JL Fantasy

Recension - Elantris0

20 juli 2016

Staden Elantris var en gång huvudstad i landet Arelon och världens centrum för magi. Människor valdes slumpmässigt ut, av en kraft som kallas Dor, till att bli Elantrianer, skimrande varelser med vitt hår som kunde kasta magi med en enkel handrörelse. Elantrianerna sågs som välsignande gudar för människorna i landet Arelon. Men efter en kataklysm drabbades invånarna i Elantris av en fruktansvärd sjukdom. Alla som nu väljs ut av Dor slängs in i Elantris för att stanna där för all framtid.

Elantris är Brandon Sandersons debutroman och utsågs av Barns and Noble till 2005 års bästa fantasybok. En ensamstående episk fantasy, även om vi inte får ta del av något episkt uppdrag eller världens undergång. Istället får vi en blandning av politiska intriger, en intressant värld och ett nytt intressant magisystem baserat på japansk skriftsystem.

Likt många andra av Sandersons böcker tar den plats i en enda stad, Elantris och dess runtliggande förorter. 10 år efter att staden drabbades av den mystiska sjukdomen. Staden är nu en spöklik ruin och Elantrianerna driver runt inuti staden utan mening eller hopp.

Vi får följa tre karaktärer. Prins Raoden väljs ut av Dor och därmed kastas in i Elantris. Prinsessan Sarene, Raodens blivande hustru som precis anlänt till staden. Hrathen, en präst och missionär som skickats för att konvertera människorna i Arelon. Om Hrathen misslyckas med sitt uppdrag kommer alla människor i landet att utplånas av den mäktiga nationen Fjordell. Medan Raoden försöker överleva inne i Elantris måste Sarene hantera effekterna av prinsens försvinnande samtidigt som hon försöker stoppa Hrathen att konvertera nationen.

Det bästa med den här boken var världsbyggandet. Den sönderfallna staden Elantris var sorgsligt vacker i sin forna glans. Jag kände att jag ville spendera mer tid i den och hjälpa till att restaurera den. Man fick också direkt känslan att det fanns en massa saker i staden och i handlingen som inte var så enkla som de först verkade. Detta gjorde att jag ständigt var nyfiken på vad som egentligen hänt med staden och dess gudalika invånare.

Elantris är dock inte riktigt lika bra som Sandersons nyare böcker, t.ex. Warbreaker, Mistborn eller Way of Kings. Det är Sanderssons första publicerade bok och tycker jag märks. Framförallt på grund av karaktärerna. Alla tre huvudpersonerna är välskrivna och intressanta men ingen av dem hade det där lilla extra som gör att de sticker ut. De fångade mig lika mycket som karaktärerna i hans nyare böcker gjort, t.ex. Lightsong, Kelsier eller Kaladin.

Elantris är lättläst och enkel att följa och jag kan rekommendera den till både vuxna och unga läsare även om den är 638 sidor lång.

Betyg: 4/5


Recension - Warbreaker0

21 april 2016

Det mäktiga Hallandren är på väg att starta krig mot grannationen Indria. För att stoppa detta gifter kungen av Indria bort sin yngsta dotter Siri med Hallandrens gudakung - den mäktigaste av Hallandrens Återvända, människor som dött och sedan återvänt för att bli levande gudar åt Hallandrens folk. Siri tvingas leva i gudarnas palats fast bland deras betjänter och präster som, trots hennes giftemål, fortsätter att planera attacken på Siris hemnation. Kan Siri påverka gudakungen på något sätt för att förhindra kriget?

Siris äldre syster Vivienne är chockad över att hennes far skickade Siri istället för henne för att gifta sig. Hon beslutar sig för att rädda sin lillasyster från gudakungen och tar hjälp av en grupp opålitliga legosoldater. Hur ska Vivienne gå tillväga för att rädda sin syster från en gud?

Lightsong the Bold, en av Hallandrens gudar, tror inte själv på sin egen religion. Han är fast besluten att han inte är en gud och han försöker bevisa detta genom att sova och supa så mycket som möjligt. Tyvärr, för honom, kan Lightsongs gudakropp inte bli sjuk, åldras eller bli full och ingen av hans präster, betjänter eller tillbedjare lyssnar på honom när han förklarar för dem att han inte är en gud. Kommer Lightsong att ta ställning när kriget kommer?


Warbreaker är en ensamstående fantasyroman skriven 2009 av Brandon Sanderson. Det är ovanligt att läsa en ensamstående fantasybok med så mycket innehåll i en enda bok. Handlingen är spännande från start och precis när man tror att man vet vad som kommer att hända härnäst överraskar den med smarta vändningar - fler vändningar än jag läst i någon annan fantasybok.

