JL Fantasy

Recension - Sword Art Online0

05 april 2016

Det första Virtual Reality Massive Multiplayer Online Role Playing Game skapas år 2022: Sword Art Online (SAO). Genom dina VR-Glasögon kan du styra din avatar, som om du vore dig själv, inne i spelet. Men något går fel. När de första 10.000 spelarna loggat in upptäcker de att de inte kan logga ut. Det visar sig snart att spelskaparen håller dem fångna inne i spelet utan att förklara varför. Det enda sättet de kan ta sig ut ur spelet är genom att besegra alla bossar på spelets 100 nivåer. Om man dör inne i spelet dör man i verkliga livet. Och det är bråttom, för hur länge kommer deras kropp i den riktiga världen att överleva när deras sinne är fast i spelet?

Jag tyckte att seriens koncept var väldigt intressant, kanske för att jag själv spelat onlinespelet World of Warcraft i många år. Redan efter några minuter in i första avsnittet var jag fast. Tidspressen över att deras kroppar kanske håller på att dö i den verkliga världen och att bossarna blir svårare och svårare ju längre in i spelet de kommer skapade en omedelbar konflikt som jag drogs med i.

Tyvärr blir serien inte mycket bättre än så. Handlingen tar aldrig riktigt fart utöver de första inledande konflikterna och efter några avsnitt känns inte stressen över att deras kroppar håller på att dö särskilt relevant, varken för mig som tittar eller för karaktärerna själva. De springer omkring och verkar inte vara särskilt stressade eller ens intresserade av att snabbt klara spelet. De verkar inte heller sakna sina riktiga familjer nämnvärt. När seriens ena huvudkaraktär blir tillfångatagen och spelet plötsligt tar slut långt innan de nått den sista nivån, redan halvvägs in i seriens första säsong, tappade SAO den lilla charm som den fortfarande hade kvar. Jag ville veta mer om spelvärlden och mer om hur de sista nivåerna såg ut.

Konceptet med att vara fast i en VR-värld kunde ha utforskats mer. Om jag fått veta mer om karaktärernas liv i den verkliga världen: deras relation till sina familjer, deras jobb, studier och drömmar, hade jag kanske brytt mig mer om hur det skulle gå för dem, men det gör jag inte. De blir i stället allt mer platta och förutsägbara ju längre in i handlingen man kommer.

Spelet hade också kunnat göras mer komplext, mer som moderna raid-spel. I stället för att utforska spelvärlden och dess nivåer fokuserar handlingen på mer eller mindre obetydliga sidohandlingar. Till exempel att huvudkaraktären Kirito ska hjälpa en liten flicka som har tappat sitt pet eller att han ska reda ut hur en spelare har kunnat dödats av en annan spelare - saker som inte spelar någon roll för själva grundstoryn.

Betyg: 2/5


Recension - Supergirl0

15 mars 2016

Kara Zor-El lever ett vanligt liv, gömd från allmänheten. Hon jobbar för Cat Grant, ägare av stadens största mediabolag. Med sina krafter värmer hon hennes latte till perfekt temperatur, hon blir aldrig sjuk eller sen, hon läser av sin chef med sin supersyn och superhörsel och lyckas på så sätt vara den perfekta assistenten. Kara känner att detta inte är nog. Hon vill göra skillnad, men är rädd för att göra det. Men när hennes halvsysters plan störtar tvingas hon till handling. Flygplanet räddas och Kara är inte längre dold för omvärlden.


Handlingen som knyter samman serien är att ett gäng superskurkar har flytt från The Phantom Zone och börjar ställa till problem. Supergirl måste ta itu med dessa en i taget. Tyvärr byggs dock ytterst få av skurkarna upp och blir därför aldrig särskilt intressanta. Ett annat problem med striderna är att Supergirl helt enkelt är för mäktig. Redan i avsnitt ett har hon tillgång till alla sina krafter, inte som i serien Smallville där Kal-El sakta men säkert lär sig hantera alla sina krafter. Varje gång hon möter någon av skurkarna går striden till på exakt samma sätt: de utbyter en rad slag, det går dåligt för henne, men till slut lyckas hon ändå vända på det, oftast genom att använda någon av sina krafter på ett finurligt sätt.

Skurkarna är dock inte huvudhandlingen. Grundstoryn handlar om att Kara ska lära sig att stå för sig själv och bli en riktig hjälte som sin kusin. Skaparna av serien försöker göra henne till en stark feministisk symbol, men det känns som att de gör det på en 7-årings nivå. Tjejer kan-temat blir uttjatat redan i första avsnittet.

Skådespeleriet är vad som kan förväntas av en superhjälteserie. Det vill säga, rätt dåligt. Melissa Benoist, Supergirl, gör över lag ett bra jobb men de tillfällen då hon överspelar den svaga sidan av karaktären stör mig. Bikaraktärerna får inte heller tillräckligt mycket fokus för att bli intressanta utan är mest bara där för att stötta och peppa henne när hon tvivlar på sig själv.

