JL Fantasy

Recension – Bladerunner 20490

05 november 2017

Blade Runner 2049 kretsar kring frågan: vad är det att vara människa? Filmen är en direkt fortsättning på Ridley Scotts klassiska Blade Runner som omdefinierade sci-fi-genren.

Denis Villeneuve har tagit sig an den besvärliga uppgiften att göra en direkt uppföljare till Ridley Scotts original från 1982. Många fans hyllar Blade Runner som en av de bästa sci-fi-filmer som någonsin gjorts och har varit skeptiska till att denna uppföljare ska nå upp till samma nivå.

Jag såg Blade Runner som ung, men den lämnade inte något minnesvärt intryck på mig. En mörk polisfilm i framtiden var allt jag kom ihåg. Jag hade inte tänkt gå och se den nya filmen på bio, men när mer eller mindre hela världen började hylla den blev jag nyfiken. Sagt och gjort, jag såg om originalet och gick därefter och såg Blade Runner 2049 på bio. 

Efter att ha sett om originalet var jag fortfarande skeptisk. Å ena sidan kan jag förstå varför Blade Runner anses vara en klassiker. Världen är komplex på ett sätt som måste ha fascinerat biopubliken på 80-talet och om man vill grotta ner sig i filosofiska diskussioner om vad det är att vara människa har den första filmen ett djup som gör den minnesvärd. Men Blade Runner är i mina ögon en rätt dålig film rent karaktärs- och handlingsmässigt. Hur skulle en uppföljare till den kunna vara så bra som alla säger? 

Uppföljaren tar vid år 2049, 30 år efter att detektiven/robotjägaren (Bladerunnern) Rick Deckard (Harrison Ford) från den första filmen vägrat att döda roboten Rachel och flytt från Los Angeles. Vi får nu följa K (Ryan Gosling) som också är en Blade Runner, men även en robot. I filmens inledande scen jagar K fatt på en av de sista gamla, "fria", förrymda robotarna från den första filmen. De nya modellerna, som K, har en inbyggd mekanism som gör att de måste följa sin "mästares" alla order. Efter att ha terminerat roboten hittar K något som riskerar att rubba balansen mellan människor och robotar för all framtid. 

Även i uppföljaren är det världsbygget som jag uppskattar allra mest. Vi får inte bara se det framtida Los Angeles smutsiga neonupplysta skyskrapor, utan även ett flertal andra platser som utspelar sig utanför staden. Allt känns trovärdigt och påkostat. Det enda negativa jag har att säga om världen är att den känns alltför mansfixerad med nakna kvinnor uppblåsta på enorma neonskärmar lite varstans och dansande "pleasure-robots" i vart och varannat gatuhörn.

Villeneuve gör ett bra jobb med att få fram det filosofiska djupet från den första filmen. I en inledande scen får vi följa roboten K som tas in på en rutininspektion. Likt hur Bladerunners hittade robotar i den första filmen försöker människorna nu också få K att känna något för att se om det är något fel på honom. De slänger obscena senarion i ansiktet på honom medan han bara sitter där och repeterar kontrollfraser som om allt var normalt. Efteråt säger K:s chef åt honom att döda en människa, varpå K tvekar. Han säger till sin chef att han aldrig dödat något levande förut. När hon frågar varför han tycker att det är annorlunda svarar han att vara levande är att ha en själ och att därmed betyda något. Filmen har flera liknande scener där K utsätts för alla möjliga påhopp för att han är en robot och efter ett tag blir dessa scener väl övertydliga i sitt syfte att locka fram konflikter mellan människor och robotar, som till exempel när en hel trappuppgång av människor spottar och kastar saker på K, som bara lugnt går förbi.

Spoilervarning

K hittar ledtrådar som antyder att en tidigare generation av robotar hade förmågan att reproducera sig själva, och det ska finnas ett levande barn där ute som bevisar detta. Frågan, vad är det att vara människa, blir åter igen aktuell. Barnet visar sig vara Deckards och Rachaels barn och efter ytterligare några ledtrådar börjar K tro att han själv är detta barn. Kanske har han ändå den själ han längtat efter?

Den svagaste delen av filmen är handlingen, som påminde väldigt mycket om de nya Apornas Planet-filmerna. Denna känsla förstärktes ytterligare av en scen i slutet då man får se hur robotarna samlar sig för ett kommande uppror mot de okänsliga människorna. Gåtan om K verkligen är den födda roboten blir inte heller så intressant att den lyckas bära hela filmen, och som så ofta med hollywoodfilmer kan man se mer eller mindre varje vändning och plottwist långt innan de sker. 

