JL Fantasy

En guide för att skapa magisystem: del 30

02 november 2018

Hur skapar man ett magisystem? Vad bör man tänka på och var ska man börja? Här är mina tankar om vad som gör ett genomtänkt magisystem och hur jag går till väga när jag lägger grunden i mina.

Lap Pun Cheung

Illustratör: Lap Pun Cheung

del ett tog jag upp tre punkter för vad man bör tänka på när man lägger grunden för ett magisystem. I del två gick jag igenom vad man kan tänka på när man skapar ett hårt magisystem och i den här tredje delen tänker jag beröra vad man bör tänka på när man ska skapa ett mjukt magisystem. 

De mjuka kräver ett något annorlunda angreppssätt än vad hårda gör eftersom att syftet på sätt och vis är dess raka motsats. I de hårda ska läsaren förstå hur magin används för att karaktärerna sedan ska kunna bruka magin fritt igenom boken i valfri utsträckning för att lösa de problem de ställs inför. Syftet med ett mjukt magisystem är inte att läsaren ska förstå det, snarare tvärtom. Ju svårare det är att förstå, desto bättre. Detta eftersom det grundläggande syftet är att läsaren ska få en känsla av förundran. De ska undra vad som kommer att hända härnäst och tro att allt är möjligt. Man skulle kunna säga att hårda magisystem är till för att tjäna karaktärerna så att de upplevs som coola, medan mjuka magisystem i större utsträckning är där för att tjäna författaren och berättelsen. 

"Fantasy needs magic in it, but I try to control the magic very strictly. You can have too much magic in fantasy very easily, and then it overwhelms everything and you lose all sense of realism. And I try to keep the magic magical — something mysterious and dark and dangerous, and something never completely understood. I don’t want to go down the route of having magic schools and classes where, if you say these six words, something will reliably happen. Magic doesn’t work that way. Magic is playing with forces you don’t completely understand. And perhaps with beings or deities you don’t completely understand. It should have a sense of peril about it." - Interview with George R R Martin

Den största fördelen med mjuka magisystem är att de är mer flexibla. De är därför ett mer användbart skrivarverktyg än vad hårda magisystem är. Om man som författare skriver in sig själv i ett hörn kan magisystemet finnas där för att lösa problemet. Mjuka magisystem är vanligare i berättelser riktade åt barn och unga vuxna, kanske för att världen i ett barns ögon är full av möjligheter och de ofta inte har ett lika tydligt behov av att förklara det som sker i dess omgivning som vuxna läsare har.

5 tips för att lyckas med ett mjukt magisystem

  1. Se till att magin hela tiden har en känsla av oförutsägbarhet över sig. 
    När karaktärer använder magi i hårda magisystem går det ofta fel för att karaktärerna inte kan reglerna eller för att de blir utmattade av dess användning. I mjuka går det däremot fel för att magin är oförutsägbar. Fundera på hur du kan göra magisystemet oförutsägbart redan i planeringsstadiet. Kanske kan magin självt ha ett medvetande och en egen agenda? Kanske måste man offra något oersättligt för att magin ska kunna fungera, något som karaktärerna absolut inte vill offra.

  2. Ha med få karaktärer som kan använda magin och använd inte magin för att lösa för många av deras problem. 
    Om karaktärerna ständigt använder den oförklarliga magin för att lösa sina problem kommer läsaren till slut anta att de kan lösa vilka problem som helst med magin. Det blir en slags deus ex machina om en magiker helt plötsligt använder en ny magi eller artefakt för att lösa ett problem som till synes verkade helt omöjligt att lösa. I Game of Thrones mjuka magisystem är det vanligt att de få karaktärer som använder sina krafter inte själva vet exakt vad som ska hända. Ofta skapas det någon slags situation som karaktärerna inte hade förutsett. Melissandre lyckas (spoiler) döda Stannis Baratheons bror med sin magi men i slutändan spelade det ingen roll eftersom Stannis ändå förlorar det efterföljande kriget mot Lannisters. Vill du alltså skriva om coola episka magiska strider där flera olika magiker strider mot varandra är det troligtvis bättre att använda dig utav magi som åtminstone delvis grundar sig i ett hårt system.

