JL Fantasy

Recension - Sherlock "The Six Thatchers"0

03 januari 2017

Scotland Yard kontaktar Sherlock och vill ha hans hjälp med ett märkligt fall som involverar en ministers son och vanställda byst av Margaret Thatcher.

Första avsnittet i Sherlocks fjärde säsong släpptes igår på Netflix och därmed ska vi äntligen, efter två års väntan, få svaret på om Moriarty lever eller är död.

Avsnittet tar vid direkt där säsong tre slutade. Sherlock har dödat Charles Augustus Magnussen men rentvås direkt av Scotland Yard för att han ska kunna ta reda på om Moriarty verkligen är död eller inte. Sherlock isätter sig själv genast rollen som den jagade och väntar på att leken med Moriarty ska börja. För att fördriva tiden löser han ett dussintal andra brott som förbluffat Londons polis. Denna del av avsnittet, där Sherlock lekfullt väntar på att leken ska börja, är avsnittets starkaste del. Mina favoritscener är dopet och efteråt då Sherlock ska prata förstånd med den några månader gamla bäbisen Rosemund. 

Till slut får Sherlock ett fall som han tror är kopplat till Moriarty. Här tycker jag att avsnittet blir mindre underhållande. En ministers son har dött på ett mystiskt sätt och samtidigt har en byst av Margaret Thatcher förstörts. När Sherlock ganska snabbt lyckas hitta anledningen till detta visar det sig inte alls vara kopplat till Moriarty, utan till Marys förflutna. Det är inte att fallet i sig är tråkigt men i mina ögon är Marys förflutna inte lika intressant som Sherlocks relation till Moriarty. Det är dock viktigt att poängtera att även om vi lockas att tro att hela säsongen ska handla om Sherlocks kamp mot den ultimata skurken så har inte någon av de tidigare säsongerna gjort det. Om vi tar den tredje säsongen som exempel så är det inte förrän i det sista avsnittet som Magnussen och Marys dubbelidentitet blir en del av handlingen. Då blir vi som tittare uppmärksammade på alla de små ledtrådar som handlat om hennes förflutna och som placerats ut i de första två avsnitten.

Jag hade samma känsla i det här avsnittet som jag hade när jag såg de två första avsnitten i säsong tre – det vill säga att allt inte håller ihop. Det känns som att det fattas en massa småsaker för att avsnittet ska vara komplett. I säsong tre tyckte jag att avsnitt ett och två blev bättre efter att man sett hela säsongen och jag hoppas att jag kommer att känna samma sak med säsong fyra. 

Det var flera saker mot slutet av avsnittet som jag inte gillade. Watsons kärleksaffär kändes onödig men kommer troligtvis vara väldigt viktig i de kommande avsnitten – jag gissar på att hon är planterad av Moriarty.  Men det jag gillade allra minst var Marys dödsscen. Den kändes alldeles för plötslig. Sherlock brukar inte bli utmanövrerad på det där sättet utan borde innan han åkte dit eller i stundens hetta ha kunnat rädda henne. Hela hennes dödsmonolog kändes också som en kliché. En del av mig hoppas att allt det där med hennes död var orkestrerat av Sherlock och Mary av någon anledning, men det känns orimligt med tanke på att hon lämnade ett dödsmeddelande till Sherlock i efterhand. Den sista korta klippet efter eftertexterna där Mary säger åt Sherlock att "Go to Hell" tror jag betyder att han ska åka till Hell, vilket var byn i Norge som Mary besökte under hennes flyktmontage.

Sammantaget

Inledningsvis tyckte jag att avsnittet var perfekt men tappade allt eftersom när hypen om att äntligen få se Moriartys plan inte blev av. Mysteriet om Marys förflutna var inte tillräckligt intressant. Kanske kommer jag att gilla avsnittet mer när det har knutits ihop med de två kommande avsnitten. 

Betyg: 3/5


Recension - Stormvinge0

13 augusti 2016

Minna älskar att flyga men får bara göra det på gamla Lera. En dag trotsar hon sin farbrors order och flyger djupt in bland bergen. Där hittar hon en rasande vildhingst med bruten vinge. De attackeras av pumor och Minna blir strandsatt med vildhingsten som enda sällskap. Omgivna av rovdjur tvingas de samarbeta för att överleva. Detta blir början på en oväntad vänskap med vilda kappflygningar och rafflande äventyr. Men det finns andra som är ute efter hingsten. Så när lömska planer hotar familjens ranch måste Minna satsa allt för att vinna, även om det kan kosta henne livet.

