JL Fantasy

Game of Thrones s08e01 - Recension0

19 april 2019

Så var det äntligen dags. I måndags sjukskrev sig människor runt om hela världen för att vara före alla andra att se det första avsnittet av den sista säsongen i Game of Thrones.

Game of Thrones säsong 8 avsnitt 1

Det var ett ganska typiskt första avsnitt med massor av återseenden som avslutade några långtgående handlingstrådar, till exempel Arya och The Hounds komplicerade relation. Men det etablerades också flera nygamla konflikter som ska hålla den sista säsongen intressant. Min förhoppning är att detta ganska långsamma avsnitt innebär att kommande avsnitt blir desto mer fartfyllda. 

Några saker överraskade mig dock i avsnittet:

  • Jag hade inte förväntat mig att Theon skulle rädda Yara så snabbt och så konfliktfritt. Jag klagar dock inte. Det känns ganska skönt att den handlingstråden är avslutad. Min gissning är att vi inte kommer att få se något mer av Yara förrän i sista avsnittet.
  • Arya beställde ett speciellt vapen av dragon glass. Jag tyckte det såg ut som något slags projektilvapen. Min gissning är att det är skapat för att döda The Night King eller hans drake.
  • Det blev inte någon strid vid Winterfell i det första avsnittet som jag hoppats på. House Umber blev dock jämnat med marken, visserligen off screen men ändå ett steg närmare den större sammandrabbningen. Jag hoppas att vi får se åtminstone början av en konfrontation vid Winterfell i nästa avsnitt.
  • Det gyllene kompaniets general förklarade för Cersei att vi inte kommer att få ta del av några krigselefanter i den här säsongen, eftersom de har svårt att resa över öppet hav. Kanske kan det vara en plantering för att elefanterna kan dyka upp senare i säsongen i alla fall, men jag tror inte det. Jag tolkade scenen som att producenterna kände att de behövde förklara för tittarna att de inte hade budget nog att lägga till dem. Tråkigt. Det hade varit coolt att få se elefanter strida mot drakar. Jag var överlag lite besviken hur det gyllene kompaniet presenterades i avsnittet. Deras ledare namngavs inte och vi fick inte heller se någon slags demonstration på deras antal eller stridsfärdighet. Förhoppningsvis får vi veta mer om dem senare men risken finns att de väljer att ignorera detta med tanke på att det bara är fem avsnitt kvar.
  • En detalj som jag är något förvånad över att det inte kommenterades kring var böckerna som Sam läste i Winterfell. Han offrade sin plats i citadellet för att stjäla böckerna och resa till John. I nästa avsnitt får vi nog reda på mer om vad som står i dem. I dagsläget ser det inte särskilt positivt ut för de levande. Troligtvis kommer Sams nya information kombineras med att Bran får en ny vision som kompletterar det.
  • I en scen förklarar Sansa hur besviken hon är på Tyrion. Hon berättar att hon en gång såg honom som den smartaste personen i Westeros. Jag delar Sansas besvikelse. Just nu är hans karaktär rätt meningslös och trist att följa. Jag kommer inte ihåg hur många säsonger det var sedan han gjorde något betydelsefullt och jag skulle inte bry mig nämnvärt om han dog inom kort. Det skulle åtminstone vara lite överraskande. 
  • En konflikttråd som de lade mycket tid på i avsnittet var att få Dani att framstå som en maktgirig och hänsynslös ledare. Hon berättar för Sam att hon bränt hans familj utan att tveka. Hon hotar nordmännen med sina drakar flera gånger och ler när de flyr. Hon påpekar att alla borde borde buga för henne och att drakar äter vad de vill. Redan i förra säsongen byggdes det upp en konflikt kring Danys moral och detta verkar bli ett bärande tema även i den här säsongen. Trots deras nyfunna kärlek förväntar jag mig en sammandrabbning mellan Dani och John inom kort. Kanske kommer en kommande konflikt ske redan i nästa avsnitt när Jamie ska möta sina gamla synder. Det var han som mördade hennes far. Hon kommer inte tillåta att han släpps fri men John, Tyrion, Brienne och Bran kommer att se till att Jamie inte bränns till döds. Jag gissar att detta kommer resultera i ett stort nederlag för Dani och att konflikten som etablerades i avsnitt ett växer. Men var ska allt detta sluta? Med ett giftemål? Det låter för poetiskt för att vara George R.R. Martin. Jag förväntar mig snarare att alla hennes ambitioner ska gå om intet. Förhoppningsvis får hon åtminstone en hjältelik död.

