JL Fantasy

Att recensera svensk fantasy0

07 maj 2017

Finns det plats för kritiska röster i en bransch där alla känner alla?

Förra året bestämde jag mig för att läsa och recensera fler svenska fantasyböcker. Framför allt för att veta mer om hur den svenska fantasymarknaden såg ut, men också för att få en bättre känsla för hur de står sig mot utländsk fantasy. Då insåg jag dock inte vilken utmaning detta skulle medföra: vad händer om jag inte gillar dem? Riskerar jag att göra mig ovän med människor i samma bransch som jag själv försöker slå mig in i om jag ger en svensk författare en dålig recension? Jag har nu läst ett tjugotal nordiska fantasyböcker, gamla och nya (jag vet att det inte är särskilt många i sammanhanget, men det är en start), som intresserat mig. De flesta av dem har jag valt att inte recensera eftersom jag personligen inte tyckte att de var särskilt bra och har haft svårt att hitta ett bra sätt att förhålla mig till detta.

Jag upplever att detta är ett ämne som är tabubelagt inom fantasysverige – man kritiserar inte varandras böcker öppet. Under de senaste åren, då jag försökt aktivera mig inom fantastikkretsar, har jag inte stött på en enda negativ recension av någon svensk fantasybok. Kanske för att recensenterna, precis som jag, inte vill göra sig ovän med framtida kollegor. Men kanske också för att den svenska fantasygenren är så liten och behöver all positiv uppmärksamhet den kan få för att växa. Den svenska fantasyförfattaren Marcus Olausson sade så här i en intervju på bloggen lagomlycklig:

"Det är svårt nog att försörja sig som författare oavsett genre, men fantastikgenren är trots allt ganska liten i Sverige. Att skriva en berättelse som uppfyller marknadskraven och blir en hit är tufft och kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Svenska fantastikläsare är kräsna och uppfödda på utländsk litteratur som redan sållats fram på en gigantisk inhemsk marknad. Att som amatörförfattare konkurrera på de villkoren är helt enkelt jävligt tufft."

Jag tror att Marcus har helt rätt i det han säger – svenska läsare är kräsna och jämför svenska författare med utländska. Jag gör det, och jag tycker inte att det är fel att göra så. Den globala världen ställer högre krav på författare nu och det måste vi förhålla oss till hur tufft det än må vara. Även om det finns många som skriver fantastik idag har vi inga som slagit igenom stort i allmänhetens öga, förutom kanske Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs Cirkeln.

Syftet med den här bloggen är att bygga upp en läsarkrets och ett intresse för mina kommande böcker. Målet är att bygga relationer både med framtida läsare men också för att skapa en naturlig port in i fantasybranschen. Jag har redan lyckats knyta några lösa kontakter till författare och förlag tack vare den här bloggen och de recensioner som jag gjort. Samtidigt som detta varit fantastiskt har det också ibland varit frustrerande eftersom jag inte riktigt har vågat skriva fler recensioner av svenska böcker. Jag vill inte att de inläggen som jag publicerar här på bloggen ska göra mig ovän med författare, förlag och/eller läsare. Samtidigt vill jag inte skriva recensioner som jag inte kan stå bakom. Jag vet inte hur jag själv skulle reagera om en branschkollega sågade min bok. Skulle jag bli irriterad, arg, ledsen? Skulle jag uppskatta kritiken (om den var välformulerad) och ta den till mig i kommande böcker? Eller skulle jag inte bry mig över huvud taget? Kanske kommer jag inte ens att läsa recensioner av mina böcker.

Med det sagt kommer jag att lägga upp två recensioner av svenska fantasyböcker under de kommande två veckorna. Förhoppningsvis kommer dessa recensioner inte göra att jag hamnar i onåd hos framtida kollegor.


Recension - Words of Radiance0

22 april 2017

Kaladin överlevde sin tid som bryggbärare i Sadeas arme. Nu har han blivit livvakt åt Dalinar och hans klantiga konung till bror. Han måste försvara dem från deras fiender, från dem själva och från den ostoppbara lönnmördaren i vitt. Detta samtidigt som han också slåss mot sina inre demoner och försöker lära sig att bemästra sina nya magiska krafter. Samtidigt har Shallan och Jasnah klivit ombord ett skepp som ska föra dem till The Shattered Plains. De bär båda en stor börda och hemlighet - de måste på något sätt stoppa återkomsten av de legendariska Voidbringers och den världsförstörande kataklysmen som kommer att följa med dem.

