JL Fantasy

Recension - Death Note (Netflix)0

10 september 2017

Light Turner är en mobbad high school-elev som tjänar extra pengar på sidan genom att skriva uppsatser åt andra elever. En dag faller en mystisk anteckningsbok ner från himmelen och när Light börjar läsa denna uppenbarar sig dödsguden Ryuk för honom. Anteckningsboken är en Death Note och alla människor vars namn skrivs ner på dess papper dör. Light beslutar sig för att hämnas på sina mobbare, men varför sluta där?

 

Trailer

Death Note är en av de mest populära animes som släppts under 2000-talet och en av mina personliga favoriter. Death Note startade som en manga 2003 och adapterades sedan till en anime på 37 avsnitt som sändes mellan 2006-2007. Den har även gjorts till spelfilm i Japan och har nyligen haft premiär på Netflix i ytterligare en spelfilmsadaption. 

Den här recensionen är framförallt riktad till de som sett originalet och innehåller därför en del spoilers.

Berättelsen har flyttats från Japan till USA och nästan alla de japanska karaktärerna är nu istället amerikanare. Handlingen startar annars relativt troget originalet men väljer att fokusera mer på Lights känslomässiga problem och relationer än på att visa hans intellekt och ambitioner som animen gör. Till en början är dessa förändringar inte slående men när dödsguden Ryuk visar sig för Light börjar berättelsen gradvis skilja sig allt mer från dess original. Känslan som den 37 avsnitt långa serien bygger upp ska klämmas in i en timme och 40 minuter lång film. Ändringar i karaktärernas motivation och moral, som i animen tar flera avsnitt på sig att skildra, skiftar från scen till scen och gör filmen osammanhängande och stressad.

Det största problemet är att skaparna inte verkar ha förstått vad det var som gjorde animen till det mästerverk den var.  När Light skapar sitt alterego Kira och blir jagad av polisen är han så briljant att polisen inte har en chans att fånga honom. Då kallas superdetektiven L in och resten av serien blir en hjärnornas kamp likt Sherlock Holmes och Moriarty, där de två försöker överlista varandra samtidigt som de motvilligt börjar respektera varandra. I netflixversionen skildras både Light och L brunstiga tonåringar vars enda motiv är att rädda sina vänner eller att imponera på ens nya flickvän, Mia. En karaktär som för övrigt helt hade kunnat tagits bort ur filmen.

Bristerna i filmens tolkning av karaktärernas intellekt blir särskilt tydligt i filmens avslutande scen då de försöker chockera tittarna genom att visa hur snabbtänkt Light kan vara. Jag antar att de försökt återskapa en av animens bästa scener där Light lurar alla sina fiender med en komplex användning av dödsbokens krafter. Men istället, till skillnad från animen, får vi aldrig se hur Light testar, resonerar kring och lär sig mer och mer om anteckningsbokens krafter. Därför blir slutscenen i filmen osammanhängande och platt. När allt avslöjas i slutet himlade jag med ögonen snarare än att hänföras.

Ett annat problem som jag också blev besviken på var deras tolkning av dödsguden Ryuk. I originalversionen är dödsguden en slags comic relief som ger den annars moraliskt nertyngande animen ett ljus. I netflixversionen är Ryuk betydligt mörkare vilket gör att karaktärens roll blir helt annorlunda och inte lika intressant. Stundtals glömmer man bort att Ryuk ens varit med i filmen.

Sammantaget

Filmen avslutas med en slags cliffhanger vilket skulle kunna betyda att vi får en fortsättning i framtiden. Jag hoppas dock inte att det blir så då jag tycker att Netflix har slaktat orginalversionen och skapat något helt annat.

Betyg: 1/5

 

Vill du läsa fler recensioner? 

Suicide Squad.  Ytterligare en sågning av en  film som är sämre än dess original. 

Haikyuu!! Vill du ha nått liknande men annorlunda? Animeserie om volleyboll.

Erased.  Vacker animeserie som också handlar om en hjärnornas kamp.


