JL Fantasy

Recension - Queen of Fire0

11 mars 2017

I den sista boken av Ravens Shadow trilogin måste Vaelin Al Sorna hjälpa sin nya drottning att återta sitt förstörda rike och sätta ett slutgiltigt stopp för The Ally´s planer. För att göra detta reser de tillsammans med deras nya budsförvanter över hela världen, till hjärtat av det Valeriska riket.

Redan i bok två störde jag mig på hur serien utvecklades, framförallt med författarens val att lägga till tre nya huvudkaraktärer. Ingen av de tre nya och inte heller huvudkaraktären från den första boken var särskilt intressanta i bok två. I den tredje boken, Queen of Fire, fortsätter handlingen i samma spår. Medan jag lyssnar på boken kommer jag gång på gång på mig själv med att längta efter att någon av huvudkaraktärerna ska dö för att handlingen ska bli mer intressant. Men detta händer aldrig, istället blir handlingen en kavalkad av stridsscener medan de alla, på var sitt håll, avancerar allt längre in i det Valeriska riket. Jag räknade inte antalet sidor men det kändes som att ungefär hälften av boken var strider. Vanligtvis älskar jag stridsscener men det här blev väldigt snabbt för mycket eftersom att de nästan alltid betydelse och blir istället bara en transportsträcka för att karaktärerna ska ta sig till Volar där avslutningen på berättelsen hägrar. När den slutliga striden med The Ally äntligen kommer är den över alldeles snabbt, kortare än nästan alla de tidigare striderna. Förklaringen om den svarta stenen och den onda "kraften" som fanns på den andra sidan av den kändes för mig alldeles för enkelt för att ge ett värdigt slut på berättelsen. 

Sammantaget

Jag har aldrig tagit mig igenom en hel serie där jag så tidigt in i den längtade efter att den skulle ta slut. Ett tråkigt avslut på serien som startade med den fantastiska debutromanen Blood Song

Betyg: 1 av 5


Recension - Fantastiska Vidunder och var man hittar dem0

05 december 2016

Newt Scamander anländer till New York med en väska fylld av magiska djur. När djuren råkar rymma ur väskan blir Scamander och hans nya mugglarvän Jacob tvungna att fånga dem snabbt, eftersom New York har ett strängt förbud mot alla former av vidunder. Samtidigt förstörs byggnader och människor av en mörk kraft som hotar att synliggöra hela trollkarlsvärlden för mugglarna.

Spoilervarning

Det är ingen hemlighet att jag inte är någon stor beundrare av Harry Potter-böckerna. Jag tycker att de är lättsamma barnböcker, men jag håller inte med om att de är så otroliga som många verkar tycka att de är. Särskilt magin, som inte har någon logik över huvud taget, har stört mig allra mest. När jag nu gick på bio för att se den nya Harry Potter-filmen Fantastiska Vidunder och var man hittar dem gick jag in med inställningen att jag skulle ge den en ärlig chans. Kanske skulle jag gilla den här bättre än de äldre filmerna. Men med facit i hand hade det varit bättre om jag gått in med inställningen: luta dig tillbaka, bli förtrollad och för guds skull – tänk inte någonting. Så fort du gör den minsta lilla kritiska analys av filmen är det över. Hundratals plot holes, overkliga karaktärer och överdriven scenografi är bara toppen av isberget på allt som är fel med den här filmen.

Hur kan det då komma sig att så många människor gillar filmen? I skrivande stund har den 7.8 på IMDB.

Det enkla svaret är att J.K. Rowling och regissören David Yates vet vad de håller på med. De ska ha en stor eloge för hur de trollar bort 2 timmar och 13 minuter och får en hel värld att hylla filmen som mysig och charmig. De viftar med ena handen och får dig att förundras över vackra CGI-varelser, viftande trollstavar eller en charmig men intetsägande dialog. Och med andra handen tömmer de din plånbok. Det här är inte den enda kommande Harry Potter-filmen – det kommer fyra till. Jag börjar direkt tänka på hur Peter Jackson lyckades mjölka ur The Hobbit med tre långfilmer.

