JL Fantasy

Recension - No Game No Life0

11 november 2017

Sora och Shiro är tillsammans Blank. En legendarisk och obesegrad gamerduo. Efter att ha besegrat spelguden Tet i ett parti schack kastas de in i en annan värld, Disboard. Raserna i denna nya värld rankas från ett till sexton där människorna är på lägsta plats medan de magiska alverna ligger på första plats. Alla dessa 16 raser måste lyda Tets 10 löften. Inga konflikter är tillåtna och istället för att bråka måste invånarna och nationerna spela spel mot varandra för att bestämma vem som har rätt. Shiro och Sora älskar den nya världen och bestämmer sig genast för att se till att mänskligheten klättrar i rang.

No Game No Life är ännu en "jag är fast i en fantasyvärld berättelse", ett koncept som har blivit väldigt populärt de sista åren. Har man sett några sådana serier vet man vad som väntar men det spelar ingen roll när No Game No Lifte gör konceptet med en alldeles särskild twist. När spelguden Tet förklarar reglerna för den värd som Sora och Shiro kastas in i brister både Shiro, Sora och jag ut i ett stort leende. 

  1. All murder, war, and robbery is forbidden in this world.
  2. All conflict in this world will be resolved through games.
  3. In games, each player will bet something that they agree is of equal value.
  4. As long as it doesn't violate pledge three, anything may be bet, and any game may be played.
  5. The challenged party has the right to decide the rules of the game.
  6. Any bets made in accordance with the pledges must be upheld.
  7. Conflicts between groups will be conducted by designated representatives with absolute authority.
  8. Being caught cheating during a game is grounds for an instant loss.
  9. In the name of god, the previous rules may never be changed.
  10. Let's all have fun and play together!

Huvudkaraktärerna är halvsyskonen och nördarna Shiro och Sora. Den 11-åriga Shiro är geniet av de två, hon kan räkna ut vad som helst och har därför ett matematiskt spelsätt. Hennes styvbroder Sora är tvärt om. Han förlitar sig på sin instinkt, observerar efter luckor i motsåndarnas strategi och räds inte för att fuska om spelet är riggat emot honom. Det som jag gillade allra mest med karaktärerna var deras svaghet, det vill säga att de inte kan vara ifrån varandra i mer än några sekunder innan de bryter ihop till känslomässiga vrak. Seriens alla karaktärer har flera liknande små egenheter som inte är där av någon annan anledning än att roa tittarna. Det är uppenbart att skaparna förstår att hela premissen för serien är på tok för mycket och bör inte tas på allt för stort allvar. En annan av Soras egenheter är också att han bland annat älskar att spionera på nakna tjejer. Jag är så trött på att japanarnas kvinnosyn fortfarande är något från 50-talet att jag ofta hoppade över de scener då han bland annat försöker filma dem i smyg med sin mobiltelefon. 

Serien startar i full fart och släpper aldrig gaspedalen. I varje avsnitt är det nya fascinerande spel som ska besegras och Blank lyckas alltid hitta nya sätt att klara de tillsynes omöjliga spelen. Efter ett tag blir det tjatigt att se hur matematiskt fulländad Shiro är och hur strategisk och förutseende Sora kan vara. Särskilt i den sista striden då Sora förutser motståndarens alla överraskningar 20 steg i förväg. Det är alltid underhållande men man känner aldrig någon rädsla för att de skulle misslyckas, tvärt om så jäspar man när det ser ut som att de ska förlora för man vet att någon slags deus ex machina kommer dras fram ur Soras ficka för att rädda dem. Trots detta är serien i grunden en underdogberättelse. Ingen förutom huvudkaraktärerna förväntar sig att Blank ska kunna vinna. Huvudkaraktärerna tappar aldrig modet trots alla hinder de möter, tvärt om håller de flera monologer om hur viktigt det är att aldrig ge upp, acceptera sina brister och att brinna för ett mål som är större än en själv.

