JL Fantasy

Captain Marvel - Recension0

17 mars 2019

Carol Danvers visar att hon är en av jordens starkaste superhjältar när hon hamnar mitt i ett intergalaktiskt krig mellan två utomjordiska raser.


Captain Marvel

Förra veckan hade Captain Marvel premiär, lagom till den internationella kvinnodagen. När jag såg mig runt i den stora fyllda salongen var publiken som väntat en blandad skara. Mer kvinnor och barnfamiljer än vad jag tidigare upplevt på Marvel-premiärer. Inte så konstigt. Efter 21 filmer har Marvel äntligen sin första kvinnliga huvudkaraktär. På tiden. Det i sig självt hade varit tillräckligt för att locka publik, men efter kommentarer från regissörerna och skådespelerskan Brie Larsson om filmens feministiska ton, exploderade internet. Rotten Tomatos var tvungen att stänga ner sin review-funktion för att så många personer gick in och rankade ner filmen, innan den ens var släppt. All publicitet är dock bra publicitet. Eller hur?

På många sätt har filmen blivit den perfekta symbolen i det pågående amerikanska kulturkriget mellan vänstern och högern. Att Captain Marvel kommer bli en ekonomisk succé har jag inga tvivel om. Detta trots alla röster som velat att filmen ska bojkottas. På kort sikt tror jag inte att Captain Marvel kommer att påverkas särskilt mycket av alla kritikernas kommentarer. Risken som jag ser det är långsiktig. Disney och Marvel har sagt att Captain Marvel ska vara frontfiguren för Marvel-filmerna efter Avengers: End Game. Om karaktären inte mottas väl av de allra mest trogna fansen kommer inte bara kommande Captain Marvel-filmer påverkas, utan även alla andra Marvel-filmer som indirekt blir kopplade till henne.

Grundhandlingen kretsar kring ett intergalaktiskt krig mellan två utomjordiska raser: Kree och Skrull. Vi får dock inte särskilt mycket information om vad dessa raser står för eller vilken historia de har. Kree ser ut som människor med blå hud och något mer avancerad teknologi. De verkar se sig själva som galaxens ädlaste krigare. Den andra rasen, Skrulls, är orchliknande varelser som kan förvandla sig till allt som de sett. Denna färdighet har de använt till att infiltrera andra planeter, skapat kaos och sedan tagit över dem. Kree är fast beslutna att besegra Skrulls innan de kan göra samma sak med deras hemplanet. 

På grund av Captain Marvels, som kallas Vers under filmen, förmåga att generera energi ur sina händer har hon valts ut för att delta i en militär SWAT-liknande styrka. I filmens inledande scen etableras det att Vers har tappat sitt minne. Hon ser korta flashbacks från sitt tidigare liv men förstår inte vad det betyder. För att hantera frustrationen som detta skapar inom henne knackar hon på hos sin överordnade Yon-Roggs (Jude Law) dörr och ber honom att träna henne. I den efterföljande träningsscenen förklarar Yon-Roggs att Vers har stort potential men att hon låter sina känslor kontrollera henne för mycket. Om hon bara kunde tysta sina inre tvivel och ta till sig kreernas stoiska visdom skulle hon kunna bli en storslagen krigare. Kort därefter skickas SWAT-styrkan iväg på ett uppdrag som går fel. Vers kraschar passande nog ner på jorden tillsammans med ett gäng Skrulls. Skrullsen är ute efter en forskare på jorden som ska ha information om en energikälla som de behöver. Forskaren verkar även ha information om Vers förflutna. En kamp om vem som först kan finna henne inleds. I sin jakt får Vers snart även oväntad hjälp av den unge shieldagenten Nick Fury (Samuel L Jacksson).

  

Känslomässig kontakt

Filmen startar i ett högt tempo. Massor av action och en uppsjö av Marvels typiska oneliners. På ytan är detta en klassisk Marvel-film som följer det typiska formuläret som de flesta av dagens hjältefilmer gör. Det som dock gör att denna film tappar jämfört med andra är framförallt två saker. 

