JL Fantasy

Recension - Game of Thrones säsong 60

03 juli 2016

För första gången har serien helt och hållet passerat böckerna. Många trodde att den skulle vara dålig på grund av detta, andra, inklusive mig själv, trodde att den skulle bli bättre av samma anledning. Så hur bra var säsong sex?

Jag trodde att överraskningarna skulle bli fler i säsong sex, i och med att böckerna inte längre visade vägen. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var den mest förutsägbara av alla säsonger hittills. Det verkar som att producenterna tog sig mer friheter i den här säsongen än vad de gjort i de tidigare. Som att de tidigare försökt vara trogna böckerna, men nu kunde de helt och hållet köra sin egen linje, mindre "boklik" och mer som en vanlig hollywoodserie. Den gick snabbare fram, var mindre komplex och hade mer fokus på underhållande scener snarare än karaktärsutveckling. Personligen gillar jag denna variant sämre. Det fanns så många scener som jag tänkte att de hade kunnat göra bättre. Särskilt Arya och Sandsnakes-delarna. Jag tror också att säsongen gick fort fram för att slutet på serien är nära nu. De kan inte fortsätta lägga i twister i storyn och hålla onödiga skådespelare vid liv. De måste gå den väg som tar dem smidigast mot slutstriden för att det inte ska kosta för mycket pengar.

Å andra sidan hade den här säsongen det mest episka slutet. Både avsnitt nio och tio var mer eller mindre non stop action och känslosamma scener. Delar av The Battle of the Bastards var nog något av det snyggaste jag har sett på tv. Även slaget vid Meereen och Cerseis hämnd var väldigt välregisserat. Det var också i sista avsnittet som det äntligen kom lite överraskningar. Jag tänker främst på Margaerys och Freys död.

Säsong sex var den topp som serien byggt fram till genom de senaste fem säsongerna: Dani är på väg tillbaka, The North är enat igen, Arya är en lönnmördare nu, mysteriet kring Hodors förflutna är avklarat, Three Eyed Raven har lämnat över tyglarna till Bran, Johns föräldrar är avslöjade, Sansa är inte vek längre, Cerceis profetia är uppfylld och Tyrion har äntligen fått sin bekräftelse. Nu är det bara de sista förberedelserna kvar - enandet av hela Westeros, innan slutstriden kan ta vid.

Jag hade gärna gett säsongen 4/5 i betyg, men det var för mycket som jag tyckte att de hade kunnat göra bättre för att få ett så högt betyg.

Betyg: 3/5


Recension - Daredevil säsong 20

17 april 2016

Matt Murdock och hans kollega Foggy har blivit något av lokala kändisar i Hell's Kitchen efter att de satt Wilson Fisk bakom galler. En dag får de in en kund som hävdar att han jagas av en hänsynslös mördare och han vill ha Matts och Foggys hjälp att få ett bra avtal för vittnesskydd.


Netflix släppte säsong två av Daredevil för några veckor sedan. Jag blev genast väldigt taggad då  säsong ett var en av de bättre serierna jag sett under hela 2015.

Över lag följer säsong två samma spår som säsong ett. Matt brottas med sina inre demoner: är det han gör på kvällarna det rätta eller är det bättre att överlåta rättskipandet till stadens polis? Matt möter Frank Castle a.k.a Punisher, som inte brottas med samma inre demoner. Punisher tvekar inte att röja stadens brottslingar ur vägen utan en tanke på vad lagen säger. Det är när Punisher och Daredevils ideologier, kring hur stadens ondska bör hanteras, krockar som säsong två är som bäst. Båda karaktärerna känns väldigt välspelade och äkta.

Jag är särskilt imponerad över hur de tolkat Punisher, som jag alltid tyckt har varit en ganska endimensionell i alla tidigare filmer som gjorts på karaktären. Han känns äkta och nyanserad trots hans våldsamma metoder. Jag hoppas att Netflix ger Punisher en egen serie för jag vill se mer av karaktären.


Säsong två är ungefär lika bra som säsong ett men på olika sätt. Säsong ett tyckte jag var lite mer karaktärsfokuserad och nedtonad i sin handling. Säsong två är mer episk, med flera hjältar och otaliga, genom-onda skurkar. Utöver Punisher, som hanteras perfekt, så får tyvärr inte alla de andra karaktärerna samma djup som de fick i säsong ett. Elektra som dyker upp halvvägs in serien blir aldrig särskilt intressant för mig. Hennes och Matts relation känns tunn, vilket blir ett problem eftersom det är en stor del av serien. Men det största problemet är att säsongen aldrig får en värdig skurk som Wilson Fisk var i säsong ett. De första fem avsnitten är säsongens mest intressanta eftersom de bärs upp av Punishers och Daredevils konflikt, men när den avtar och ersätts av den onda mystiska ninjaorganisationen Handen tappar säsongen tempo och känsla. Organisationen får aldrig ett ansikte, ingen huvudfiende som behöver besegras. När Daredevil och Elektra besegrat den etthundrade ninjan är jag less och ointresserad av Handen.