Scenografiskt är filmen ganska menlös. New York framställs som en dyster variant av Gotham City, vars enda roll är att gå sönder när trollkarlar och vidunder träder fram. Detta sätts i skarp kontrast till Scamanders väska – huvudkaraktärens egna miniuniversum med hundratals olika djur i alla klimat. Jag kan inte göra annat än att himla med ögonen när bikaraktären Kowalski, med vidöppen mun, stirrar på alla fantastiska varelser och platser som ryms i Scamanders väska. För mig var det allt den här filmen var – en exposé av påhittade djur utan mening. Ibland lockar varelserna till skratt, som när Scamander försöker locka på en dräktig, blinkande, noshörning genom att vifta på sin rumpa eller när en kleptomanisk gnagare plockar på sig en hel juvelbutik i sin pung. Gulliga katt- och hundklipp på Youtube kan också få mig att skratta.

Jag måste också nämna magin. Karaktärerna kan teleportera sig vart som helst, men väljer ändå att springa större delen av filmen. En trollkarl kan besegra dussintals utbildade aurorer genom att vifta lite extra snabbt med trollstaven. En liten flaska med gift från ett av Scamanders djur kan kastas in i ett moln och vips tappar hela New Yorks befolkning minnet. Människor kan födas med "särskilda" krafter, till exempel att kunna läsa andras tankar. Man kan inte låta bli att undra var alla dessa individer var i de fem första filmerna. Om du är en trollkarl och inte använder din magi på länge kommer du att förvandlas till ett blodtörstigt mörkermonster. Författaren i mig blir nästan förnärmad över hur lat J.K. Rowling varit när hon konstruerat sitt magisystem. Det ger hela fantasyvärlden ett dåligt rykte.

Redan i filmens inledning är det smärtsamt tydligt att de förlängt handlingen in i absurdum bara för att kunna göra fler filmer i framtiden. Den riktiga handlingen börjar två tredjedelar in i filmen, efter att Scamander och Kowalski sprungit omkring och försökt fånga in bortsprungna djur i ungefär en och en halv timme. Då mördas en senator och blivande president av en mörk kraft. Detta sätter spänningarna i staden på sin spets och det är nu bara en tidsfråga innan trollkarlsvärlden exponeras för mugglarna. En agent inom det amerikanska trollkarlsministeriet skyller det hela på Scamander och därmed blir även han indragen i den överliggande komplotten – trollkarlar som vill att de ska styra världen i stället för mugglarna. Kanske tänker du nu: är inte det exakt samma handling som i de fem första Harry Potter-böckerna? Jo, det är det. Men i stället för Voldemort har du nu Johnny Depp som Gellert Grindelwald, trollkarlsvärldens motsvarighet till Hitler.

Karaktärerna är tyvärr inte heller mycket att hylla. Den tillbakadragna Scamander är pillemarisk med ett stort hjärta. I hela filmen går han runt och klappar djur för att få dig att gilla honom. Vi får en del mindre hints om att han har ett mörkt förflutet, men vad det innebär får vi troligtvis inte veta förrän i film fyra och fem. Karaktären Scamander är så tillbakadragen och menlös att alla karaktärer omkring honom verkar ha skapats enbart för att kunna dra ur honom dialog. Den enda karaktären som har en gnutta identitet är mugglaren Jacob Kowalski. Men det är även här väldigt uppenbart att han är med i filmen för att fylla en roll – inte för att vara en långvarig, intressant karaktär som följer med genom de kommande filmerna. I övrigt kryllar filmen av skurkar. En tidningsmagnat med fascistiska inslag, en korrupt auror, en häxhatande fanatiker och en mystisk mörk kraft som ödelägger allt i sin väg. Ingen av dem blir dock särskilt läskiga eftersom Scamander aldrig har någon meningsfull interaktion med någon av dem, med undantag för de sista trollstavsviftande 30 minuterna som är filmens upplösning. Skurkarna är för många och får alla för lite utrymme för att lämna något minnesvärt intryck.

Sammantaget

Förutom problemet med brist på handling försöker filmen locka både en ung och en äldre publik. En seriös, mörk film med riktiga insatser samtidigt som den försöker vara lustig för en publik med åldersgräns på 11 år – samma misstag som många storfilmer gjort de senaste åren, till exempel Star Wars episode 1, Pirates of The Carribean och The Hobbit.

Men om du redan har hoppat på Harry Potter-tåget kommer du troligtvis ändå uppskatta den här filmen, trots alla bristerna som jag listat ovan. Den har en del vackra CGI-effekter, ett varmt budskap och får en att skratta emellanåt.

