JL Fantasy

Recension - Game of Thrones s7e06 (Eastwatch)0

19 augusti 2017

Nu är det endast två avsnitt kvar av säsongen. Förbered er på ett actionfyllt avsnitt sex och ett avslutande avsnitt sju som knyter ihop alla trådar. Så har mer eller mindre alla tidigare säsonger avslutats.

Bronn förtjänar Elitbojenmärket för att han orkade dra upp en fullt utrustad Jamie från några meter djupt vatten. Jamie teleporterar sig till Kings Landing och säger till Cersei att de inte kan besegra Danys arme, men Cersei bryr sig inte utan säger att de ska börja slåss som "far" gjorde vilket hon anser kommer lösa allt. Cersei berättar sedan att hon är gravid med hans barn och kort därefter berättar hon även att hon vet att han träffat Tyrion. I en hjärtfull omfamning säger hon också att hon kommer döda Jamie om han gör något liknande igen.

Dany glider djupare in i "ondskan" genom att bränna hela familjen Tarly till grunden. Tyrion har är kluven mellan Danys mer våldsamma tendenser och hennes älskvärda sidor, vilket kommer kulminera i nästa avsnitt då hon blir tvungen att rädda John från säker död. John kramar Danys drake och får hennes tillåtelse att bege sig iväg på ett självmordsuppdrag på andra sidan muren. Jora återtar sin sida vid Danys sida och lämnar den direkt för att följa med John på hans resa.

Arya blir lurad av Littlefinger att tro att Sansa fortfarande vill ta över makten i riket. Sam lämnar Old Town och missar att John inte bara är en Targaryen, han är även Reigar Targaryens rättmätiga arvinge. 

Minnesvärda scener

Jag gillade avsnittet, precis som alla tidigare, men det var få scener som jag tyckte stack ut. Egentligen var det bara två som jag tyckte var värda att nämna lite extra. Scenerna då Dany tydligt visar att hon håller på att bli förälskad i John. När han berättar att han tänker hämta en White från andra sidan ser det nästan ut som att hon skulle ropa ut "Please, don't go John." När han sedan också klappar Drogon smälter hon ytterligare. Har väntat på detta ända sedan säsong ett.

Sammantaget var avsnittet mest till för att knyta samman säsongens inledning och säsongens sista avslutande två avsnitt. I nästa avsnitt kommer vi framförallt få följa Johns grupp som blir ambushade av The Night King. Som jag skrev i mitt "inför säsong 7 inlägg" tror jag att flera av karaktärerna i gruppen kommer dö och Dany kommer svepa in i slutet av avsnittet och rädda dem för att se till att de får med sig en White att visa upp. Men den slutgiltiga twisten i avsnittet blir att The Night King dödar och återupplivar en av drakarna.

Jag trodde tidigare att detta skulle ske i säsongens sista avsnitt men nu tror jag att det sista avsnittet kommer vara till för att knyta ihop alla trådar. Littlefingers död, John får reda på att han är en Targaryen, The Maesters får se den fångade White'en, the army of the dead bryter sig igenom muren osv.

Betyg: 3/5


Recension - Game of Thrones s7e03 (The Queen's Justice)0

05 augusti 2017

Efter förra avsnittet skrev jag att det var skönt att Game of Thrones äntligen började röra sig framåt i den takt som en tv-serie bör göra. Men efter det här tredje avsnittet är jag inte riktigt lika glad.

I det här avsnittet hände saker väldigt snabbt. Dany tog över Casterly Rock. Cersei tog över Highgarden, avrättade The Queen of Thorns och alla sandsnakes. John och Dany slöt en "allians" tack vare Tyrions välplacerade ord. Jora Mormond blev helt återställd. Sansa återförenades med Bran och Melissandre yttrade en ny profetia.