Recension - Spiderman: Homecoming0

08 juli 2017

Några månader efter händelserna i Captain America: Civil War försöker Peter Parker balansera sitt tonnårsliv med sitt alternativa liv som superhjälten Spider Man. Beväpnad med sin nya teknologiska dräkt, som han fått av Tony Stark, räddar han katter ur träd, stoppar cykeltjuvar och hjälper gamla gummor över gator i väntan på att Tony ska be om hans hjälp igen. Sedan dyker The Vulture upp.

Peter Parker måste balansera sitt liv som duktig elev, duktig brorson och duktig superhjälte. Detta har varit det grundläggande problemet i de flesta tolkningar av karaktären. De två tidigare filmversionerna av Spiderman har inte funnit en bra balans mellan dessa tre sidor av Parkers liv. I dem har Parkers vanliga liv satts åt sidan för en mer storslagen actionfylld bioupplevelse fylld av långa scener där Spiderman svingar sig omkring mellan New Yorks skyskrapor och ännu längre stridsscener där han duckar och undviker attacker i evigheter. I mina spidermanälskande ögon har detta alltid gjort karaktären mindre intressant än vad han är i tidningarna. Spiderman har med sin akrobatik och sitt spider-sense några av de coolaste fighterna jag kan minnas av någon superhjälte, men dessa är inte det som gör karaktären älskvärd. Det är känslan av igenkännelse i hans vardagliga liv som gör att man bryr sig om hur det ska gå för honom i de coola striderna. I och med att filmerna fokuserar mer på ögongodis och mindre på att bygga upp karaktärens personlighet tappar man det som gör att Spiderman sticker ut från mängden av alla andra superhjältar. Detta, tillsammans med att Tobey Maguires och Andrew Garfields tolkningar av karaktären helt saknar den humor som definierar honom, har gjort att jag aldrig varit nöjd med de tidigare tolkningarna. 

Spiderman: Homecoming faller inte i samma fälla. Tom Holland är perfekt i den något yngre tolkningen av Parker. Hans ungdomliga överflöd av energi, brist av tålamod, fumliga humor och hans goda uppförande mot alla i sin omgivning är precis så som karaktären är i tidningarna. Tom Holland säljer karaktären i varenda scen, även i de då han ställs mot oscarsvinnande skådespelare som Robert Downey Jr. och Michael Keaton, vilket är imponerande från en 21 årig skådespelare som de flesta aldrig tidigare hört talas om.

Jag kan dock förstå att en del biobesökare kanske kommer att vara besviken på de mer avskalade och nedkortade actionscenerna som, även om de inte är dåliga, inte sticker ut från mängden och lämnar ett lika minnesvärt avtryck som många andra marvelfilmer gör. I mina ögon är dock Homecoming en bättre film på grund av detta. Parker är i den här tolkningen 15 år gammal och helt ny i sin roll som Spiderman, vilket gör att det känns logiskt att det är fler scener där han kämpar för att inte misslyckas snarare än att briljera mot allt motstånd han möter. Det gör också att jag ser ännu mer fram emot hur spektakulära actionscenerna kommer att vara i nästa Spidermanfilm som kommer ut 2019.

Sammantaget:

Spiderman: Homecoming är i mina ögon den bästa marvelfilmen hittills. De lyckas göra den till det genom att fokusera på karaktären vilket gör filmen rolig, trovärdig och hjärtlig. Men också genom utmärkt skådespeleri av Holland, bikaraktärerna och särskilt av Keaton som The Vulture.

Betyg: 5/5

Recension - Suicide Squad0

24 juni 2017

En hemlig statlig organisation rekryterar några av världens farligaste skurkar för att skapa en grupp som kan försvara USA från övernaturliga attacker. Deras första uppdrag blir att rädda världen från apokalypsen.


