JL Fantasy

Recension – Star Wars: The Last Jedi0

17 december 2017

Spoilervarning

JJ Abrams skapade med The Force Awakens en nystart som, även om den var lik A New Hope, ändå lade upp en intressant grund för den nya trilogin. Mina förväntningar inför The Last Jedi var inte skyhöga, men jag såg fram emot flera saker: att få reda på vad Luke pysslat med, vem Snoke var, vilka Reys föräldrar är och att få se en något allvarligare film. Tyvärr misslyckades The Last Jedi med alla ovanstående punkter. I den här recensionen listar jag några av de fel jag tyckte att filmen hade. Jag försökte hålla det kort. Det gick inte så bra.

  

Handling

Handlingen kan sammanfattas med att Rey vill att Luke ska träna henne, men Luke vägrar. Hon åker därför iväg och försöker ta hand om problemet själv, likt hur Luke gjorde i Empire Strikes Back. Hon tillfångatas dock av Snoke som kort därefter mördas av Kylo som tar hans plats. Samtidigt försöker rebellerna fly från The First Orders flotta som de jagas av genom filmen. I slutet av filmen ändrar sig Luke och räddar alla genom att projicera en holografisk version av sig själv över galaxen med Kraften, vilket gör att en handfull rebeller kan fly för att fortsätta kampen i nästa film.

Min gissning är att Rian Johnson såg kritiken som The Force Awakens fick, om att den var för lik dess föregångare, och försökte därför vända på de gamla tropen från originaltrilogin. Tyvärr gör varje ändring karaktärerna osammanhängande och handlingen blir stundtals långrandig samtidigt som den saknar fokus och struktur. Men detta är bara de överliggande problemen – går man djupare in i manuset uppenbarar sig flera andra problem.

  • Plattityder: De dåliga valen börjar redan i den första scenen när rebellerna ska förstöra ett Dreadnought-skepp. Poe, eftersom han är så cool, lyckas själv förstöra det mäktiga Dreadnought-skeppets alla kanoner med en ensam X-wing. Sedan får vi se en lång scen då en namnlös rebell offrar sig själv för att fälla bomber över dreadnoughten. Den överliggande handlingen som de försöker lägga upp med inledningen är att det inte räcker med att förstöra för The New Order. Rebellerna måste ingjuta hopp hos alla varelser runt om i galaxen så att de kan se hopp i den annars mörka tillvaron under The First Orders tyranniska styre. När Leia avslutar den första scenen genom en monolog till Poe, efter att han offrat rebellernas alla bombare i attacken, himlar jag med ögonen. Genom att lägga på detta överliggande narrativ boxar Johnson in hela handlingen i en världsbild som liknar den hos en 12-åring. Verkligheten är mer komplex och kräver mer av oss än att vi bara ska "hoppas" på att det bästa ska hända om vi visar oss själva vara förebilder. En av Star Wars styrkor har alltid varit att den tilltalar både en yngre och en äldre publik. Likt The Phantom Menace gör The Last Jedi misstaget att fokusera för mycket på den yngre publiken.
  • Osammanhängande handling: Flera saker i både huvudhandlingen och bihandlingarna är helt ologiska. Varför kunde till exempel Snokes flotta inte hitta något annat sätt att hinna ikapp rebellernas rostiga skepp? De jagade dem i 20 timmar med den enda förklaringen att "deras skepp är lite snabbare". De skickar inte ut sina mindre snabbare skepp för att genskjuta dem, de kallar inte på stöd från någon annan del av galaxen som hade kunnat använda lightspeed för att dyka upp framför rebellerna. Eller varför inte bara hoppa fram själva med något av deras större skepp. Självklart behöver inte allt i världen vara helt logiskt, det är trots allt en fantasy/sci-fi film. Vissa mindre skillnader är acceptabelt, men inte så många som det är i The Last Jedi.
  • Onödiga bihandlingar:  En stor del av filmen är bara till för att karaktärer som inte har något att göra ska få synas. Finn har till exempel ingen roll men får en eftersom han måste hitta ett sätt att förstöra The First Orders nya "locator" som gör att de kan följa rebellerna genom hyperspace. Hela denna handling, som åtminstone tar upp 40 minuter av filmen, hade kunnat användas till något mer intressant. Som att till exempel ge oss en hint om vem Snoke var. 
  • Obesvarade frågor: Alla intressanta frågor som The Force Awakens skapade får antingen dåliga svar eller inga svar. Till exempel: vem var Snoke? Vad var hans motiv? Var var The Knights of Ren? Och kanske den största frågan, vilka var Reys föräldrar? Vi får svaret i den här filmen att de är, citat..."filthy merchants". Ljuger Kylo för Rey? Kanske, men känslan kvarstår ändå i den här filmen. Att det svaret inte alls var vad de byggde upp för i den första filmen.
  • Deus ex machina: Precis när rebellerna ska dö för hundrade gången hittar de precis i rätt tid en övergiven rebellbas. Detta ger dem ytterligare lite tid att vänta på att någon ska rädda dem för etthundraförsta gången. Lösningarna på problemen som rebellerna ställs inför blir inte lösta av dem själva utan lösningen uppenbarar sig för dem på olika sätt vilket gör deras kamp meningslös.
  • Mjuka magisystem: Kraften har alltid varit ett ologiskt magisystem som vid en lite närmare granskning aldrig har varit trovärdigt. Men det fungerade ändå bra i de tre första filmerna där den användes sparsamt. I The Last Jedi används Kraften inte sparsamt. Flera nya krafter presenteras utan att förklaras, både av karaktärer som är helt otränade i Kraften och av de som är tränade. Till exempel kan alla huvudkaraktärerna kommunicera med varandra över hela galaxen, ungefär som ett intergalaktiskt facetimesamtal. Snoke, Rey, Kylo och Luke använder Kraften gång på gång, inte bara för att känna varandra, som i tidigare filmer, utan för att prata med och påverka varandra trots att de inte vet var den andra parten är eller om den ens lever. Förklaringen man får är att "the Force connects all living things".
  • Dödade karaktärer: De dödar, bland många andra, både av Luke och Snoke. Detta är inte ett problem i sig självt, men i och med att ingen av dem ersätts eller får ett värdigt slut blir dödsfallen ett stort problem. The First Order med Kylo i spetsen känns inte tillräckligt farliga trots att de kontrollerar hela galaxen och Rey har ingen mästare som kan lära henne hur hon ska finna balans (om de inte vill överanvända Force Ghosts igen).