Sammantaget:

Jag läste någonstans att Bladerunner 2049 är så bra att den gör den första filmen bättre. Jag är benägen att hålla med, men bara eftersom jag tyckte att den första filmen var rätt dålig. Den nya filmen fördjupar världen och den filosofiska diskussionen samtidigt som den fördjupar handlingen något. Handlingen är dock filmens svagaste sida, så även på det sättet lever uppföljaren upp till originalet. Att kritisera filmens handling är dock att missa vad som är storheten med Blade Runner-konceptet. Världsbygget och frågan, vad det är att vara människa, skiner igenom i filmens alla scener och lyckas ge den ett intressant djup.

Blade Runner 2049 är en bra film på flera plan och jag hoppas att det blir fler uppföljare i framtiden.

Betyg: 4 av 5.

  

Vill du läsa fler recensioner? 

Rogue One recension:  En sci-fi film som inte var så bra som alla sade att den var.

Ghost in the Shell recension: En sci-fi film som också berör frågan vad det är att vara människa.

The Arrival recension: En annan bra sci-fi film med mycket djup.

   

Följ också gärna min maillista för att få uppdateringar om när nya inlägg görs.


Recension - Thor: Ragnarok0

28 oktober 2017

Thor försöker stoppa Ragnarok - Asgards undergång. Efter att hans hemplanet erövrats av dödsgudinnan Hella kastas han ut i universum och hamnar på en skräpplanet. Utan sin mäktiga hammare måste han skynda sig för att hinna tillbaka till Asgard för att stoppa Ragnarok. Men först måste han överleva en dödlig gladiatorkamp som tvingar honom att slåss mot sin förra vän, Hulken.

Jag gick in till biografen med blandade förhoppningar. De trailers som släppts verkade lovande men under de senaste veckorna hade jag hört flera för-recensioner säga att filmen skulle vara den roligaste marvelfilmen hitintills. Det kanske låter som en bra sak, men brukar egentligen betyda något annat. Att filmen saknar djup och istället blir en kavalkad av oneliners och actionscener.

Tyvärr är det precis så även med Thor: Ragnarok. Som alltid hoppas jag på att karaktärerna ska ha ett djup, att de ska kännas verkliga och att man ska bry sig om deras kamp. Det gör man inte i den här filmen. I alla fall inte mer än vilken annan medelmåttig marvelfilm som helst. Skurkarna saknar djup och det är för många hjältar för att man ska bry sig om någon av dem. Hade detta varit en av de första marvelfilmerna som haft detta tema hade jag kanske hyllat den men nu känns den bara som en till i mängden. 

Med detta sagt så är inte Thor: Ragnarok någon dålig film. Men jag skulle inte heller sträcka mig till att säga att det är en bra film. Precis som för-recensionerna sade så är nog filmen en av de roligaste marvelfilmerna hittills, men det tyckte jag var en av dess nackdelar. Skämten haglar alldeles för tätt, i stort sett varenda scen genom hela filmen, för att filmen ska kunna tas på allvar. Jag log större delen av filmen men väldigt få av skämten var så roliga att jag skrattade högt. En kort cameo av Matt Damon och några diskussioner mellan Thor och Hulken i deras fängelse var mina personliga favoriter. 

Även världsbygget och actionscenerna är underhållande. De känns överlag trovärdigt och välbudgeterat men har samma brister som skämten har. Det blir snabbt för mycket och för opersonligt.

Sammantaget:

Förvänta dig inget särskilt av Thor: Ragnarok. Har du sett trailern vet du redan mer eller mindre exakt hur filmen börjar, vad de kämpar mot och hur den ska sluta. Men vill du bara ta det lugnt och se en lättsam marvelfilm fylld av explosioner och skämt då är Thor: Ragnarok något för dig. Personligen önskar jag dock att jag skippat bion och sett den på dvd om några månader istället. 

Betyg: 3 av 5

Vill du läsa fler Marvelrecensioner?

Spiderman: Homecoming 

Doctor Strange

Logan


Recension - Death Note (Netflix)0

10 september 2017

Light Turner är en mobbad high school-elev som tjänar extra pengar på sidan genom att skriva uppsatser åt andra elever. En dag faller en mystisk anteckningsbok ner från himmelen och när Light börjar läsa denna uppenbarar sig dödsguden Ryuk för honom. Anteckningsboken är en Death Note och alla människor vars namn skrivs ner på dess papper dör. Light beslutar sig för att hämnas på sina mobbare, men varför sluta där?