Inför att Suicide Squad skulle släppas på bio 2016 var jag väldigt nyfiken på filmen. Men samtidigt var jag också skeptisk av två stora anledningar. Den första var helt enkelt att filmen var en del av DC. Som under de senaste åren har levererat allt sämre filmer, där botten nåddes av Batman vs Superman i mars 2016. Den andra anledningen var att det verkade vara väldigt många karaktärer, nio superhjältar/skurkar, som skulle presenteras i en och samma film utan att först ha haft en enda separat film som etablerat dem. Detta var en stor del av Batman vs Superman's monumentala misslyckade. Samtidigt tänkte jag också att skaparna måste väl ändå ha lärt sig av sina tidigare misstag, inte kan de väl göra samma fel igen? Nu har filmen nyligen släppts på Netflix. Jag tänkte därför ta reda på just hur dålig Suicide Squad egentligen är.
 
 
Spoilervarning
 
 
 
Amanda Waller är byråkraten som kommit på iden om att skapa Suicide Squad. I en av filmens allra första scener presenterar hon sin ide om att tvinga ett gäng skurkar att bli hjältar, genom att operera in en bomb i deras nacke och sedan hota att spränga skallen av dem så fort de inte gör exakt vad hon säger. Parallellt med detta får vi se korta sekvenser från dessa skurkars förflutna och tillslut sammanfattas de allihopa i var sitt fiktiva basebollkort.
 
Mer inblick i vilka karaktärerna är får vi egentligen inte, varken i inledningen eller i resten av filmen. Samtliga karaktärer blir därför stereotypiska och platta likt ett basebollkort.
Här kommer min egen beskrivning av huvudkaraktärerna:
  