Brandon Sanderson släppte sin första bok i Stormligt Archive serien, The Way of Kings, år 2010. Fyra år senare kom uppföljaren Words of Radiance som är den längsta fantasybok jag någonsin läst. Med sina 1089 sidor, över 400 000 ord, är den utan tvekan en av de mest episka fantasyböcker som någonsin skrivits.

Det är häpnadsväckande att se hur snabbt Sandersons namn spridits över världen, men med tanke på hur snabbt han skriver är det kanske inte så konstigt. År 2005 debuterade han med Elantris och har sedan dess släppt ytterligare 18 romaner och ett dussintal noveller. Jag läste i en intervju med Sanderson att hans förlag länge var skeptisk till att publicera hans Stormligt Archive böcker. Vilket inte är svårt att förstå med tanke på att Words of Radiance endast kostar 289 kronor att köpa. Även om boken är lite dyrare än många andra böcker får du definitivt valuta för dina pengar. Utöver sina 1089 sidor innehåller boken också massor av bilder, kartor och detaljer som troligtvis kostar en hel del att lägga till i boken. 

I The Way of Kings presenterades vi för världen Roshar och bitvis tyckte jag att det var för mycket att ta in på en gång. Dussintals olika perspektivkaraktärer från olika nationer och raser. Ingen del av världsbyggandet ignorerades - med flera magisystem, religioner, kulturer, samhällssystem, fauna och annat är planeten Roshar troligtvis det mest omfattande världsbyggandet som någon fantasyförfattare vågat sig på.

Words of Radiance landar mer i karaktärerna i bok två och är ett mästerverk på många sätt men jag hade svårare att motivera mig själv att läsa vidare, vilket gjorde att det tog nästan två år innan jag läst färdigt den. Anledningen till detta är att jag tycker att boken har flera obetydliga handlingstrådar som kändes som att de var där för att göra boken lång, inte för att handlingen krävde att de skulle vara där.

  1. Det tar Shallan nästan halva boken att ens nå till The Shattered Plains och även om delar av hennes resa är intressant ville jag hela tiden att hon bara skulle komma fram och börja nysta i hemligheten med The Voidbringers.
  2. I den förra boken fick vi, via en rad tillbakablickar, en djupdykning in i Kaladins förflutna. Bok två fortsätter på samma sätt men har nu Shallans bråkiga familjebakgrund som huvudfokus. Denna bihandling tyckte jag inte var lika intressant som den om Kaladin. Mycket av det som tas upp har vi redan hintats om i bok ett vilket gjorde att det var för lätt att förutspå vad som skulle hända längre fram i hennes bakgrund. Tillbakablickarna blev därför något som jag alltid skummade igenom för att komma tillbaka till den "riktiga" handlingen.
  3. Dalinar, min personliga favorit karaktär, kliver tillbaka för att ge utrymme till hans son Adolin som inte är lika intressant. 
  4. Flera av karaktärerna blev allt för lika varandra. Både Shallan, Kaladin, Adolin och Wit har alla samma typ av sarkastiska och dystra humor genom hela boken och efter ett tag blir det ganska tröttsamt.
  5. Men det största problemet som jag hade var Kaladin. I bok ett var han en plågad själ som trots sitt besvärliga förflutna gjorde det som krävdes för att han skulle nå sina mål. I den här boken består hans kapitel mest av en kavalkad av klagomål, paranoida tankar och en rädsla mot alla i sin omgivning. Även här började jag tillslut skumma igenom långa delar av hans repetitiva inre monolog. 
Sammantaget 
Boken fortsätter där Way of Kings slutade och är inledningsvis väldigt spännande men sedan fylls handlingen ut med allt får många ointressanta handlingstrådar som gör att ungefär 600 sidor av boken känns som en transportsträcka för att nå fram till det episka slutet som allt bygger emot. Boken är också så välplanerad, enligt det klassiska treaktsformatet, att det stundtals känns som att den saknar spontanitet och överraskning. Trots detta är jag nu väldigt fast i världen och karaktärerna - jag hoppas bara att mer ska hända i bok tre än vad som har hänt i bok ett och två. 
Betyg: 3/5