Det första är att regissörerna inte lyckas skapa någon känslomässig kontakt till handlingen och karaktärerna. Är det en buddy-cop-film? Är det en film om systerskap? En film om 90-talsnostalgi? Eller är det en hjälteresa? De klämmer in för mycket action, för mycket humor och för mycket fokus på filmens feministiska budskap samtidigt som den försöker bygga upp Captain Marvel till att bli den nya coola och starka frontfiguren för Marveluniversumet. I och med att de försöker så mycket skyndar de igenom och förbi scener som hade behövt utvecklas betydligt mer. Vilka är Kree och Skrulls? Hur har kriget mellan raserna sett ut? Var kommer Captain Marvels krafter ifrån? Varför ska jag bry mig om den här karaktären när jag inte vet något om henne? Det är inte förrän mot filmens avslutning, när gåtan kring Vers förflutna avslöjas, som filmen levererar några känslomässiga scener som på allvar hade kunnat greppa mig. Men då är det för sent. 

Det här är inte första gången som Marvel har haft en karaktär som spenderar hela filmen med att försöka ta reda på vem hen är. Men Star Lord och hans kompanjoner hade åtminstone charmerande personligheter som hjälpte till att hålla Guardians of the Galaxy levande. I Captain Marvel är avsaknaden av nya och spännande bikaraktärer slående. Jude Law blir aldrig mer än en symbol. Var han kommer ifrån eller vad han står för är för mig fortfarande en gåta. I stället är det Skrullernas ledare Talos (Ben Mendelsohn) som är den mest dynamiska karaktären. Han är både charmig, rolig och mot slutet visas det även att han har en komplex bakgrund som gör att karaktären blir mer än bara en skurk utan ansikte. Även Samuel L Jackson gör ett bra jobb som Nick Fury. Han har betydligt mer skärmtid än vad jag förväntade mig och det märks att han är van att spela karaktären och vågar visa fler sidor (t.ex. att mitt i stridens hetta stanna upp för att kela med en katt) än den hårdföra ledaren som han spelat i de tidigare filmerna. 

 

Det feministiska budskapet

Den andra stora bristen som jag ser det är, tyvärr, det feministiska budskapet. 

 “Really, what it came down to is I had a meeting with Marvel and what we sort of discussed was they wanted to make a big feminist movie,” Larson says. “And I remember[ed] going home being like, ‘shit, am I gonna do this? It’s kind of everything that I’ve wanted.’ - Brie Larson intervju

Jag har sett många kritisera Brie Larsons skådespeleri, men detta tyckte jag inte var ett problem. Det verkade mer som att manuset var dåligt. Ett manus som så tydligt säger att den här karaktären alltid ska kunna ta hand om sig själv, oavsett situation, tar bort den interna konflikten som behövs för att karaktären ska få en känslomässig kärna. De två tydligaste exemplen på den feministiska karaktäriseringen var när Vers ber sin barndomsvän Maria Rambeau (Lashana Lynch) att följa med på den slutgiltiga striden i rymden, trots att de öppet säger att hon inte har några krafter och att de troligtvis kommer att möta överväldigande motstånd. Men Rambo övertalas av dottern (!) att åka iväg med en osannolik formulering för en 10-åring: "Consider what kind of example you're setting for your daughter!"  Det andra var när Vers i slutstriden helt själv besegrar hela armador av fiender utan problem till tonerna av No Doubts I'm Just a Girl... Karaktären framstår som osympatisk när filmen lägger så mycket fokus på att visa hur stark och orubblig hon är. Jag fick en känsla av att regissörerna inte vågar visa detta för att riskera att det feministiska budskapet skulle gå förlorat. Det är tydligt att det här är en film som är skapad för att visa att tjejer kan. Det är inget större fel med det. Det finns flera anledningar till att vi behöver fler kvinnliga superhjältar. Men det gör det inte per automatik till en bra film.

