JL Fantasy

Recension - Prince of Thorns0

06 mars 2016

Before the thorns taught me their sharp lessons and bled weakness from me I had but one brother, and I loved him well. But those days are gone and what is left of them lies in my mother's tomb. Now I have many brothers, quick with knife and sword, and as evil as you please. We ride this broken empire and loot its corpse. They say these are violent times, the end of days when the dead roam and monsters haunt the night. All that's true enough, but there's something worse out there, in the dark. Much worse.



Mark Lawrences debutroman Prince of Thorns, den första boken av tre i The Broken Empire-serien, kretsar kring tonårsprinsen Jorg Ancrath som inte skyr några medel för att få det han vill. Han slaktar bybor som står i hans väg, offrar sina närmaste vänner, använder nekromanti och manipulerar alla i sin omgivning för att nå sina mål. Hemsökt av sitt hämndbegär flyr Jorg tryggheten i sin faders slott och ger sig ut på en blodig resa tillsammans med ett band av råa banditer för att skapa sin egen rättvisa, oavsett vem eller vad som står i hans väg.


Mark Lawrence

Handlingen utspelar sig på vår jord, i ett Europa, tusentals år efter att mänskligheten förgjort sig själv och återgått till ett medeltida samhälle. Hundratals nya nationer har skapats och ligger nu i konstant krig med varandra. Karaktärerna refererar då och då till uråldriga tänkare som Plato och Sun Tzu. I en uråldrig ruin grälar till och med Jorg med en AI som han tror är ett spöke.

Den magi som finns med i boken förklaras i en kort mening: att när mänskligheten förgjorde sig själv dog det för många människor samtidigt och därmed öppnades portarna mellan vår värld och underjorden. Jag vet att många gillar mjuka magisystem där allt ska verka mystiskt och gudomligt, men för min del blir det tyvärr inte tillräckligt trovärdigt.

Det som jag fann mest intressant med Prince of Thorns var att boken var skriven i ett jag-perspektiv. Detta i sig är kanske inte särskilt speciellt, men eftersom Jorg är så ond blir upplevelsen av boken annorlunda. Inledningsvis njöt jag av den unika ton som Jorgs röst ger historien: mordisk, cynisk och skrämmande kall. Men längre in i berättelsen, när hans allt mörkare tankar och handlingar inte nyanseras tillräckligt eller vägs upp av anledningar att tycka om honom, blir han svårare att sympatisera med och boken tappar en del av sin charm. Sorgen som Jorg känner över sin döda mor och broder, samt att han är väldigt duktig på att tänka sig ur till synes hopplösa situationer, var i början tillräckligt för att jag skulle heja på honom. Mot slutet började jag hoppas att han i varje ny strid skulle dödad av någon.

Det tar dessutom ganska lång tid innan handlingen tar fart på allvar. Det är inte förrän Jorg träffar sin fader runt kapitel 20 som det börjar hända saker, men vid det laget har jag redan börjat tröttna på Jorg. Och jag-perspektivet, som i början var bokens starkaste sida, blev det som jag mot slutet tyckte var jobbigast. Språket är i övrigt väldigt vackert, men stundtals lite väl blommigt för min smak. Jag fick flera gånger känslan av att Mark medvetet försöker skriva vackert, lägga till poetiska meningar och symbolik där jag bara vill att handlingen ska fortsätta framåt.

Gillar du onda huvudkaraktärer och böcker skrivna i jag-form är Prince of Thorns en väldigt bra bok.

Betyg: 2/5


Recension - Ondvinter0

05 februari 2016



Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld...

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.


Ondvinter är den första delen av fyra i fantasyserien Berättelsen om Blodet av författaren Anders Björkelid. Boken gavs ut 2009 via Natur och Kultur. 

Ondvinter är en berättelse om två barns farliga resa genom skog och snö i jakt på svar. Tvillingarna Sunia och Wulf fångar av en händelse en mystisk varelse i skogen utanför sin fars stuga. Den ger dem en mörk profetia som alltför snart visar sig vara sann. Snart blir de indragna i en uråldrig konflikt och tvillingarna har ingen aning om vad som händer eller varför det händer just dem.

Någonting annorlunda är att boken inledningsvis är skriven i vi-form. Vi får ta del av båda tvillingarnas tankar på samma gång. Detta tyckte jag först var jobbigt, men ganska snart accepterade jag det och tyckte att det var nytänkande. Det fördjupar känslan av att det är något speciellt med tvillingarna och det skapar en oro hos läsaren när vi-formen senare tas bort, längre in i boken.