  3. Om magisystemet har regler bör dessa regler inte förklaras i sin helhet för läsarna. 
    Det går så klart att lägga till begränsningar även i mjuka magisystem och de flesta bra böcker med sådana har någon slags begränsning. Om vi åter igen tar Game of Thrones som exempel verkar det vara så att Melissandres magi grundar sig i blodsoffer från personer med kungligt blod. Ju mer omfattande magi desto mer blod verkar måsta offras. Eftersom det inte är klart vad som kan och inte kan göras blir det extra viktigt i mjuka magisystem att författaren planterar ledtrådar om vad som komma skall, hur karaktären utvecklas inom sin magi, för att det inte ska kännas som en deus ex machina.

  4. Skriv inte berättelsen ur en magikers perspektiv. 
    Om du hade fått kliva in i Gandalfs huvud hade han kunnat förklara allt han visste om magisystemet, vilket gör att hela mystiken med det går förlorat. Det går dock att komma runt detta problem. Till exempel genom att använda magiska artefakter i stället för att karaktärerna själva frammanar magin eller genom att skriva om en magiker som inte förstår hur hens kraft fungerar. Risken med dessa två lösningar är dock att det ändå tar bort en del av mystiken som ett mjukt magisystem kan skapa.

  5. Om magin kan göra i stort sett vad som helst bör enskilda karaktärer endast kunna använda en liten del av dessa möjligheter. 
    Mjuka magisystem är överlag mer öppna än vad hårda är. Möjligheterna för magins potential är därmed ofta betydligt större i mjuka magisystem. Harry Potter (som är en blandning av ett hårt och ett mjukt magisystem) är ett exempel på detta. Det finns en magisk formel eller artefakt för i princip vad som helst i den världen. Vill du resa tillbaka i tiden? Vill du kunna överleva döden? Vill du ta bort minnet från alla personer i en hel stad? Vill du kunna döda någon med en enkel beröring? Allt detta och mycket mer är möjligt i Harry Potter, men dessa formler används ofta bara i en begränsad del av berättelsen. Anledningen till att det inte används oftare är för att karaktärerna inte har tillgång till magierna. Kanske krävs det ovanliga artefakter eller ingredienser, eller så är magin förbjuden. Genom att begränsa karaktärernas tillgång till den oändliga magin förefaller inte magisystemet omedelbart lika mjukt som det faktiskt är. På detta sätt går det att komma runt en del av de begränsningarna som vanligtvis brukas kopplas samman med mjuka magisystem.

Sex, Lögner & Radband - Litterär roast0

20 oktober 2018

Veronique är en av Benedettaordens bästa skarpskyttar. Natt efter natt sitter hon i klostertornet uppe på berget och håller vakt mot helvetets makter. En natt anfaller ett flygande odjur klostret och en av helvetets överdemoner råkar krascha på Veroniques tak. Snart är Veronique och hennes medsystrar indragna i en desperat kamp mot klockan.

Sex, Lögner och Radband
  

Jag har haft en dålig månad. Enligt mina nya testläsare suger mitt manus, och när till och med Skatteverket tycker att jag skriver för lite och för dåligt är det lätt att tappa hoppet. "Sluta kontakta oss" var det enda de skrev senast. Det enda ljuset den här månaden var att Lars Carlberg bad mig skriva en "insiktsfull och vältalig totalsågning" av hans nya ljudbok som släpptes den sextonde oktober via Fafner Förlag och Storytel. Äntligen en förfrågan i min smak. Jag tackade genast ja utan att veta vad jag höll på med eller ens ha hört talas om hans bok. Jag väljer dock inte att kalla det här för en recension utan snarare en "litterär roast". 

Sex, Lögner och Radband (SLR) är inte en bok, utan en novell. Ja, jag vet vad ni tänker. Den typen av litteratur som endast har ett syfte: att marknadsföra författaren och hens andra verk. En "genre" som inte har några som helst ambitioner att faktiskt bli något som kan bidra till samhället eller ge någon slags minnesvärd upplevelse. Svenska noveller har i stort sett inget läsvärde över huvud taget för någon annan än författarna själva och dess förläggare. Turligt nog är detta ett faktum som även svenska folket verkar vara medvetna om, för ingen läser noveller annat än om de faktiskt blir ombedda att totalsåga dem.

