorde i den första. Redan i förtexterna sitter halva biosalongen och vrider på sig av skratt, detta samtidigt som ett tentakelmonster med stora ständer besegras. Det känns som att Gunn vågat slappna av mer och verkligen låta Guardians of the Galaxy få vara sin egen typ av film i Marveluniversumet.

Men filmens styrka är samtidigt också dess svaghet. Visst är skämten oftast väldigt roliga, effekterna är väldigt snygga och de nya karaktärerna Mantis, Ego och Ayesha har alla sin egen charm. Men för mycket fokus läggs på detta, istället för på den övergripande handlingen, vilket gör att det blir tröttsamt i längden.

Handlingen kretsar kring familjeband. Gamora fortsätter hennes dunster med sin syster Nebula. Drax saknar fortfarande sin familj och kan dela detta med Manis på grund av hennes empatiska förmågor. Rocket plågas av att han är ett experiment och hittar en koppling till Yondu som visar sig haft ett liknande förflutet. Peter brottas med sina pappaproblem och sin obesvarade kärlek till Gamora. 

Parallellt med alla dessa inre konflikter räddas The Guardians av Peters mystiska pappa Ego och de måste komma underfund med varför Ego valt att dyka upp just vid detta tillfälle. Detta är bokstavligen hela huvudhandlingen. De sista 45 minuterna är en enda lång, skämtfylld, strid mot filmens "mystiska" superskurk.

Sammantaget

Vill du ha mer av den första Guardians of the Galaxy-filmen kommer du att älska denna uppföljare. Vill du att filmen på något sätt ska utveckla och tillföra något nytt behöver du anstränga dig för att hitta det.

Betyg 2 av 5


Recension - Logan0

04 mars 2017

En sliten Logan gömmer en gammal Professor X i denna postapokalyptiska X-Men film. Men alla Logans hans försök att hålla sig och professorn gömd går om intet när en liten flicka tvingas in i hans liv.

Du kanske undrar om du ska orka gå på bio igen bara för att se ytterligare en till av Marvels floppande X-Men filmer? Är Logan - The Wolverine verkligen värd att se på bio?

Som med alla filmer beror det på vad du är ute efter. Vill du se Hugh Jackman göra sin bästa tolkning av Wolverine, en film som fokuserar mer på Logans känslor och mindre på att rädda världen då är den här filmen för dig. Men förväntar du dig en episk hjältefilm med koppling till de tidigare filmerna eller till de andra X-men karaktärerna då kan du vänta tills den släpps på DVD. 

Logan är en fristående film och har som sagt inte någon tydlig koppling till nån av de tidigare filmerna, den bygger inte heller upp för någon kommande handling. Den fokuserar mer eller mindre enbart på relationen mellan Logan och den lilla flickan som snubblar in i hans liv. Deras relation är filmens styrka och alla de andra sakerna som jag störde mig på, som jag inte tänker gå in på av spoilerrisk, kändes på något sätt inte särskilt viktiga när relationen mellan dem var så fin. 

Alla skådespelarna gör bra insatser men särskilt Hugh Jackman som den trötta Logan och Patric Stewart som den gamla Charles Xavier. Den är dock viktigt att påpeka att filmen har en 15 års gräns som i mina ögon känns ganska låg med tanke på just hur mycket våld, blod och hjärnsubstans som flödar redan i filmens allra första scener. Men samtidigt är filmen inte heller helt mörk. Den håller en god nivå i dess skämt. Inte de klassiska Marvel-one-linesen utan en mera vuxen humor med vardagliga lustiga situationer, som passade filmen bra. 

Sammantaget. 

Jag velade länge om jag skulle ge filmen en trea eller en fyra i betyg men tyvärr tycker jag att den har för många logiska luckor för att förtjäna ett högre betyg än en trea. Filmen hade också gärna fått ha någon slags koppling till de äldre eller till kommande filmer. Och den saknade även det där lilla extra episka som jag förväntar mig av en bra superhjältefilm. Men trots dessa invändningar var Logan - The Wolverine en bra avslutning på Hugh Jackmans tolkning av Wolverinekaraktären.

Betyg: 3/5

PS: Det som störde mig allra mest var att det inte var någon video efter eftertexterna.


Recension - Doctor Strange0

28 oktober 2016

En framgångsrik neurokirurg startar en resa in i en värld bortom sina vildaste fantasier.

Inför 2016 såg jag fram emot flera Marvelfilmer: Deadpool, Civil War, Apocalypse och slutligen Doctor Strange. Av dessa var Doctor Strange den jag var allra mest kritisk till. Stephen Strange och hans krafter är så speciella att jag inte trodde att Marvel skulle kunna få det att fungera på film. Men jag hade fel. Dr Strange är en av de absolut bästa filmer som Marvel gjort; topp 3 tillsammans med Deadpool och The Winter Soldier. Vad är det som gör filmen så bra?