Jag hoppas att vi får se mer av konflikten mellan Kree och Skrulls i framtiden och att de vågar göra Captain Marvel mer känslosam och sårbar i kommande filmer. Flera andra Marvel-filmer och DC-filmer har haft liknande problem. Det mest uppenbara exemplet är Stålmannen, när han flyger in i slutet av Justice League-filmen och gör alla andra superhjältar överflödiga. Om Marvel låter Captain Marvel ta över showen för mycket i End Game på ett liknande sätt skulle jag bli oerhört besviken.


Betyg: 2 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Black Panther

Venom 

Avengers: Infinity War




Venom - Recension0

27 oktober 2018

Reportern Eddie Brock vägrar låta rika slippa undan de brott de begår. Han förstör dock sin karriär när han retar upp miljardären Carlton Drake. Brock bestämmer sig dock för att hämnas och infiltrerar ett av Drakes labb där han blir infekterad av en utomjordisk blodtörstande parasit som kallar sig själv för Venom.

Venom

I originalversionen är Marvelkaraktären Venom, aka Eddie Brock, mest känd som en av Spindelmannens farligaste fiender. Från början var han en tuff men ganska vanlig journalist som hade en personlig vendetta mot Spindelmannen, men när han blir infekterad av Venomparasiten genomgår han en drastisk förändring. Krocken mellan Brocks och parasitens personlighetsdrag och olika agendor gör att han till slut blir en våldsam antihjälte som räddar de han anser vara oskyldiga, men samtidigt också förgör ondska och alla som han inte gillar, inklusive Spindelmannen. 

När jag hörde att Tom Hardy skulle spela Venom blev jag överlycklig. För mig var han både utseendemässigt men också rent skådespelarmässigt perfekt för att kunna leverera en trovärdig och skrämmande Venom. Efter att ha sett trailrarna svängde dock min förväntan 180 grader. Framförallt för att jag tyckte att det verkade som att de inte lyckades fånga dynamiken mellan Brock och Venomparasiten. Jag gick därför in i biografen med låga förväntningar.

Den inledande delen är väldigt lik många andra Marvelfilmer. Den bygger upp Brock som en fantastisk, givmild och älskvärd människa. Han skänker pengar till hemlösa och småpratar med dem för att lysa upp deras dag, han klagar inte på sin granne som spelar för hög musik, han slåss mot överheten genom sina självuppoffrande journalistiska gärningar och han älskar sin flickvän mer än livet självt. I stället för att framstå som en karaktär som kan tackla det mesta framstår han i stället som någon som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär. När han sedan dumpas av sin flickvän Anne Weying (Michelle WIlliams) efter att ha retat upp miljardären Carlton Drake (Riz Ahmed) hoppar handlingen två år fram i tiden. Brock är nu ett vrak som inte kan ta hand om sig själv. Han söker jobb som diskplockare och håller på att bli av med sin lägenhet men får en chans till upprättelse när en vetenskapskvinna vid Drakes bolag söker upp honom och vill ge honom information om de olagliga experimenten som Drake genomför.

När Brock infekterats skiftar filmen från att ha varit väldigt allvarlig till att fyllas av överraskande mycket slapstick-humor, vilket gjorde det otydligt vilken känsla filmen försökte förmedla. I början kan parasiten bara skrika ut enkla kommandon till Brock, som "HUNGRIG!" eller "MAT!", men efter bara några få scener kommenterar den Brocks misslyckade sexliv och öppnar upp sig kring att även hen var en "loser" på sin hemplanet. I en intervju med regissören Ruben Fleischer säger han att samtidigt som han försökt skapa en mörkare hjältefilm har han även velat få med en aspekt av en slags "buddy-film". I mina ögon hade filmen gärna fått höja åldersgränsen och omfamnat den mörkare versionen av Venom mer och tagit bort buddy-aspekten helt och hållet. Nu blir den i stället en slags PG 13-film med väldigt mörka kulisser och teman men utan att gå in i något av dem särskilt djupt. Till exempel dör det människor till höger och vänster – huvuden bits av, människor torteras och utsätts för experiment men vi får inte se en droppe blod och väldigt lite reflektion av de våldsamma händelserna. 

