JL Fantasy

Guldkompassen – Recension0

25 mars 2018

Guldkompassen handlar om Lyra, en 12-årig tjej som växt upp på universitetet Oxford tillsammans med äldre män, tjänstefolk och sin demon Pantalaimon. Lyra är envis och hamnar lätt i problem, men den här gången har hon hamnat i större problem än vanligt. Lyra gömmer sig i en garderob och överhör en konversation om den mystiska substansen Dust som förändrar hennes liv för alltid.

The Golden Compass

Spoilerfri recension

 

Guldkompassen är den första delen av Den Mörka Materian, en trilogi skriven av Philip Pullman som gavs ut 1995 och gjordes till film 2007.  

Jag har länge hört talas om hur bra Den Mörka Materian-serien ska vara och jag har sett den flera gånger på listor över de bästa fantasysserierna, men jag har dragit mig från att läsa den på grund av att den är en ungdomsbok, vilket jag inte brukar uppskatta. 

Guldkompassen berättas genom den 12-åriga Lyras ögon vilket var rätt frustrerande genom större delen av boken. Hon förstår väldigt lite av vad de vuxna runt omkring henne pratar om. Som läsare önskade jag ofta att de bara skulle förklara hur saker och ting fungerar och hör samman, istället för att lämna läsarna i en slags limbo mellan de vuxna karaktärernas förståelse och Lyras ovetande. Guldkompassen har dock rätt många vuxna sidokaraktärer som gör sitt bästa för att förklara för Lyra så det var inte riktigt så illa som jag tycker att många andra ungdomsböcker är.  

Det som gjorde att Guldkompassen, trots Lyras perspektiv, stack ut och överlag blev en angenäm läsupplevelse för min del var världsbygget. Först och främst demonerna som är ett slags djur som förkroppsligar människornas själ. Barns demoner kan ta vilken skepnad de vill medan vuxnas demoner får en permanent form när de genomgått puberteten. Lyras demon Pantalaimon, som ofta tar formen av en mus eller en hermelin, är på många sätt lik Lyra men inte helt och hållet. Man kan ofta förstå varför Lyra väljer att göra som hon gör genom att demonen beter sig nervöst eller stressat, som om demonen på något sätt reflekterar karaktärens magkänsla. I början av boken längtade jag efter att få reda på hur det kom sig att dessa demoner existerade över huvud taget men när svaret aldrig kommer accepterar man till slut att de bara är en del av den här världen och inte behöver förklaras. 

Den andra intressanta delen var geografin. Lyra växer upp i Oxford England vilket gjorde att jag i början trodde att boken utspelade sig helt och hållet i vår värld men efter ett tag blir det uppenbart att detta är en parallell verklighet till vår. En värld med steampunkliknande teknologisk nivå, samma geografi, överlag samma namn på platser men med en helt annan historia och flera ickemänskliga varelser. Som till exempel talande isbjörnar. Jag som vanligtvis har svårt för urban fantasy reagerade instinktivt negativt till detta men likt hur konceptet med demonerna växte på mig gjorde även geografin det. Det var skönt att alltid få en uppskattning av hur långt det är till vissa platser eftersom man redan känner till var till exempel Svalbard, Uppsala och Reykjavik ligger. 

Vetenskap, magi och religion blandas flitigt samman och det är ibland inte helt tydligt vad som är vad vilket gör serien svår att genrebestämma. Steampunk, Portal Fantasy och Science Fantasy i ett ungdomsfodral är mitt bästa definitionsförsök. I slutet av boken tas en del filosofiska, religiösa och allmänt mörka teman upp som ger den ett djup som jag inte läst i någon annan ungdomsbok.

Jag kommer inte fortsätta läsa serien eftersom jag inte uppskattade den unga huvudkaraktären, men det är en välskriven berättelse med flera intressanta teman och ett unikt världsbygge.

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Uprooted av Naomi Novik

Edgedancer av Brandon Sanderson

Skymningseld av Henrik Widell


En guide för att skriva magisystem: del 20

10 mars 2018

Hur skapar man ett magisystem? Vad bör man tänka på och var ska man börja? Här är mina tankar om vad som gör ett genomtänkt magisystem och hur jag går tillväga när jag lägger grunden i mina.

Magi

del ett gick jag igenom tre steg för vad man bör tänka på när man lägger grunden för ett magisystem. I den här delen tänker jag att gå närmare in på detaljerna i ett fungerande magisystem. Dessa råd gäller framför allt om du försöker skapa ett hårt magisystem.