Sammantaget

Trots att serien känns unik och nyskapande så följer den också en rad etablerade genreregler som gör att den aldrig överraskar så mycket som den skulle kunna göra. Man känner hela tiden att det finns en ocean av potential på grund av de intressanta karaktärerna och det intressanta konceptet men det utnyttjas inte till fullo. Handlingen är underhållande men också repetativ. Först möts de av mindre utmaningar sedan kommer större och därefter sker en kort paus innan nya mindre utmaningar tar vid och så vidare. Jag rekomenderar serien till alla som gillar mer lättsam shounen med genialiska huvudkaraktärer där fokuset aldrig ligger på om de ska vinna utan istället hur de ska vinna. Glömde jag att säga att världbygget är spektakulärt? Det är bland det vackraste jag sett i någon anime. Om inte annat så se No Game No Life bara för den anledningen. Jag ser fram emot säsong två och hoppas då att Blank ska förlora åtminstone en gång.

Betyg: 3 av 5

 

Vill du läsa fler recensioner av animes med konceptet "Fast i en fantasyvärld"? 

Sword Art Online

Re:Zero 

Overlord

Följ också gärna min maillista för att få uppdateringar om när nya inlägg görs.


Recension - Thor: Ragnarok0

28 oktober 2017

Thor försöker stoppa Ragnarok - Asgards undergång. Efter att hans hemplanet erövrats av dödsgudinnan Hella kastas han ut i universum och hamnar på en skräpplanet. Utan sin mäktiga hammare måste han skynda sig för att hinna tillbaka till Asgard för att stoppa Ragnarok. Men först måste han överleva en dödlig gladiatorkamp som tvingar honom att slåss mot sin förra vän, Hulken.

Jag gick in till biografen med blandade förhoppningar. De trailers som släppts verkade lovande men under de senaste veckorna hade jag hört flera för-recensioner säga att filmen skulle vara den roligaste marvelfilmen hitintills. Det kanske låter som en bra sak, men brukar egentligen betyda något annat. Att filmen saknar djup och istället blir en kavalkad av oneliners och actionscener.

Tyvärr är det precis så även med Thor: Ragnarok. Som alltid hoppas jag på att karaktärerna ska ha ett djup, att de ska kännas verkliga och att man ska bry sig om deras kamp. Det gör man inte i den här filmen. I alla fall inte mer än vilken annan medelmåttig marvelfilm som helst. Skurkarna saknar djup och det är för många hjältar för att man ska bry sig om någon av dem. Hade detta varit en av de första marvelfilmerna som haft detta tema hade jag kanske hyllat den men nu känns den bara som en till i mängden. 

Med detta sagt så är inte Thor: Ragnarok någon dålig film. Men jag skulle inte heller sträcka mig till att säga att det är en bra film. Precis som för-recensionerna sade så är nog filmen en av de roligaste marvelfilmerna hittills, men det tyckte jag var en av dess nackdelar. Skämten haglar alldeles för tätt, i stort sett varenda scen genom hela filmen, för att filmen ska kunna tas på allvar. Jag log större delen av filmen men väldigt få av skämten var så roliga att jag skrattade högt. En kort cameo av Matt Damon och några diskussioner mellan Thor och Hulken i deras fängelse var mina personliga favoriter. 

Även världsbygget och actionscenerna är underhållande. De känns överlag trovärdigt och välbudgeterat men har samma brister som skämten har. Det blir snabbt för mycket och för opersonligt.

Sammantaget:

Förvänta dig inget särskilt av Thor: Ragnarok. Har du sett trailern vet du redan mer eller mindre exakt hur filmen börjar, vad de kämpar mot och hur den ska sluta. Men vill du bara ta det lugnt och se en lättsam marvelfilm fylld av explosioner och skämt då är Thor: Ragnarok något för dig. Personligen önskar jag dock att jag skippat bion och sett den på dvd om några månader istället. 

Betyg: 3 av 5

Vill du läsa fler Marvelrecensioner?

Spiderman: Homecoming 

Doctor Strange

Logan


Recension - Emperor's Blades0

30 september 2017

Kejsaren av Annur är död, kaos utbryter i imperiet. Hans tre barn måste nu glömma deras sorg och förbereda sig på det värsta tänkbara scenariot. Försöker någon störta imperiet? Den äldsta sonen Valyn tränas i imperiets dödligaste kompani. Men efter en rad "olyckor" och en döende soldats varning inser han att även hans liv är hotat. Kejsarens dotter, Adare, har övertagit rollen som minister och jagar nu mördaren av kejsaren men är osäker på vem hon kan lita på i huvudstaden. Det tredje barnet Kaden ska ärva imperiet, men han är en halv värld iväg för att träna med munkarna som dyrkar Den Blanka gudens hårda tekniker. Om han lyckas med träningen kommer han lära sig hemligheter som få i imperiet besitter. Men kommer det räcka för att hålla honom vid liv när både mänskliga och ickemänskliga fiender hotar.

