JL Fantasy

Recension - The Punisher (Netflix)0

02 december 2017

Efter att Frank Castle mördat alla som han tror var inblandade i mordet på hans fru och två barn går han under jorden. Här tar Netflix nya serie om the Punisher vid. Frank försöker behålla ett vanligt jobb samtidigt som han brottas med mardrömmar och skuldkänslor över vad som hänt. Det tar dock inte lång tid innan händelser utom Franks kontroll gör att han åter igen tvingas ta fram de tunga vapnen och tröjan med den vita dödskallen.

Mindre spoilers

Frank Castle, a.k.a. The Punisher, stal rampljuset i den andra säsongen av Daredevil när han med sin svartvita världssyn, sin orubbliga övertygelse och sin skicklighet med alla typer av skjutvapen överglänste den blinda och naiva advokaten i rött läder. Nu är Frank tillbaka, denna gång med en helt egen serie och även här gör Jon Bernthal en otroligt bra skildring av den stela karaktären.

Serien handlar inte om gängkriminalitet eller superskurkar som försöker ta över världen. I stället handlar The Punisher om hur Frank jagar de som missbrukar sin makt i USA:s institutioner. Detta eftersom det visar sig att skurkarna han mördat, mellan Daredevil säsong 2 och när den här serien tar vid, inte var de som som faktiskt haft ihjäl hans familj. Med tanke på kritiken som USA:s regering fått de sista 20 åren för hur de agerar både internationellt och nationellt är det modigt av Netflix att ha just regeringen, om dock endast några enstaka individer i den, som seriens huvudsakliga skurk. 

Parallellt med detta finns också en bihandling om hur dåligt nationen behandlar de marinsoldater som kommer tillbaka från krig. Om hur de ska finna en plats i en värld som inte har behov av det som de kan erbjuda. Flera av seriens bikaraktärer är före detta marinsoldater som försöker finna sin plats i livet och skådespelarna gör alla ett bra jobb med att skildra dessa känslor. Men även Franks närmaste partner Micro och homelandagenten Dinah Madani, som leder jakten på honom, är också trovärdiga karaktärer. Jag skulle nog säga att det är tack vare alla djupa och välspelade bikaraktärer som den orubbliga huvudkaraktären fungerar.

En annan bikaraktär är marinsoldaten Lewis Walcott, en ung och bitter veteran som inte känner igen nationen han kommit hem till. Hans PTSD går överstyr och snart vet han knappt vem han är eller vilka som vill hans bästa. Denna sidohandling skapade några av de allra mest dynamiska scenerna i hela serien, till exempel då Walcott menar att han och Frank är likadana – att de båda slåss mot den korrupta regering som bara vill dem illa. Frank däremot menar att han är bättre genom att han avrättar sina offer på nära håll, med en kula i huvudet, till skillnad från Walcott som gör det med spikfyllda bomber som skadar oskyldiga.

Den diskussion som uppstår i jämförelsen mellan Punisher och Walcott är precis vad seriens kärna går ut på. De äldre versionerna av Punisher har nästan en vapendyrkande kultur över sig där Punisher avrättar "onda skurkar" på löpande band utan reflektion eller ånger. I Netflixs version har man försökt finna de grå nyanserna i varje del av berättelsen och även om Frank själv aldrig tvekar så gör hans vänner omkring honom det. Det är inte alltid självklart att skurkarna verkligen är skurkar. I en välskriven scen säger homelandagenten Dinahs mamma, i en uppenbar parallell till den amerikanska regeringen, att hennes far tror på Gud men att han samtidigt också kan se att det finns luckor i religionens argument. Dinah måste acceptera att världen och regeringen inte är perfekt.

Alla dessa diskussioner om vad som är rätt och fel är intressanta och obehagliga då man själv inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till dem. Efter halva serien kunde jag dock känna att det blev lite tjatigt när alla bikaraktärerna gång på gång ska nyansera och kritisera Franks svartvita världssyn. Frank ställs inte heller mot någon motståndare som kan mäta sig mot honom vilket gör att handlingen, särskilt mot slutet, känns lite för långsam och händelselös trots att blodet flödar i varje avsnitt. De hade utan större problem kunnat korta ner säsongen till 10 avsnitt utan att tappa det grå djupet. Jag gillar att de nyanserat världen omkring karaktären men samtidigt saknar jag ibland den gamla versionen av the Punisher som inte tar några gisslan och som löser alla problem med en kula i huvudet. 