SNR klockar in på två timmar och tjugotvå minuter men den kändes betydligt längre än så. Detta för att den största delen av berättelsen är en transportsträcka där nunnorna ska ta sig från punkt A till punkt B innan deras kloster går under. Parallellt med detta ska man som läsare försöka utläsa vad som är sant och vad som är lögn av det som demonbaronessan säger under resan. Resan eller lögnerna blev dock aldrig särskilt intressanta, eftersom jag inte kunde sluta reta mig på dialogen mellan nunnorna och demonen. De utbyter konstant små meningslösa gliringar där nunnornas göteborgshumor och profana svordomar ska upplevas som komiska. Den stora twisten kring vad som är sant och falskt som berättelsen byggt upp för blir ett antiklimax eftersom själva twisten faktiskt redan har avslöjats, långt i förväg. Tydligen har demonen inte ljugit alls utan berättat hur berättelsen ska sluta, vilket var ganska uppenbart redan från början.

Och så var det det där med uppläsaren, Simon Väderklint. Ledsen att du skulle behöva bli indragen i det här, men hur ska man kunna skriva en roast av en ljudbok utan att dra in dess uppläsare? Varför förlaget över huvud taget har valt en man att läsa upp en bok där samtliga karaktärer är kvinnor övergår mitt förstånd. Är det något slags PK-budskap eller orkade de helt enkelt inte leta reda på någon annan uppläsare än den de brukar använda? Simon försöker vrida och vända på sin pojkaktiga men ändå något djupa röst för att skapa olika kvinnliga läten eller absurda röster för att passa de ännu mer absurda karaktärerna. Jag blev hela tiden tvungen att tänka om då min hjärna automatiskt projicerade män in i alla roller, särskilt den sexiga bondageälskande demonbaronessan som utgör den större delen av berättelsen. Jag hoppas åtminstone att detta beror på uppläsaren och inte något annat... När Simon läste upp texten som gång på gång beskrev de slanka och svajande höfterna hos demonen och nunnorna såg jag vid mer än ett tillfälle framför mig en läderklädd Christer Lindarw som ämnade att locka nunnorna in i frestelsen.

Jag har inte läst något av Lars Carlbergs tidigare verk men har hört en del prata gott om hans novell Sönderdelningen av besten Skorm. En berättelse som ska vara annorlunda från något annat. Jag visste därför inte vad jag skulle förvänta mig när jag läste SLR. I efterhand antar jag att den är tänkt att vara en humoristisk och absurdistisk berättelse som ämnar att gestalta livets meningslöshet, vilket passar bra för "genren". I denna novell blandas bondagesex, vapenfetisch, billig göteborgs- och kiss och bajs-humor i en salig eller fördömd blandning. Ingen av dessa saker hyser jag dessvärre något större intresse för.  

Den farhåga som jag har med alla noveller visade sig även vara sann för Sex, Lögner och Radband. Ytterligare en intetsägande berättelse.

  

Tack för att jag fick chansen att roasta din novell Lars, jag önskar dig all lycka!

  
Vill ni bli uppdaterade om när jag skriver ett nytt inlägg, eller när novellen jag arbetar på blir utgiven, kan ni följa mig på min författarsida på facebook

Marcus Olausson - Gästinlägg0

22 september 2018

Veckans blogginlägg är skrivet av Marcus Olausson. Han har gett ut ett dussintal noveller, driver projektet fantastikhjälpen och podden Ordbyting, men är kanske mest känd för sin highfantasyserie Serahema Saporium. I det här inlägget skriver Marcus om hur han fann skrivandet och hur hans författarresa har sett ut.

Marcus Olausson
 

Jag skriver i första hand med upptäcktsresandens ögon

Jag är en mångsysslare. Att jag skulle bli författare var inte självklart och jag har inte skrivit eller drömt om det yrkesvalet sedan jag första gången höll i en penna. Däremot har jag alltid älskat verklighetsflykten, vare sig det har rört sig om lek i uppväxtens skogar, konst, musik, spel eller litteratur. Att kliva in i en annan verklighet och verkligen vara där. Befinna mig mitt i det kreativa flödet och förundras. Att jag hade talang för det tror jag att andra upptäckte innan jag själv gjorde det. Jag ville bara se mig om likt en upptäcktsresande. Om andra hade behållning av det jag producerade var sekundärt. På sätt och vis är det så fortfarande. Jag skriver i första hand med upptäcktsresandens ögon, men parallellt har även ett behov av att underhålla och beröra växt sig fram. Jag vill bjuda in andra till mina världar, dela med mig av både äventyr, hemskheter och sällsamma ting. Mina världar speglar både mig själv och min omvärld. Tillåter mig att handskas med samhällsfrågor, sorg och moraliska dilemman, men låter mig även utforska det mörker jag alltid har burit med mig. Se det utifrån, angripa det men kanske också förstå det och lära mig att älska det. Skrivande som självterapi. Världsbyggandet har alltid pågått där i bakgrunden i mitt huvud.