Favoritscenen för min del var när den döda Ned Umber satt uppspikad på väggen bland styckade kroppsdelar. Jag hoppas att det blir ännu fler skräckelement i de kommande avsnitten.

Betyg: 3 av 5 


Att bli mer än bara en berättelse - Apriltankar0

06 april 2019

Att skriva med ett underliggande tema i din berättelse kan vara svårt. Om du är för övertydlig uppfattas berättelsen som föreläsande. Om temat inte kommer fram tillräckligt kan den uppfattas som meningslös. På sistone har jag börjat tänka mer och mer kring vikten av att vilja säga något med sin text, att göra något mer än att "bara" underhålla.

Att bli mer än bara en berättelse - Apriltankar

Att träda igenom bruset

Underhållning finns överallt omkring oss i fler former än någonsin förr. Alla säljer distraktion maskerat som underhållning. Miljontals människor tävlar om din uppmärksamhet, de vill att du ska köpa just deras berättelse. Det är näst intill omöjligt att träda igenom bruset.

Böcker blir ofta tråkiga att läsa om de bara är en radda av händelser som inte har något särskilt att säga eller visa oss. Riktigt bra berättelser å andra sidan, har ofta mer än bara välskrivna karaktärer, intressanta världsbyggen och spännande handlingar. De har även inbäddade budskap i sig. Dessa budskap greppar läsarna utan att de många gånger inte ens är medvetna om det. 

Har du några storslagna tankar med din berättelse? Vill du säga något om vad det är att vara människa? Vill du hjälpa andra till att bättre finna en väg framåt genom livets djungel genom att presentera en livsåskådning som du anser vara sann, eller åtminstone tankeväckande? Kort och gott, har din berättelse något tema som lyfter den över andra böcker? Om ja, hur tydligt är det här temat? Är det bärande i flera olika delar av berättelsen, eller är det ett litet frö som inte blommat ut? 

Jag läste en artikel för någon vecka sedan som visade att svenska författare inte längre aspirerar till att förändra samhället. Under 60- och 80-talet såg författare ofta sig själva som representanter för ett större kollektiv. Skrivandet var för dem ett viktigt sätt att delta i och påverka samhället. Sedan 90-talet har skrivandet kommit att handla mer om kreativitetens egenvärde. Författare skriver främst idag för att förändra sig själva, snarare än någon annan.

Skrivandets förändring över tid

 

Berättelsers psykologiska funktion

Berättelser och fantasi är essentiella för att vi människor ska kunna fungera. De psykologiska processer som ett barn använder för att lära sig nya saker drivs i stor utsträckning av hens fantasi och de berättelser som hen får berättade för sig, men även av de berättelser som hen skapar för sig själv. Fantasin fyller i gapet mellan erfarenhet, verklighet och förväntan och är därför en ovärderlig hanteringsmekanism.

Ett barn kan genom berättelsernas kontextuella ramverk hantera och testa nya idéer som vanligtvis skulle vara för ovana, för stora och för skrämmande för barnet. Det behöver inte handla om drakar eller om eldkastande magiker. Det kan vara vardagliga berättelser. Till exempel skilsmässor, kärlek, konflikthantering eller om att kliva fram och göra det rätta trots att du egentligen inte vågar. 

Exempel på detta sker runt omkring oss hela tiden. En liten pojke ser en hund på väg till skolan. Hunden skäller åt honom. Detta behöver i sig inte vara farligt för barnet, men kan bli farligt om han efteråt skapar en berättelse i sitt huvud om "den farliga hunden". Han skapar ett narrativ för sig själv som handlar om hur han nästan blev biten och tvingades fly för sitt liv. Genom berättelsen blir pojken i det här fallet rädd för hundar. En alternativ berättelse hade kunnat vara att hunden skällde och pojken blev rädd men att han fortsatte gå till skolan i alla fall och det gick bra. I detta fall stärks barnet genom berättelsens inbäddade budskap. Världen kan vara läskig, kanske till och med farlig ibland, men du kan klara av att möta faran och bli stärkt genom det.