  

1. Bestäm var kraften kommer ifrån

Det första steget kan tyckas uppenbart, men det är förvånande många fantasyserier som inte berör detta. Man kan självklart göra ett system där magikerna kan använda magin när de vill och hur de vill utan att behöva dra kraft från någon särskild källa. Ofta väljer författare att säga att magi bara är ännu en kraft, likt till exempel gravitationen, och det är väl bara coolt om ens värld innehåller mer magi?

Om du inte är särskilt bekymrad över att din värld ska vara trovärdig håller jag med om att man inte behöver tänka på varifrån magin i världen kommer, och jag håller med om att mycket magi oftast är coolare än lite magi. Problemet med detta är dock att man tappar kontakten med verkligheten och med karaktärerna. Till slut är det lätt hänt att läsarna efter ett tag inte bryr sig om vad som händer i berättelsen. De vet ändå att huvudkaraktärerna kommer att trolla fram en lösning på alla problem som kommer deras väg, så varför ska de engagera sig och oroa sig för dem?

Vill du skriva trovärdig fantasy bör du dock förklara varifrån din kraft kommer. Genom att definiera var kraften kommer ifrån sätter man en gräns på hur mycket kraft som kan dras från den källan och därmed skapar man konflikt i berättelsen. Fundera kring källan men också vem som kan använda kraften, och kanske ännu viktigare: vad krävs för att någon ska kunna dra kraften från den källan? Vilket leder oss till nästa råd.

  

2. Definiera vad magin inte kan göra

Detta är det största problemet jag har med mjuka magisystem. Varje gång en röd präst gör något magiskt i A Song of Ice and Fire-böckerna blir jag mer förbannad än glad över att jag har fått se en ny magisk förmåga. Samma sak gäller Gandalf i Sagan om Ringen, när han till exempel lyser med sin stav i Moria. Det är ju passande att han kan göra det, för annars skulle alla utan mörkersyn inte kunna se något eftersom de troligtvis inte har släpat med sig lampolja över halva Midgård. Varje gång en ny förmåga presenteras i böcker där magisystemet inte har förklarats tänker jag att magin troligtvis endast är där för att författaren skrivit in sig i ett hörn och inte kommer på något annat sätt att leda berättelsen dit hen vill. 

Nu tänker ni kanske att det viktigaste är väl ändå att bestämma vad magin KAN göra? Mitt enkla svar där är, nej. Det är alltid begränsningarna som sätter ramen för karaktärernas handlingsutrymmen och det är begränsningarna som skapar spänning, djup och konflikt i din värld. Genom att ha tydliga regler för vad som är möjligt i din värld vet både du som författare och läsarna vilka problem som magin kan lösa och vilka den inte kan lösa. När karaktärerna använder magi för att till exempel besegra en fiende känns det naturligt, till skillnad från när Gandalf eller Melisandre använder magi. Om man inte vet var gränserna för magin går kommer den alltså inte engagera läsarna i samma utsträckning.

Den vanligaste begränsningen inom fantasy är att det är jobbigt för karaktärerna att lära sig de färdigheter som krävs för att bruka magin, oftast någon form av koncentration. Det brukar sedan också vara vanligt att karaktärerna, när de väl lärt sig magin, inte kan använda hur mycket som helst av den kraften eftersom de blir trötta av att använda magi, likt hur man blir trött av att sitta och skriva på sitt manus timmar utan ände. Tänk dock på att begränsningar och andra problem med magisystemet kan komma från betydligt fler håll än bara inifrån karaktären själv. Koncentrationsträning och trötthet är rätt uttjatat.

Här har ni några exempel:

  • Material eller föremål: För att frammana magi behövs något, till exempel olika metaller som behöver sväljas varje gång en magisk förmåga ska användas. Böcker, trollspön, svärd eller soniska skruvnycklar måste konkas runt och kan lätt tappas bort.
  • Offer:  För att magin ska fungera krävs någon form av offer. Blod brukar vara vanligt men offret kan vara vad som helst. Desto större offer desto mer kraft kan användas. Man kanske åldras snabbare eller tappar muskler/känslor/minnen. Eller kanske blir berusad eller våldsam av kraften.
  • Geografiska eller geopolitiska: Detta är min favoritbegränsning för det kopplar samman magin med omvärlden. Kraften kanske kan bara dras från vissa platser eller att det bara finns en viss mängd kraft i världen vilket gör att nationerna tävlar om den. 
  • Sociala: Ytterligare en vanlig trop är att omvärlden ser ner på personer med magiska krafter. En ganska naturlig begränsning – se bara hur många i vår värld som har fördomar mot rika och mot politiker. 
  • Långsiktiga: Skadan på dig själv eller omvärlden kanske kommer långt senare. Hur skulle man reagera om man efter några timmar eller dagar märker att man går ner i vikt, tappar allt hår eller sina pigment av att bruka magin.
  • Kosmiska: Gudarna ser ner på dig om du använder magin vilket får effekter på ditt nästa liv. Eller man kanske bryter sönder verkligheten och öppnar upp hål till parallella verkligheter.

Möjligheterna är oändliga och om de görs rätt kommer ditt magisystem att bli unikt.

  

3. Håll det simpelt men gör det ordentligt

När jag bestämt mig för vilken typ av magisystem jag ska ha, bestämt var kraften kommer ifrån, vad den kan och inte kan göra och vilka problem den medför – då brukar jag bjuda över mina allra mest kritiska vänner på vin och sedan tillsammans sitta ner och leta fel. Detta gör vi genom att ställa en rad frågor. Vilka dessa frågor är beror mycket på förutsättningarna som det givna magisystemet har. Men det handlar i grunden om att ställa massor av "vad skulle hända om?"-frågor. Detta gör vi i några timmar tills vi inte kommer på några fler frågor att ställa. Många av dessa frågeställningar kommer troligtvis aldrig tas upp i böckerna men som författare är det bra att veta mer om sin skapelse än vad läsarna gör. 

Genom att ställa dessa frågor slipar man bort eventuella skavanker, trimmar ner överdrivna krafter, och lägger till ytterligare begränsningar – allt för att magisystemet ska bli mer strömlinjeformat. Ibland blir man också frestad att lägga till fler och fler krafter, kanske till och med parallella magisystem med olika kraftkällor. Än så länge har jag aldrig läst en bok där två, eller tre magisystem har känts nödvändiga. Min erfarenhet är att det alltid är bättre att göra ett system ordentligt, än att lägga till mer. Det är lätt att det blir rörigt och det är lätt hänt att man missar en massa problem som man kommer att få sona för längre fram.

Magi


Författarintervju - Albin Hedström0

27 januari 2018

Albin Hedström debuterade 2015 med boken Arvsblod som är del ett i en duologi där vi får följa fyra karaktärer som alla grubblar på svåra frågor. Deras öden flätas snart samman av en mystisk man som säger sig vilja bekämpa ondskan i riket. Nu är Albin aktuell med uppföljaren Blodsband.

Fotograf: Håkan Dauvén

För de läsare som inte känner till dig sedan tidigare: vad handlar Arvsblod om?

Arvsblod är min debutroman som jag skrev under 2013. Det är en roman som till viss del försöker problematisera vad ondska är för något, och hur detta kan bekämpas. Men trots dessa lite djupare delar är det till största delen en äventyrsroman med fantasy inslag som jag hoppas att läsarna kan försvinna in i utan att behöva reflektera för mycket kring såpass tunga ämnen som ondska, om läsarna inte själva vill det. I Arvsblod finns det också vissa mystiska och gåtfulla inslag, jag ville att läsarna sakta skulle börja förstå allt mer av både intrig och den fiktiva världen ju längre in i boken de kom. Vissa sidointriger och hela världsbygget tror jag inte heller att läsarna förstår förrän en eventuell omläsning. Jag har alltid själv tyckt att det varit kul att bläddra tillbaka i böcker såsom Robert Jordans The Wheel of Time, spekulera både med mig själv och andra. Något av den känslan ville jag skapa för mina läsare. 

Utan att avslöja för mycket, vad skulle du säga skiljer Blodsband från den första boken i serien?

Tempot är generellt sett högre i Blodsband än i Arvsblod. I Arvsblod var det mycket som behövde presenteras för läsarna. Jag tänker då på karaktärer och intrig, men kanske ännu mer på olika städer, seder och folkslag med mera. I Blodsband är mycket redan presenterat och tempot kan därför skruvas upp lite.  

Du valde att startade ett eget förlag när du skulle ge ut Arvsblod. Berätta om det beslutet.