 

Trailer

Death Note är en av de mest populära animes som släppts under 2000-talet och en av mina personliga favoriter. Death Note startade som en manga 2003 och adapterades sedan till en anime på 37 avsnitt som sändes mellan 2006-2007. Den har även gjorts till spelfilm i Japan och har nyligen haft premiär på Netflix i ytterligare en spelfilmsadaption. 

Den här recensionen är framförallt riktad till de som sett originalet och innehåller därför en del spoilers.

Berättelsen har flyttats från Japan till USA och nästan alla de japanska karaktärerna är nu istället amerikanare. Handlingen startar annars relativt troget originalet men väljer att fokusera mer på Lights känslomässiga problem och relationer än på att visa hans intellekt och ambitioner som animen gör. Till en början är dessa förändringar inte slående men när dödsguden Ryuk visar sig för Light börjar berättelsen gradvis skilja sig allt mer från dess original. Känslan som den 37 avsnitt långa serien bygger upp ska klämmas in i en timme och 40 minuter lång film. Ändringar i karaktärernas motivation och moral, som i animen tar flera avsnitt på sig att skildra, skiftar från scen till scen och gör filmen osammanhängande och stressad.

Det största problemet är att skaparna inte verkar ha förstått vad det var som gjorde animen till det mästerverk den var.  När Light skapar sitt alterego Kira och blir jagad av polisen är han så briljant att polisen inte har en chans att fånga honom. Då kallas superdetektiven L in och resten av serien blir en hjärnornas kamp likt Sherlock Holmes och Moriarty, där de två försöker överlista varandra samtidigt som de motvilligt börjar respektera varandra. I netflixversionen skildras både Light och L brunstiga tonåringar vars enda motiv är att rädda sina vänner eller att imponera på ens nya flickvän, Mia. En karaktär som för övrigt helt hade kunnat tagits bort ur filmen.

Bristerna i filmens tolkning av karaktärernas intellekt blir särskilt tydligt i filmens avslutande scen då de försöker chockera tittarna genom att visa hur snabbtänkt Light kan vara. Jag antar att de försökt återskapa en av animens bästa scener där Light lurar alla sina fiender med en komplex användning av dödsbokens krafter. Men istället, till skillnad från animen, får vi aldrig se hur Light testar, resonerar kring och lär sig mer och mer om anteckningsbokens krafter. Därför blir slutscenen i filmen osammanhängande och platt. När allt avslöjas i slutet himlade jag med ögonen snarare än att hänföras.

Ett annat problem som jag också blev besviken på var deras tolkning av dödsguden Ryuk. I originalversionen är dödsguden en slags comic relief som ger den annars moraliskt nertyngande animen ett ljus. I netflixversionen är Ryuk betydligt mörkare vilket gör att karaktärens roll blir helt annorlunda och inte lika intressant. Stundtals glömmer man bort att Ryuk ens varit med i filmen.

Sammantaget

Filmen avslutas med en slags cliffhanger vilket skulle kunna betyda att vi får en fortsättning i framtiden. Jag hoppas dock inte att det blir så då jag tycker att Netflix har slaktat orginalversionen och skapat något helt annat.

Betyg: 1/5

 

Vill du läsa fler recensioner? 

Suicide Squad.  Ytterligare en sågning av en  film som är sämre än dess original. 

Haikyuu!! Vill du ha nått liknande men annorlunda? Animeserie om volleyboll.

Erased.  Vacker animeserie som också handlar om en hjärnornas kamp.


Recension - Spiderman: Homecoming0

08 juli 2017

Några månader efter händelserna i Captain America: Civil War försöker Peter Parker balansera sitt tonnårsliv med sitt alternativa liv som superhjälten Spider Man. Beväpnad med sin nya teknologiska dräkt, som han fått av Tony Stark, räddar han katter ur träd, stoppar cykeltjuvar och hjälper gamla gummor över gator i väntan på att Tony ska be om hans hjälp igen. Sedan dyker The Vulture upp.