Detta är inte bara viktigt för barn. Ungdomar genomgår flera livsförändrande faser och genom att rama in dessa faser i rätt berättelser kan de förbereda sig själva inför dem, precis som barnen. Samma sak kan även sägas om vuxna. Om vi läst mer berättelser om vad det innebär att skaffa barn, att fylla femtio eller att tappa sin far till en sjukdom, kan vi bli bättre på att hantera dessa situationer med värdighet när de väl händer oss. Kanske skulle vi inte behöva gå i terapi eller psykoanalys lika ofta om vi läste fler berättelser med underliggande budskap om livet.

Människor styr jorden för att vi är det enda djuret som kan samarbeta hyfsat väl i stora grupper. Vi kan skapa stora nätverk där tusentals och miljontals främlingar samarbetar mot ett gemensamt mål. Om man jämför en enda människa med en enda schimpans, är vi skrämmande lika schimpanser. Alla försök att förstå vår unika roll i världen genom att studera våra hjärnor eller våra familjerelationer är dömda att misslyckas. Den riktiga skillnaden mellan oss och schimpanserna är den mystiska färdighet som gör att miljontals människor kan samarbeta effektivt.

Denna mystiska färdighet är berättelser.

Vi samarbetar effektivt med främlingar för att vi tror på saker som gudar, nationer, pengar och mänskliga rättigheter. Du kan aldrig övertyga en schimpans att ge bort en banan genom att lova henne, att efter att hon dör så kan hon få oändligt många bananer i schimpans-himlen. Bara människor tror på sådana berättelser. Och det är genom dem som vi styr jorden. - Yuval Harari

Berättande är ett sätt att skapa mening ur kaoset som är vår omvärld och kaoset inuti oss själva. Berättandet ger oss en form. En början, en mitt och ett slut. Något som gör att vi kan känna att vi betyder något och att vi bidrar något till vår omvärld. Berättelser ska underhålla men de kan också lära oss viktiga lärdomar.

Min fantasyberättelse är menad att underhålla men det finns en del underliggande allegorier till problem som finns i vår värld som jag hoppas att vakna läsare ska uppmärksamma och lära sig något av. I redigeringen försöker jag nu lyfta fram dessa teman ytterligare för att berättelse förhoppningsvis ska ta mer plats och bli något som läsare funderar kring, även efter att de läst färdigt boken.


10 saker att se fram emot med Game of Thrones säsong 80

31 mars 2019

Två veckor kvar till sista säsongen av Game of Thrones. Samtidigt som jag är otroligt peppad är jag också lite sorgsen. Även om resan inte har varit perfekt hela vägen, så har den gett många fina minnen. Här är 10 saker jag ser fram emot med säsong 8.

Game of Thrones säsong 8

  

10. Längden på avsnitten

Säsongen består endast av sex ynka avsnitt, men de flesta av dessa kommer att vara längre än normalt. De två första ska vara 54 respektive 58 minuter långa. Resterande avsnitt är alla runt en timme och tjugo minuter, som en kortare film. Det första avsnittet släpps den 14 april och det sista avsnittet den 19 maj.

9. Theon och Yara

Vad är poängen med att trycka ner Theon i skiten så länge som Martin gjort om han inte till slut ska få sitt moment to shine? Men hur kommer det att se ut? Hur stor roll har Theon att spela? En del av mig hoppas att det är Theon som är personen som profetiorna pratade om, Azor Ahai/The prince who was promised, men ska jag vara mer realistisk så tror jag att jag får nöja mig med att han räddar sin syster och dödar Euron. 

8. Jon och Dany's relation

Sam anländer till Winterfell och berättar att Jon är en äkta Targaryen redan i första eller andra avsnittet tror jag. Hur kommer Jon och Dany reagera när de får reda på att de är släkt? Troligtvis blir det någon kortvarig inre konflikt men att deras kärlek för varandra och för deras växande barn gör att de inte bryr sig. Targaryen-ätten är också kända för att ha tillåtit giftemål inom släkten. Och de är ju inte så himla nära släkt.