  1. Enchantress - June Moore är en arkeolog som blir besatt av ett antikt väsen som kallar sig själv för Enchantress. Enchantress vill rymma från Amanda Wallers kontroll över henne då hon är besviken över att mänskligheten inte längre dyrkar henne som en gud. Väsendet har även en bror som tycker samma sak. Enchantress flyr kort därefter från Waller och släpper lös sin bror och tillsammans börjar de bygga en "maskin" som ska förstöra hela planeten. Exakt vad denna maskin är eller gör förklaras aldrig under filmen. Enchantress är alltså filmens "skurk" och är ointressant på alla sätt och vis. Obefintlig bakgrund och outvecklat motiv, men även hennes voodooaktiga utseende plus lite tatueringar känns stereotypiskt och platt. Men det som irriterade mig allra mest var hennes krafter. Hon verkar kunna göra i princip vad som helst. Teleportera, läka sig själv, skapa hallucinationer, skjuta energiprojektiler ur sina händer, samtidigt som hon också är en mästare på att slåss med två dolkar, vilket hon demonstrerar i filmens slutstrid.
  2. Deadshot - Spelas av Will Smith, vilket kan vara den sämsta castingen någonsin för en superhjälte. Will Smith känns aldrig som en lönnmördare han känns mer som Will from the block. Jag har inga problem med Will Smith's skådespeleri, men varför fick just han rollen som Deadshot? Enligt filmen är Deadshot en snäll och rolig lönnmördare som bara mördar folk som förtjänar det. Han skulle aldrig drömma om att skada kvinnor eller barn. Innerst inne är allt han egentligen bryr sig om sin dotter. Måste jag förklara mer hur otroligt stereotypisk och tråkig även denna karaktärer är. Det är också Will Smith, så glöm eventuella förhoppningar om att att han ska ta på sig masken som Deadshot är känd för att ha.
  3. Captain Boomerang - Varför är han med i den här filmen? Vad kan han göra? Kasta bumeranger? Tydligen är han nån slags bakrånare som tillslut togs till fånga. Exakt varför han anses vara nån mästerskurk förklaras aldrig. Han verkar mest vara ett fyllo från Australien som kan rapa och dricka folköl i var och varannan scen.
  4. Killer Croc - Detta "monster" är någon slags blandning av människa och krokodil. Vem är han? Den förklaring man får är att eftersom han ser ut som ett monster så behandlade vi människor honom som ett monster och därför blev han ett monster. Det är den enda scenen jag kommer ihåg av honom från filmen. 
  5. Slipknot -  Denna karaktär kan klättra. Det är hans superkraft. Han är den enda av skurkarna som inte får något basebollkort i början av berättelsen så att tittarna ska veta att han kommer att dö inom fem minuter efter att han presenterats. Vem är han? Varför satt han i fängelse? Har ingen aning.
  6. El Diablo - En latino snubbe med massa tatueringar som inte vill använda sina pyromantiska krafter längre efter att ha dödat sin familj i ett utbrott. Han har några korta dialoger med Will Smith då de utbyter en del hoddie-slang. Utöver detta säger eller göra han ingenting. Förutom under den sista striden, då han plötsligt förvandlas till en elddemon som till och med kan slåss mot enchantress odödliga halvbror. Är han också en slags gud likt enchantress och hennes bror? Ingenting förklaras. 
  7. Harley Quin - Harley är en sexig flicka med blont hår, tighta kläder, tatueringar och en kaxig och galen personlighet. Varför hon är den mest populära karaktären av alla är inte svårt att förstå. Men varför är Harley med i den här gruppen? Hon har inga särskilda krafter annat än sin galenskap. Varför skulle Amanda Waller välja ut henne för att slåss mot ett gudalikt väsen? Hon är populär hos kåta tonåringar, det är det korta svaret. Harley säljer och därför är hon med, inte för att hon bidrar med något till handlingen.
  8. Jokern - Harley Quinn's pojkvän är också med i berättelsen. Varför då? För att det är Jokern och Jokern säljer också, så vi slänger in honom på ett hörn med. Trots att han egentligen inte har någon anledning att vara med i berättelsen heller. När vi ändå är inne på Jokern måste jag kommentera Jared Letos tolkning av karaktären. I den här världen är han en sadistisk, punkaktig gangster som gillar tatueringar och bling-bling (precis som alla andra karaktärer i den här berättelsen). Jokern är en av de mest intressanta skurkarna som någonsin skapats men i denna tolkning blir Jokern någonting helt annat. Vilket skulle kunna vara okej om han fått lite mer utrymme i filmen eller om de andra karaktärerna inte känts så lik honom. Nu dyker han upp, drar några galna onelines och figurerar i de korta tillbakablickarna som rör Harleys förflutna. Han har aldrig någonting att göra med själva huvudhandlingen.
  9. Amanda Waller - Waller är en badass, det är i alla fall vad skaparna vill att vi ska tycka. I en scen dödar hon t.ex. fem av sina egna anställda för att "de inte har rätt behörighetsnivå" att göra det hon bad dem att göra. Jag skrattade högt när jag såg den scenen. Skaparna hade uppenbarligen för lite tid att bygga upp varje karaktär. De valde istället att förlita sig på de allra mest uppenbara tropen som de kunde komma på för att så snabbt som möjligt beskriva karaktären.
  10. Rick Flag - Är Special Forces snubben, Joel Kinnaman, som ska hålla koll på skurkarna och trycka på knappen som dödar dem om de skulle försöka fly. Även han är platt, tråkig och är bara där för att uppfylla sin roll. Han bidrar inte heller någonting till själva handlingen utan är mest bara en gnällig besserwisser som skurkarna kan käfta med och dra uppenbara skämt mot.
  11. Katana - Till sin hjälp har Rick också Katana. Vem är hon? Det framgår inte riktigt. Nån slags samuraj med ett magiskt svärd som ska skydda Rick från att bli mördad av skurkarna. Exakt varför hon skulle kunna stoppa dem framgår aldrig och hon får aldrig chansen att göra det. Hon använder aldrig svärdets magiska krafter, varken mot skurkarna eller mot fienderna. Faktum är att hon inte får göra någonting genom hela filmen förutom en liten kort lösrykt scen då hon helt plötsligt, utan anledning ses gråta samtidigt som hon pratar med svärdet och sin döda make som tydligen lever i svärdet på något sätt. Åter igen så förklaras inget.