Jag hoppades att detta skulle bli serie där vi äntligen får en stark kvinnlig huvudkaraktär, men tyvärr fyller inte Supergirl detta kriterium. Vill du ha en sådan serie är det bättre om du ser  Jessica Jones.

Betyg: 2/5

Recension - Prince of Thorns0

06 mars 2016

Before the thorns taught me their sharp lessons and bled weakness from me I had but one brother, and I loved him well. But those days are gone and what is left of them lies in my mother's tomb. Now I have many brothers, quick with knife and sword, and as evil as you please. We ride this broken empire and loot its corpse. They say these are violent times, the end of days when the dead roam and monsters haunt the night. All that's true enough, but there's something worse out there, in the dark. Much worse.



Mark Lawrences debutroman Prince of Thorns, den första boken av tre i The Broken Empire-serien, kretsar kring tonårsprinsen Jorg Ancrath som inte skyr några medel för att få det han vill. Han slaktar bybor som står i hans väg, offrar sina närmaste vänner, använder nekromanti och manipulerar alla i sin omgivning för att nå sina mål. Hemsökt av sitt hämndbegär flyr Jorg tryggheten i sin faders slott och ger sig ut på en blodig resa tillsammans med ett band av råa banditer för att skapa sin egen rättvisa, oavsett vem eller vad som står i hans väg.


Mark Lawrence

Handlingen utspelar sig på vår jord, i ett Europa, tusentals år efter att mänskligheten förgjort sig själv och återgått till ett medeltida samhälle. Hundratals nya nationer har skapats och ligger nu i konstant krig med varandra. Karaktärerna refererar då och då till uråldriga tänkare som Plato och Sun Tzu. I en uråldrig ruin grälar till och med Jorg med en AI som han tror är ett spöke.

Den magi som finns med i boken förklaras i en kort mening: att när mänskligheten förgjorde sig själv dog det för många människor samtidigt och därmed öppnades portarna mellan vår värld och underjorden. Jag vet att många gillar mjuka magisystem där allt ska verka mystiskt och gudomligt, men för min del blir det tyvärr inte tillräckligt trovärdigt.

Det som jag fann mest intressant med Prince of Thorns var att boken var skriven i ett jag-perspektiv. Detta i sig är kanske inte särskilt speciellt, men eftersom Jorg är så ond blir upplevelsen av boken annorlunda. Inledningsvis njöt jag av den unika ton som Jorgs röst ger historien: mordisk, cynisk och skrämmande kall. Men längre in i berättelsen, när hans allt mörkare tankar och handlingar inte nyanseras tillräckligt eller vägs upp av anledningar att tycka om honom, blir han svårare att sympatisera med och boken tappar en del av sin charm. Sorgen som Jorg känner över sin döda mor och broder, samt att han är väldigt duktig på att tänka sig ur till synes hopplösa situationer, var i början tillräckligt för att jag skulle heja på honom. Mot slutet började jag hoppas att han i varje ny strid skulle dödad av någon.

Det tar dessutom ganska lång tid innan handlingen tar fart på allvar. Det är inte förrän Jorg träffar sin fader runt kapitel 20 som det börjar hända saker, men vid det laget har jag redan börjat tröttna på Jorg. Och jag-perspektivet, som i början var bokens starkaste sida, blev det som jag mot slutet tyckte var jobbigast. Språket är i övrigt väldigt vackert, men stundtals lite väl blommigt för min smak. Jag fick flera gånger känslan av att Mark medvetet försöker skriva vackert, lägga till poetiska meningar och symbolik där jag bara vill att handlingen ska fortsätta framåt.

Gillar du onda huvudkaraktärer och böcker skrivna i jag-form är Prince of Thorns en väldigt bra bok.

Betyg: 2/5


Recension - Battlestar Galactica0

11 oktober 2015

Battlestar Galactica utspelar sig i ett universum där ett ensamt militärt rymdskepp, Battlestar Galactica, skyddar det som finns kvar av mänskligheten - en rymdskeppsflotta bestående av 40 000 människor. Rymdskeppet skyddar dem från den ras av robotar som förstörde mänsklighetens hemplanet och som nu jagar dem genom universum.

Även om långa sci-fi-serier inte riktigt är min grej gav jag Battlestar Galactica en chans eftersom jag hört många säga att den är en av, eller kanske till och med den bästa, sci-fi-serien som gjorts. 

Serien utspelar sig över fyra säsonger med ungefär 20 avsnitt i varje säsong. Vi får följa ett flertal olika karaktärer som arbetar ombord på rymdskeppet. Vi får även följa robotarna som försöker förgöra mänskligheten. De har nu lärt sig att ta mänsklig skepnad och alla karaktärer kan eventuellt vara en robot i förklädnad. Detta gör att serien inledningsvis  känns väldigt mystisk och originell.