  

Tonen

Den generella idén verkar vara att The Last Jedi ska vara ett mörkare kapitel, likt hur Empire Strikes Back var i den första trilogin. Men i stället för att ha detta som en vägledare slänger de in massor av andra scener som motverkar den mörka tonen.

  • Humorn: Filmen är fullkomligen proppfull av humoristiska scener. Skulle nästan vilja se den igen bara för att räkna hur många gånger de visar en gullig eller konstig alien för att få publiken att skratta. Detta skifte i ton gör att filmens helhet blir rörig och osammanhängande. Ibland känns det som att jag tittar på Pirates of the Carribean in space eller en nytolkning av Det Våras för Rymden. 
  • Merchandise: Skimrande rävar som skulle göra Edward Cullen avundsjuk, fisknunnor som snubblar över sig själva och små klumpiga pingviner med stora ögon och sorgsna miner som endast är skapade för att få tittarna att säga "aww". Kan dessa varelser vara till för att sälja merchandise mån tro?
  • Inkompetenta skurkar: Det mesta med The First Order är ett skämt, särskilt generalerna. De springer runt som idioter och blir gång på gång lurade av rebellernas uppenbara distraktioner medan de själva aldrig har en lösning på ens det minsta problemet.
  • Politiskt budskap:  Det finns en del politiska budskap i filmen som känns malplacerade. Det antikapitalistiska casinot visar att alla rika människor är onda svin som förser The First Order och Rebellerna med vapen bara för att själva tjäna pengar. Även om budskapet nyanseras senare lämnar casinoscenen en dålig smak i munnen.
  • Lightsaberdueller: Inte en enda lightsaber-duell i hela filmen. Inte ens i slutet. I stället slåss de med Snokes röda livgard vilket kanske hade varit intressant om dessa haft någon slags personlighet eller bakgrundshistoria. Nu blir det endast en tidsödande duell där man redan från början vet vem som ska vinna.