Gillade du säsong ett kommer du inte bli besviken av säsong två. Även om den har sina brister är det fortfarande en av de mest intressanta tv-serierna jag sett de senaste åren.

Betyg: 3/5


Recension - Ondvinter0

05 februari 2016



Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld...

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.


Ondvinter är den första delen av fyra i fantasyserien Berättelsen om Blodet av författaren Anders Björkelid. Boken gavs ut 2009 via Natur och Kultur. 

Ondvinter är en berättelse om två barns farliga resa genom skog och snö i jakt på svar. Tvillingarna Sunia och Wulf fångar av en händelse en mystisk varelse i skogen utanför sin fars stuga. Den ger dem en mörk profetia som alltför snart visar sig vara sann. Snart blir de indragna i en uråldrig konflikt och tvillingarna har ingen aning om vad som händer eller varför det händer just dem.

Någonting annorlunda är att boken inledningsvis är skriven i vi-form. Vi får ta del av båda tvillingarnas tankar på samma gång. Detta tyckte jag först var jobbigt, men ganska snart accepterade jag det och tyckte att det var nytänkande. Det fördjupar känslan av att det är något speciellt med tvillingarna och det skapar en oro hos läsaren när vi-formen senare tas bort, längre in i boken.

Jag skulle rekommendera Ondvinter för barn mellan 7-13 år. För den målgruppen är boken välskriven och har en spännande ton som håller i sig från början till slut.

Betyg: 3/5


Recension - Interstellar0

18 oktober 2015

I en inte alltför avlägsen framtid slåss människan mot klockan. Stora sandstormar drar fram och ödelägger de få odlingsjordar som finns kvar. Jordens resurser är förbrukade och mänskligheten håller sakta men säkert på att gå under. I spillrorna av det forntida Jorden försöker Cooper (Matthew McConaughey) ta hand om sina två barn när de en dag snubblar över en mystisk signal som leder dem till vad som finns kvar av NASA. De har en idé om hur mänskligheten kan räddas och Cooper får en nyckelroll i deras plan.


Det bra:
Jag gillar den förstörda jorden som i början av filmen tas fram med enkla medel. Karaktärerna känns genast sympatiska och kompetenta. Allt går att reparera enligt Cooper och när han får en chans att rädda mänskligheten tvekar han inte länge.

McConaughey är väldigt trovärdig i rollen som Cooper. Det är förvånande hur snabbt hans karriär förändrats under de senaste åren. Mer eller mindre allt han rör vid nu för tiden tycks bli en succé. Även de andra skådespelarna gör en bra insats och bidrar till att göra den här filmen väldigt trovärdig. För det är just det som gör Interstellar till en så bra film: trovärdigheten. Från det hårda jordelivet, till resan ut i rymden, till de nya planeternas enkla men tankeväckande geografi. Snyggt och genomtänkt.

Ett underliggande tema i filmen är att tiden inte är fast. Ute i rymden kan sekunder vara flera år på jorden, vilket skapar en intressant konflikt när vi samtidigt som Cooper utforskar nya planeter också får följa hans barn som är kvar på jorden. Hur skulle du reagera om du visste att alla dina vänner åldrades 100 gånger fortare än du? 


Det dåliga (Spoiler):
I slutet av filmen tycker jag dock att den tappar i trovärdighet. När allting verkar kört hoppar Cooper in i ett svart hål och löser där allas problem i ett nafs genom att på ett filosofiskt och spirituellt sätt resa tillbaka i tiden, fast ändå inte, och kontakta sin dotter på jorden som i sin tur kan rädda mänskligheten med en ny formel som Cooper upptäckt under sin resa.


Betyg: 3/5

Sense8 - Recension0

31 juli 2015

För någon vecka sedan snubblade jag över Netflix nyproducerade sci-fi serie Sense8. Efter att ha sett den första säsongen var jag överraskad över hur annorlunda och uppfriskande den var.


En grupp människor, på olika platser i världen, blir plötsligt mentalt länkade till varandra. De kan känna varandras känslor och dela varandras färdigheter. Snart blir de jagade och måste hitta ett sätt att komma undan de som ser dem som ut hot.


 
Seriens åtta huvudkaraktärer

Det som gör denna serie speciell är de åtta huvudkaraktärerna. Till en början kan serien kännas ganska seg eftersom att den spenderar mycket tid på att bygga upp karaktärerna. Huvudhandlingen förs inte framåt särskilt mycket alls förrän de absolut sista avsnitten i serien. Men i gengäld får serien ett väldigt mänskligt intryck. Flera av karaktärerna är också väldigt olika varandra. Jag tror att de som ser serien kan känna igen sig själv i någon av de åtta. Min favorit är Lito.


Lito Rodriguez spelas av Miguel Silvestre

Enligt mig var de två sämsta avsnitten det första och det sista. Det första för att det var alldeles för segt och det sista för att det var alldeles för förutsägbart, vilket drar ner säsongens helhetsbetyg. Förvänta dig inte särskilt mycket action eller sci-fi av den här serien. Men gillar du levande och spännande karaktärer är detta serien för dig.

Betyg: 3/5

Vill du veta mer om serien -  Imdb