Jag är överlag nöjd med att serien rör sig framåt snabbare och jag tycker att det är okej att det är mindre känslomässiga, karaktärsbyggande scener än vad det varit i tidigare säsonger (vi känner redan karaktärerna vid det här laget) men jag har svårt att acceptera att de även släpper tanken om att saker måste vara fysiskt möjligt. Jag menar förstås alla ologiska resor. Det verkar som att skaparna har förlikat sig med tanken om att "handlingen" är viktigare än trovärdigheten. Detta har varit ett problem tidigare också men aldrig har det varit så många ologiska scener i ett och samma avsnitt. Olenna tog sig över hela kontinenten på ett avsnitt. Greyworm till Casterly rock på två dagar. Jamie från Kings Landing till Highgarden på mindre än en dag. Eller den snabbaste av alla, Euron som seglar runt hela kontinenten på en förmiddag. 

Minnesvärda scener

Trots bristerna gillade jag ändå avsnittet. Det är så skönt att det mer eller mindre bara är huvudkaraktärerna som är kvar. Vi får massor av bra dialoger mellan seriens allra största karaktärer.

  • Olenna avslöjar att det var hon som dödade Joffrey rakt i Jamies ansikte.
  • Bran träffar Sansa och verkar helt förändrad. Näst intill känslokall. Ytterligare ett tecken på att seriens slut inte kommer att bli så typiskt "det goda besegrar det onda" som vi är van med inom fantasygenren.
  • John träffar äntligen Dany. Jag kan definitivt se dem bli paret som enar Westeros i nästa säsong.
  • Men min favoritscen var när John pratade med Tyrion. Inget märkvärdigt med scenen egentligen, men det är så skönt att få se sin favoritkaraktär äntligen få visa vad han är bra på. Tycker Tyrion har fått ta ett allt för stort steg tillbaka för länge.
  • Intressant var också att vi fick en ny profetia. I alla fall var det så jag tolkade Melisandres ord till Varys. Båda kommer att dö i Westeros innan säsong åtta är över.

Flera av dessa scener hade gärna fått vara mycket längre och dragits ut över flera avsnitt men nu får vi bara sju avsnitt i denna säsong och med det i åtanke var jag nöjd.

Sammantaget var det både ett dåligt och ett bra avsnitt. Jag förstår kritiken som jag hört från många att serien inte känns äkta längre och jag håller med. Men jag tar hellre en säsong där det händer något och lite känsla tappas på vägen än att serien fortsätter framåt på samma sätt som tidigare med dussintals handlingar, hundratals karaktärer och i stort sett noll action förutom i säsongernas avslutande avsnitt.

Betyg: 3/5


Recension - Game of Thrones s07e01 (Dragonstone)0

21 juli 2017

Game of Thrones är tillbaka! Nu äntligen centrerad i Westeros för första gången, någonsin. Det första avsnittet var ganska typiskt och handlade mer eller mindre enbart med att bygga upp handlingstrådar inför resten av säsongen.

Säsongen startade som jag trodde att det skulle göra. Den innehöll flera bra scener och en del intressanta monologer men än så länge inget spektakulärt eller extra minnesvärt.

John försöker ena The North, The Brotherhood Without Banners rör sig norrut, Cersei knyter nya allianser, Sam söker förbjuden kunskap, Arya dräper Walder Frays familj, Bran reser genom muren och Dany landar på Dragonstone. Sammantaget ett bra avsnitt men jag hoppas dock att de inte väntar allt för länge med att leverera på alla löften som de ger oss i detta avsnitt. Om det blir ytterligare 2-3 avsnitt till av uppbyggnad kommer jag ledsna snabb.

Minnesvärda scener

Lyanna Mormont - Sätter alla gamlingarna på plats. Undrar hur många gånger hon kommer göra det innan jag ledsnar på det.

The Hound - Avsnittets sämsta del. En lång scen där Clegane har dåligt samvete och måste lyssna på monologer av sina medresenärer. Antagligen bygger de upp Clegane till att bli en av seriens huvudkaraktärer och eftersom han troligtvis inte kommer ha särskilt måna fler scener där han är fokuspunkten passar de på att göra det i detta inledande avsnitt där de har utrymme för liter mer eftertänksamhet och mindre action. För min del hade de dock gärna hoppat över hela denna del helt och hållet och istället visat direkt hur de anländer till the north.