  

Karaktärer

Mitt allra största problem med filmen var dock inte handlingen eller det röriga tonskiftet. Det var hur de förstör karaktärerna, både nya och gamla. 

  • För många karaktärer: Allt för många nya karaktärer introduceras. Vi har redan de gamla karaktärerna som Luke, Leia, Chewi, R2D2 och C3PO. Vi har också alla nya karaktärer från The Force Awakens. Att det nu läggs in ännu fler karaktärer gör att ingen får tillräckligt med tid för att utvecklas eller att nå hem till tittarna. De nya karaktärerna hade kunnat fungera om de fått tid att introduceras ordentligt, men nu tar de tid från de andra karaktärerna som man vill veta mer om. 
  • Identitetslösa skurkar: Skurkarna har ingen bakgrund eller något motiv, annat än att de vill styra över galaxen. Eftersom The Force Awakens fokuserade på Kylo och hans relation till Han, Leia och Luke hade den ett djup men Snoke, Phasma och Hux har inga bakgrunder alls.
    • Admiral arg - Sämst av alla skurkar är Hux som dyker upp i en rad scener och endast har ett syfte: att se till att The First Order aldrig någonsin kan tas på allvar igen. Han är filmens clown och samtidigt högst i rang i hela orden efter Snoke. 
    • Snoke - Den onda mästerskurken dödas av sin lärljunge efter att han felbedömt honom. Det blir inte ens en strid utan Kylo bara kapar honom i mitten med en lightsaber. Jag hade kunnat köpa detta om det fyllt någon tydligare mening eller om man vetat vem Snoke var och att detta var en av hans brister eller nått liknande. 
    • Kapten Phasma - I den här filmen skulle äntligen Phasma (a.k.a. Brienne) få synas och visa hur bad ass hon är. Erm, nej hon får ungefär 3 minuter skärmtid, två oneliners och sedan dör hon när Finn trollar fram ytterligare en Deus Ex Machina. De hypade upp henne och gjorde leksaker av henne bara för att döda henne innan hon lyckades åstakomma någonting.
  • Specifika problem: Här är ytterligare några problem med karaktärer som är för stora för att inte nämna.
    • Lila damen - Kommer inte ihåg namnet på den nya admiralen som tar över efter att Leia plötsligt har blivit en jedi. Lila damen är också en otydlig karaktär som endast är till för att skapa lite spänning inför Poes "kupp". Ytterligare en sidohandling som inte ledde någonstans utan bara gjorde filmen längre. Även den nya admiralens död antar jag ska vara ett sorgset och coolt ögonblick men när hon lightspeedar in i The First Orders flotta suckade jag av frustration. Hur cool effekten av explosionen än må vara undrar man – varför de inte har använt det tricket tidigare? 
    • Leia - Leia håller på att dö några gånger i den här filmen. En av grejerna som hon överlever är en raket som får hennes brygga att explodera, hon kastas då ut i rymden och fryser delvis till is. No big deal, hon vaknar upp några minuter senare och använder Kraften för att dra sig själv in i skeppet igen. Är de verkligen så desperata att försöka skapa coola scener? Jag köper att Leia har Kraften men inte att hon aldrig någonsin använt den och sedan helt plötsligt gör detta konststycke. All den träning som Luke och Anakin genomgick känns betydelselös. 
    • Yoda - Luke tvekar om han ska hjälpa rebellerna eller om han borde förstöra Jediordens ursprungliga texter och strunta i allt. Då dyker force ghost Yoda upp och fattar båda besluten åt honom. Ytterligare en deus ex machina där lösningen uppenbarar sig från ingenstans. Och varför använder han krafter som tangerar darksidekrafter? Han kallar på blixtar från himmelen som bränner sönder trädet där texterna bevaras. Kan force ghosts vara med och slåss nu? Eller är det som så många gånger förr: "den här karaktären kan göra det för han är extra cool".
    • Luke - Det största problemet jag hade med filmen var hur de förstörde Lukes karaktär. Luke Skywalker i den här filmen är helt annorlunda från den Luke vi älskade i den första trilogin. Flera av hans handlingar känns ologiska och går emot val han gjorde i den inledande trilogin. Att han skulle förändrats så här mycket på grund av att Kylo svek honom känns aldrig trovärdigt. I stället för att vara hjälten som rebellerna behöver är han en sur gammal grinig gubbe som är rädd för allt och som bara vill bli lämnad i fred, igenom hela filmen. I alla fall om man inte räknar med Yodas plötsliga entré. Med några korta skämt på Lukes bekostnad tar han bort all den sorg som Luke känt under de sista åren. Också otrovärdigt och tråkigt för handlingen. Sedan lyckas Johnson hitta på ytterligare ett nytt sätt för Kraften att bli ännu mindre intressant. Luke projicerar sig själv till slutstriden där rebellerna åter igen håller på att dö. Alla rebellernas insatser har misslyckats men då dyker Luke upp och gör en dramatisk entré. Han småpratar med Leia och dör efter att ha använt för mycket av Kraften. Allt bara för att rebellerna skulle få en minut till på sig att hitta en lösning på problemet. Ett ovärdigt slut på en av de mest storslagna hjältesagorna i tv-historien.