Jag tror att Dany är gravid för de gjorde en stor sak i de tidigare säsongerna över att "hon inte kunde få barn och att drakarna istället var hennes barn". Men om serien ska få ett lyckligt slut, vilket absolut inte är säkert att den får, vore en indikation om säkrade framtida Targaryen-generationer ett bra sätt att visa detta. Det vore konstigt om Danys och Jons ätt bara dog ut. Vem vet – kanske vi till och med får se en födsel i slutet av säsongen?

7. The Golden Company

I en av säsongens trailers fick vi se en liten glimt av legoknektarna som vunnit hela krig. De stod på Yurons skepp i gyllene rustningar och såg imponerande ut. Det har hintats om detta legendariska kompani genom hela serien. Flera kungar har övervägt att anlita dem. De sägs vara en av de bästa arméerna i världen. Infanteri, bågskyttar, kavalleri, stridselefanter – de har allt. Men deras mest beryktade "färdighet" är att de aldrig någonsin bryter sitt kontrakt. En ovanlig kvalitet för legoknektar. Jag ser fram emot att se vilken betydelse de kommer att ha för säsongen och jag ser fram emot att få se vilka ondheter Cersei begår för att få dem att, för första gången, bryta sitt kontrakt. 

6. Cleganebowl  

Det hintades om en framtida strid mellan Clegane-bröderna i slutet av säsong sju, när The Hound stirrade ner sin stora zombifierade storebror. Att få se ZombieMountain i en ordentlig strid har jag sett fram emot länge. Jag hoppas att The Mountain dödar sin lilla bror och sedan besegrar the Night Kings arméer helt själv. Säsongen borde sluta med att hela Westeros hyllar ZombieMountain som räddaren av dem alla.

5. Vad är Brans roll egentligen?

Bran har byggts upp i sju säsonger nu och vi fick äntligen en del pay off i förra säsongen när Bran började lära sig att kontrollera sina nya krafter, när han worgade och reste tillbaka i tiden vid flera tillfällen. Men jag tror att vi kommer att få se mycket mer av Brans krafter i den här säsongen. Visserligen gillar Martin att inte göra en stor grej av magi men när en karaktär byggs upp på det här sättet, under en så lång tid, förväntar jag mig någon en större pay off i slutet. Jag hoppas att han worgar in i en drake eller kanske in i en död någon gång under säsongen.

4. Azor Ahai

There will come a day after a long summer when the stars bleed and the cold breath of darkness falls heavy on the world. In this dread hour a warrior shall draw from the fire a burning sword. And that sword shall be Lightbringer, the Red Sword of Heroes, and he who clasps it shall be Azor Ahai come again, and the darkness shall flee before him. -Melisandre, Clash of Kings.

Vem är det som ska hjälpa de levande att besegra The Night King? Det mesta tyder på att Jon Snow är Azor Ahai. Han verkar vara den enda karaktären som stämmer in på alla ledtrådar som getts. Men man vet aldrig med George R.R Martin. Kanske är det Dani, Bran, Jamie eller Theon som är Azor Ahai? 

3. Cerseis död

Efter att Jon och de andra har förlorat Norden i de första avsnitten kommer de att fly söderut för att försöka ena hela riket. Det jag tror att allt kommer att hänga på till slut är att Cersei måste dö. Oavsett vad som händer kommer hon aldrig att byta sida. Någon måste döda henne. Vem kommer det bli? Kommer Arya att få stryka ett namn från sin lista? Kommer Sansa att få hämnas? Kommer Jon eller Dany att bränna henne till aska? Eller kommer profetian som hon fick som liten att slå in? Alla hennes barn skulle dö före henne, vilket de redan gjort. Och hon skulle dödas av sin yngre bror. Naturligt är att man tänker att detta skulle vara Tyrion, men Jamie är den yngre tvillingen. Mina pengar ligger på att Jamie stryper henne till döds i en tårfylld scen. Eller så kanske de har strypsex som går lite för långt. 