Sammantaget

För mig är det här Netflix bästa serie hittills efter Jessica Jones (tack vare David Tennants roll som Mr. Purple). Punisher är helhetsmässigt en bättre serie men den saknar scener som lämnade mig hänförd och skurkarna kändes aldrig som ett allvarligt hot mot Frank och hans vänner. Skådespeleriet är det bästa hittills både hos huvudkaraktären och hos bikaraktärerna och i det stora hela gillar jag att de nyanserar karakären och de problem som han ställs inför.  

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Jessica Jones

Luke Cage

Daredevil säsong 2

  

Om du vill bli uppdaterad om när ett nytt inlägg läggs upp får du gärna gå med i någon av mina maillistor som du hittar under Följ mig-fliken.


Recension - Thor: Ragnarok0

28 oktober 2017

Thor försöker stoppa Ragnarok - Asgards undergång. Efter att hans hemplanet erövrats av dödsgudinnan Hella kastas han ut i universum och hamnar på en skräpplanet. Utan sin mäktiga hammare måste han skynda sig för att hinna tillbaka till Asgard för att stoppa Ragnarok. Men först måste han överleva en dödlig gladiatorkamp som tvingar honom att slåss mot sin förra vän, Hulken.

Jag gick in till biografen med blandade förhoppningar. De trailers som släppts verkade lovande men under de senaste veckorna hade jag hört flera för-recensioner säga att filmen skulle vara den roligaste marvelfilmen hitintills. Det kanske låter som en bra sak, men brukar egentligen betyda något annat. Att filmen saknar djup och istället blir en kavalkad av oneliners och actionscener.

Tyvärr är det precis så även med Thor: Ragnarok. Som alltid hoppas jag på att karaktärerna ska ha ett djup, att de ska kännas verkliga och att man ska bry sig om deras kamp. Det gör man inte i den här filmen. I alla fall inte mer än vilken annan medelmåttig marvelfilm som helst. Skurkarna saknar djup och det är för många hjältar för att man ska bry sig om någon av dem. Hade detta varit en av de första marvelfilmerna som haft detta tema hade jag kanske hyllat den men nu känns den bara som en till i mängden. 

Med detta sagt så är inte Thor: Ragnarok någon dålig film. Men jag skulle inte heller sträcka mig till att säga att det är en bra film. Precis som för-recensionerna sade så är nog filmen en av de roligaste marvelfilmerna hittills, men det tyckte jag var en av dess nackdelar. Skämten haglar alldeles för tätt, i stort sett varenda scen genom hela filmen, för att filmen ska kunna tas på allvar. Jag log större delen av filmen men väldigt få av skämten var så roliga att jag skrattade högt. En kort cameo av Matt Damon och några diskussioner mellan Thor och Hulken i deras fängelse var mina personliga favoriter. 

Även världsbygget och actionscenerna är underhållande. De känns överlag trovärdigt och välbudgeterat men har samma brister som skämten har. Det blir snabbt för mycket och för opersonligt.

Sammantaget:

Förvänta dig inget särskilt av Thor: Ragnarok. Har du sett trailern vet du redan mer eller mindre exakt hur filmen börjar, vad de kämpar mot och hur den ska sluta. Men vill du bara ta det lugnt och se en lättsam marvelfilm fylld av explosioner och skämt då är Thor: Ragnarok något för dig. Personligen önskar jag dock att jag skippat bion och sett den på dvd om några månader istället. 

Betyg: 3 av 5

Vill du läsa fler Marvelrecensioner?

Spiderman: Homecoming 

Doctor Strange

Logan


Recension - Spiderman: Homecoming0

08 juli 2017

Några månader efter händelserna i Captain America: Civil War försöker Peter Parker balansera sitt tonnårsliv med sitt alternativa liv som superhjälten Spider Man. Beväpnad med sin nya teknologiska dräkt, som han fått av Tony Stark, räddar han katter ur träd, stoppar cykeltjuvar och hjälper gamla gummor över gator i väntan på att Tony ska be om hans hjälp igen. Sedan dyker The Vulture upp.