Lärarnas uppmuntran fick mig att inse att jag hade talang

För mig kom konsten först. Att med en krita eller penna, senare pensel, försöka fånga de där glimtarna av andra världar. Ett rum var aldrig intressant förrän jag placerade ett troll i ett hörn. En skogstjärn blev genast mer spännande om man kunde skönja en varelse under ytan. Kanske det är därför jag ofta får höra att mina böcker är som att se på en film. Att de är visuella. Åtminstone hoppas jag det. Även musiken kom tidigt, någon gång på mellanstadiet då jag plockade upp min mammas gitarr. Upptäckte att toner kunde frammana känslor och faktiskt måla upp inre bilder även de. Den akustiska gitarren ersattes av elgitarr och hårdrock (en genre som omfamnar fantastik). Skrivandet var mer kopplat till övningar i skolan men lärarnas uppmuntran fick mig att inse att jag hade talang. Hemma däremot skrev jag inte alls. Jag bara målade och plinkade på min gitarr, varje dag. Tills plötsligt en dag i äldre tonåren då en idé började ta form. När jag såg ett mönster i drömmar och tankar jag haft och pusselbitar började falla på plats. Så en dag satte jag mig ner och skrev.

Serahema Saporium

Min bokserie Serahema Saporium är uppbyggd som en traditionell fantasyserie i tre delar och är en hyllning till den klassiska hjältens resa. Men jag ville göra något annorlunda och föra in mörkare och vuxnare element. Kanske då jag själv hade en hel del kärleksbekymmer under de första åren då bokserien växte fram (och det är bra många år sedan nu, typ 20). Min hjälte Elderim är i tjugoårsåldern istället för tonåring. På grund av en speciell uppväxt är han i viss mån fortfarande mentalt som en tonåring men han tvingas växa under bokseriens gång. Och han fattar felaktiga beslut precis som vi vanliga människor gör. Han är ofta rätt misslyckad men samtidigt får han inte enbart misslyckas. Då tröttnar läsaren. Men det finns ett mörker hos Elderim som gör hans väg svårare. En självdestruktiv sida som även speglar de besvär jag själv har med depression. Jag utgick från ett synopsis i 3 delar, en för varje bok. Själva berättelsen växte fram ur mötet mellan karaktärerna. När jag kommit rätt långt, kanske så långt som till tredje boken insåg jag att det var en korvfest och att de kvinnliga karaktärerna fått stå åt sidan. Jag bytte kön på en karaktär och skrev om Belmonne som kvinna och plötsligt blev det en av mina (och övriga läsares) favoritkaraktärer. Hon bildar kontrast mot den svårmodige Elderim. Sedan dess har jag lagt till ytterligare en kvinnlig karaktär och fördjupat de som fanns sedan tidigare och det ger berättelsen en helt annan dynamik. Nu är det nästan roligast att skriva ur kvinnornas perspektiv.
 

För mig är att skriva som att se på en film

Men hur skriver man då så att läsaren sugs in i berättelsen? För mig har det alltid främst handlat om karaktärerna. Jag måste känna, se, höra och smaka det som de gör. Krypa in under huden på dem och verkligen vara där de är när jag skriver. Hitta något att bottna i. En miljöbeskrivning är inte intressant förrän jag placerar någon eller något i den. Då bjuder jag även in läsaren på köpet. Väcker nyfikenhet. För mig är att skriva som att se på en film, fast med den skillnaden att filmen rör sig väldigt långsamt framåt. Jag spolar tillbaka och tittar på scenen igen, om och om igen. Provar att ändra på saker. Och ju fler svagheter en karaktär har desto bättre. Det är helt enkelt lättare att identifiera sig med människor med brister. 
 