Under de senaste året har jag börjat sätta mig in i vad svensk fantasy har att erbjuda. För mig har ett namn stuckit ut redan från början - Oskar Källner. Ju mer jag hört och läst om honom, desto mer har han blivit något av en förebild för mig. Inte bara för att han skriver intressanta böcker utan mer för sättet han syns och hörs inom fantastikkretsar. Till exempel i Fantastisk podd, Farfarsparadoxen och diverse fantastikkonvent. Alltid på relevanta ställen och alltid med en lugn och inspirerande röst. Det var därför jag såg extra mycket fram emot att få recensera en av hans böcker.

Källner utkom 2011 med ungdomsböckerna Drakhornet och Skogens hjärta och har sedan dess varit väldigt aktiv i diverse antologier, såväl scifi som fantasy. Stormvinge, 2015, är hans senaste bok. Med denna hyllar Källner den första "riktiga" bok han läste, Svarta Hingsten av Walter Farley, enligt hans hemsida.

När jag skulle välja vilken av Källners böcker jag skulle recensera kunde jag inte motstå lockelsen att få läsa mitt livs första hästbok. Stormvinge blandar fantasy, scifi och hästbokstemat på ett nytänkande sätt. Källner verkar vara medveten om att det är ett något annorlunda projekt han tagit sig an. Även karaktärerna själva tycks stundtals vara medvetna om att de är i en hästbok. Som när Minna rider på Stormvinge för första gången: hästen har skadat ena vingen och kan därför inte flyga. "Hon hade alltid tänkt att det måste vara tråkigt att rida hästar som inte kunde flyga. Tänk vad fel jag hade...". Källner leker med genrens något förutsägbara handling och blandar där fantasyns mystik med scifiens gadgets och tydliga världsbeskrivningar. Han utmanar konceptet med en glädje som lyser igenom i varje en av bokens 200 sidor.

Handlingen utspelar sig på en avlägsen planet som mänskligheten koloniserat och sedan genmanipulerat dess hästar till att få vingar. Boken är därför rent tekniskt en scifi men när Minna flyger sin vildhäst över skogar, sjöar och berg är det svårt att inte se boken som fantasy. Minnas familj använder sig av en del avancerad teknologi men på det stora hela känns de som vilken vanlig nutida familj som helst – hjärtlig och ärlig när de stöttar och bråkar med varandra.

Bokens hjärta ligger i vänskapen mellan huvudkaraktären Minna och hennes nyfunna vildhäst, Stormvinge. Relationen skildras på ett väldigt bra sätt och gör det är svårt att inte ryckas med i deras villkorslösa kärlek för varandra. Ibland tycker jag dock att känslorna skrivs ut lite väl tydligt, särskilt i deras tankar - "Jag måste visa att Stormvinge är min häst". Men det är en ungdomsbok och övertydligheten är nog bra för nya läsare.

Boken har en tydlig röd tråd och känns aldrig långsam. De korta kapitlen slukade jag i stadig takt och på mindre än en förmiddag var boken utläst. Något som förvånade mig själv, då jag oftast brukar ha svårt att sträckläsa ungdomslitteratur.

Älskar du hästar och vill ha en twist på en traditionell hästberättelse är är det här utan tvekan boken för dig. Lättläst, trovärdiga karaktärer, intressant värld och en vänskap som du sent kommer att glömma.

Betyg: 3/5


Recension - Overlord0

24 juli 2016

Overlord tar plats i MMORPG världen Yggdrasil som precis ska läggas ner. Där träffar vi Momonga, en maxlevlad Undead vars andra guildmedlemmar redan har slutat. Momonga sitter i sitt forna guildhus och tittar tillbaka över den goda tiden som han haft i spelet. För att visa respekt tänker han stanna i spelet ända tills servrarna stängs ned. Men när tiden går ut inser Momonga att han är kvar, fast i spelet i sin odöda Lich-form. När han sedan börjar undersöka sitt guildhus inser han att alla NPCs, som han och sina forna guildmedlemmar skapat för att försvara dem och deras ihopsamlade rikedomar, har vaknat till liv och väntar på hans order.