Kontrasten mellan Brocks personlighet innan och efter parasiten flyter inte heller ihop på ett troligt sätt. Samma sak gäller konstigt nog också parasitens personlighet. I början är hen helt fokuserad på mat medan den i slutet reflekterar om tingens tillvaro och sin framtid på jorden. De hade kunnat göra Venomparasiten till någon slags primal kraft eller dylikt. Men när de i stället har små skämtsamma dialoger och diskussioner med varandra blir Venomparasiten en egen karaktär, vilket hade kunnat vara väldigt intressant om den delen utforskats mer.

Tyvärr är det också en del scener i filmen där Hardy överspelar, medan han i flera andra scener underspelar. Liknande problem finns även hos Riz Ahmed och Michelle Williams. Eftersom ingen av dem vanligtvis är dåliga skådespelare landar jag i slutsatsen att de tvingats arbeta med ett dåligt manus och dålig regi.

Trots alla dessa brister tycker jag ändå att filmen var sevärd. Tempot är välavvägt och den överliggande handlingen är helt okej. Eftersom Spindelmannen inte är med i den här filmen har de ändrat karaktärens bakgrundshistoria något men i det stora hela är det samma som i serien vilket jag uppskattar. Jag gillade också att det är en mörk anti-hjältefilm men hade önskat att de vågat dyka ännu djupare in i det temat. Jag hade kanske gett filmen en trea i betyg om det inte vore för tonskiftningarna och den dåliga regin. 

Vill du ha en något mörkare hjältefilm kan Venom vara värd att se när den kommer ut på DVD men jag skulle inte se om den på bio. Jag tror inte att den här versionen av Venom kommer att leva vidare in i Marveluniversumet.

Betyg: 2 av 5

Vill du läsa fler recensioner? 

Tau (Netflix)

Solo: A Star Wars Story

And-Man and The Wasp

Annihilation (Netflix)


Ready Player One - Recension0

17 april 2018

Året är 2045 och Wade Watts är en föräldralös pojke som söker de tre gömda nycklarna inuti den virtuella verkligheten Oasis. Den som finner alla tre blir ägare av den enorma VR-världen där största delen av mänskligheten tillbringar merparten av sitt liv. Wade dras in i en farlig kamp med den ondskefulla organisationen IOI som också är på jakt efter nycklarna.

Ready Player One

Ready Player One är en prisvinnande sci-fi-roman från 2011 av Ernest Cline. Nu har boken gjorts till film och det är ingen mindre än Steven Spielberg som håller i tyglarna.

Filmen har ett intressant koncept med en dystopiska framtidsversion som balanseras upp med en effektfylld VR-värld som kallas Oasis. Under den första halvan av filmen, när man får lära känna karaktärerna och de båda världarna som de lever i, räckte konceptet för att hålla mitt intresse. Men när inledningen är över och handlingen ska bära filmen vidare håller den inte samma kvalité. 

Det största problemet jag hade med filmen var huvudkaraktärerna. De anser sig vara dem som kan mest om tv-spel och om Oasis skapare, Halliday, som numera dyrkas som en gud. Gång på gång i filmen demonstrerar karaktärerna hur mycket det kan om popkulturella referenser från Hallidays dagar. Genom att namedroppa dussentals spel och filmreferenser som de ironiskt nog troligtvis aldrig spelat själva, utan endast lärt sig om genom att studera wikipediartiklar. Det ondskefulla företaget IOI och dess skapare, Sorrento, målas upp till att endast vara ett vinstdrivet, själslöst företag som vill ha kontroll över Oasis för att kunna tjäna ännu mer pengar.