2. The Final Battle

Tydligen ska säsong åttas slutstrid få the Battle of the Bastards att se tam ut i jämförelse. Enligt producenterna ska det inte bara vara den största stridsscenen i serien, utan den största stridsscenen i filmhistorien. Till och med längre än nuvarande rekordinnehavaren Lord of The Rings: The Two Towers med dess 40 minuter långa strid i Helm's Deep. Förvänta dig att i stort sett alla huvudkaraktärerna kommer vara där. Däribland Melisandre och de andra prästerna av R'hyllor. 

1. Vilka kommer att dö?

Det jag dock ser fram emot allra mest är att få se alla dödsscener. Jag kommer att bli besviken om inte minst hälften av alla huvudkaraktärer dör under den här säsongen. Jag förväntar mig massor av tårdrypande och chockerande scener. Ingen går säker. Vilket dödsfall tror du kommer vara säsongens mest chockerande händelse?

Dödsmontage på alla som dödas igenom säsong 1 till 6.

De top tio bästa dödsfallen


Glass - Recension0

27 januari 2019

David Dunn är jagad av polisen för att ha tagit lagen i sina egna händer. Han har letat efter massmördaren som kallas The Horde och har nu äntligen lyckats. Men innan han hinner oskadliggöra honom tillfångatas båda av polisen. De blir inlagda på ett mentalsjukhus där psykiatrikern Dr. Ellie Staple åläggs att "bota" deras vanföreställningar. På sjukhuset sitter även Elijah Price fångad. Och han har väntat länge på att få sällskap av fler "superhjältar".

Glass poster

M. Night Shyamalans Unbreakable kom ut år 2000 och fullkomligen golvade mig. Flera år innan Marveluniversumet och Batman Begins startade den nya eran av superhjältefilmer. Jag älskade stilen, osäkerheten och trovärdigheten i den då helt banbrytande filmen. I stor utsträckning liknar den det jag önskar skapa med mina egna böcker, fast med fantasy och inte superhjältar. 

Sexton år senare kom den fristående uppföljaren Split och presenterade den personlighetskluvna massmördaren Kevin Wendell Crumb, aka The Horde. Filmens handling var helt okej men det mest intressanta var karaktären och skådespeleriet av (James McAvoy) med hans 23 personligheter. När Bruce Willis oväntat dök upp i en post credit scene och namedroppade Glass, började mitt hjärta slå lite hårdare. Att dessa två filmer utspelade sig i samma värld öppnade upp för en intressant möjlighet. Skulle Shyamalans nya värld till och med kunna utmana Marvels filmuniversum på något plan? Jag gick därför in i biografen med väldigt höga förhoppningar och förväntningar.

Utan att spoila något kan jag konstatera att Glass öppnar för den möjligheten. Men av att döma av vad Shyamalan sagt tidigare när han fått frågan tycks det vara osannolikt. Så här svarade han på en liknande fråga i Screenrant:

"I don't want to relive stuff and I don't want to be an opportunist, that's not the relationship that I have with the audience, that I aspire to. My aspiration is they know they're going to get an original thriller every single time. That's where my taste go, so I'm going to say no right now."

Hur bra var den här avslutande delen av trilogin då? Som de flesta filmer har den både styrkor och svagheter. Stilen och karaktärerna är fortfarande intressanta. I filmens första scen får vi se Dunn i sin regnponcho, talandes med sin son Joseph i en hörsnäcka om hur de ska hitta The Horde, att poliserna letar efter dem båda för fullt och att Dunn nu har börjat kallas The Overseer av Philadelphias befolkning. När Dunn och The Beast drabbar samman tidigt i filmen men avbryts av polisen ryser jag av välbehag och längtar tills de ska få slåss igen. Jag ser framför mig en storslagen filmupplevelse. 

Tyvärr tycks Shyamalan inte våga lita på att publiken har sett de två föregångarna. Filmens inledning kretsar mycket kring att presentera de olika karaktärerna och de händelser som lett dem hit igen. Även om man inte måste ha sett de två första filmerna för att förstå handlingen är jag övertygad om att 99 % av biobesökarna har gjort just det, och flera har säkerligen dessutom sett om de två filmerna igen i förberedelse för Glass. 