   

Sammantaget

Min första tanke när jag lämnade biografen var: där dog Star Wars. I efterhand kanske det inte var riktigt så illa. Filmen är i grundtanken en kopia av The Empire Strikes Back men varje gång Disney och Hohnson försöker hitta på något nytt känns besluten alldeles för mycket präglade av begär att skapa coola scener på bekostnad av trovärdighet. Alla misstagen läggs på hög och tillsammans gör de The Last Jedi till en av de sämsta Star Wars-filmerna hittills.

Betyg: 1 av 5

  

Edit: Tack Henrik Bylund för att du uppmärksammade mig på att Rey stal texterna från trädet innan Yoda förstörde det och stoppade dem i en låda i The Milennium Falcon. Det hade jag missat. Det förklarar Yodas kommentar om att det inte finns något i trädet som Rey inte redan har och nyanserar scenen något.

Tack också Martin Takaichi för dina argument som fick mig att inse att några punkter i min kritik var obefogade.

     

Vill du läsa fler recensioner?

The Force Awakens

Rogue One


Recension - Death Note (Netflix)0

10 september 2017

Light Turner är en mobbad high school-elev som tjänar extra pengar på sidan genom att skriva uppsatser åt andra elever. En dag faller en mystisk anteckningsbok ner från himmelen och när Light börjar läsa denna uppenbarar sig dödsguden Ryuk för honom. Anteckningsboken är en Death Note och alla människor vars namn skrivs ner på dess papper dör. Light beslutar sig för att hämnas på sina mobbare, men varför sluta där?

 

Trailer

Death Note är en av de mest populära animes som släppts under 2000-talet och en av mina personliga favoriter. Death Note startade som en manga 2003 och adapterades sedan till en anime på 37 avsnitt som sändes mellan 2006-2007. Den har även gjorts till spelfilm i Japan och har nyligen haft premiär på Netflix i ytterligare en spelfilmsadaption. 

Den här recensionen är framförallt riktad till de som sett originalet och innehåller därför en del spoilers.

Berättelsen har flyttats från Japan till USA och nästan alla de japanska karaktärerna är nu istället amerikanare. Handlingen startar annars relativt troget originalet men väljer att fokusera mer på Lights känslomässiga problem och relationer än på att visa hans intellekt och ambitioner som animen gör. Till en början är dessa förändringar inte slående men när dödsguden Ryuk visar sig för Light börjar berättelsen gradvis skilja sig allt mer från dess original. Känslan som den 37 avsnitt långa serien bygger upp ska klämmas in i en timme och 40 minuter lång film. Ändringar i karaktärernas motivation och moral, som i animen tar flera avsnitt på sig att skildra, skiftar från scen till scen och gör filmen osammanhängande och stressad.

Det största problemet är att skaparna inte verkar ha förstått vad det var som gjorde animen till det mästerverk den var.  När Light skapar sitt alterego Kira och blir jagad av polisen är han så briljant att polisen inte har en chans att fånga honom. Då kallas superdetektiven L in och resten av serien blir en hjärnornas kamp likt Sherlock Holmes och Moriarty, där de två försöker överlista varandra samtidigt som de motvilligt börjar respektera varandra. I netflixversionen skildras både Light och L brunstiga tonåringar vars enda motiv är att rädda sina vänner eller att imponera på ens nya flickvän, Mia. En karaktär som för övrigt helt hade kunnat tagits bort ur filmen.