Jag hade hoppats på att få ta del mer av de konflikter som kan uppstå när människor lever för mycket inuti spelvärldar. Dessa typer av problem ser man nästan ingenting av i filmen, snarare tvärtom. När Wades genomgår en personlig kris i den verkliga världen verkar han knappt bry sig utan kastar sig åter igen in i den virtuella verkligheten utan en tanke på att hela hans liv har förändrats. Men det är inte bara Wade som inte bryr sig om den verkliga världen. Inte någon av bikaraktärerna försöker åstadkomma något i verkliga världen utan alla är helt besatta av Oasis. Detta gör att världsbygget som jag på förhand trodde skulle vara filmens starka också blir platt. 

Visst skrattar jag lite åt en del av de hundratals spelreferenser som kastas åt tittarens håll, som när Wade helt plötsligt gör en Hadoken mitt i slutstriden. Men istället för att låta referenserna sjunka in och vara en aktiv del av berättelsen blir flodvågen av populturella referenser bara en gimick utan större mening. Jag störde mig på att Spielberg inte verkar ha någon förståelse för vad det kan innebära att vara en spelnörd. Nördarna i filmen porträtteras som svaga, töntiga, kan inte få några tjejer, helt världsfrånvända och det är endast de som kan varje detalj om alla spel som någonsin har gjorts som är en "riktig nörd". 

Betyg: 2 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Altered Carbon

Star Wars: The Last Jedi

Ghost in The Shell (2017)


Recension – Bright0

14 januari 2018

District 9 möter Lord of the Rings – så skulle en snabb beskrivning av Netflix nya satsning kunna sammanfattas. Polisen Ward (Will Smith) har mot sin vilja fått en ny partner, orchen Jacoby (Joel Edgerton). Tillsammans råkar de komma över en allsmäktig trollstav som skulle kunna återuppväcka Mörkrets Herre om den hamnade i fel händer. 

Netflixs nya satsning Bright är, enligt dem själva, den mest sedda originalfilmen i Netflix historia. På sin första helg sågs den av 11 miljoner tittare. En uppföljare är redan bekräftad, vilket säger något eftersom Bright uppges ha kostat 90 miljoner dollar att producera. 

Vi var fem personer som började se filmen men jag var den enda som orkade se alla 117 minuter. Jag förstår dem som tröttnade. Bright är i grunden en uttjatad buddy cop-film med alldeles för mycket action och en Will Smith i huvudrollen som känns som att han går på autopilot. Regissören David Ayre är senast känd för Suicide Squad...

Det största problemet med filmen är att den inte bygger ut världen tillräckligt. Alla karaktärer och även hela raser blir stereotypa vilket gör att de aldrig känns som en naturlig del av samhället de lever i. Förutom Jacoby är alla orcher exakt likadana, klär sig likadant, pratar likadant och lyssnar på samma typ av musik. Detta förstärks med överspelat skådespeleri och förutsägbara dialoger fulla av one liners och mossigt getto- och snutlingo. Om detta ska vara en fantasyvärld i nutid måste de anstränga sig mer för att få den att verka trovärdig. Med tanke på att det var Ayre som gjort filmen så kunde jag inte att låta bli att tänka på hur många likheter filmen har med Suicide Squad och dess problem

Trots filmens brister förstår jag varför den varit en hit för Netflix. Det finns något lockande med att se alver, orcher, pixies och kentaurer i vår värld. Jag gillar tanken med att orcherna är underklass och alverna överklass, även om det blir för övertydligt i den här filmen.

Världen känns full av potential som inte utforskas. I en kort scen får vi se hur en kentaur går förbi i polisuniform och fantasynörden i mig hoppar till av förväntan, men ingenting kommenteras eller fördjupas på något sätt. Detta görs inom flera områden, till exempel magi. Ward och Jacoby kommer över den allsmäktiga staven som beskrivs "som ett kärnvapen som kan uppfylla önskningar", men är det bara genom wands som magi kan utövas eller finns det någon annan form av magi? En annat område som låter väldigt intressant är världens historia. För 2 000 år sedan besegrades mörkrets furste av en armé av dvärgar, människor och alver. Men det sägs inte mycket mer än så, och vad har hänt under de 2 000 åren som följde? Har deras värld haft en renässans, en medeltid eller en häxprocess? Vilka religioner dominerar världen? Det finns mycket jag skulle vilja veta mer om, men istället får vi ungefär en och en halv timme av explosioner.