Brian Staveleys debutroman från 2014, The Emperors Blades, är den första boken i trilogin Chronicle of the Unhewn Thrones. 

Den övergripande handlingen är enkel men samtidigt väldigt smart i sitt upplägg. Kejsaren dör och hans barn måste hantera situationen på tre olika fronter. De är separerade från varandra men ändå sammanlänkade i deras gemensamma problem - alla deras liv och kanske även hela rikets säkerhet är hotat. Upplägget förvaltades dock inte till fullo.

Jag var övertygad om att karaktärerna skulle förenas i slutet av boken och genensamt rädda riket. Detta skedde dock inte förrän i bokens sista sidor, med två av karaktärerna, och även då känns sammanslagningen inte nödvändig. Detta gjorde att jag kände mig lurad på det grundläggande löftet som boken gav mig när jag började läsa.

Ett annat problem uppstod med Adares handling. Den bygger sakta upp mot en avslutande dramatisk twist som ska knyta samman hela berättelsen. När denna twist slutligen hände var den inte alls vad jag tänkt mig. Det fanns ingenting i den tidigare handlingen som gjorde att jag hade kunnat lista ut vad twisten skulle vara, vilket irriterade mig.

Ett tredje problem jag hade med handlingen var att den rätt ofta kändes onödigt långsam. Boken är generellt sett välskriven men valet av scener hade kunnat effektiviserats. Rätt många kapitel fungerade endast som transportsträckor utan större mening. 

Även karaktärerna hade vissa grundläggande problem. Alla tre kändes intressanta och mycket hände kring dem men man fick aldrig någon koppling till dem som individer. Alla tre var där för att fylla ett hål i handlingen, jag fick sällan någon uppfattning om vad karaktären skulle ha gjort om hen inte kastats in i den roll den givits. Vilka intressen eller inre mål de hade berördes inte.

Ofta upplevdes också huvudkaraktärerna som dumma. Genom att ställa några enkla frågor skulle en del av mysterierna i handlingen kunnat klarats av halvvägs in i boken. Vilket författaren givetvis inte ville, därför fördummades karaktärerna. Detta hör också samman med att flera kapitel upplevs som transportsträckor - hade karaktärerna bara tänk till tidigare skulle handlingen gått snabbare. Detta var särskilt tydligt i Kadens handling, som fram till boken startar har spenderat åtta år utan att göra nästan några framsteg över huvud taget i sin träning och han gör inte heller några större framsteg i den här boken, förutom i de allra sista kapitlen.

Bokens största styrka är dess världsbygge. Även om karaktärerna aldrig träffar varandra känns det som att deras val på något plan ska påverka varandra. Staveleys lyckas, utan att gå in på för mycket detaljer, skapa ett levande och vidsträckt imperium som jag genast drogs till. Att detta imperium också hotas av en fiende, som än så länge håller sig i skuggorna, gav berättelsen ett driv som gjorde den svår att lägga bort.

Även magisystemet kändes intressant, inte på en Brandon Sanderson nivå men helt okej. I bok ett har ingen av de tre huvudkaraktärerna någon magisk förmåga men det finns några andra karaktärer som har det och dessa korsar vägarna med huvudkaraktärerna vid flera tillfällen. Utifrån det som förklarats i bok ett verkar magisystemet vara ett hårt sådan, med tydliga begränsningar och krav på vad som krävs för att magin ska kunna brukas.

Sammantaget

The Empror's Blades är en klassisk highfantasyroman med tre perspektivkaraktärer, ett utvecklat magisystem och ett imponerande världsbygge. Serien för inte med sig särskilt mycket nytt till genren men det är en välskriven saga med tonvis av potential, som bok ett dock inte riktigt levde upp till.

Gillar du klassisk highfantasy med en mörkare, något modernare känsla (inte grimdark men nära på) är denna bok definitivt värt din tid.

Betyg: 3/5

 

Vill du läsa fler recensioner om fantasyserier med potential?