Jag skulle rekommendera Ondvinter för barn mellan 7-13 år. För den målgruppen är boken välskriven och har en spännande ton som håller i sig från början till slut.

Betyg: 3/5


Recension - Star Wars Episode 7 The Force Awakens0

22 december 2015


2012 köpte Disney Star Wars franchiseet från George Lucas. Många fruktade att Disney skulle förstöra Star Wars genom att göra allt för barnvänliga filmer och därmed ignorera de äldre fansen. Jag har sett episod 7, The Force Awakens, två gånger den senaste veckan, både i 2D och 3D. Håller filmen upp till de enorma förväntningarna som jagskrivit om tidigare?


Luke Skywalker has vanished. In his absence, the sinister FIRST ORDER has risen from the ashes of the Empire and will not rest untill Skywalker, the last Jedi, has been destroyed.
With the support of the REPUBLIC, General Leia Organa leads a brave RESISTANCE. She is desperate to find her brother Luke and gain his help in restoring peace and justice to the galaxy.
Leia has sent her most daring pilot on a secret mission to Jakku, where and old ally has discovered a clue to Luke's whereabouts...


När Rey åker förbi den förstörda Star Destroyern ute i Jakkus öken, när Poe besegrar nio TIE-fighters med sin X-wing och när Kylo Ren duellerar Rey på Starkiller base ryser jag. Detta ovanpå alla nya alienkostymer vars smutsiga detaljer gör att allt känns levande. The Force Awakens är den vackraste Star Wars filmen hitintills. 3D effekterna i biografen var dock inte särskilt nödvändiga. Se den i 2D.

Det bästa med filmen är de nya skådespelarna. Adam Driver som Kylo Ren, Daisy Ridley som Rey, John Boyega som Finn och Oscar Isaac som Poe Dameron. Alla spelar sina karaktärer fantastiskt väl.

Särskilt intressanta tycker jag att Rey och Kylo Ren är. Filmens antagonist, Kylo Ren, är Han Solo's och Leia Organa's son som tränats till Jedi av Luke men sedan vänt sig till den mörka sidan. Han är väldigt lik Anakin i början av episod 3, otålig, kluven och full av ilska. Hans vredesutbrott genom filmen är några av mina favoritscener. Det känns väldigt modernt och roligt att Disney valt att ha en ung självständig hjältinna som filmens huvudkaraktär. Rey är en föräldralös skrotletare som gradvis inser att hon är stark i kraften. Ray är stenhård och jag ser fram emot att se henne växa in i rollen som Jedi riddare i kommande filmer.

Han Solo och Chewbacca bär fram filmen med deras humoristiska konversationer. Även Finn och robotarna är väldigt roliga. När BB-8 gör tummen upp med en lite blåslampa skrattade hela biosalongen. Faktum är att den här filmen är den roligaste av alla Starwarsfilmer och den gör det utan att falla in i Jar Jar Binks fällan. Han Solo får mycket kameratid i den här filmen, anledningen till detta är att han dödas i slutet av sin son Kylo Ren. Filmens känslomässiga klimax, en framtida klassiker men inte riktigt i "No, I am your father"-klassen.

Roligt var också att Max Von Sydows karaktär, som vi inte ens får veta namnet på, dör efter ungefär en minut in i filmen. En del rykten antydde att han skulle spela en väldigt stor roll i filmen, kanske till och med ärkeskurken, men så var uppenbarligen inte fallet. Vem var han egentligen? Troligtvis kommer vi få veta mer om honom i nästa film då jag förutspår att Rey's och Luke's förflutna kommer att få stort utrymme.


Episode 7 är dock inte perfekt. Det största problemet med filmen är att den är alldeles för lik episod 4, A New Hope. Faktum är att handlingen nästan är identisk. En droid rymmer med en karta, karaktärerna presenteras och byggs upp, de förstör en ny Death star, som i den här filmen kallas Starkiller base. Den går inte in så mycket på vad som hänt i galaxen sedan Luke besegrade Darth Vader. Vi får troligtvis få se mer av detta i nästa film.

En annan sak som jag störde mig på var att Galaxen kändes liten i den här filmen. De hoppar mellan planeter som om det inte vore någonting och alla tycks känna eller vara släkt med någon från de gamla filmerna. Det är lustigt hur en hel galax kan kännas ungefär lika stor som Vännäsby.