  1. Specialeffekterna. Marvel har överträffat sig själva i den här aspekten. Vilket är bra för dem med tanke på hur mycket CGI-effekter filmen innehåller. Se den i 3D om du har möjlighet.
  2. Skådespeleriet. Benedict Cumberbatch är perfekt som Dr Stephen Strange. Jag har hört flera säga att detta kan bli första gången en skådespelare får en Oscar för en roll som en superhjälte. Men även bikaraktärerna är trovärdiga, vilket är nödvändigt för att ge filmen den tyngd den behöver bland alla specialeffekter. 
  3. Handlingen. Detta är en presentationsfilm. Hela poängen med filmen är att bygga upp huvudkaraktären Dr Strange och det gör den på ett pålitligt sätt, troget serietidningarna. Om jag skulle jämföra den med någon film ligger nog Batman Begins närmast, men enligt mig är Doctor Strange bättre än den på alla punkter. Den innehåller kanske inte så många twister eller djupa moraliska funderingar som till exempel The Winter Soldier eller The Dark Knight Rises, men det är inte heller vad jag förväntade mig.
  4. Humorn. Flera av de senaste Marvel-filmerna har jag tyckt haft för många och för uppenbara oneliners. Dr Strange faller inte i samma fälla utan håller humorn på en lagom nivå. 

Det enda som gör att filmen inte får 5 av 5 i betyg är att den saknade det där lilla extra. Även om handlingen var bra så kunde jag inte undgå att känna att jag gärna hade velat ha någonting mer, lite mer djup eller lite mer överraskning. Detta kan dock bero på att jag visste om de twister som filmen skulle bjuda på, eftersom jag känner till karaktären ganska väl sedan innan. Samma känsla fick jag även med skurken Kaecilius, som spelas av Mads Mikkelsen. Även här är skådespeleriet bra men förutom några strider får han inte särskilt mycket utrymme i filmen. Jag hade gärna sett någon mer scen som fördjupade karaktären.

Sammantaget bygger filmen upp huvudkaraktären på ett bra sätt och bollar upp för framtida Marvel-filmer. Det återstår att se hur Dr Strange och hans sällsamma krafter kommer att påverka resten av Marvel-universumet, men med tanke på hur välgjord den här filmen var så är jag väldigt förväntansfull. Doctor Strange kommer att förändra tonen för hur Marvel tar sina filmer framåt i fortsättningen och det är en väldigt bra sak.

Betyg: 4/5


Recension - Luke Cage0

13 oktober 2016

Luke Cage utspelar sig några månader efter handlingen i Jessica Jones. Luke har flyttat från Hell's Kitchen till Harlem för att försöka leva ett "vanligt liv". Men snart hotar en lokal gansterkung Lukes vänner. Mannen som tål vad som helst har inget annat val än att på egen hand försöka rädda dem från Harlems värsta skurkar.

Gillade du scenerna med Luke Cage i Jessica Jones kommer du gilla honom i den här också. Förutom att han flyttat till Harlem har nästan ingenting hänt. Istället kretsar handlingen mest om Lukes förflutna, de experiment som gjorde honom osårbar och framförallt om hans motvilja till att bli en "hjälte". De problem som Luke tvingas hantera begränsas till Harlem och det är också där seriens styrka ligger. "Små" problem med mycket känsla. Om Luke skulle misslyckas får skurkarna fortsätta styra Harlem men världen går inte under. Detta ger serien en känslomässig tyngd och en äkthet som bär handlingen genom hela säsongen. 

Serien blev väldigt hypad redan innan den släpptes. Dagen efter att den släpptes kraschade Netflix servrar av överbelastningen. Men lever Luke Cage upp till alla förhoppningar? 

Ända sedan Iron Man 2008 har samtliga hjälteberättelser haft vita hjältar som huvudperson. Den här serien är den första på länge med en svart huvudperson och den utspelar sig i Harlem, de svartas Mecca. Hela serien är djupt förankrad i de svartas historia. De problem som de mött, inte bara slaveri och rasism, utan också innerstadsproblem och hela den pågående Black Lives Matters rörelsen tas upp i serien. Luke är en osårbar svart man i en tid då rasism, korrupta politiker och poliser är en het fråga i USA. Man han är också, trots sina krafter, en man av folket. Han lyssnar på hiphop och rapmusik och går klädd i en enkel hoddie, inte någon spandexkostym. På grund av detta kommer han troligtvis bli den förebild som länge saknats i superhjältefilmer, för en hel generation av unga svarta. 

Harlem behandlas med ömhet och i stort sett varje avsnitt lyfts historiska och kulturella ikoner fram. Särskilt i seriens musik som så vitt jag kunde höra enbart bestod av svarta artister. Faith Evans, The Delfonics, Raphael Saadiq och Charles Brady gör t.ex. uppträdanden i serien. Men min personliga favorit är scenen då Method Man och Luke Cage byter hoodie varpå Method Man senare rappar om Lukes betydelse för Harlem - "People say we don't need another hero, but now we got one."

Alla Marvel/Netfilxserier håller relativt hög klass och Luke Cage är en av dem som håller allra högst nivå. Personligen tyckte jag dock att Jessica Jones var snäppet bättre. Den hade en spänningsfaktor som Luke Cage aldrig når upp till. När jag såg Jessica Jones mådde jag fysiskt dåligt av skurken The Purple Man. Jag var uppriktigt rädd för vad som skulle hända härnäst. I Luke Cage är jag aldrig det minsta orolig om han ska lyckas eller inte. När Luke strider är det som om en stridsvagn skulle slåss mot ett basebollträ och detta tar bort spänningen. Till och med de gånger Luke faktiskt möter motstånd känner jag aldrig någon oro.

Sammantaget är Luke Cage definitivt sevärd. Musiken, miljön, en del av karaktärerna gör att säsongens första halva är topklass. Spänningen avtar dock eftersom, mest på grund av att Luke saknar en riktigt bra antagonist som kan ge honom motstånd.

Betyg: 4/5