Båda systrarna har tagit sig vatten över huvudet och är inledningsvis vilsna i det främmande landet. Nationerna har helt olika värderingar och Siri och Vivienne tror inte att gudarna som styr Hallandren verkligen är gudar. Men det är svårt för dem att fortsätta tro det när de både ser ut som gudar och brukar magiska krafter.

Sanderson har skapat ytterligare ett originellt magisystem, precis som i hans andra serier Mistborn och The Way of Kings, där dess utövare genom "andetag" och "färg" kan befalla objekt att göra som de vill. De riktigt kraftiga magikerna, som kallas awakeners, får färg att böjas runt dem och slukar färg från sin omgivning när de brukar sina andetag. Det låter kanske rörigt, men Sanderson har en förmåga att väva ihop och förklara magi som ingen annan fantasyförfattare kan.

Jag hade gärna sett lite fler strider mellan awakeners och gudar, faktum är att det endast är en magisk strid i hela boken. Men det uppvägs av bokens mest intressanta karaktär, Nightblood, ett talande svärd vars enda syfte är att förgöra ondska.

Gillar du en episk fantasyvärld där gudar vandrar på jorden och en handling som överraskar, då är det här en bok för dig.


Betyg: 5/5

Recension - Half The World0

20 mars 2016

Sometimes a girl is touched by mother war
Thorn is such a girl. Desperate to avenge her dead father, she lives to fight. But she has been named a murderer by the very man who trained her to kill
Sometimes a woman becomes a warrior
Fate traps her in the schemes - and on the ship - of the deep-cunning minister Father Yarvi. Crossing half the world to find allies against the ruthless High King, she learns harsh lessons of blood and deceit.
Sometimes a warrior becomes a weapon
Beside her on her gruelling journey is Brand, a young warrior who hates to kill. A failure in his own eyes and hers, he has one chance at redemption.
And weapons are made for one purpose
Will Thorn forever be a tool in the hands of the powerful of can she carve her own path? Is there a place beyond legend for a woman with a blade?



Bok två i Joe Abercrombies Shattered Sea-serie tar vid där Half a Kingslutade. Men i den här boken är det inte father Yarvi som är huvudpersonen utan Thorn och Brand som rycks med i Yarvis planer.

Half the Worldhar ett väldigt välskrivet språk. Rakt på sak och med en rytm som gör att man rycks med och hela tiden vill fortsätta läsa. Boken håller också ett högt tempo från kapitel ett, jag fann mig själv älska huvudkaraktären Thorn från första meningen där hon slåss för att de andra ska respektera henne. Ett tema som håller i sig genom hela boken.

Faktum är att alla karaktärerna är intressanta och trovärdiga. Abercrombie lyckas verkligen fläta samman karaktärerna och får dem att ständigt utvecklas och förbli intressanta. Särskilt intressant är relationen mellan Thorn och Brand. Två rivaler som tvingas att leva sida vid sida ombord på en trång båt som ska segla över halva världen. Brand är en stark, lugn kille som inte vill hamna i problem, välsignad av Fader Fred. Thorn en klassisk antihjälte, snabb, tuff och välsignad av Moder Krig.

Joe Abercrombie

Det är en ganska standard high fantasy-berättelse om kungadömen som krigar mot varandra. Det enda övernaturliga som finns med i boken är berättelser om alverna som levde förr och blev för giriga. Deras magi ödelade på något sätt deras imperium men det har inte särskilt stor påverkan på våra karaktärer annat än att de stundtals använder antika alvartefakter som handelsvara.

En sak som var lite konstig var att det kändes som att boken skulle ta slut efter två tredjedelar. Deras resa med Yarvi var över och det kändes som ett bra och naturligt slut på berättelsen, men då startar Abercrombie upp en helt ny handling som pågår i ytterligare några kapitel. Det känns som att det hade kunnat gjorts en smidigare övergång mellan dessa två delar.

Även om världsbyggandet och handlingen inte är dålig, långt därifrån, så är det utan tvekan de intressanta och alltid växande karaktärerna som gör den här boken läsvärd.

Gillar du klassisk heroic/high fantasy utan krusiduller och bra karaktärer så är detta en serie för dig.