Betyg: 1/5



Recension - Batman vs Superman0

13 april 2016

Efter hans episka strid med General Zod har Metropolis blivit förstört och Stålmannen har blivit den mest kontroversiella figuren i världen. Många ser honom som en symbol för hopp medan en allt större grupp ser honom som ett hot mot mänskligheten. Bruce Wayne tillhör den senare, fast besluten att han måste göra något för att förhindra att Stålmannen en dag förstör hela planeten. Samtidigt kliver Alexander Luthor fram med ett nytt vapen starkare än både Stålmannen och Batman tillsammans.


Batman vs Superman - titeln ger intrycket att filmen ska handla om en episk strid mellan Stålmannen och Batman. Om du förväntar dig detta kommer du att bli besviken. Striden mellan de två hjältarna är endast en liten del av filmen. Vad som många hoppades skulle bli en episk strid mellan Stålmannen och Batman, en strid mellan två hjältar med olika syn på vad som krävs för att vara god, blir istället ett rörigt hopkok olika handlingar.

Det blir så för att den här filmen egentligen inte handlar om Stålmannen. Den handlar heller inte om Batman eller om kampen mellan de två karaktärerna. Den handlar om skapandet av Justice League och om att DC vill ta ikapp Marvel och alla deras framgångar med Avengers-filmerna.

Gång på gång utspelas konstiga och oförklarliga scener - drömsekvenser, besök från framtiden, korta glimtar av ett mörkt förflutet. Men inget av detta förklaras eller motiveras eftersom scenerna inte är till för att göra den här filmen bra. De är till för att bygga upp för framtida filmer. Hade DC endast gjort någon enstaka subtil sekvens hade jag kanske accepterat det, men filmen fullkomligen kryllar av dem.


DC klämmer in en rad karaktärer utan att bygga upp dem över huvud taget. De tar sig inte ens tiden att bygga upp huvudpersonen, den nya Batman, som spelas av Ben Affleck. Han skjuter skurkar till höger och vänster. Han vill inte fånga, kontrollera eller skrämma Stålmannen, han vill döda honom. Han bryr sig inte om att Stålmannen räddade världen eller alla de goda gärningar han gjort. Exakt varför de valt att göra Batman så mörk förklaras inte särskilt ingående. Jag tror att DC valt att göra så för att de tror att mörka filmer per automatik säljer bättre. Det enda man får se om hans förflutna är hur hans föräldrar dog (som om vi inte redan har sett det fem gånger i tidigare Batmanfilmer). Batman är inte heller världens bästa detektiv i den här filmen; han fattar flera dumdristiga beslut helt baserat på sina egna känslor och inte något slags logiskt tänkande som karaktären är känd för.

Men det är långt ifrån bara Batman som är dåligt porträtterad:
  • Lois Lane  försätter sig i fara och måste räddas av stålmannen inte en gång, inte två gånger utan tre gånger. 
  • Alexander Luther känns inte skrämmande för fem öre. Av alla dåligt valda skådespelare i den här filmen, är Lex den som är sämst. Han känns mer som en vilsen tonåring som är arg för att han själv inte har superkrafter, än som Stålmannens nemesis. Han motiv är kryptiska, det förklaras aldrig varför han vill döda Stålmannen eller hur han skapar Doomsday. Det känns framtvingat bara för att ge Stålmannen en fiende som är starkare än han själv.
  • Wonderwoman känns ditklämd och har inget egentligt syfte i filmen. De hade kunnat klippa bort alla hennes scener och filmen hade fungerat precis lika bra ändå.
  • Flash dyker plötsligt upp och ger Batman en kryptisk varning från framtiden. Ännu en scen ditklämd bara för att visa att det kommer att komma en Justice League-film i framtiden.
  • Aquaman anfaller en tv-kamera på havets botten och filmen hamnar hos Luthor. I den korta scenen såg Jason Momoa, som spelar Aquaman, mest obekväm ut. Som att han höll andan och var rädd för tv-kameran.
  • Stålmannen tycker mest synd om sig själv, ända fram till slutscenen där han onödigt offrar sig själv för att döda Doomsday. Trots att filmen ska handla om hans betydelse för jorden känns han ointressant. Man bryr sig inte om honom, vilket gör att man mest bara rycker på axlarna när han dör i slutet av filmen. En klassisk plottwist för att kunna återuppliva honom i en senare film.
Jag önskar att de istället för att fokusera så mycket på Justice League hade utvecklat striden mellan Batman och Superman. Fokusera på relationen mellan dessa två fantastiska karaktärer. Förklarat deras olika synsätt, deras motiv och deras strid. Det hade varit en film värd att se, det är inte Batman vs Superman.

Betyg: 1/5