Jag läser mycket och utmanar mig själv emellanåt med sådant som faller utanför fantastiken. Ofta just med syftet att lära mig mer om skrivkonsten. Och jag analyserar språkbruk, intrigbyggande och gestaltning hos de författare jag gillar. Ser hur de formar handling och meningar och bygger upp en melodi i språket. Inte alls olikt hur man skriver musik. En menings längd. Påverkar tempot. Flödet. Blir en scen mer spännande av korta meningar eller långa? Som författare är jag både kompositören som skriver noterna och dirigenten som tolkar musiken. 
 

"Ett imponerande världsbygge"

Jag får ofta beröm för mitt världsbyggande och nu på nyutgåvan har jag till och med fått en blurb av självaste Erik Granström. Den fina blurben lyder "Ett imponerande världsbygge", vilket känns som att få en guldmedalj i världsdesign. Så vad är då hemligheten bakom bra världsbyggande? Mitt svar är att världen ska fungera enligt sin egen interna logik. Ett bra världsbygge tar inte över utan skapar ett ramverk där jag kan släppa loss mina karaktärer och se vad som händer. För Serahemas del har jag velat skapa en värld som känns trovärdig. Visst innehåller den sin beskärda del av magi, drakar och gudar, men för att läsaren ska godta allt det där är det snarare de små detaljerna som avgör. Vad kostar en natt på värdshuset? Hur lång tid tar det att förflytta sig sträckan X och har då skorna slitits ut? Och framför allt är det genom att göra karaktärerna realistiska och jordnära som även världen de lever i känns riktig. Jag utgick från kartan, som till en början var relativt tom, och skapade sedan magisystem, religioner och länder. Etablerade konflikter, hinder och förutsättningar. Geografin kan vara ett hinder när karaktärerna ska förflytta sig och därför är det viktigt att etablera regler för hur man kan förflytta sig och vilka avstånd det rör sig om. Hur långt kan man ta sig till häst på en dag? Hur får hästen mat? Finns det flygfarkoster? Till syvende och sist handlar mycket om logistik. Och att aldrig själv bli så imponerad av sitt världsbygge att man glömmer att berätta en intressant berättelse.

Lyxig nyutgåva

När nu Serahemaböckerna har bytt förlag och släpps i lyxig nyutgåva tog vi beslutet att vara djärva i redigeringen och göra om böckerna där så krävdes. Och det har gjort en enorm skillnad. Jag har lärt mig mycket under de fyra åren sedan debuten. En kunskapens väg som har gått i kringelkrokar genom framförallt novellskrivande och tävlingar där kontakt med nya redaktörer har slipat mitt skrivande. Men jag har även lärt känna andra författare och tagit till mig så mycket kunskap jag kan av de som har mer erfarenhet. Jag har fördjupat mig i skrivhandböcker, lyssnat på författar- och förlagspoddar och jag har läst med en kritisk blick som jag kanske i viss mån saknade innan min egen debut. 
Här vill jag ur mängden lyfta fram två skrivhandböcker som hjälpte mig extra mycket under redigeringen av "När gudar dör". Först och främst boken ”Self-editing for fiction writers” av Renni Brown och Dave King. Den är relativt tunn men sprängfylld av bra, handfasta råd om hur du förädlar din text. En bok att läsa om och om igen. Nästa tips är en bok som endast riktar in sig på dialog. ”How to write dazzling dialogue: The fastest way to improve any manuscript” av James Scott Bell. Den känns visserligen rätt amerikansk i sina (emellanåt mossiga) exempel som ofta tagits ur äldre amerikanska klassiker, men råden är universella och hjälpte mig att banta ner mina dialoger. För en dialog bör inte nödvändigtvis efterlikna verkligt tal.
 
I nyutgåvan "När gudar dör" är berättelsen sig visserligen lik, men skavanker har skalats bort. Jag tycker själv att min oslipade diamant har putsats upp till en gnistrande ädelsten. Kapitel har kastats om, långa infodumpar strukits eller kortats ner och en del bonusmaterial har tillkommit för att fördjupa framför allt Belmonne och Eleanor. Dialoger har skurits ner och blivit mer kärnfulla. Det är färre berättande monologer. Det är med andra ord en helt annan läsupplevelse. Har du läst de gamla böckerna måste du inte läsa de nya, men om du gillade de gamla kommer du att älska de nya versionerna. Att min nya förläggare dessutom är formgivare har lett till att de uppdaterade omslagen är kanonsnygga. Vi tog fram alla tre samtidigt för att visa att vi har en utgivningsplan och att omslagen är enhetliga. På Bok & Bibliotek den 28:e september släpper vi "När gudar dör", den första boken av tre i serien i Serahema Saporium. En nyutgåva där min ambition varit att sätta en ny standard för svensk fantasy. Vi får se hur långt jag når men med Catoblepas hjälp känns allt möjligt. Och redan nästa år kan ni läsa fortsättningen – "Vingar av rök". Framtiden är full av äventyr.
 