Bristerna i filmens tolkning av karaktärernas intellekt blir särskilt tydligt i filmens avslutande scen då de försöker chockera tittarna genom att visa hur snabbtänkt Light kan vara. Jag antar att de försökt återskapa en av animens bästa scener där Light lurar alla sina fiender med en komplex användning av dödsbokens krafter. Men istället, till skillnad från animen, får vi aldrig se hur Light testar, resonerar kring och lär sig mer och mer om anteckningsbokens krafter. Därför blir slutscenen i filmen osammanhängande och platt. När allt avslöjas i slutet himlade jag med ögonen snarare än att hänföras.

Ett annat problem som jag också blev besviken på var deras tolkning av dödsguden Ryuk. I originalversionen är dödsguden en slags comic relief som ger den annars moraliskt nertyngande animen ett ljus. I netflixversionen är Ryuk betydligt mörkare vilket gör att karaktärens roll blir helt annorlunda och inte lika intressant. Stundtals glömmer man bort att Ryuk ens varit med i filmen.

Sammantaget

Filmen avslutas med en slags cliffhanger vilket skulle kunna betyda att vi får en fortsättning i framtiden. Jag hoppas dock inte att det blir så då jag tycker att Netflix har slaktat orginalversionen och skapat något helt annat.

Betyg: 1/5

 

Vill du läsa fler recensioner? 

Suicide Squad.  Ytterligare en sågning av en  film som är sämre än dess original. 

Haikyuu!! Vill du ha nått liknande men annorlunda? Animeserie om volleyboll.

Erased.  Vacker animeserie som också handlar om en hjärnornas kamp.


Recension - The Return of Nagash0

23 juli 2017

Sluttiden är här. Kaoskrafterna hotar att dränka världen i galenskap. Mannfred von Carstein och Arkhan the Black sluter en skör allians för att återuppliva den enda varelse som har kraft nog att stå emot kaosgudarna och upprätta ordning i världen igen. Den stora nekromantikern Nagash. Medan Mannfred och Arkhan samlar artefakterna som krävs för deras mörka ritual hopar deras fiender för att stoppa dem. Alver, dvärgar, människor och kaoskrafterna sammanstrålar alla i Sylvania för en slutgiltig strid.

Games Workshop har skapat en ny kampanj, End Times, för deras Warhammer fantasy universum med tillhörande böcker som jag helt missat. I End Times förstör dem världen, bokstavligen. Hela deras 23 år gamla universum ödeläggs av kaosgudarna men med hjälp av magi lyckas tydligen de goda krafterna skapa en ny värld som återföds efter kataklysmen. På detta sätt kan Games Workshop skaka liv i sin värld, lägga till nya fraktioner, nya allianser och re-branda hela deras fantasyvärld. Inledningsvis var jag väldigt skeptisk till denna tanke men när jag såg att de släppt en ny Nagashbok kunde jag inte låta bli att köpa den. Nagash är den ondaste men ändå trovärdiga karaktär som läst om. Den första boken om nekromantikern, Nagash the Sorcerer, är en av mina favoritböcker. 

Tyvärr blev jag dock väldigt besviken av The Return of Nagash.  Den missledande framsidan antydde att jag skulle få se Nagash i ännu mer episka strider än tidigare. Denna gång kanske till och med mot kaosgudarna själva? Men boken handlar inte om Nagash över huvud taget utan endast om Mannfred, Arkhan och ett dussintal andra bikaraktärer som försöker stoppa de två huvudkaraktärernas mål om att återuppliva den första nekromantikern. 

Jag har aldrig läst en bok där man hoppar mer mellan olika perspektivkaraktärer än denna. Har man inte redan läst om alla dessa bikaraktärer i andra warhammerböcker är det näst intill omöjligt att hålla koll på vem som är vem vilket gör detta till en opersonlig bok. Jag som endast känner igen några av bikaraktärerna orkade aldrig sätta mig in i hur de förhöll sig till varandra. De enda delarna jag läste relativt noggrant var kapitlen där Arkhan är viewpointkaraktär eftersom han hade en intressant intern dynamik mellan Nagashs påtvingade kommandon om att återuppliva honom och hans egen vilja om att äntligen få dö.  