Skymningseld - Henrik Widell

De Rotlösa - Marcus Olausson

Steelheart - Brandon Sanderson


Recension - The Hundered Thousand Kingdom0

23 september 2017

Yeine Darr, en utstött tonårsdrottning, kallas till Sky den svävande huvudstaden av hela världen. Väl där blir hon chockerande nog utnämnd till en av rikets tre arvtagare. Hon kastas in i en kamp mot sina två kusiner om tronen. Endast en av dem kan överleva och överta tronen. De andra två har förberett sig för detta i hela sitt liv. Yeine å andra sidan är ny, har inga kontakter och inga pengar. Fram tills hon träffar Gudarna.

The Hundred Thousand Kingdoms (THTK) är den första boken i Inheritance trilogin av N.K. Jemisin. En 448 sidor lång episk fantasy som gavs ut 2010 och vann en Locus Award för bästa debutroman. 

Traditionell fantasy är min favoritgenre. Men på slutet har jag haft svårt att hitta sådana som lyckas skapa en bra balans mellan de klassiska dragen som definierar genren och med nytänkande som inte går för långt ifrån dessa drag.

I grunden är THTK strukturerad som en deckarroman. Handlingen fokuserar först och främst på huvudkaraktären Yenies försök att finna svar på några gåtor som på olika sätt påverkar hennes chans att överleva i Sky. Gåtorna handlar mer om hennes familj och deras förflutna än politiskt manövrerande, som brukar vara det vanliga i episk fantasy som exempelvis The Song of Ice and Fire.

Den andra delen av handlingen handlar om gudarna. En gång i tiden fanns det tre gudar. The Nightlord (Nahadoth), The God of the Day (Itempas) och The Goddess of Twilight and Dawn (Enefa). Den yngsta av de tre gudarna, Enefa, mördades av Itempas och Nahadoth besegrades av Itempas. Nattguden gavs sedan som slav och levande vapen till människosläktet The Arameri för att sona för sina brott mot Itempas. Med gudarna som kopplade vapen styr The Arameri världen med järnhand. Alla som försöker motstå deras makt dräps genom ett enkelt kommando i gudens öra.

Utöver detta följer THTK de traditionella dragen för epsik fantasy till stor del. En föräldralös huvudkaraktär med ett mystiskt förflutet som kastas in i en politisk konflikt som hon inte förstår. Hon blir kär i den förslavade guden och med hans hjälp listar hon ut en mörk hemlighet om sig själv.

Jemisin skriver i första person och är extremt duktig på att väva ihop huvudkaraktärens tankar kring mysterierna som omger henne med gudarnas unika personligheter, vilket gjorde att boken svår att lägga ifrån sig. I vart och varannat kapitel lär läsaren sig något nytt om gudarna, om the Arameri och om huvudkaraktärens förflutna. Trots detta kände jag dock aldrig något stark kontakt med Yeine. Kanske har jag bara svårt att sätta mig in i huvudet på denna 19 åriga drottning som ska vara upplärd att vara någon slags krigare, för mig kändes hon mer som en kärlekstörstande flicka som hela tiden förlitade sig på dem omkring henne för att få någonting gjort. Eller så är det för att hela min kropp skruvade på sig när sexscenerna dök upp, särskilt den med guden. Hela deras "relation" känndes aldeles för stereotypisk för min smak. En ung flicka som gillar den mystiska och sexiga, otilgängliga äldre mannen som hon inte borde gilla. Och så vidare.

Vad det innebär att vara slav diskuteras också flera gånger i boken vilket ger den ett djup som jag uppskattade, mycket likt hur hennes nyare The Broken Earth serie gjorde. De scener då Yeine diskuterar med Nahadoth kring vad det innebär att vara slav och vad det gör med en var mina favoritscener. Ämnet är intressant i sig själv men när slaven i fråga är en allvetande gud som kan ödelägga hela världen på ett ögonblick blir diskussionerna ännu mer intressanta.

Sammantaget

Jag har blandade känslor inför den här boken. Trots att jag hade svårt att lägga den ifrån mig kände jag aldrig att jag hejade på huvudkaraktären. Detta är en bok som jag skulle rekomendera för dem som gillar episk fantasy men som vill komma ifrån action och heroiska hjältar och istället vill ha mysterier, romantik och sex.