Sammantaget är The Force Awakens en succe. Inte av den magnitud som jag hoppats på men det känns inte konstigt då mina förväntningar var skyhöga. Filmen är fylld av actionscener, ibland kanske lite väl mycket action. Det hade varit skönt med några mer avslappnande och reflekterande scener så att man hade kunnat få njuta av skådespeleriet och de fantastiska världarna ännu lite mer.

Betyg: 4/5

Inför Star Wars Episode VII The Force Awakens0

13 december 2015

På onsdag är det dags. Jag har nog aldrig varit så taggad på en film i hela mitt liv. Inte ens till den första Sagan om Ringen-filmen. Helt fel sätt att gå tillväga. Bättre att hålla nere förväntningarna och bli positivt överraskad än att hoppas på för mycket och bli besviken. Men det går inte att hålla emot, det är ju Star Wars. Den mest episka fantasy-berättelsen som gjorts på film. 


Jag kallar Star Wars för fantasy trots att de flesta skulle säga att det är sci-fi. Detta för att filmerna tar alla de klassiska fantasy-klichéerna och gör det fantastiskt väl. Bondpojken som räddar världen, den visa mentorn som dör och Kraften som magisystem. Star Wars är fantasy, fast i rymden.


Det är också den mest episka berättelsen som gjorts på film av den enkla anledningen att den gjordes till film först. Jag kan inte komma på någon annan stor sci-fi eller fantasysaga som först gjorts som film. Allt har först blivit skrivet som serietidning eller som bok för att sedan bli film. Star Wars Episode VII är som om Sagan om Ringen eller Star Trek skulle komma med en helt ny film, med nya skurkar och hjältar. Min hype är större än den någonsin varit.


Tre dagar kvar.


Recension - Med hjärtat i halsgropen0

09 september 2015

"När fjortonårige Tozan får reda på en fruktansvärd hemlighet ställs han inför ett svårt beslut: för att stoppa en ondskefull plan måste han förråda sin egen far. Fylld av tvivel ger han sig ut i en främmande värld, där dödliga sjukdomar härjar och ett inbördeskrig är nära. Amuletten som han bär kan antingen rädda folket eller orsaka deras undergång. Det är upp till Tozan att varna dem innan det är för sent, men kan han verkligen lämna allt han känner till bakom sig?" - Fantasiförlaget

För någon vecka sedan blev jag ombedd av Fantasiförlaget att recensera deras nya bok Med hjärtat i halsgropen skriven av debutanten Elin Niklasson.

Det blev en stor omkastning för min del att läsa denna roman eftersom jag normalt inte läser böcker i denna genre. Den senaste boken jag läste, Brandon Sandersons The Way of Kings är 400 000 ord lång och riktar sig till den inbitne fantasyläsaren. Elins Niklassons roman uppskattar jag vara cirka 40 000 ord och riktar sig till en yngre målgrupp.

Med hjärtat i halsgropen kastar in läsaren i handlingen. Redan på första sidan hoppar vi in i adelspojken Tozans perspektiv. Han har precis stulit en magisk amulett från sin far och måste nu fly. Därefter får läsaren följa Tozans flykt undan sin faders soldater som jagar honom och amuletten genom hela boken. Berättelsen håller ett högt tempo från första till sista sidan vilket troligtvis också givit boken dess titel. 

Jag gärna sett mer av världs- och karaktärsbyggande kring Tozan och hans två kompanjoner Sangha och Kirian. Annat än vilka deras föräldrar var får man inte reda på särskilt mycket om dem. Jag vill veta mer om deras relation till sina föräldrar och till omvärlden. Tozan har till exempel varit undangömd i sin faders slott hela sitt liv. Hur påverkade detta karaktären? Världen drabbades av en enorm olycka som utplånade större delen av mänskligheten och lämnade efter sig nya obotbara sjukdomar. Men mycket mer än så får vi inte veta. Jag kan tänka mig att en värld med en så tragisk historia har mycket intressant att berätta. Hade karaktärerna och världen varit djupare hade jag fått mer sympati för dem och bokens actionbetonade story hade känts mer greppande. Nu lämnar den mig tyvärr ganska oberörd.

Med tanke på att Elin skrivit boken medan hon gått i högstadiet är jag imponerad av hennes bedrift. Jag önskar själv att jag hade vågat börja skriva på ett så pass stort projekt i hennes ålder. Det ska bli spännande att följa Elins fortsatta utveckling som författare.

Elin Niklasson - Fotograf Daniel Wångstedt