JL Fantasy

Recension - The Return of Nagash0

23 juli 2017

Sluttiden är här. Kaoskrafterna hotar att dränka världen i galenskap. Mannfred von Carstein och Arkhan the Black sluter en skör allians för att återuppliva den enda varelse som har kraft nog att stå emot kaosgudarna och upprätta ordning i världen igen. Den stora nekromantikern Nagash. Medan Mannfred och Arkhan samlar artefakterna som krävs för deras mörka ritual hopar deras fiender för att stoppa dem. Alver, dvärgar, människor och kaoskrafterna sammanstrålar alla i Sylvania för en slutgiltig strid.

Games Workshop har skapat en ny kampanj, End Times, för deras Warhammer fantasy universum med tillhörande böcker som jag helt missat. I End Times förstör dem världen, bokstavligen. Hela deras 23 år gamla universum ödeläggs av kaosgudarna men med hjälp av magi lyckas tydligen de goda krafterna skapa en ny värld som återföds efter kataklysmen. På detta sätt kan Games Workshop skaka liv i sin värld, lägga till nya fraktioner, nya allianser och re-branda hela deras fantasyvärld. Inledningsvis var jag väldigt skeptisk till denna tanke men när jag såg att de släppt en ny Nagashbok kunde jag inte låta bli att köpa den. Nagash är den ondaste men ändå trovärdiga karaktär som läst om. Den första boken om nekromantikern, Nagash the Sorcerer, är en av mina favoritböcker. 

Tyvärr blev jag dock väldigt besviken av The Return of Nagash.  Den missledande framsidan antydde att jag skulle få se Nagash i ännu mer episka strider än tidigare. Denna gång kanske till och med mot kaosgudarna själva? Men boken handlar inte om Nagash över huvud taget utan endast om Mannfred, Arkhan och ett dussintal andra bikaraktärer som försöker stoppa de två huvudkaraktärernas mål om att återuppliva den första nekromantikern. 

Jag har aldrig läst en bok där man hoppar mer mellan olika perspektivkaraktärer än denna. Har man inte redan läst om alla dessa bikaraktärer i andra warhammerböcker är det näst intill omöjligt att hålla koll på vem som är vem vilket gör detta till en opersonlig bok. Jag som endast känner igen några av bikaraktärerna orkade aldrig sätta mig in i hur de förhöll sig till varandra. De enda delarna jag läste relativt noggrant var kapitlen där Arkhan är viewpointkaraktär eftersom han hade en intressant intern dynamik mellan Nagashs påtvingade kommandon om att återuppliva honom och hans egen vilja om att äntligen få dö.  

Sammantaget

Har du läst mer eller mindre allt som The Black Library pumpat ut under de senaste decennierna och därför känner till alla bikaraktärer redan i förväg kan du nog få ut en del av denna avslutning på legenden om Nagash. Men för de allra flesta skulle jag inte rekommendera denna bok, i alla fall inte om du vill läsa om Nagash.

Betyg: 1/5


Recension - Edgedancer0

02 juli 2017

Edgedancer är en fristående novell av Brandon Sanderson som handlar om den föräldralösa flickan Lift, en bikaraktär i hans bok Words of Radiance. När handlingen tar vid har Lift precis lämnat staden Azimir för att hennes vän, kejsar Gawx, var för snäll mot henne. Lift gillar inte när människor ger henne saker som hon inte anser sig ha förtjänat. Istället beger hon sig till Yeddaw för att äta alla olika sorter av deras berömda pannkakor.

Jag läste Edgedancer i Brandon Sandersons's Arcanum Unbounded: The Cosmere Collection. En novellsamling som alla tar plats i hans Cosmere-universum. Edgedancer går att läsa fristående men jag rekommenderar att ni läser de två första Stormlight Archive  böckerna innan ni tar er an denna novell för att få ut det mesta av den. I denna recension kommer jag att utgå från att ni läst Words of Radiance och är bekant med de olika magisystemen i världen.

Edgedancer handlar som sagt om en tolvårig flicka som heter Lift, som är "freakin' awsome" enligt henne själv, men också om hennes spren Wyndle, som inte vill något annat än att sätta sig ner på en parkbänk och se naturen växa omkring honom, det vill säga raka motsatsen mot vad Lift vill. Deras överliggande mål om att äta alla olika sorters pannkakor blir dock avbrutet då karaktären Darkness, också från Words of Radiance, dyker upp och ställer till problem för duon.

Hela berättelsen har en genomgående humoristisk ton. Det allra roligaste var Lifts syn på sig själv och världen. Flickan vägrar nämligen att växa upp och är därmed fast besluten att fortsätta se på världen så som ett barn skulle göra. Trots att hon är 12 år gammal kan hon därför upplevas betydligt yngre, men detta balanseras av de stunder då hon är tvungen att förklara för sin kompanjon varför hon tagit ett tillsynes väldigt barnsligt beslut. Hon kan då på ett mer moget men samtidigt naivt och roligt vis motivera sina handlingar vilket gång på gång fick mig att skratta högt. Det är svårt att förklara charmen av denna karaktär då hon är väldigt annorlunda från alla andra karaktär jag läst. Lift är awsome, både i hennes egna ögon men också i mina, en frisk fläkt som får denna i övrig ganska förutsägbara novell att bubbla av liv och glädje. 