Peter Parker måste balansera sitt liv som duktig elev, duktig brorson och duktig superhjälte. Detta har varit det grundläggande problemet i de flesta tolkningar av karaktären. De två tidigare filmversionerna av Spiderman har inte funnit en bra balans mellan dessa tre sidor av Parkers liv. I dem har Parkers vanliga liv satts åt sidan för en mer storslagen actionfylld bioupplevelse fylld av långa scener där Spiderman svingar sig omkring mellan New Yorks skyskrapor och ännu längre stridsscener där han duckar och undviker attacker i evigheter. I mina spidermanälskande ögon har detta alltid gjort karaktären mindre intressant än vad han är i tidningarna. Spiderman har med sin akrobatik och sitt spider-sense några av de coolaste fighterna jag kan minnas av någon superhjälte, men dessa är inte det som gör karaktären älskvärd. Det är känslan av igenkännelse i hans vardagliga liv som gör att man bryr sig om hur det ska gå för honom i de coola striderna. I och med att filmerna fokuserar mer på ögongodis och mindre på att bygga upp karaktärens personlighet tappar man det som gör att Spiderman sticker ut från mängden av alla andra superhjältar. Detta, tillsammans med att Tobey Maguires och Andrew Garfields tolkningar av karaktären helt saknar den humor som definierar honom, har gjort att jag aldrig varit nöjd med de tidigare tolkningarna. 

Spiderman: Homecoming faller inte i samma fälla. Tom Holland är perfekt i den något yngre tolkningen av Parker. Hans ungdomliga överflöd av energi, brist av tålamod, fumliga humor och hans goda uppförande mot alla i sin omgivning är precis så som karaktären är i tidningarna. Tom Holland säljer karaktären i varenda scen, även i de då han ställs mot oscarsvinnande skådespelare som Robert Downey Jr. och Michael Keaton, vilket är imponerande från en 21 årig skådespelare som de flesta aldrig tidigare hört talas om.

Jag kan dock förstå att en del biobesökare kanske kommer att vara besviken på de mer avskalade och nedkortade actionscenerna som, även om de inte är dåliga, inte sticker ut från mängden och lämnar ett lika minnesvärt avtryck som många andra marvelfilmer gör. I mina ögon är dock Homecoming en bättre film på grund av detta. Parker är i den här tolkningen 15 år gammal och helt ny i sin roll som Spiderman, vilket gör att det känns logiskt att det är fler scener där han kämpar för att inte misslyckas snarare än att briljera mot allt motstånd han möter. Det gör också att jag ser ännu mer fram emot hur spektakulära actionscenerna kommer att vara i nästa Spidermanfilm som kommer ut 2019.

Sammantaget:

Spiderman: Homecoming är i mina ögon den bästa marvelfilmen hittills. De lyckas göra den till det genom att fokusera på karaktären vilket gör filmen rolig, trovärdig och hjärtlig. Men också genom utmärkt skådespeleri av Holland, bikaraktärerna och särskilt av Keaton som The Vulture.

Betyg: 5/5

Recension - Guardians of The Galaxy 20

29 april 2017

The Guardians of the Galaxy har blivit anställda av den gyllene prästinnan för den genetiskt överlägsna rasen Sovereign. Efter att ha fullbordat uppdraget bestämmer sig Rocket för att sno några värdefulla batterier från den högfärdiga prästinnan. The Guardians får därför en hel ras av genetiskt fulländade soldater efter sig.

Den första Guardians of the Galaxy-filmen slog många med häpnad då den lyckades kombinera bland annat ett talande träd och en talande tvättbjörn med 70-tals musik och världsförstörande superskurkar. 