Ett annat problem är att den bärande frågan genom filmen är densamma som i Unbreakable. Är dessa personer superskurkar och superhjältar över huvud taget eller har de bara vanföreställningar? Att filmen till så stor del repeterar och utforskar samma teman som de förra filmerna gör att den förlorar värdefullt tempo. Även om det som händer i filmens första halva inte är tråkigt på något sätt fann jag mig ändå vid flera tillfällen tänka: ge mig mer, visa något nytt. Ta den här berättelsen till nästa nivå. 

Filmen heter Glass, vilket gjorde att jag trodde att den framförallt skulle kretsa kring Mr. Glass. Så är inte fallet. Under större delen av filmen säger Glass faktiskt inte ett enda ord utan är i något slags katatoniskt tillstånd. I stället läggs mer fokus på konflikten mellan Dunn och Crumb och på Dr. Ellie Staples försök att övertyga dem om att de inte är superhjältar. När Glass väl sätter igång med sina planer är mer än två tredjedelar av filmen redan avklarad. Även om jag till slut skulle få den där efterlängtade striden mellan The Overseer och The Beast skulle det ändå bli väldigt lite av det nya och det episka som jag längtat efter i nästan 20 år. Visst blir avslutningen mer actionfylld och i trogen Shyamalan-stil har han sparat en del överraskningar till slutet men när dessa utgör en så liten del av berättelsen lyckas de inte bära upp helheten. 

Sammantaget

Unbreakable är en av mina favoritfilmer och Glass fortsätter i samma anda. Filmens upplägg bygger upp för möjligheten om en episk kollision mellan superhjältar men i stället för att leverera på det spenderar den för mycket tid inuti mentalsjukhuset med att repetera poänger som de två tidigare filmerna redan gett oss. De som hoppas på mer av samma som tidigare kommer troligtvis att vara nöjda med Glass. Men vi som önskade något ytterligare lämnade biografen med en känsla av att glaset var halvtomt.

Betyg 3 av 5

    

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Bright


Är fantasy svårare att skriva än andra genrer?0

13 januari 2019

Min första bokserie planerade jag, till och från, i nästan 15 år innan jag till slut började skriva på den och min nuvarande roman har jag arbetat med i 5 år nu. Frågan kring huruvida fantasy är svårare att skriva än andra genrer smög sig naturligt på under de här processerna. Till en början tyckte jag att det var uppenbart att så var fallet. "Se bara hur lång tid det har tagit mig, det hade det inte gjort om jag skrivit en deckare", tänkte jag. Under processen har jag dock kommit att nyansera min syn kring detta.

Är fantasy svårare att skriva än andra genrer?

Alla genrer har sina egna problem: att få till humorn i komedier, att få läsarna att darra i skräck, att sakligt beskriva vetenskapen utan att tråka ut läsarna i hård science fiction. Jag tror inte att fantasy nödvändigtvis är svårare att skriva än andra genrer. Men fantasy har en del andra problem som gör att genren kan upplevas som ett större och mer komplicerat projekt att ta sig an än till exempel en romantisk berättelse.

Min grundläggande tanke som jag burit på under de senaste åren är att fantasy, särskilt high fantasy och andra subgenrer som är kopplade till sekundärvärldar, är svårt att skriva eftersom det – om det ska göras ordentligt – tar längre tid än många andra genrer. Som jag ser det möter fantasyförfattare fyra huvudsakliga problem:

  

  • Fantasy är en genre där många läsare förväntar sig en viss mängd troper. 

    Vad förväntar sig läsare av just fantasy? Magi, dramatiska scener, spektakulära vyer och karaktärer som utmanar status quo är några av de vanliga troperna som många läsare vill se. Att leverera på alla dessa löften är en storslagen uppgift för vilken författare som helst, allra mest för nya aspirerande författare som ännu inte har finslipat sin litterära förmåga. Tröskeln som kommer med denna insikt, att berättelserna dels måste vara välskrivna (så att världen och karaktärerna känns levande) men också storslagna för att greppa många läsare, är en utmaning som jag upplever som större i fantasy än i någon annan genre, förutom kanske historiska romaner. Detta blir ofta ett problem för många nya författare, som jag upplever försöker åstadkomma alldeles för mycket med sina första verk. Mer magi, mer strider, mer konflikter, mer storslagna och udda miljöer. Alla de troper som är de mest kända fantasyverkens signum. De misslyckas ofta därför med att knyta ihop och få dessa världar, karaktärer och handlingar att kännas trovärdiga. Den nära kontakten med huvudkaraktären drunknar i många fantasyförfattares nya verk. Att vara unik och samtidigt leverera på förväntningarna är knepigt.