Recension – The Obelisk Gate0

01 april 2017

Alabaster Tenring, den galna världsförstöraren, har återvänt med ett uppdrag. Att träna Essun och genom det bestämma Stillhetens öde för evigt. Berättelsen fortsätter med en försvunnen dotter och med obeliskernas antika mysterier som nu avslöjas.

Spoilerfri recension

The Obelisk Gate är den andra boken i den Hugo-vinnande The Broken Earth-serien. Skriven av N. K Jemisin (tidigare mest känd för The Hundred Thousand Kingdoms) och publicerad 2016 av Orbit Books.

I The Fifth Season fick vi följa en karaktär genom tre olika skeenden i hennes liv. Vi fick se hur Alabaster förstörde världen av någon oförklarad anledning och därmed startade en ny Säsong. Essuns dotter Nassun kidnappades av sin pappa vilket kastade Essun in i galenskap. Hennes mål genom hela boken var att finna och rädda sin dotter oavsett vad det skulle kosta. Men i slutet av boken var hon längre ifrån sin dotter än vad hon var när boken började.

I The Obelisk Gate får vi följa både modern och dottern. Berättandet växlar mellan Essuns andrapersonsperspektiv och Nassuns tredjepersonsperspektiv. Andrapersonsperspektivet kändes annorlunda och intressant i den första boken men i den här blev jag snabbt trött på det. Jag tyckte att det passade bättre när huvudkaraktären Essun var mer ömtålig eftersom hennes son mördats och hennes dotter kidnappats. När handlingen fortsätter och det har gått några år försvinner den omedelbara galenheten och därför blir perspektivet inte lika slående.

I The Fifth Season byggdes världen upp mer och karaktärerna reste stora avstånd. I The Obelisk Gate  är världen förstörd och karaktärerna tvingas mer eller mindre att bli platsbundna. Detta gör att boken känns långsammare än den första. Även om det händer en hel del intressanta saker känns det ändå stundtals som att handlingen står still. Karaktärerna däremot utvecklas mycket: Essun brottas med sin misstro mot människor och Nassun brottas med sin relation till sina föräldrar och sin nya surrogatfader. Även om karaktärernas ageranden alltid är välmotiverade har jag svårt att förlåta deras beslut som ständigt för med sig lika mycket olycka som lycka. Karaktärernas perspektiv är så präglade av deras egen uppfattning om vad som är rätt eller fel, att det är svårt att veta om det de tycker verkligen överensstämmer med vad som faktiskt är sant. Det gör att jag inte hejar på någon särskild karaktär, förutom den udda Alabaster som tyvärr är näst intill helt frånvarande i den här boken. Essun och Nassun måste finna sin plats i Säsongen samtidigt som yttre och äldre krafter börjar röra sig för att forma världen till det de vill att den ska bli.

Sammantaget

The Obelisk Gate är en välskriven och unik bok som kommer att falla de flesta läsare i smaken. Den passade dock inte min smak. När jag hade läst färdigt The Fifth Season  ville jag ha mer av konflikten mellan The Fulcrum och de förslavade Orogenes. Men i och med att världen har gått under finns inte längre The Fulcrum kvar. Halvvägs in i boken hintas det om att det finns en annan sida som vill att Säsongen ska fortsätta för evigt och därmed utrota alla människor. Denna fiende blir dock aldrig lika trovärdig och intressant som The Fulcrum och deras väktare var i bok ett.

Betyg: 3/5

Bok 3 The Stone Sky släpps den 17 Augusti 2017.


Recension - Queen of Fire0

11 mars 2017

I den sista boken av Ravens Shadow trilogin måste Vaelin Al Sorna hjälpa sin nya drottning att återta sitt förstörda rike och sätta ett slutgiltigt stopp för The Ally´s planer. För att göra detta reser de tillsammans med deras nya budsförvanter över hela världen, till hjärtat av det Valeriska riket.