Sammantaget

Har du läst mer eller mindre allt som The Black Library pumpat ut under de senaste decennierna och därför känner till alla bikaraktärer redan i förväg kan du nog få ut en del av denna avslutning på legenden om Nagash. Men för de allra flesta skulle jag inte rekommendera denna bok, i alla fall inte om du vill läsa om Nagash.

Betyg: 1/5


Recension - Suicide Squad0

24 juni 2017

En hemlig statlig organisation rekryterar några av världens farligaste skurkar för att skapa en grupp som kan försvara USA från övernaturliga attacker. Deras första uppdrag blir att rädda världen från apokalypsen.


Inför att Suicide Squad skulle släppas på bio 2016 var jag väldigt nyfiken på filmen. Men samtidigt var jag också skeptisk av två stora anledningar. Den första var helt enkelt att filmen var en del av DC. Som under de senaste åren har levererat allt sämre filmer, där botten nåddes av Batman vs Superman i mars 2016. Den andra anledningen var att det verkade vara väldigt många karaktärer, nio superhjältar/skurkar, som skulle presenteras i en och samma film utan att först ha haft en enda separat film som etablerat dem. Detta var en stor del av Batman vs Superman's monumentala misslyckade. Samtidigt tänkte jag också att skaparna måste väl ändå ha lärt sig av sina tidigare misstag, inte kan de väl göra samma fel igen? Nu har filmen nyligen släppts på Netflix. Jag tänkte därför ta reda på just hur dålig Suicide Squad egentligen är.
 
 
Spoilervarning
 
 
 
Amanda Waller är byråkraten som kommit på iden om att skapa Suicide Squad. I en av filmens allra första scener presenterar hon sin ide om att tvinga ett gäng skurkar att bli hjältar, genom att operera in en bomb i deras nacke och sedan hota att spränga skallen av dem så fort de inte gör exakt vad hon säger. Parallellt med detta får vi se korta sekvenser från dessa skurkars förflutna och tillslut sammanfattas de allihopa i var sitt fiktiva basebollkort.
 
Mer inblick i vilka karaktärerna är får vi egentligen inte, varken i inledningen eller i resten av filmen. Samtliga karaktärer blir därför stereotypiska och platta likt ett basebollkort.
Här kommer min egen beskrivning av huvudkaraktärerna:
  