Serahema - När Gudar Dör
Vill ni veta mer om Marcus Olausson kan ni gå in på hans hemsida och nyutgåvan av Serahemaböckerna går att beställa på adlibris
  

Sofi Poulsen - Gästinlägg0

16 september 2018

Veckans inlägg är skrivet av Sofi Poulsen. Hon är aktuell med en ny novellsamling på temat H.C. Andersen, där en rad svenska fantastikförfattare har tolkat Andersens gamla sagor i form av 36 noveller.

H.C. Andersen

Hans Christian Andersen är den världsberömda danska författaren som föddes i Odense för mer än två hundra år sedan. Redan när jag var barn fascinerade hans sagor och hans liv mig. Sagorna var många gånger sorgliga och helt befriade från det Disneyfluff som de nu för tiden oftast lindas in i. Min egna barndom var inte särskilt ljus den heller. Kanske var det det som gjorde att jag drogs till de mörkare sagorna. Jag minns hur jag läste Flickan med svavelstickorna och grät. Som barn ville jag väldigt gärna tro på magi i olika former. Jag ville tro att det fanns trollkarlar, magiska väsen, och förtrollade tingestar. Det fanns inte ett ihåligt träd som kom i min närhet som inte skulle undersökas. Kanske doldes en hemlig gång eller föremål där inne.

När jag 2017 bestämde mig för att börja ge ut noveller i form av antologier var det första temat bröderna Grimms klassiska sagor. Det är främst de sagorna och H.C. Andersens sagor som har inspirerat mig och fått mig att vilja skriva. Därför var det inte så konstigt att 2018 års novellantologi skulle få temat H.C. Andersens klassiska sagor.

Jag föreställde mig att intresset skulle bli svalt och att det inte skulle komma ut så många bidrag då det var ett förlag som la sin novelltävling vid samma tidpunkt som mig. Men det kom ut 112 bidrag och de allra flesta hade en väldigt hög kvalitetsnivå. Att omslaget blev blått beror på att läsarna ville ha ett blått omslag. En sjöjungfru som symboliserar sagorna kändes självklart från början.

När jag började läsa de inkomna bidragen insåg jag ganska snabbt att det var en större spridning bland sagorna i år jämfört med förra året. De inkomna bidragen höll dessutom en mycket högre nivå, vilket förstås var mycket roligt. Många hade skrivit om Flickan med svavelstickorna och Den fula ankungen. Jag hittade snabbt noveller som passade ihop samtidigt som det var svårt att välja bort tolv av novellerna som var så pass bra att jag gärna hade haft med dem, men de passade inte riktigt in i boken jag ville ge ut.

Vad har du för relation till författaren Hans Christian Andersen? Brukade du, som jag, bygga en koja på ditt rum där du sedan kröp ut för att läsa? I min koja brukade jag ha kuddar, filt, ficklampa och kakor. Kakorna gjorde mycket för mysfaktorn. Lite av den känslan vill jag återskapa med böckerna som ges ut på Marchetti Förlag. Omslagen ska locka till läsning, precis som barndomens sagoböcker gjorde.

Sofi Poulsen

  

Vill du veta mer om Sofi kan du hitta mer information på hennes hemsida och novellsamlingen går att beställa på adlibris


Top 10: Överskattade fantasysserier0

01 september 2018

Detta är min högst subjektiva åsikt om vilka som är de 10 mest överskattade fantasyserierna.

Överskattade fantasyserier

Vad menar jag med att ett verk är överskattat? Detta är inte en lista där till exempel Farseer-böckerna eller The Broken Empire-trilogin är med för att de är för långsamma eller för dystra. Det är de författarnas respektive stil. Man kan ogilla stilen, men ändå se att båda är välskrivna verk.