I uppföljaren får vi ännu mer av samma koncept. Mer skämt, fler intressanta karaktärer och massor av vackra effekter. Regissören James Gunn har på många sätt lyckas ännu bättre med konceptet i den andra filmen än vad han gjorde i den första. Redan i förtexterna sitter halva biosalongen och vrider på sig av skratt, detta samtidigt som ett tentakelmonster med stora ständer besegras. Det känns som att Gunn vågat slappna av mer och verkligen låta Guardians of the Galaxy få vara sin egen typ av film i Marveluniversumet. Men filmens styrka är samtidigt också dess svaghet. Visst är skämten oftast väldigt roliga, effekterna är väldigt snygga och de nya karaktärerna Mantis, Ego och Ayesha har alla sin egen charm. Men för mycket fokus läggs på detta, istället för på den övergripande handlingen, vilket gör att det blir tröttsamt i längden.

Handlingen kretsar kring familjeband. Gamora fortsätter hennes dunster med sin syster Nebula. Drax saknar fortfarande sin familj och kan dela detta med Manis på grund av hennes empatiska förmågor. Rocket plågas av att han är ett experiment och hittar en koppling till Yondu som visar sig haft ett liknande förflutet. Peter brottas med sina pappaproblem och sin obesvarade kärlek till Gamora. 

Parallellt med alla dessa inre konflikter räddas The Guardians av Peters mystiska pappa Ego och de måste komma underfund med varför Ego valt att dyka upp just vid detta tillfälle. Detta är bokstavligen hela huvudhandlingen. De sista 45 minuterna är en enda lång, skämtfylld, strid mot filmens "mystiska" superskurk.

Sammantaget

Vill du ha mer av den första Guardians of the Galaxy-filmen kommer du att älska denna uppföljare. Vill du att filmen på något sätt ska utveckla och tillföra något nytt behöver du anstränga dig för att hitta det.

Betyg: 3/5


Recension - Logan0

04 mars 2017

En sliten Logan gömmer en gammal Professor X i denna postapokalyptiska X-Men film. Men alla Logans hans försök att hålla sig och professorn gömd går om intet när en liten flicka tvingas in i hans liv.

Du kanske undrar om du ska orka gå på bio igen bara för att se ytterligare en till av Marvels floppande X-Men filmer? Är Logan - The Wolverine verkligen värd att se på bio?

Som med alla filmer beror det på vad du är ute efter. Vill du se Hugh Jackman göra sin bästa tolkning av Wolverine, en film som fokuserar mer på Logans känslor och mindre på att rädda världen då är den här filmen för dig. Men förväntar du dig en episk hjältefilm med koppling till de tidigare filmerna eller till de andra X-men karaktärerna då kan du vänta tills den släpps på DVD. 

Logan är en fristående film och har som sagt inte någon tydlig koppling till nån av de tidigare filmerna, den bygger inte heller upp för någon kommande handling. Den fokuserar mer eller mindre enbart på relationen mellan Logan och den lilla flickan som snubblar in i hans liv. Deras relation är filmens styrka och alla de andra sakerna som jag störde mig på, som jag inte tänker gå in på av spoilerrisk, kändes på något sätt inte särskilt viktiga när relationen mellan dem var så fin. 

Alla skådespelarna gör bra insatser men särskilt Hugh Jackman som den trötta Logan och Patric Stewart som den gamla Charles Xavier. Den är dock viktigt att påpeka att filmen har en 15 års gräns som i mina ögon känns ganska låg med tanke på just hur mycket våld, blod och hjärnsubstans som flödar redan i filmens allra första scener. Men samtidigt är filmen inte heller helt mörk. Den håller en god nivå i dess skämt. Inte de klassiska Marvel-one-linesen utan en mera vuxen humor med vardagliga lustiga situationer, som passade filmen bra. 

Sammantaget. 

Jag velade länge om jag skulle ge filmen en trea eller en fyra i betyg men tyvärr tycker jag att den har för många logiska luckor för att förtjäna ett högre betyg än en trea. Filmen hade också gärna fått ha någon slags koppling till de äldre eller till kommande filmer. Och den saknade även det där lilla extra episka som jag förväntar mig av en bra superhjältefilm. Men trots dessa invändningar var Logan - The Wolverine en bra avslutning på Hugh Jackmans tolkning av Wolverinekaraktären.

Betyg: 3/5

PS: Det som störde mig allra mest var att det inte var någon video efter eftertexterna.