  1. Enchantress - June Moore är en arkeolog som blir besatt av ett antikt väsen som kallar sig själv för Enchantress. Enchantress vill rymma från Amanda Wallers kontroll över henne då hon är besviken över att mänskligheten inte längre dyrkar henne som en gud. Väsendet har även en bror som tycker samma sak. Enchantress flyr kort därefter från Waller och släpper lös sin bror och tillsammans börjar de bygga en "maskin" som ska förstöra hela planeten. Exakt vad denna maskin är eller gör förklaras aldrig under filmen. Enchantress är alltså filmens "skurk" och är ointressant på alla sätt och vis. Obefintlig bakgrund och outvecklat motiv, men även hennes voodooaktiga utseende plus lite tatueringar känns stereotypiskt och platt. Men det som irriterade mig allra mest var hennes krafter. Hon verkar kunna göra i princip vad som helst. Teleportera, läka sig själv, skapa hallucinationer, skjuta energiprojektiler ur sina händer, samtidigt som hon också är en mästare på att slåss med två dolkar, vilket hon demonstrerar i filmens slutstrid.
  2. Deadshot - Spelas av Will Smith, vilket kan vara den sämsta castingen någonsin för en superhjälte. Will Smith känns aldrig som en lönnmördare han känns mer som Will from the block. Jag har inga problem med Will Smith's skådespeleri, men varför fick just han rollen som Deadshot? Enligt filmen är Deadshot en snäll och rolig lönnmördare som bara mördar folk som förtjänar det. Han skulle aldrig drömma om att skada kvinnor eller barn. Innerst inne är allt han egentligen bryr sig om sin dotter. Måste jag förklara mer hur otroligt stereotypisk och tråkig även denna karaktärer är. Det är också Will Smith, så glöm eventuella förhoppningar om att att han ska ta på sig masken som Deadshot är känd för att ha.
  3. Captain Boomerang - Varför är han med i den här filmen? Vad kan han göra? Kasta bumeranger? Tydligen är han nån slags bakrånare som tillslut togs till fånga. Exakt varför han anses vara nån mästerskurk förklaras aldrig. Han verkar mest vara ett fyllo från Australien som kan rapa och dricka folköl i var och varannan scen.
  4. Killer Croc - Detta "monster" är någon slags blandning av människa och krokodil. Vem är han? Den förklaring man får är att eftersom han ser ut som ett monster så behandlade vi människor honom som ett monster och därför blev han ett monster. Det är den enda scenen jag kommer ihåg av honom från filmen. 
  5. Slipknot -  Denna karaktär kan klättra. Det är hans superkraft. Han är den enda av skurkarna som inte får något basebollkort i början av berättelsen så att tittarna ska veta att han kommer att dö inom fem minuter efter att han presenterats. Vem är han? Varför satt han i fängelse? Har ingen aning.
  6. El Diablo - En latino snubbe med massa tatueringar som inte vill använda sina pyromantiska krafter längre efter att ha dödat sin familj i ett utbrott. Han har några korta dialoger med Will Smith då de utbyter en del hoddie-slang. Utöver detta säger eller göra han ingenting. Förutom under den sista striden, då han plötsligt förvandlas till en elddemon som till och med kan slåss mot enchantress odödliga halvbror. Är han också en slags gud likt enchantress och hennes bror? Ingenting förklaras. 
  7. Harley Quin - Harley är en sexig flicka med blont hår, tighta kläder, tatueringar och en kaxig och galen personlighet. Varför hon är den mest populära karaktären av alla är inte svårt att förstå. Men varför är Harley med i den här gruppen? Hon har inga särskilda krafter annat än sin galenskap. Varför skulle Amanda Waller välja ut henne för att slåss mot ett gudalikt väsen? Hon är populär hos kåta tonåringar, det är det korta svaret. Harley säljer och därför är hon med, inte för att hon bidrar med något till handlingen.
  8. Jokern - Harley Quinn's pojkvän är också med i berättelsen. Varför då? För att det är Jokern och Jokern säljer också, så vi slänger in honom på ett hörn med. Trots att han egentligen inte har någon anledning att vara med i berättelsen heller. När vi ändå är inne på Jokern måste jag kommentera Jared Letos tolkning av karaktären. I den här världen är han en sadistisk, punkaktig gangster som gillar tatueringar och bling-bling (precis som alla andra karaktärer i den här berättelsen). Jokern är en av de mest intressanta skurkarna som någonsin skapats men i denna tolkning blir Jokern någonting helt annat. Vilket skulle kunna vara okej om han fått lite mer utrymme i filmen eller om de andra karaktärerna inte känts så lik honom. Nu dyker han upp, drar några galna onelines och figurerar i de korta tillbakablickarna som rör Harleys förflutna. Han har aldrig någonting att göra med själva huvudhandlingen.
  9. Amanda Waller - Waller är en badass, det är i alla fall vad skaparna vill att vi ska tycka. I en scen dödar hon t.ex. fem av sina egna anställda för att "de inte har rätt behörighetsnivå" att göra det hon bad dem att göra. Jag skrattade högt när jag såg den scenen. Skaparna hade uppenbarligen för lite tid att bygga upp varje karaktär. De valde istället att förlita sig på de allra mest uppenbara tropen som de kunde komma på för att så snabbt som möjligt beskriva karaktären.
  10. Rick Flag - Är Special Forces snubben, Joel Kinnaman, som ska hålla koll på skurkarna och trycka på knappen som dödar dem om de skulle försöka fly. Även han är platt, tråkig och är bara där för att uppfylla sin roll. Han bidrar inte heller någonting till själva handlingen utan är mest bara en gnällig besserwisser som skurkarna kan käfta med och dra uppenbara skämt mot.
  11. Katana - Till sin hjälp har Rick också Katana. Vem är hon? Det framgår inte riktigt. Nån slags samuraj med ett magiskt svärd som ska skydda Rick från att bli mördad av skurkarna. Exakt varför hon skulle kunna stoppa dem framgår aldrig och hon får aldrig chansen att göra det. Hon använder aldrig svärdets magiska krafter, varken mot skurkarna eller mot fienderna. Faktum är att hon inte får göra någonting genom hela filmen förutom en liten kort lösrykt scen då hon helt plötsligt, utan anledning ses gråta samtidigt som hon pratar med svärdet och sin döda make som tydligen lever i svärdet på något sätt. Åter igen så förklaras inget.