När jag menar överskattad gör jag det dels utifrån vad jag fick höra om serien innan jag läste den och hur det skar sig mot min läsupplevelse. Dels slog också alla dessa serier igenom stort när de gavs ut, men om man granskar dem lite närmare är många rätt mediokra. Detta betyder inte att jag anser att dessa böcker är dåliga och det betyder inte heller att jag vill ni ska undvika dem. Tvärtom! Läs dem, men gör det med en rimlig förväntan. Kanske kommer ni då att uppskatta dem mer.

  

10. American Gods av Niel Gaiman

Jag kommer ihåg när jag blev rekommenderad den här boken. Den skulle vara det mest häpnadsväckande som skrivits sedan Tolkien. Gaiman, som jag då aldrig hade hört talas om, skulle vara den mest briljanta fantasyförfattaren som levde. Jag hade minst sagt höga förhoppningar på detta verk innan jag läste den. Gaimans stil är som många kanske vet något säregen. Har ni inte läst något av honom så rekommenderar jag starkt att ni plockar upp något av hans verk för ta del av en annorlunda stil. Om ni väljer American Gods bör ni dock vara medveten om dess största problem enligt mig: huvudkaraktären som ska bära serien är intetsägande. Att hans namn är Shadow är väldigt passande för han har inget karaktäristiskt drag över huvud taget, förutom att han gillar mynttrick, och när han omges av gudar försvinner han likt en skugga. På grund av det och en del andra brister blev boken aldrig så intressant som dess upplägg – att vi människor skapar gudar genom vår tro, byggde upp för.

American Gods

  

9. A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin

ASOIAF eller som serien nu är mer känd: Game of Thrones, är på många sätt ett mästerverk. Redan innan tv-serien släpptes var ASOIAF en relativt välläst fantasyserie, men den hade inte i närheten av den hype som den har nu. Den har fantastiska twister, otrolig karaktärsutveckling och massor av minnesvärda scener. Men precis som flera andra böcker på den här listan är den inte värd den stora hype som den fått. Ett problem som många författare hamnar i är att de inte kan begränsa sin berättelse och denna fälla faller även Martin i. För många perspektivkaraktärer som gör ointressanta saker gör att serien i sin helhet inte är så bra som hypen antyder. Särskilt bok fyra är bland det tråkigare jag läst.

A Game of Thrones

  

8. Shannara Chronicles av Terry Brooks

Den här skulle utan problem kunna hamna högre upp på listan men den är redan allmänt ansedd som en dålig kopia av Sagan om Ringen. När den släpptes var dock hypen kring Shanarra omfattande. Även här kommer jag ihåg hur flera vänner pratade om hur cool serien var. Det är den inte. Vill ni läsa mer om de problem jag har med Shanarra kan jag rekommendera att ni läser en artikel där Mythcreants analyserar första kapitlet av Sword of Shanarra. Den summerar allt som är fel och överhypat med boken och Brooks stil.

Sword of Shannara  

7. Silmarillion av J.R.R Tolkien och Christopher Tolkien 

Gillade du Sagan om Ringen? Då kommer du älska Silmarillion, den är ännu bättre än Sagan om Ringen. Så presenterades Silmarillion för mig för många år sedan. Vad personen glömde att informera om är att Silmarillion inte är en roman över huvud taget. Det är mer som att läsa en samling av myter eller en historiebok. Delvis intressant men samtidigt extremt torr. Läs Silmarillion om du vill veta mer om hur Middle Earth fungerar men läs den inte om du vill ha en bra berättelse, för det är den inte. Den är inte ens menad att vara en berättelse. 

The Silmarillion

  

6. Wheel of Time av Robert Jordan 

Wheel of Time är en av mina favoritserier men jag skulle aldrig någonsin rekommendera någon att läsa den om jag inte först varnade dem om dess brister. Likt George R.R. Martin faller även Jordan i fällan att inte kunna begränsa sin berättelse. Det finns över 2000 karaktärer i Drakens återkomst, 129 perspektivkaraktärer och 22 huvudkaraktärer. Detta gör att större delen av serien blir oerhört långsam och ibland går det hela böcker utan att något intressant händer. Jag jublar inombords när jag inser att detta kapitel faktiskt handlar om Rand och till och med i hans eget perspektiv. Om du skulle jämföra WoT med liknande verk idag, som har en betydligt mer krävande marknad att kämpa sig igenom, märks kvalitetsskillnaden snabbt. 