Arya - Dräper alla Freys. Precis som i sista avsnittet av förra säsongen visar Arya hur galen hon blivit. Att hon dräper en hel familj med ett leende på läpparna bygger upp för att hon kommer att ha en komplicerad framtid framför sig. Är det meningen att vi fortfarande ska tycka om henne, håller hon på att bli ond eller försöker de göra karaktären till något annat mer komplext? Det finns flera teorier om att The Night King inte är så ond som vi tror att han här och att The Lord of Light är betydligt ondare än vi tror. Kanske är Aryas utveckling en forshadow för denna kommande konflikt i säsong åtta. 

Betyg: 3/5


Recension - Edgedancer0

02 juli 2017

Edgedancer är en fristående novell av Brandon Sanderson som handlar om den föräldralösa flickan Lift, en bikaraktär i hans bok Words of Radiance. När handlingen tar vid har Lift precis lämnat staden Azimir för att hennes vän, kejsar Gawx, var för snäll mot henne. Lift gillar inte när människor ger henne saker som hon inte anser sig ha förtjänat. Istället beger hon sig till Yeddaw för att äta alla olika sorter av deras berömda pannkakor.

Jag läste Edgedancer i Brandon Sandersons's Arcanum Unbounded: The Cosmere Collection. En novellsamling som alla tar plats i hans Cosmere-universum. Edgedancer går att läsa fristående men jag rekommenderar att ni läser de två första Stormlight Archive  böckerna innan ni tar er an denna novell för att få ut det mesta av den. I denna recension kommer jag att utgå från att ni läst Words of Radiance och är bekant med de olika magisystemen i världen.

Edgedancer handlar som sagt om en tolvårig flicka som heter Lift, som är "freakin' awsome" enligt henne själv, men också om hennes spren Wyndle, som inte vill något annat än att sätta sig ner på en parkbänk och se naturen växa omkring honom, det vill säga raka motsatsen mot vad Lift vill. Deras överliggande mål om att äta alla olika sorters pannkakor blir dock avbrutet då karaktären Darkness, också från Words of Radiance, dyker upp och ställer till problem för duon.

Hela berättelsen har en genomgående humoristisk ton. Det allra roligaste var Lifts syn på sig själv och världen. Flickan vägrar nämligen att växa upp och är därmed fast besluten att fortsätta se på världen så som ett barn skulle göra. Trots att hon är 12 år gammal kan hon därför upplevas betydligt yngre, men detta balanseras av de stunder då hon är tvungen att förklara för sin kompanjon varför hon tagit ett tillsynes väldigt barnsligt beslut. Hon kan då på ett mer moget men samtidigt naivt och roligt vis motivera sina handlingar vilket gång på gång fick mig att skratta högt. Det är svårt att förklara charmen av denna karaktär då hon är väldigt annorlunda från alla andra karaktär jag läst. Lift är awsome, både i hennes egna ögon men också i mina, en frisk fläkt som får denna i övrig ganska förutsägbara novell att bubbla av liv och glädje. 

Det var också intressant att få läsa mer om The Assassin in White, som gör ett gästspel mot slutet av novellen. Ännu mer intressant är att han också nu bär ett särskilt svärd, Nightblood från Warbreaker, som kommer att passa honom som handen i handsken. 


Sammantaget

Handlingen bidrar en del till att göra denna berättelse läsvärd men det är framförallt huvudkaraktären Lift och hennes spren Wyndle som är fantastiska. Karaktärerna värmer ens hjärta och gör att jag aldrig vill lägga ifrån mig novellen. Gillade du Lift i Words of Radiance eller vill veta mer om The Cosmere tycker jag definitivt att du ska införskaffa denna novell. 