Peter Parker måste balansera sitt liv som duktig elev, duktig brorson och duktig superhjälte. Detta har varit det grundläggande problemet i de flesta tolkningar av karaktären. De två tidigare filmversionerna av Spiderman har inte funnit en bra balans mellan dessa tre sidor av Parkers liv. I dem har Parkers vanliga liv satts åt sidan för en mer storslagen actionfylld bioupplevelse fylld av långa scener där Spiderman svingar sig omkring mellan New Yorks skyskrapor och ännu längre stridsscener där han duckar och undviker attacker i evigheter. I mina spidermanälskande ögon har detta alltid gjort karaktären mindre intressant än vad han är i tidningarna. Spiderman har med sin akrobatik och sitt spider-sense några av de coolaste fighterna jag kan minnas av någon superhjälte, men dessa är inte det som gör karaktären älskvärd. Det är känslan av igenkännelse i hans vardagliga liv som gör att man bryr sig om hur det ska gå för honom i de coola striderna. I och med att filmerna fokuserar mer på ögongodis och mindre på att bygga upp karaktärens personlighet tappar man det som gör att Spiderman sticker ut från mängden av alla andra superhjältar. Detta, tillsammans med att Tobey Maguires och Andrew Garfields tolkningar av karaktären helt saknar den humor som definierar honom, har gjort att jag aldrig varit nöjd med de tidigare tolkningarna. 

Spiderman: Homecoming faller inte i samma fälla. Tom Holland är perfekt i den något yngre tolkningen av Parker. Hans ungdomliga överflöd av energi, brist av tålamod, fumliga humor och hans goda uppförande mot alla i sin omgivning är precis så som karaktären är i tidningarna. Tom Holland säljer karaktären i varenda scen, även i de då han ställs mot oscarsvinnande skådespelare som Robert Downey Jr. och Michael Keaton, vilket är imponerande från en 21 årig skådespelare som de flesta aldrig tidigare hört talas om.

Jag kan dock förstå att en del biobesökare kanske kommer att vara besviken på de mer avskalade och nedkortade actionscenerna som, även om de inte är dåliga, inte sticker ut från mängden och lämnar ett lika minnesvärt avtryck som många andra marvelfilmer gör. I mina ögon är dock Homecoming en bättre film på grund av detta. Parker är i den här tolkningen 15 år gammal och helt ny i sin roll som Spiderman, vilket gör att det känns logiskt att det är fler scener där han kämpar för att inte misslyckas snarare än att briljera mot allt motstånd han möter. Det gör också att jag ser ännu mer fram emot hur spektakulära actionscenerna kommer att vara i nästa Spidermanfilm som kommer ut 2019.

Sammantaget:

Spiderman: Homecoming är i mina ögon den bästa marvelfilmen hittills. De lyckas göra den till det genom att fokusera på karaktären vilket gör filmen rolig, trovärdig och hjärtlig. Men också genom utmärkt skådespeleri av Holland, bikaraktärerna och särskilt av Keaton som The Vulture.

Betyg: 5/5

Recension - Suicide Squad0

24 juni 2017

En hemlig statlig organisation rekryterar några av världens farligaste skurkar för att skapa en grupp som kan försvara USA från övernaturliga attacker. Deras första uppdrag blir att rädda världen från apokalypsen.


Inför att Suicide Squad skulle släppas på bio 2016 var jag väldigt nyfiken på filmen. Men samtidigt var jag också skeptisk av två stora anledningar. Den första var helt enkelt att filmen var en del av DC. Som under de senaste åren har levererat allt sämre filmer, där botten nåddes av Batman vs Superman i mars 2016. Den andra anledningen var att det verkade vara väldigt många karaktärer, nio superhjältar/skurkar, som skulle presenteras i en och samma film utan att först ha haft en enda separat film som etablerat dem. Detta var en stor del av Batman vs Superman's monumentala misslyckade. Samtidigt tänkte jag också att skaparna måste väl ändå ha lärt sig av sina tidigare misstag, inte kan de väl göra samma fel igen? Nu har filmen nyligen släppts på Netflix. Jag tänkte därför ta reda på just hur dålig Suicide Squad egentligen är.
 
 
Spoilervarning
 
 
 
Amanda Waller är byråkraten som kommit på iden om att skapa Suicide Squad. I en av filmens allra första scener presenterar hon sin ide om att tvinga ett gäng skurkar att bli hjältar, genom att operera in en bomb i deras nacke och sedan hota att spränga skallen av dem så fort de inte gör exakt vad hon säger. Parallellt med detta får vi se korta sekvenser från dessa skurkars förflutna och tillslut sammanfattas de allihopa i var sitt fiktiva basebollkort.
 