Overlord följer ett koncept som många vana animetittare börjar bli van vid. Fast i ett RPG. Overlord är inte särskilt originell i denna aspekt, vad som dock är lite annorlunda är vad huvudkaraktären gör när han väl fastnat. Momonga är maxlevlad, gudalik i jämförelse med varelserna i världen utanför hans guild. Så Momonga beslutar sig för att försöka erövra världen. 

Än så länge finns endast en säsong utgiven, 13 avsnitt. Mangan har inte hunnit särskilt mycket längre än så heller så förvänta dig inga nya animeavsnitt än på några år. 

Förutom Momonga själv som är seriens huvudperson så får vi delvis även följa de NPCs som Momonga skapat för att försvara honom och hans guildhus. Alla dessa karaktärer visar en total hängivelse till Momonga och några går så långt att de är besatt av honom. Inledningsvis är detta intressant och får Momonga att bara verka ännu mer awsome men allt eftersom säsongen fortsätter blir det snabbt enformigt. Serien hade mått mycket bättre om karaktärerna visat mer personlighet och konfronterats med egna personliga konflikter, nu är de närmast zombiliknande fans av Momonga. Detta går ibland nästan till överstyr och det är uppenbart att serien inte tar sig självt på för stort allvar. Humorn är väldigt lättsam och kan t.ex. dra väldigt grova sexskämt.

Momonga som en karaktär och dock välgjord. Han är snäll och omtänksam mot alla i sin omgivning samtidigt som han är en av de mest kraftiga karaktärer jag någonsin stött på i en anime. När han reser ut i världen för att försöka ta reda på vad som hänt så inser han snabbt att hans odöda form är just det, odöd. Han kan inte känna några känslor av något slag. Så även om Momonga gör snälla saker så bryr han sig egentligen inte om de människor som han räddar. Detta lägger upp för en intressant karaktärsutveckling som jag hoppas att vi kommer att få följa i fler säsonger.

I övrigt är serien ganska standard. Striderna är godtagbara, världen verkar helt okej men vi hinner inte lära oss särskilt mycket om detta då fokuset för de första 13 avsnitten är Momonga och hans tankar om vad han ska göra i sin nya situation. Den är inte lika vackert gjord som t.ex. Sword art online men däremot tycker jag att huvudpersonen är mycket mer intressant.

Gillar du lättsam humor, en övermäktig huvudperson och temat "Fast i ett MMORPG". Då är Overlord den perfekta kombinationen.

Betyg 3/5


Recension - Fate Stay Night: UBW0

22 juli 2016

Fate/Stay Night: Unlimited Blade Works handlar om en hemlig turnering mellan sju utvalda magiker som händer dolt i vår nutida värld. Varje magiker kan framkalla en Servant, legendariska krigare från historien som strider för magikern. Bara ett av dessa par kan vinna det ultimata priset, The Holy Grail, som sägs kunna uppfylla en valfri önskan. Vi får följa två av dessa utvalda magiker. Emiya Shiro, en tonåring med väldigt svag magisk förmåga som inte vet mycket om turneringen och Rin Tohsaka en kraftfull magiker som går i parallel klass med Shiro och har förberett sig för den dagen hon skulle bli utvald till turneringen. Shiro blir ihopparad med en kvinnlig riddare som servant, medan Rin får en mystisk bågskytt.

Unlimited Blade Works (UBL) är den tredje serien i Fate/Stay Night konceptet. Den är självstående, så även om du inte sett de andra två kommer denna att förklara grunderna för världen. För de som sett de två tidigare kan denna bli lite väl repetativ då den åter igen ska förklara hur allt fungerar.

Till skillnad från t.ex. One Piece eller Naruto, där de extremt omfattande avsnitten ofta kan kännas utdragna, är detta en relativt kort serie bestående av 24 avsnitt. Den håller överlag ett lagomt tempo och inget avsnitt känns alltför segt.