I Battlestar Galactica går det knappt att se var säsongerna slutar och börjar. Allt flyter ihop i en enda lång handling, något som jag uppskattar. Det gör att det känns som att serien har en mening som är mer än att bara sälja, till skillnad från till exempel Sense 8 där säsongen var väldigt självständig och lämnade lite spänning över till kommande säsonger. 

Över lag måste jag dock säga att Battlestar Galactica var en fullständig besvikelse för min del. För det första kändes handlingen otroligt förutsägbar efter första säsongen. Många avsnitt verkar bara vara där för att fylla ut och skapa onödiga intriger som inte har någonting att göra med huvudhandlingen. Hade dessa skalats ned skulle det ha räckt med en eller två komprimerade säsonger i stället för fyra. 

För det andra har serien inga karaktärer som jag gillar. De fattar gång på gång beslut som uppenbart bara är till för att seriens skapare har målat in sig i ett hörn. När detta har hänt ett tiotal gånger blir allt väldigt förutsägbart och platt. Som såpoperan Skilda världar fast i rymden.

Det värsta med serien är dock de fruktansvärt dåliga profetiorna. I vart och vartannat avsnitt får i princip alla karaktärer "profetior" utan någon särskild anledning. Profetiorna kommer som mystiska gåtor, oftast när karaktärerna drömmer, och verkar endast vara där för att ge tittarna något att fundera på och se fram emot. Problemet är bara att det  varken skapar spänning eller fördjupar handlingen, tvärt om får det mig bara att tänka på det klassiska "Deus ex machina" - problemetGud räddar karaktärerna när det passar hen - det spelar ingen roll vad karaktärerna gör eftersom allt redan  är förutbestämt enligt Guds fullständiga plan. Detta sker gång på gång i alla fyra säsonger och gör mig otroligt frustrerad.


Varför den här serien blivit så omtyckt av många är helt bortom mig. Battlestar Galactiva får en sympatisk 2:a för att den har en del intressanta idéer i grundhandlingen. Utan dessa hade jag inte tvekat att ge den en svag 1:a.

Betyg:  2/5

Älskar du profetior och mystik som inte förklaras och såpoperor förklädda till sci-fi? Då är Battlestar Galactica något för dig.

Recension - Kingkiller Chronicle0

19 juli 2015

Förra sommaren läste jag Patric Rothfuss två utgivna böcker i Kingkiller Chronicle serien eller som den heter på svenska, Berättelsen om Kungadråparen. Här kommer mina tankar om serien som enligt författaren ska avslutas med del tre.

Patric Rothfuss

Berättelsen utspelar sig i två olika delar. Först får vi följa huvudkaraktären Kvothe i tredjepersonsperspektiv. Han börjar berätta historien om sitt liv. Hur han gått från att vara en kringresande trubadur, till att bli världens mäktigaste magiker, till att sluta som en avdankad världshusvärd. När han börjar sin berättelse byter texten perspektiv över till jagform för att visa att det är Kvothe själv som berättar om sin ungdom.

Del 1 - Vindens Namn

Serien har vunnit flera priser och Rothfuss prisas gång på gång för att sitt vackra skriftspråk, bland annat av min husgud Brandon Sanderson. För min del är skriftspråket dock inte lika viktigt som en engagerande och aktiv berättelse och detta tycker jag att serien saknar av fyra anledningar. 

1. Huvudkaraktären Kvothe har jag mycket svårt för. Han är självisk, ungdomligt dum och allt för bra  på allt (något som han själv också är mycket medveten om). När större delen utspelar sig i hans förstapersonsperspektiv blir därför boken ganska jobbig att läsa. Det hjälper inte att den äldre berättande Kvothe hela tiden beklagar sig över tillvaron och hur dum han var som ung.

2. Jag har även svårt att läsa böcker som är så pass långsamma som denna är. Det tar ca 1600 sidor in i serien innan den första hyffsat bra striden äger rum. Visst förekommer en del mindre pojkbråk och annat men inget som fick mina nackhår att resa sig. Det intressanta magisystemet väger inte upp tillräckligt väl för att ge berättelsen tillräckligt mycket framåtrörelse. Jag kommer på mig själv att skumläsa hela kapitel på grund av detta som sega händelseutvecklingen.

3. Den romantiska relationen mellan Kvothe och Denna är också väldigt utdragen. En tråkig romantisk relation har flera fantasyböcker men denna är snäppet värre än vanligt och den får även oerhört mycket plats i böckerna.

4. För få intressanta bikaraktärer. Böckerna är tjocka och det finns många bikaraktärer men väldigt få av dessa är intressanta och levande. Den enda jag kan komma på på är den excentriska läraren Elodin som jag älskar. Eftersom Kvothe berättar sin berättelse och han älskar sig själv så tappar alla andra fokus. Endast om de har något som Kvothe vill ha blir de intressanta för honom och därmed även lite intressant för läsarna.


Del 2 - En vis mans fruktan

Gillar ni ett vackert skriftspråk, en näst intill perfekt huvudkaraktär och en komplicerad kärleksrelation kommer ni älska Kingkiller Chronicle böckerna.

Betyg: 2/5