I det klassiska treaktsformatet, som i stort sett alla hollywoodfilmer följer, brukar den andra akten vanligtvis vara den längsta. I Suicide Squad är den andra akten den kortaste. Eftersom det är så många karaktärer väljer man helt enkelt att hoppa över karaktärsutvecklingen som brukar komma i den andra akten. Istället börjar tredje akten efter ungefär 20 minuter. Enchantress flyr, släpper lös sin bror och börjar bygga en "maskin" som ska ödelägga hela planeten. Min ettåriga sons barnprogram har mer utvecklade handlingar än denna. Resten av filmen är en kavalkad av actionscener utan mening och oneliners som snabbt blir repetitiva då alla karaktärer har mer eller mindre samma humor. Har du sett den första trailern har du sett alla de bästa skämten som filmen har att erbjuda. Filmen fullkomligen kryllar av lösryckta scener som endast är där för att få karaktärerna att verka coola utan att bry sig om trovärdigheten eller ens behovet av att ha med dessa scener. De får tillbaka deras gamla kläder och vapen utan ytterligare förklaring, en av vakterna smugglar in en mobil till Harley mitt framför ögonen på alla och ingen gör något, Special Forces får Stormtroopers att framstå som goda skyttar, Will Smith "missar" medvetet att skjuta Harley utan tydlig anledning och blir inte heller bestraffad för det av Rick eller Waller.
Jag kan föreställa mig att det fanns en tanke om att ha enkel berättelse med mycket action och humor. Att därigenom gå ifrån den mörka stilen som inte har fungerat för DC's senaste filmer, bli som Marvel. Men de vill inte spendera den tiden som krävs för att bygga upp universumet och karaktärerna. De vill gå direkt på belöningen, exakt samma fel som de gjorde med Batman vs Superman fast ännu värre.
  
Sammantaget
Se den här filmen om du vill lära dig hur man inte ska göra filmer. För många och för dåligt porträtterade karaktärer. Hälften av dem hade kunnat tas bort och filmen hade inte förändrats ett dugg. Förutsägbar och tråkig handling som startar dåligt och sedan bara blir sämre och sämre därifrån.
Betyg: 1/5


Recension - Guardians of The Galaxy 20

29 april 2017

The Guardians of the Galaxy har blivit anställda av den gyllene prästinnan för den genetiskt överlägsna rasen Sovereign. Efter att ha fullbordat uppdraget bestämmer sig Rocket för att sno några värdefulla batterier från den högfärdiga prästinnan. The Guardians får därför en hel ras av genetiskt fulländade soldater efter sig.

Den första Guardians of the Galaxy-filmen slog många med häpnad då den lyckades kombinera bland annat ett talande träd och en talande tvättbjörn med 70-tals musik och världsförstörande superskurkar. 

I uppföljaren får vi ännu mer av samma koncept. Mer skämt, fler intressanta karaktärer och massor av vackra effekter. Regissören James Gunn har på många sätt lyckas ännu bättre med konceptet i den andra filmen än vad han gjorde i den första. Redan i förtexterna sitter halva biosalongen och vrider på sig av skratt, detta samtidigt som ett tentakelmonster med stora ständer besegras. Det känns som att Gunn vågat slappna av mer och verkligen låta Guardians of the Galaxy få vara sin egen typ av film i Marveluniversumet.

Men filmens styrka är samtidigt också dess svaghet. Visst är skämten oftast väldigt roliga, effekterna är väldigt snygga och de nya karaktärerna Mantis, Ego och Ayesha har alla sin egen charm. Men för mycket fokus läggs på detta, istället för på den övergripande handlingen, vilket gör att det blir tröttsamt i längden.

Handlingen kretsar kring familjeband. Gamora fortsätter hennes dunster med sin syster Nebula. Drax saknar fortfarande sin familj och kan dela detta med Manis på grund av hennes empatiska förmågor. Rocket plågas av att han är ett experiment och hittar en koppling till Yondu som visar sig haft ett liknande förflutet. Peter brottas med sina pappaproblem och sin obesvarade kärlek till Gamora. 

Parallellt med alla dessa inre konflikter räddas The Guardians av Peters mystiska pappa Ego och de måste komma underfund med varför Ego valt att dyka upp just vid detta tillfälle. Detta är bokstavligen hela huvudhandlingen. De sista 45 minuterna är en enda lång, skämtfylld, strid mot filmens "mystiska" superskurk.