Seriens största styrka är dess oerhört vackra grafik. Den absolut snyggaste animen jag sett. Fansen av serien har skämtsamt döpt om den till Unlimited Budget Works. 2D animationen är väldigt flytande och välkoreograferad. När sedan 3D effekter med exploderande vackra färger läggs till på magierna och striderna blir resultatet en fest för ögonen.

Men grafiken är inte det enda som är bra med UBL. De flesta av karaktärerna är intressanta, både magiker och servanter, och handlingen med dess twister är uppfriskande. Plottwisterna gör att serien svänger så mycket att det är svårt att förutspå vad som ska hända härnäst och håller därmed UBL vid liv när den i övrigt börjar att tappa mitt intresse.  

Serien saknar den mer episka uppbyggnad som jag vill ha av en animeserie. Efter de intressanta plottwisterna avklarats tappar serien fart och den andra halvan av serien blir aldrig så spännande som jag hoppats att de skulle bli. Inledningsvis känns UBL originell medan slutet känns förutsägbart och ganska alldagligt. 

Jag hade också hoppats på lite mer konflikt mellan alla sju magikerna. När flera av servanterna och magikerna dödas utan att ens presenteras känns det som att jag tappar lite av den komplexitet som jag tycker att serien delvis saknar.

Men det största problemet som serien har är den ena av huvudkaraktärerna, Emiya Shirou. Han är sinnebilden av den gyllene hjälten som hela tiden fattar idiotiska beslut för att han alltid måste vara genomgod, oavsett vilka konsekvenser det får. När han för tionde gången fattar ett dumt beslut på grund av sin genomgoda moral spyr jag lite lätt i min egen mun.

Gillar du otroligt vacker anime med historisk anknytning, i form av Servanterna, och en helyllehjälte.

Betyg: 3/5


Recension - Game of Thrones säsong 60

03 juli 2016

För första gången har serien helt och hållet passerat böckerna. Många trodde att den skulle vara dålig på grund av detta, andra, inklusive mig själv, trodde att den skulle bli bättre av samma anledning. Så hur bra var säsong sex?

Jag trodde att överraskningarna skulle bli fler i säsong sex, i och med att böckerna inte längre visade vägen. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var den mest förutsägbara av alla säsonger hittills. Det verkar som att producenterna tog sig mer friheter i den här säsongen än vad de gjort i de tidigare. Som att de tidigare försökt vara trogna böckerna, men nu kunde de helt och hållet köra sin egen linje, mindre "boklik" och mer som en vanlig hollywoodserie. Den gick snabbare fram, var mindre komplex och hade mer fokus på underhållande scener snarare än karaktärsutveckling. Personligen gillar jag denna variant sämre. Det fanns så många scener som jag tänkte att de hade kunnat göra bättre. Särskilt Arya och Sandsnakes-delarna. Jag tror också att säsongen gick fort fram för att slutet på serien är nära nu. De kan inte fortsätta lägga i twister i storyn och hålla onödiga skådespelare vid liv. De måste gå den väg som tar dem smidigast mot slutstriden för att det inte ska kosta för mycket pengar.

Å andra sidan hade den här säsongen det mest episka slutet. Både avsnitt nio och tio var mer eller mindre non stop action och känslosamma scener. Delar av The Battle of the Bastards var nog något av det snyggaste jag har sett på tv. Även slaget vid Meereen och Cerseis hämnd var väldigt välregisserat. Det var också i sista avsnittet som det äntligen kom lite överraskningar. Jag tänker främst på Margaerys och Freys död.

Säsong sex var den topp som serien byggt fram till genom de senaste fem säsongerna: Dani är på väg tillbaka, The North är enat igen, Arya är en lönnmördare nu, mysteriet kring Hodors förflutna är avklarat, Three Eyed Raven har lämnat över tyglarna till Bran, Johns föräldrar är avslöjade, Sansa är inte vek längre, Cerceis profetia är uppfylld och Tyrion har äntligen fått sin bekräftelse. Nu är det bara de sista förberedelserna kvar - enandet av hela Westeros, innan slutstriden kan ta vid.

Jag hade gärna gett säsongen 4/5 i betyg, men det var för mycket som jag tyckte att de hade kunnat göra bättre för att få ett så högt betyg.

Betyg: 3/5