Mer inblick i vilka karaktärerna är får vi egentligen inte, varken i inledningen eller i resten av filmen. Samtliga karaktärer blir därför stereotypiska och platta likt ett basebollkort.
Här kommer min egen beskrivning av huvudkaraktärerna:
  
  1. Enchantress - June Moore är en arkeolog som blir besatt av ett antikt väsen som kallar sig själv för Enchantress. Enchantress vill rymma från Amanda Wallers kontroll över henne då hon är besviken över att mänskligheten inte längre dyrkar henne som en gud. Väsendet har även en bror som tycker samma sak. Enchantress flyr kort därefter från Waller och släpper lös sin bror och tillsammans börjar de bygga en "maskin" som ska förstöra hela planeten. Exakt vad denna maskin är eller gör förklaras aldrig under filmen. Enchantress är alltså filmens "skurk" och är ointressant på alla sätt och vis. Obefintlig bakgrund och outvecklat motiv, men även hennes voodooaktiga utseende plus lite tatueringar känns stereotypiskt och platt. Men det som irriterade mig allra mest var hennes krafter. Hon verkar kunna göra i princip vad som helst. Teleportera, läka sig själv, skapa hallucinationer, skjuta energiprojektiler ur sina händer, samtidigt som hon också är en mästare på att slåss med två dolkar, vilket hon demonstrerar i filmens slutstrid.
  2. Deadshot - Spelas av Will Smith, vilket kan vara den sämsta castingen någonsin för en superhjälte. Will Smith känns aldrig som en lönnmördare han känns mer som Will from the block. Jag har inga problem med Will Smith's skådespeleri, men varför fick just han rollen som Deadshot? Enligt filmen är Deadshot en snäll och rolig lönnmördare som bara mördar folk som förtjänar det. Han skulle aldrig drömma om att skada kvinnor eller barn. Innerst inne är allt han egentligen bryr sig om sin dotter. Måste jag förklara mer hur otroligt stereotypisk och tråkig även denna karaktärer är. Det är också Will Smith, så glöm eventuella förhoppningar om att att han ska ta på sig masken som Deadshot är känd för att ha.
  3. Captain Boomerang - Varför är han med i den här filmen? Vad kan han göra? Kasta bumeranger? Tydligen är han nån slags bakrånare som tillslut togs till fånga. Exakt varför han anses vara nån mästerskurk förklaras aldrig. Han verkar mest vara ett fyllo från Australien som kan rapa och dricka folköl i var och varannan scen.
  4. Killer Croc - Detta "monster" är någon slags blandning av människa och krokodil. Vem är han? Den förklaring man får är att eftersom han ser ut som ett monster så behandlade vi människor honom som ett monster och därför blev han ett monster. Det är den enda scenen jag kommer ihåg av honom från filmen. 
  5. Slipknot -  Denna karaktär kan klättra. Det är hans superkraft. Han är den enda av skurkarna som inte får något basebollkort i början av berättelsen så att tittarna ska veta att han kommer att dö inom fem minuter efter att han presenterats. Vem är han? Varför satt han i fängelse? Har ingen aning.
  6. El Diablo - En latino snubbe med massa tatueringar som inte vill använda sina pyromantiska krafter längre efter att ha dödat sin familj i ett utbrott. Han har några korta dialoger med Will Smith då de utbyter en del hoddie-slang. Utöver detta säger eller göra han ingenting. Förutom under den sista striden, då han plötsligt förvandlas till en elddemon som till och med kan slåss mot enchantress odödliga halvbror. Är han också en slags gud likt enchantress och hennes bror? Ingenting förklaras. 
  7. Harley Quin - Harley är en sexig flicka med blont hår, tighta kläder, tatueringar och en kaxig och galen personlighet. Varför hon är den mest populära karaktären av alla är inte svårt att förstå. Men varför är Harley med i den här gruppen? Hon har inga särskilda krafter annat än sin galenskap. Varför skulle Amanda Waller välja ut henne för att slåss mot ett gudalikt väsen? Hon är populär hos kåta tonåringar, det är det korta svaret. Harley säljer och därför är hon med, inte för att hon bidrar med något till handlingen.
  8. Jokern - Harley Quinn's pojkvän är också med i berättelsen. Varför då? För att det är Jokern och Jokern säljer också, så vi slänger in honom på ett hörn med. Trots att han egentligen inte har någon anledning att vara med i berättelsen heller. När vi ändå är inne på Jokern måste jag kommentera Jared Letos tolkning av karaktären. I den här världen är han en sadistisk, punkaktig gangster som gillar tatueringar och bling-bling (precis som alla andra karaktärer i den här berättelsen). Jokern är en av de mest intressanta skurkarna som någonsin skapats men i denna tolkning blir Jokern någonting helt annat. Vilket skulle kunna vara okej om han fått lite mer utrymme i filmen eller om de andra karaktärerna inte känts så lik honom. Nu dyker han upp, drar några galna onelines och figurerar i de korta tillbakablickarna som rör Harleys förflutna. Han har aldrig någonting att göra med själva huvudhandlingen.
  9. Amanda Waller - Waller är en badass, det är i alla fall vad skaparna vill att vi ska tycka. I en scen dödar hon t.ex. fem av sina egna anställda för att "de inte har rätt behörighetsnivå" att göra det hon bad dem att göra. Jag skrattade högt när jag såg den scenen. Skaparna hade uppenbarligen för lite tid att bygga upp varje karaktär. De valde istället att förlita sig på de allra mest uppenbara tropen som de kunde komma på för att så snabbt som möjligt beskriva karaktären.
  10. Rick Flag - Är Special Forces snubben, Joel Kinnaman, som ska hålla koll på skurkarna och trycka på knappen som dödar dem om de skulle försöka fly. Även han är platt, tråkig och är bara där för att uppfylla sin roll. Han bidrar inte heller någonting till själva handlingen utan är mest bara en gnällig besserwisser som skurkarna kan käfta med och dra uppenbara skämt mot.
  11. Katana - Till sin hjälp har Rick också Katana. Vem är hon? Det framgår inte riktigt. Nån slags samuraj med ett magiskt svärd som ska skydda Rick från att bli mördad av skurkarna. Exakt varför hon skulle kunna stoppa dem framgår aldrig och hon får aldrig chansen att göra det. Hon använder aldrig svärdets magiska krafter, varken mot skurkarna eller mot fienderna. Faktum är att hon inte får göra någonting genom hela filmen förutom en liten kort lösrykt scen då hon helt plötsligt, utan anledning ses gråta samtidigt som hon pratar med svärdet och sin döda make som tydligen lever i svärdet på något sätt. Åter igen så förklaras inget.