Jag kände redan från början att jag inte ville förlora tid och kraft på att försöka skicka runt boken till allt för många bokförlag i förhoppningen att bli utgiven av dessa. Jag visste ju hur svårt det är. Istället bestämde jag mig tidigt för att själv ge ut boken. Jag visste då inte hur mycket arbete det innebar och idag tänker jag kanske i lite andra banor, att jag hellre vill fokusera på att bara skriva och inte på själva förlagsverksamheten. 

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Redan på gymnasiet började jag drömma om att skriva en mäktig historisk roman som utspelar sig på stenåldern. Jag hade då läst både Jean M Auel och Sue Harrison och inspirerats av dem, samtidigt som jag kände att jag själv skulle vilja föra handlingarna i deras böcker åt ett annat håll. Det var då jag bestämde mig för att själv skriva en stenålderssaga en dag. När jag sedan långt senare började skriva så startade jag medvetet med något annat (Arvsblod och Blodsband) för att få erfarenhet både av att skriva och att ge ut böcker innan jag började med min stenålderssaga. Inom något år kommer jag återuppta arbetet med stenålderssagan och mitt mål är att skriva en så bra roman som jag någonsin kan. 

Spännande! Berätta mera, vad är det som lockar med just stenåldern?

Tiden som samlare och jägare har alltid fascinerat mig. På något sätt tror jag livet var "renare" och mer naturligt då. Trots att det givetvis kunde vara ett hårt liv som till viss del säkerligen förskönas i dagen samhälle så måste det också ha varit en oerhört spännande tid som inbjöd till stora äventyr. Tänk att som ung man eller kvinna ta med dig några vänner och ge sig ut på en vandring. Att få se platser som man bara hört talas om i sagor, få se platser där ingen människa tidigare varit, eller ännu mer spännande, få upptäcka helt nya folkslag! Detta är nog det som lockar mig mest, det stora äventyret att på den tiden få upptäcka allt från början.

Även mötet mellan olika kulturer lockar mig. Hur reagerade de första bönderna, som enligt ny forskning kom från sydöst, när de träffade samlare och jägare när de tog sig över till Skandinavien? Uppstod många konflikter? Dessa frågor ämna jag skildra i min kommande roman.

Jag läste i en tidigare intervju att du är lite allergisk mot ordet fantasy när du ska beskriva dina böcker. Ser du dig själv som en fantasyförfattare?

Nej, det gör jag inte. Arvsblod och Blodsband utspelar sig ju förvisso i en uppdiktad värld (inspirerad av både romarriket och medeltiden) men det finns inte någon magi eller annat övernaturligt och därför vill jag inte se dem som några direkta fantasyböcker. Sedan så kommer ju min tredje roman inte ha något med fantasy att göra. Och någon gång i framtiden så vill jag även skriva en deckare (kanske i en historisk miljö). Så nej, jag är ingen fantasyförfattare. 

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Det hade varit kul om Jan Guillou läste Arvsblod och Blodsband. Jag tycker om hans böcker, även om han kanske inte är någon direkt favoritförfattare. Jag inbillar mig att han skulle gilla mina böcker, men jag kan lika gärna ha helt fel. Han känns ganska svart och vit så förmodligen skulle han gilla dom mycket eller avsky dem.  

När jag har läst klart Arvsblod och Blodsband, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Min tredje roman förstås! Om du orkar vänta några år. 

    

Mer information om Albin kan ni hitta på hans hemsida och Blodsband kan ni köpa på Adlibris.


The realists of a larger reality0

24 januari 2018

En av fantasyvärldens allra mest lysande individer har lämnat oss. Ursula Le Guin var före sin tid, tänjde gränser och försvarade all fantastik både från inre och yttre fiender.

I rejoice in accepting this award for, and sharing it with, all the writers who were excluded from litteratur for so long. My fellow authors of fantasy and science fiction. Writers of the imagination, who for the last 50 years have watched all the beautiful awards go to the so called realists. I think hard times are coming when we will be wanting the voices of writers who can se alternatives to how we live now, and can see through our fear stricken society and its obsessive technologies, to other ways of being. And even imagine some real grounds for hope. We will need writers who can remember freedom. Poets and visionaries, the realists of a larger reality. Right now, I think we need writers who can know the difference between the production of a market commodity and practice of an art.” - Ursula Le Guin

  

Ursula K. Le Guin accepts the National Book Foundation's Medal for Distinguished Contribution to American Letters at the 65th National Book Awards on November 19, 2014.