Sammantaget

Vill du ha mer av den första Guardians of the Galaxy-filmen kommer du att älska denna uppföljare. Vill du att filmen på något sätt ska utveckla och tillföra något nytt behöver du anstränga dig för att hitta det.

Betyg 2 av 5


Recension - Ghost in The Shell (2017)0

09 april 2017

I en nära framtid, där människor betalar dyra pengar för att uppgradera sina kroppar med mekaniska ersättningar, arbetar Major för den hemliga organisationen Section 9. En antiterroristorganisation som stoppar världens farligaste brottslingar. Major är världens första helt mekaniska människa. Hennes hjärna räddades i en allvarlig olycka och sattes i en mekanisk kropp. Men hur mänsklig är du egentligen om du har en helt mekanisk kropp?

Den nya Ghost in the Shell adaptionen försöker inte vara en kopia utav Mamoru Oshii's prisbelönta animefilm från 1995. Flera scener är desamma som orginalfilmen, men handlingen är överlag mer actionorienterad och tar inspiration från flera av de olika filmerna och animeserierna som gjort i Ghost in the Shell franchiset. Även om den nya filmen försöker lyckas den inte fånga det stämningsfyllda allvaret i världen och i de olika karaktärerna. Istället lägger den mer vikt på att ge tittarna en explosionsartad bioupplevelse. Både i scenografi, med dess svepande panoramabilder av den Japanska superstaden New Port City men också genom dess Matrixliknande actionscener. Detta gör dock filmen väldigt väl. Särskilt en scen, taget från animefilmen, gav mig rysningar. I den slåss Major ovanpå ett vattentäckt hustak mot en terrorist. Twisten är att hon har aktiverat sin heltäckande camoflage vilket gör att det enda man ser är hennes fotsteg och när vattnet stänker mot henne. 

Filmen får tyvärr inte tillräckligt med tid för att bygga upp de intressanta karaktärerna som utgör Section 9. Istället fokuserar den helt på Scarlett Johanssons karaktär Major. Den tar upp frågor som, är hon fortfarande människa och vem var hon innan olyckan? Scarlett Johansson är en av mina favoritskådespelare men detta är inte en av hennes bästa roller. Hon har ett ständigt plågat och sammanbitet uttryck vilket gör att hon ständigt tycks vara i konflikt med sig själv och vem hon är. Detta skiljer sig stort från animefilmen och serien där Major visserligen har filosofiska funderingar om livet men i stort är rätt nöjd med sin tillvaro och roll i Section 9. De andra karaktärerna har alla intressanta förflutna men detta berör inte den nya filmen alls. Inte ens Batou, som får näst mest screen time efter Scarlett Johansson, får någon som helst bakgrund utan blir mest en tuffing med attityd. Vilket är synd då mycket av charmen från den gamla filmen och från animeserien, Ghost in the Shell Stand Alone Complex,  är just relationen mellan karaktärerna.

Animefilmen och animeserien har kritiserats för att ha en allt för komplex handling men av detta ser vi ingenting i den nya filmen. Handlingen känns tyvärr som ett väldigt tydligt Hollywood scipt och blir därmed väldigt förutsägbar. Redan i de allra första scenerna kan man ana vem huvudskurken är vilket gör att filmens avslutning blir den svagaste delen. Det känns som att regissören Rupert Sanders inte har tilltro till att publiken ska förstå vad som händer och tonar därför ner på filmens filosofiska sida för att göra den lättare att ta till sig.

Sammantaget

Ghost in the Shell är en bra adaption överlag men animen har mycket mer att erbjuda. Filmer håller ihop men vågar inte nå upp till dess fulla potential. Istället får tittarna nöja sig en actionfilm med en hel del vackra scener. Viktigt att påpeka är dock att filmen är en av de bästa Hollywoodadaptionerna av en anime hitintills och jag tror att vi kommer att få se många fler adaptioner i framtiden. Jag ser särskilt fram emot Netflix tolkning av Death Note (en av mina personliga favoriter) som kommer i Augusti.

Betyg: 3 av 5