I det klassiska treaktsformatet, som i stort sett alla hollywoodfilmer följer, brukar den andra akten vanligtvis vara den längsta. I Suicide Squad är den andra akten den kortaste. Eftersom det är så många karaktärer väljer man helt enkelt att hoppa över karaktärsutvecklingen som brukar komma i den andra akten. Istället börjar tredje akten efter ungefär 20 minuter. Enchantress flyr, släpper lös sin bror och börjar bygga en "maskin" som ska ödelägga hela planeten. Min ettåriga sons barnprogram har mer utvecklade handlingar än denna. Resten av filmen är en kavalkad av actionscener utan mening och oneliners som snabbt blir repetitiva då alla karaktärer har mer eller mindre samma humor. Har du sett den första trailern har du sett alla de bästa skämten som filmen har att erbjuda. Filmen fullkomligen kryllar av lösryckta scener som endast är där för att få karaktärerna att verka coola utan att bry sig om trovärdigheten eller ens behovet av att ha med dessa scener. De får tillbaka deras gamla kläder och vapen utan ytterligare förklaring, en av vakterna smugglar in en mobil till Harley mitt framför ögonen på alla och ingen gör något, Special Forces får Stormtroopers att framstå som goda skyttar, Will Smith "missar" medvetet att skjuta Harley utan tydlig anledning och blir inte heller bestraffad för det av Rick eller Waller.
Jag kan föreställa mig att det fanns en tanke om att ha enkel berättelse med mycket action och humor. Att därigenom gå ifrån den mörka stilen som inte har fungerat för DC's senaste filmer, bli som Marvel. Men de vill inte spendera den tiden som krävs för att bygga upp universumet och karaktärerna. De vill gå direkt på belöningen, exakt samma fel som de gjorde med Batman vs Superman fast ännu värre.
  
Sammantaget
Se den här filmen om du vill lära dig hur man inte ska göra filmer. För många och för dåligt porträtterade karaktärer. Hälften av dem hade kunnat tas bort och filmen hade inte förändrats ett dugg. Förutsägbar och tråkig handling som startar dåligt och sedan bara blir sämre och sämre därifrån.
Betyg: 1/5