Farornas Väg

  

5. Kingkiller Chronicles av Patrick Rothfuss

I Vindens Namn var en rätt bra fantasybok där vi får följa den unga pojken Kvothe och hans resa till att bli en kungadräpande magiker. Den berättas av Kvothe själv och hoppar i perspektiv från den gamla bittra Kvote som ser tillbaka på sitt liv och de val han gjort. Många hyllar boken för dess vackra prosa men hur bra är själva handlingen, hur intressant är världsbygget och hur medryckande är karaktärerna? Det är sällan någon som pratar om det.

Man kan tycka att en värld med flera intressanta magisystem och en karaktär som går i skola för att bli magiker skulle innebära att berättelsen skulle innehålla en del magi. Förväntar du dig detta kommer du att bli besviken. Förvänta dig i stället mängder av kapitel där Kvothe kämpar för att få ihop tillräckligt med pengar för att betala skolavgiften, förvänta dig mängder av beskrivningar om hur mycket han älskar musik, och oändligt mycket kärleksbekymmer.

Jag vet inte om det är medvetet från författarens håll, det får vi se om den tredje och avslutande delen av serien blir färdig någon gång, men hela berättelsen är uppbyggd så att Kvothe ska framstå som den coolaste karaktären genom alla tider. Om det presenteras på ett rimligt vis har jag inga större problem med det, men när anledningar till hur fantastisk Kvothe är staplas på hög blir det till slut för mycket. I en scen får vi till och med se hur den här unga pojken charmerar en slags uråldrig sexgudinna som bokstavligen lär honom att bli bra på sex. I vanliga fall dödar denna gudinna alla män hon möter men inte Kvothe, han lyckas behaga henne på ett sätt som ingen annan man tidigare gjort. 

The name of the wind

  

4. Belgariaden av David och Leigh Eddings

Detta var den första fantasyserien jag läste och jag fullkomligen älskade den. Men om man skulle läsa dessa böcker idag och om man har läst några fantasyböcker tidigare märker man att de är väldigt klichéartade. Jag har till och med hört talas att Eddings skulle ha skrivit böckerna på detta sätt helt medvetet. Att han aktivt alltså skulle ha tagit så många troper som möjligt för att "maximera" fantasyberättelsen. Jag vet inte om det är sant men det skulle förklara varför böckerna är uppbyggda som de är. Likt flera andra böcker på listan tror jag att folk rekommenderar denna serie av nostalgiska skäl.

Stenens Väktare

  

3. Sword of Truth av Terry Goodkind

Den första boken i Sword of Truth-serien är helt okej om dock också något klichéartad. Men om du fortsätter läsa kommer du ganska snart att märka att serien blir sämre och sämre. Troligtvis eftersom huvudpersonen Richard snabbt blir den bästa svärdsmannen och den bästa magikern i hela världen – för att utmana honom måste Goodkind hela tiden skapa nya, helt orimliga, skurkar och problem att kasta åt hans håll. Att dessa böcker blivit till TV-serie och än idag har miljontals fans är helt bortom mig.

Wizards First Rule

  

2. Harry Potter av J.K. Rowling

Harry Potter är en välskriven bokserie, men förtjänar den verkligen att vara den mest säljande bokserien genom alla tider? Harry Potter är den ultimata överskattade fantasyserien. Jag skulle kunna diskutera problemen med Harry Potter-serien hela dagen men det motverkar hela syftet. I det stora hela är böckerna väldigt bra, de åstadkommer precis det man förväntar sig att de ska göra, men det finns mycket annan fantasy där ute som gör ett bättre jobb än vad Rowling gör med Harry Potter.

De Vises Sten

  

1. Eragon av Christopher Paolini

Paolini var bara 15 år när han började skriva denna bokserie, och med det i åtanke är Eragon en bra bok. Men att den hamnade på bästsäljarlistor världen över och att den idag har sålt över 35 miljoner exemplar är helt häpnadsväckande. Det gör mig arg bara jag börjar tänka på det. Boken har i stort sett alla fel som en fantasybok bör undvika. Dålig prosa, tråkiga karaktärer och en förutsägbar handling är bara några av dess problem. En trolig förklaring till att den här boken fick så stort genomslag var att Paolinis föräldrar jobbade inom förlagsbranschen och visste hur den skulle marknadsföras.

Eragon

  

Håller du med om listan? Är det något verk som du tycker saknas?