Betyg: 3/5


Recension - Skymningseld0

24 maj 2017

När Tom Landers liv är som mörkast dyker den hemlighetsfulla Emely upp. Hon säger att han sovit sedan dagen han föddes men att det nu är dags att vakna. När hon berättar att de träffades första gången i den galliska byn Manola, när Tom marscherade in med de romerska legionerna, vill han tro henne – men tanken att det skulle finnas människor där ute med märkliga förmågor som redan levt många liv är bara för svår att acceptera. Emely är dock inte den enda reinkarnatör som upptäckt Tom. En mäktig fiende från det förgångna har vaknat och närmar sig nu för att avsluta den strid som påbörjades redan för 2 000 år sedan.

Skymningseld är en urban fantasy skriven av journalisten Henrik Widell och är nyligen utgiven av förlaget Undrentide. Jag upplevde boken som en intressant korsning av Twillight, Sagan om det magiska landet Deverry och Highlander-filmerna

Det märks redan i bokens inledning att författaren är en van skribent. När han skildrar huvudkaraktären Tom Leanders händelsefattiga liv i Kronoparken i Karlstad är boken väldigt levande. Jag känner mig i trygga händer då miljöbeskrivningarna och dialogerna flyter fram på ett sätt som jag ännu inte läst hos någon annan svensk fantasyförfattare.

I en intervju med Värmlands Folkblad säger Widell att han vill skriva om den vanliga världen fast med inslag av det fantastiska. I bokens mellersta del upplever jag att författaren drar sig för att gå för djupt in i det fantastiska. Bokens mjuka magisystem, som till en början verkar intressant, levererar inte i den utsträckning jag önskat. Handlingen kretsar kring Reinkarnatörer – en grupp människor vars själar återvänder till en ny kropp efter döden. Utöver sina reinkarnationsförmågor har de också en rad andra krafter som kan liknas med vampyrernas krafter i Twillight-böckerna. Det ges en del metafysiska förklaringar och gissningar till hur reinkarnatörerna kan ha uppstått, men dessa ger mig dessvärre inte svar på de frågor som magisystemet väcker. 

Widell hade också gärna kunnat få gå djupare in på vad det innebär att vara en Reinkarnatör, hur det påverkar deras syn på livet och på sig själva. Religionsläraren i mig såg fram emot diskussioner om vad som utgör en identitet. Är det uppväxten, biologin eller själen som formar och avgör vem man är som människa? I inledningen längtade jag efter att få läsa om hur Toms personlighet skulle förändras när alla hans minnen återkom. Men det sker ingen större förändring, vilket kändes som en försummad möjlighet till en intressant karaktärsutveckling.

Överlag finner jag inte huvudkaraktären särskilt intressant. Detta är ett vanligt problem inom fantasygenren – författare tycks tvinga sig själva att skriva alldagliga huvudkaraktärer för att balansera de övernaturliga fantasyinslagen. För att ge läsarna en anledning att gilla huvudkaraktären ges han istället en extra tragisk uppväxt. Vad sägs om döda föräldrar, ett stammande som gör att han knappt får ur sig en mening och en mobbare på skolan som får Draco Malfoy att framstå som en hjälte? Det är i stället sidokaraktärerna som fångar min uppmärksamhet. Särskilt Simon, den humoristiska vännen till huvudkaraktären, som med sin kaxiga och udda humor får en unik röst som sticker ut från resten av karaktärerna.

Sammantaget

Skymningseld är en klassisk urban fantasy-berättelse där den unga underdogen lär sig magiska förmågor och ställs mot en ännu mäktigare fiende. Boken är ett ambitiöst projekt med flera perspektivkaraktärer och en bakgrundshistoria som sträcker sig över tusentals år. Den har ett bra språk och lägger upp flera intressanta handlingstrådar i bokens välskrivna inledning. Även om jag tappade intresset mot slutet, mycket på grund av att de fantastiska inslagen inte förklaras eller utforskas i den utsträckning som jag velat, tror jag att läsare i alla åldrar kommer att gilla Skymningseld och Widells Reinkarnatörer.

Betyg: 3/5