Top 5 fantasytrilogier0

21 januari 2018

Från N.K. Jemisins skildring av den nedbrutna Essun i Broken Earth-trilogin till Robin Hobbs Farseer-trilogi om lönnmördaren Fitz. Det finns fler bra fantasytrilogier att läsa än vad de flesta klarar av att läsa på en livstid. Men vilka är de allra bästa?

    
     
    

5. The Nagash Trilogy 

Black Library är en källa för fantasy och sci-fi böcker som jag tror att många missat. Deras varumärken Warhammer Fantasy och Warhammer 40K förknippas främst med figurspelen som bär samma namn. Men det finns en mängd bra boktitlar att titta närmare på både för fantasy- och sci-fi-läsare. Min personliga favorit på fantasysidan är trilogin om Nagash – den mäktigaste nekromantikern genom historien och fadern till både vampyrerna och de odöda. Alla Black Librarys böcker i serien Time of Legends går att läsa självstående och de bästa att börja med är Nagashtrilogin.


    

   

4. The First Law Trilogy

Joe Abercrombie, a.k.a Lord Grimdark, slog igenom 2006 med sin First Law-trilogi. Det är en lättläst och händelsefylld berättelse med starka karaktärer. Den bittra krypplingen Sand Dan Glokta är min absoluta favoritkaraktär i alla böcker jag läst.

“You are aware, I suppose, that I lived through two years of torture? Two years in hell, so I can stand before you now. Or lean before you, twisted as an old tree root. A crippled, shambling, wretched mockery of a man, eh, Lord Hoff? Let us be honest with one another. Sometimes I lose control of my own leg. My own eyes. My own face." He snorted. "If you can call it a face. My bowels, too, are rebellious. I often wake up daubed in my own shit. I find myself in constant pain, and the memories of everything that I have lost nag at me, endlessly." He felt his left eye twitching. Let it twitch. "So you can see how, despite my constant efforts to be a man of sunny temper, I find that I despise the world, and everything in it, and myself most of all. A regrettable state of affairs, for which there is no remedy.” - Sand Dan Glokta 

  

3. The Dark Elf Trilogy

R.A. Salvatore skapade i sista stund svartalven Drizzt Do'Urden som en bikaraktär i Icewind Dale-trilogin, efter att hans förlag bett honom ersätta en annan karaktär. Drizzt har sedan dess blivit en av Dungeons & Dragons mest populära karaktärer. Salvatore insåg att det var något speciellt med Drizzt och beslöt sig för att skriva en hel bokserie som beskrev karaktärens bakgrund.

Drizzt växte upp i Menzoberranzan, svartalvernas underjordiska huvudstad, där demongudinnan Lolth härskar. Där tävlar åtta mäktiga familjer om att vara närmast Lolth. Drizzt inser att han kommer få svårt att bevara sitt godhjärtade sinne i en stad där män inte är värda något och alla hugger varandra i ryggen för att klättra i hierarkin. Karaktären Drizzt är enkel att gilla och staden Menzoberranzen är bland de mest fascinerande platser jag läst om.

   

2. Mistborn 

Den författare som håller absolut högst lägstanivå av alla fantasyförfattare är Brandon Sanderson. Med sina välplanerade karaktärsark och handlingar och med de mest genomtänkta magisystemen du kan föreställa dig sjunker man alltid djupt in i hans världar. Han har flera intressanta serier men min favorit är Mistborn-trilogin. Handlingen utspelar sig 1000 år efter att hjälten som skulle rädda världen misslyckats. The Lord Ruler (tänk Sauron) har erövrat allt, mänskligheten är förslavad och aska regnar konstant från himlen. En liten grupp av allomantiker ska nu göra ett försök att stjäla ett av Lord Rulers mest skyddade föremål. 

   

1. Lord of the Rings 

Hur ska man beskriva storheten med fadern av all fantasylitteratur? Kort och gott är det för att både världsbygge, handling och karaktärer är av allra högsta kvalitet än idag, 60 år efter att den skrevs. Tolkien tillbringade flera årtionden med att bygga upp historien, kulturerna, och språken till detta mästerverk. Men den innehåller även en handling med djup och bredd som få av dagens författare lyckas åstadkomma. Till råga på allt är också nästan alla karaktärer så minnesvärda att du aldrig kommer glömma deras namn. Om du kan svälja de stundtals långrandiga beskrivningarna är Sagan om Ringen än idag den ohotade ettan på fantasytronen.

Vilka är era favorittrilogier?