  • Fantasy kräver ofta komplicerade världsbyggen.

    I somliga fall byggs hela planeter, eller åtminstone kontinenter, upp från grunden. Allt från fauna, till solcykler, till dvärgarnas modeutveckling över tid. Att levandegöra en hel värld som läsaren inte känner till i förväg kräver mycket detaljer om den ska upplevas som lika verklig som vår egen. Man kanske kan avfärda detta genom att säga att det är författarnas egna val. Om någon är så dåraktig och har ett så stort gudskomplex att hen försöker bygga en hel värld från ingenting, får den skylla sig själv. I somliga fall används vår värld som stomme till världsbygget både i geografi och som kulturell bas, men flera verk river även upp dessa för att själva skapa något eget, något unikt som sticker ut i läsarens ögon, något som ska få dem att komma ihåg just den författarens verk. I likhet med troperna blir detta en uppgift som är svår för nya författare att bemästra. Hur ska världsbygget visas för läsaren? När ska det visas? Och när är mindre bättre än mer? Det hela blir inte lättare när många läsare, precis som med troperna, förväntar sig en viss storslagenhet. Kompromissen mellan att ge läsaren det den vill ha, och att skriva en berättelse som man som författare kan få en god översikt över, krockar ofta.

  • Många subgenrer inom fantasy kräver ofta en större uppsättning av perspektivkaraktärer.

     För att världsbygget, som författaren tillbringat åratal med att bygga upp, ska kunna visas upp kräver en fantasyroman ofta flera perspektivkaraktärer. För vår unga hjälte kan ju inte vara överallt samtidigt. Hur ska läsaren få se Seanchans interna stridigheter? Kanske kan jag lägga till deras prinsessa Tuon som en perspektivkaraktär i några kapitel? Vips så blev Wheel of Time minst 50 000 ord längre. Att göra en eller två karaktärer riktigt trovärdiga kan vara svårt nog för en ny författare. Hur ska man bemästra och kunna fläta ihop fem eller tio perspektiv på ett sätt som inte tröttar ut läsarna?

  • Fantasyböcker blir många gånger längre än andra böcker.

     Att böckerna ofta behöver bli längre blir uppenbart när man slår ihop de tre ovanstående punkterna. Författaren måste leverera på de många förväntningar som läsare fått genom att läsa dussintals, om inte hundratals, internationella fantasyböcker. I många subgenrer måste de även bygga upp en helt ny värld och presentera den på ett smidigt sätt. I sådana böcker är det svårt för författaren att förlita sig på att läsaren vet en massa saker om världen. Att du slutligen också lägger till fler perspektivkaraktärer än i andra genrer resulterar ofta i böcker över hundratusen ord, eller som Brandon Sandersons nya high fantasy-serie som väger in på femhundratusen ord i en enda bok. Och då har jag inte ens börjat tala om serier, som är så vanligt i fantasy, och komplexiteten som uppstår med att skriva sådana.
  

Att det tagit så lång tid för mig att planera och skriva mina böcker har delvis att göra med att jag försöker undvika och samtidigt uppfylla dessa fyra punker. Men det beror troligtvis ännu mer på mitt sinnelag och de mål jag har med mitt skrivande. Fantasy behöver inte vara mer komplicerat att skriva än andra genrer. Men samtidigt bjuder den in till bombastiska berättelser i större grad än många andra genrer. I efterhand skulle nog jag, som så många andra, ha tjänat på att först skriva kortare och enklare berättelser för att bygga upp min skrivteknik innan jag gav mig på den där drömberättelsen. Men det är svårt att tysta den där rösten som viskar till en att drömma stort.