Betyg: 4/5



Recension - Prince of Thorns0

06 mars 2016

Before the thorns taught me their sharp lessons and bled weakness from me I had but one brother, and I loved him well. But those days are gone and what is left of them lies in my mother's tomb. Now I have many brothers, quick with knife and sword, and as evil as you please. We ride this broken empire and loot its corpse. They say these are violent times, the end of days when the dead roam and monsters haunt the night. All that's true enough, but there's something worse out there, in the dark. Much worse.



Mark Lawrences debutroman Prince of Thorns, den första boken av tre i The Broken Empire-serien, kretsar kring tonårsprinsen Jorg Ancrath som inte skyr några medel för att få det han vill. Han slaktar bybor som står i hans väg, offrar sina närmaste vänner, använder nekromanti och manipulerar alla i sin omgivning för att nå sina mål. Hemsökt av sitt hämndbegär flyr Jorg tryggheten i sin faders slott och ger sig ut på en blodig resa tillsammans med ett band av råa banditer för att skapa sin egen rättvisa, oavsett vem eller vad som står i hans väg.


Mark Lawrence

Handlingen utspelar sig på vår jord, i ett Europa, tusentals år efter att mänskligheten förgjort sig själv och återgått till ett medeltida samhälle. Hundratals nya nationer har skapats och ligger nu i konstant krig med varandra. Karaktärerna refererar då och då till uråldriga tänkare som Plato och Sun Tzu. I en uråldrig ruin grälar till och med Jorg med en AI som han tror är ett spöke.

Den magi som finns med i boken förklaras i en kort mening: att när mänskligheten förgjorde sig själv dog det för många människor samtidigt och därmed öppnades portarna mellan vår värld och underjorden. Jag vet att många gillar mjuka magisystem där allt ska verka mystiskt och gudomligt, men för min del blir det tyvärr inte tillräckligt trovärdigt.

Det som jag fann mest intressant med Prince of Thorns var att boken var skriven i ett jag-perspektiv. Detta i sig är kanske inte särskilt speciellt, men eftersom Jorg är så ond blir upplevelsen av boken annorlunda. Inledningsvis njöt jag av den unika ton som Jorgs röst ger historien: mordisk, cynisk och skrämmande kall. Men längre in i berättelsen, när hans allt mörkare tankar och handlingar inte nyanseras tillräckligt eller vägs upp av anledningar att tycka om honom, blir han svårare att sympatisera med och boken tappar en del av sin charm. Sorgen som Jorg känner över sin döda mor och broder, samt att han är väldigt duktig på att tänka sig ur till synes hopplösa situationer, var i början tillräckligt för att jag skulle heja på honom. Mot slutet började jag hoppas att han i varje ny strid skulle dödad av någon.

Det tar dessutom ganska lång tid innan handlingen tar fart på allvar. Det är inte förrän Jorg träffar sin fader runt kapitel 20 som det börjar hända saker, men vid det laget har jag redan börjat tröttna på Jorg. Och jag-perspektivet, som i början var bokens starkaste sida, blev det som jag mot slutet tyckte var jobbigast. Språket är i övrigt väldigt vackert, men stundtals lite väl blommigt för min smak. Jag fick flera gånger känslan av att Mark medvetet försöker skriva vackert, lägga till poetiska meningar och symbolik där jag bara vill att handlingen ska fortsätta framåt.

Gillar du onda huvudkaraktärer och böcker skrivna i jag-form är Prince of Thorns en väldigt bra bok.

Betyg: 2/5


Recension - Ondvinter0

05 februari 2016



Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld...

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.


Ondvinter är den första delen av fyra i fantasyserien Berättelsen om Blodet av författaren Anders Björkelid. Boken gavs ut 2009 via Natur och Kultur. 

Ondvinter är en berättelse om två barns farliga resa genom skog och snö i jakt på svar. Tvillingarna Sunia och Wulf fångar av en händelse en mystisk varelse i skogen utanför sin fars stuga. Den ger dem en mörk profetia som alltför snart visar sig vara sann. Snart blir de indragna i en uråldrig konflikt och tvillingarna har ingen aning om vad som händer eller varför det händer just dem.

Någonting annorlunda är att boken inledningsvis är skriven i vi-form. Vi får ta del av båda tvillingarnas tankar på samma gång. Detta tyckte jag först var jobbigt, men ganska snart accepterade jag det och tyckte att det var nytänkande. Det fördjupar känslan av att det är något speciellt med tvillingarna och det skapar en oro hos läsaren när vi-formen senare tas bort, längre in i boken.

Jag skulle rekommendera Ondvinter för barn mellan 7-13 år. För den målgruppen är boken välskriven och har en spännande ton som håller i sig från början till slut.

Betyg: 3/5