Betyg: 3/5

 

Vill du läsa fler recensioner?

Half the World - Joe Abercrombie
The Emperor's Soul - Brandon Sanderson
Blood Song - Anthony Ryan

Recension - Game of Thrones säsong 70

03 september 2017

Aldrig tidigare har jag hamnat i så många diskussioner med mina vänner om hur osammanhängande och forcerade många avsnitt varit. Samtidigt har det hänt mer i denna säsong jämfört med de andra. Har säsong 7 varit den bästa säsongen hittills eller den sämsta?

Spoilervarning

I det sista avsnittet, The Dragon and the Wolf, knöts de sista trådarna ihop för att den sista säsongen ska kunna bli det actionbonanza tittarna förväntar sig att en episk fantasyserie ska vara. I samma stil som tidigare säsonger var därför det sista avsnittet inte särskilt actionfyllt och kanske lite väl förutsägbart. Överlag har hela säsong sju varit den mest förutsägbara hittills. Det har inte skett några stora twists över huvud taget och handlingen har följt de två huvudspåren kring The North och Järntronen i alla sju avsnitt. Den började med att Sansa tvekade på om det gick att lita på Littlefinger och slutade med att hon och de andra Stark-barnen avrättade honom. Säsongen började också med att John sökte allierade inför hotet ifrån The White Walkers och slutade med att han och Dany slöt en "allians" med varandra i en av säsongens sista scener. 

Samtidigt som säsongen varit förutsägbar har den också varit den mest actionfyllda. Flera stora strider och några riktigt välgjorda CGI-scener med drakar, som satte tonen för hela säsongen. Tyvärr har dock de mest tongivande konflikterna avslutats med flera deus ex machina's - Dany rider in på sina drakar och räddar alla från säker död och Bran listar på magiskt vis ut intriger som ingen hade kunnat lösa. Händelser där karaktärerna inte förtjänat att bli räddade men blir det av yttre hjälp.

Det jag gillat allra mest är dialogerna. Tack vare dem har säsongen känts relativt lättsam och stundtals rolig, trots känslan av annalkande död. Aldrig tidigare har så många huvudkaraktärer träffat varandra för första gången. Att få se ens favoritkaraktärer ge varandra gliringar för något som hänt för flera säsonger sedan är ett lätt sätt för producenterna att få tittarna att tänka tillbaka och minnas tidigare favoritscener utan att faktiskt behöva visa dem. 

Att skriva manus till en sån här serie, med så här stor budget, måste vara oerhört komplicerat. Jag förstår deras nya förhållningssätt – att skapa nyckelscener som för handlingen framåt och sedan koppla ihop dessa nyckelscener med varandra så smidigt som möjligt utan att samtidigt tappa farten i handlingen. Det skapar logiska luckor, som jag skrivit om flera gånger tidigare, men jag tycker att det är värt det för att få mer driv och mer action in i handlingen. Jag vet att somliga tycker att det är det politiska spelet som är det mest intressanta med Game of Thrones men för mig har serien alltid först och främst varit episk fantasy och jag gillar att skaparna av serien inte åsidosätter det.

Det är också viktigt att komma ihåg att det aldrig tidigare har gjorts en TV-serie i den här skalan. Jag är tacksam att HBO vågat satsa så här mycket pengar på fantasy och jag är övertygad om att, när säsong åtta är över, kommer Game of Thrones att gå till filmhistorien. Likt hur Sagan om Ringen visade att fantasy kunde sälja böcker hoppas jag att Game of Thrones kommer att visa att det går att göra vuxenfantasy till film och TV-serier. Förhoppningsvis får vi se betydligt fler adaptioner av kända fantasyserier framöver.

Betyg: 3/5

Mina favoritscener från säsong 7

Tormund och The Hound pratar om Brienne.   Säsongens roligaste scen.

Striden mot Zombiebjörnen. Även om scenen inte fyllde mycket funktion för handlingen var den otroligt välgjord och ger oss kanske det bästa smakprovet inför säsong åtta.

"Chaos is a ladder".  Kan vara mitt favoritcitat från hela serien. Det är så skönt att se rädslan och förvirringen i Littlefingers ögon när Bran demonstrerar sina nya krafter.

Ed Sheeran sjunger en ny sång:   En bild säger mer än 1000 ord.

Vilka var era favoritscener?