Sammantaget:


Recension - Berserk (2016-2017)0

22 oktober 2017

Den här recensionen handlar om säsong två och tre av den klassiska animen Berserk från 1997. Säsong ett är än idag, 20 år efter dess skapelse, min favorit.

Efter att ha väntat i 20 år på en ny säsong av min favorit anime slängde jag mig över sociala medier och meddelade alla mina vänner att en ny säsong av Berserk snart skulle släppas. Den inledande hoppfullheten utbyttes dock snart av en chockartad känsla. Jag trodde inte att det skulle kunna vara möjligt men skaparna har helt misslyckats med att skapa en värdig uppföljare. 

Säsong två släpptes 2016 och det allra mest uppenbara problemet med den, och även säsong tre som tog vid året därpå, är dess animation. De misslyckas på alla tänkbara sätt med att både animationen och med ljudeffekterna. Det är stundtals så dåligt att jag stundtals inte kan göra annat än att skratta.

Jag fokuserar dock sällan på de grafiska delarna av någon anime utan har alltid sett det som en trevlig bonus om animationen är bra, men inget som är nödvändigt för att jag ska fortsätta se en serie. Men även jag hajade till när jag såg just hur dåligt animerat den här serien är. Se exempel i klippet ovan. Hade det inte varit för att originalet var så bra som det var hade jag inte fortsätt titta.

Men hur bra är handlingen? 

Spoilervarning

Säsong två följer löst mangan och de händelser som tar vid efter att Guts blivit The Black Swordsman. Han vill hämnas sina vänners död men tvingas istället fokusera på att skydda sin trasiga älskare Casca. Överlag en rätt trist och händelselös säsong förutom att en del bestående följeslagare presenteras.

I säsong tre händer desto mer. Guts träffar Schierke som förändrar hela animen (till det sämre) med sina trollformler och sitt barnsliga humör. Mot säsongens sista avsnitt får även Guts Berserkerrustningen som på många sätt definierar hela mangan. Säsongen avslutas med att Guts strider mot den nya Band of The Hawk i en slutstrid som var intressant men alltför kort.

Både säsong ett och två avviker en del ifrån mangan men följer ändå helhetskänslan med den mörka och blodiga världen väl. Jag har dock inte varit en särskilt stor fan av något av handlingarna som tar vid efter Griffiths transformation. Mangan senare ark har aldrig lyckats fånga kamraderiet, det känslomässiga djupet, wowkänslan i stridsscenerna eller den taktiska briljansen som animens första säsong gjorde.

Sammantaget: 

Båda säsongerna är underväldigande. Det är inte bara animationen som är dålig utan även handlingen och karaktärerna är inte i närheten av lika intressanta som Guts, Casca, Griffith och de andra var. Jag kände aldrig någon form av oro för karaktärerna, inte ens för Casca som är på väg att dö ett dussintalsgånger. Till och med Guts, är inte lika intressant som han var i den första säsongen, vilket gör att det endast är den avslutande striden i säsong tre som har en gnutta av wowfaktor.

Det är svårt att beskriva just hur besviken jag är. Från att ha varit den bästa animeserien någonsin till att bli detta. Under de inledande avsnitten av säsong två tänkte jag att jag inte skulle döma den genast. Den kanske kunde ta sig, Guts var en av de allra coolaste karaktärerna som någonsin gjorts så jag tänkte att även om allt annat omkring skulle suga skulle åtminstone han rädda serien med sin blotta närvaro. Men tyvärr är inte så fallet. Jag kan dock inte sträcka mig så långt som att ge den 1 av 5 i betyg. Världen och upplägget är fortfarande intressant och de korta scenerna i slutet av serien med Guts och Griffith, samt striden med den nya Band of The Hawk innehåller fortfarande nån slags mystik som gör att jag inte kan sluta titta. 

Betyg 2 av 5