I det klassiska treaktsformatet, som i stort sett alla hollywoodfilmer följer, brukar den andra akten vanligtvis vara den längsta. I Suicide Squad är den andra akten den kortaste. Eftersom det är så många karaktärer väljer man helt enkelt att hoppa över karaktärsutvecklingen som brukar komma i den andra akten. Istället börjar tredje akten efter ungefär 20 minuter. Enchantress flyr, släpper lös sin bror och börjar bygga en "maskin" som ska ödelägga hela planeten. Min ettåriga sons barnprogram har mer utvecklade handlingar än denna. Resten av filmen är en kavalkad av actionscener utan mening och oneliners som snabbt blir repetitiva då alla karaktärer har mer eller mindre samma humor. Har du sett den första trailern har du sett alla de bästa skämten som filmen har att erbjuda. Filmen fullkomligen kryllar av lösryckta scener som endast är där för att få karaktärerna att verka coola utan att bry sig om trovärdigheten eller ens behovet av att ha med dessa scener. De får tillbaka deras gamla kläder och vapen utan ytterligare förklaring, en av vakterna smugglar in en mobil till Harley mitt framför ögonen på alla och ingen gör något, Special Forces får Stormtroopers att framstå som goda skyttar, Will Smith "missar" medvetet att skjuta Harley utan tydlig anledning och blir inte heller bestraffad för det av Rick eller Waller.
Jag kan föreställa mig att det fanns en tanke om att ha enkel berättelse med mycket action och humor. Att därigenom gå ifrån den mörka stilen som inte har fungerat för DC's senaste filmer, bli som Marvel. Men de vill inte spendera den tiden som krävs för att bygga upp universumet och karaktärerna. De vill gå direkt på belöningen, exakt samma fel som de gjorde med Batman vs Superman fast ännu värre.
  
Sammantaget
Se den här filmen om du vill lära dig hur man inte ska göra filmer. För många och för dåligt porträtterade karaktärer. Hälften av dem hade kunnat tas bort och filmen hade inte förändrats ett dugg. Förutsägbar och tråkig handling som startar dåligt och sedan bara blir sämre och sämre därifrån.
Betyg: 1/5


Recension - Queen of Fire0

11 mars 2017

I den sista boken av Ravens Shadow trilogin måste Vaelin Al Sorna hjälpa sin nya drottning att återta sitt förstörda rike och sätta ett slutgiltigt stopp för The Ally´s planer. För att göra detta reser de tillsammans med deras nya budsförvanter över hela världen, till hjärtat av det Valeriska riket.

Redan i bok två störde jag mig på hur serien utvecklades, framförallt med författarens val att lägga till tre nya huvudkaraktärer. Ingen av de tre nya och inte heller huvudkaraktären från den första boken var särskilt intressanta i bok två. I den tredje boken, Queen of Fire, fortsätter handlingen i samma spår. Medan jag lyssnar på boken kommer jag gång på gång på mig själv med att längta efter att någon av huvudkaraktärerna ska dö för att handlingen ska bli mer intressant. Men detta händer aldrig, istället blir handlingen en kavalkad av stridsscener medan de alla, på var sitt håll, avancerar allt längre in i det Valeriska riket. Jag räknade inte antalet sidor men det kändes som att ungefär hälften av boken var strider. Vanligtvis älskar jag stridsscener men det här blev väldigt snabbt för mycket eftersom att de nästan alltid betydelse och blir istället bara en transportsträcka för att karaktärerna ska ta sig till Volar där avslutningen på berättelsen hägrar. När den slutliga striden med The Ally äntligen kommer är den över alldeles snabbt, kortare än nästan alla de tidigare striderna. Förklaringen om den svarta stenen och den onda "kraften" som fanns på den andra sidan av den kändes för mig alldeles för enkelt för att ge ett värdigt slut på berättelsen. 

Sammantaget

Jag har aldrig tagit mig igenom en hel serie där jag så tidigt in i den längtade efter att den skulle ta slut. Ett tråkigt avslut på serien som startade med den fantastiska debutromanen Blood Song

Betyg: 1 av 5