Redan i bok två störde jag mig på hur serien utvecklades, framförallt med författarens val att lägga till tre nya huvudkaraktärer. Ingen av de tre nya och inte heller huvudkaraktären från den första boken var särskilt intressanta i bok två. I den tredje boken, Queen of Fire, fortsätter handlingen i samma spår. Medan jag lyssnar på boken kommer jag gång på gång på mig själv med att längta efter att någon av huvudkaraktärerna ska dö för att handlingen ska bli mer intressant. Men detta händer aldrig, istället blir handlingen en kavalkad av stridsscener medan de alla, på var sitt håll, avancerar allt längre in i det Valeriska riket. Jag räknade inte antalet sidor men det kändes som att ungefär hälften av boken var strider. Vanligtvis älskar jag stridsscener men det här blev väldigt snabbt för mycket eftersom att de nästan alltid betydelse och blir istället bara en transportsträcka för att karaktärerna ska ta sig till Volar där avslutningen på berättelsen hägrar. När den slutliga striden med The Ally äntligen kommer är den över alldeles snabbt, kortare än nästan alla de tidigare striderna. Förklaringen om den svarta stenen och den onda "kraften" som fanns på den andra sidan av den kändes för mig alldeles för enkelt för att ge ett värdigt slut på berättelsen. 

Sammantaget

Jag har aldrig tagit mig igenom en hel serie där jag så tidigt in i den längtade efter att den skulle ta slut. Ett tråkigt avslut på serien som startade med den fantastiska debutromanen Blood Song

Betyg: 1 av 5


Recension - Logan0

04 mars 2017

En sliten Logan gömmer en gammal Professor X i denna postapokalyptiska X-Men film. Men alla Logans hans försök att hålla sig och professorn gömd går om intet när en liten flicka tvingas in i hans liv.

Du kanske undrar om du ska orka gå på bio igen bara för att se ytterligare en till av Marvels floppande X-Men filmer? Är Logan - The Wolverine verkligen värd att se på bio?

Som med alla filmer beror det på vad du är ute efter. Vill du se Hugh Jackman göra sin bästa tolkning av Wolverine, en film som fokuserar mer på Logans känslor och mindre på att rädda världen då är den här filmen för dig. Men förväntar du dig en episk hjältefilm med koppling till de tidigare filmerna eller till de andra X-men karaktärerna då kan du vänta tills den släpps på DVD. 

Logan är en fristående film och har som sagt inte någon tydlig koppling till nån av de tidigare filmerna, den bygger inte heller upp för någon kommande handling. Den fokuserar mer eller mindre enbart på relationen mellan Logan och den lilla flickan som snubblar in i hans liv. Deras relation är filmens styrka och alla de andra sakerna som jag störde mig på, som jag inte tänker gå in på av spoilerrisk, kändes på något sätt inte särskilt viktiga när relationen mellan dem var så fin. 

Alla skådespelarna gör bra insatser men särskilt Hugh Jackman som den trötta Logan och Patric Stewart som den gamla Charles Xavier. Den är dock viktigt att påpeka att filmen har en 15 års gräns som i mina ögon känns ganska låg med tanke på just hur mycket våld, blod och hjärnsubstans som flödar redan i filmens allra första scener. Men samtidigt är filmen inte heller helt mörk. Den håller en god nivå i dess skämt. Inte de klassiska Marvel-one-linesen utan en mera vuxen humor med vardagliga lustiga situationer, som passade filmen bra. 

Sammantaget. 

Jag velade länge om jag skulle ge filmen en trea eller en fyra i betyg men tyvärr tycker jag att den har för många logiska luckor för att förtjäna ett högre betyg än en trea. Filmen hade också gärna fått ha någon slags koppling till de äldre eller till kommande filmer. Och den saknade även det där lilla extra episka som jag förväntar mig av en bra superhjältefilm. Men trots dessa invändningar var Logan - The Wolverine en bra avslutning på Hugh Jackmans tolkning av Wolverinekaraktären.

Betyg: 3/5

PS: Det som störde mig allra mest var att det inte var någon video efter eftertexterna.