Det var också intressant att få läsa mer om The Assassin in White, som gör ett gästspel mot slutet av novellen. Ännu mer intressant är att han också nu bär ett särskilt svärd, Nightblood från Warbreaker, som kommer att passa honom som handen i handsken. 


Sammantaget

Handlingen bidrar en del till att göra denna berättelse läsvärd men det är framförallt huvudkaraktären Lift och hennes spren Wyndle som är fantastiska. Karaktärerna värmer ens hjärta och gör att jag aldrig vill lägga ifrån mig novellen. Gillade du Lift i Words of Radiance eller vill veta mer om The Cosmere tycker jag definitivt att du ska införskaffa denna novell. 

Betyg: 3/5


Recension - The Emperor's Soul 0

10 juni 2017

Shai är en Förfalskare, hon kan göra felfria kopior av vilket föremål som helst genom att skriva om dess historia med skickligt använd magi. Hon är dömd till döden efter att ha försökt stjäla kejsarens ovärderliga spira, men blir erbjuden en möjlighet att rädda sitt eget liv. Efter ett lönnmordsförsök har kejsaren blivit hjärndöd och Shais tillfångatare vill att hon ska göra det omöjliga, omskapa kejsarens själ och på så sätt rädda hans liv.

The Emperor's Soul  är novellen som gjorde att Brandon Sanderson vann 2013 års Hugo Award. Novellen är 175 sidor lång och med den bekräftar Sanderson att han, i mina ögon, är världens bästa fantasyförfattare. Berättelsen tar plats i samma värld som hans debutroman Elantris gör, men man behöver inte ha läst Elantris för att förstå världen eller handlingen.

Sanderson lyckas på ett effektivt och intressant sätt skapa en intrikat komplott där olika fraktioner tävlar om makten i kejsardömet. Han lyckas även, i klassisk Sandersonanda, skapa ett nytt förbluffande magisystem. Soul-forging som det kallas är ett av hans mest originella magisystem hitintills. Genom att skriva om ett objekts historia kan Shai t.ex. göra ett gammalt trasigt bord till ett vackert mästerverk skapat av världens bästa finsnickare. 

Även om berättelsen innehåller flera karaktärer är det Shai och hennes huvudsakliga fångvaktare, Gaotona, som är de mest nyanserade. De två huvudkaraktärerna är varandras raka motsatser och det är väldigt intressant att se deras personligheter studsa mot varandra genom berättelsen. Han ser ner på hennes ogudaktiga magiska förmåga och tar varje tillfälle till akt att försöka få henne att bikta sina många synder. Hon anser sig själv vara en missförstådd konstnär och avfärdar Gaotonas kritik som religiösa fördomar.

Novellen tar plats, mer eller mindre uteslutande, i Shais rum/fängelse. I det ska hon lära sig allt om kejsaren för att kunna återskapa hans trasiga själ. Hon läser hans dagböcker och intervjuar hans vänner, betjänter och fiender för att lära sig allt om hans sanna identitet. Samtidigt planerar hon också hur hon ska kunna fly från sitt fängelse. Berättelsen blir aldrig någonsin långtråkig och redan efter några sidor är både Shai och jag fängslad av att lära sig mer om vem kejsaren var. Inte bara hur han framställde sig själv utåt utan vem var kejsaren egentligen bakom den mäktiga fasaden.

Hela konceptet med att det går att skriva om en persons själ ger berättelsen väldigt intressanta teologiska och ideologiska dimensioner. Sanderson är inte heller rädd för att dyka in i dessa från alla möjliga olika vinklar utan att skriva läsarna på näsan. Efter att ha läst The Emperor's Soul känns det som att jag förstår inte bara karaktärernas utan alla människors egendomliga personligheter bättre.

Sammantaget:

Men ett nytt fantastiskt magisystem, intressanta karaktärer och en handling som är kanske den djupaste av alla hans verk är denna novell ett mästerverk. Jag kan rekommendera boken till läsare i alla åldrar. Har du inte läst någon av Sandersons andra mästerverk (Mistborn, Twillight Archive, Warbreaker, Steelheart, Elantris) är The Emperor's Soul den perfekta inkörsporten. Men samtidigt finns det också en del intressanta Cosmere-överraskningar för de inbitna Sandersonfansen.

Betyg: 5/5


Recension - Skymningseld0

24 maj 2017

När Tom Landers liv är som mörkast dyker den hemlighetsfulla Emely upp. Hon säger att han sovit sedan dagen han föddes men att det nu är dags att vakna. När hon berättar att de träffades första gången i den galliska byn Manola, när Tom marscherade in med de romerska legionerna, vill han tro henne – men tanken att det skulle finnas människor där ute med märkliga förmågor som redan levt många liv är bara för svår att acceptera. Emely är dock inte den enda reinkarnatör som upptäckt Tom. En mäktig fiende från det förgångna har vaknat och närmar sig nu för att avsluta den strid som påbörjades redan för 2 000 år sedan.

Skymningseld är en urban fantasy skriven av journalisten Henrik Widell och är nyligen utgiven av förlaget Undrentide. Jag upplevde boken som en intressant korsning av Twillight, Sagan om det magiska landet Deverry och Highlander-filmerna

Det märks redan i bokens inledning att författaren är en van skribent. När han skildrar huvudkaraktären Tom Leanders händelsefattiga liv i Kronoparken i Karlstad är boken väldigt levande. Jag känner mig i trygga händer då miljöbeskrivningarna och dialogerna flyter fram på ett sätt som jag ännu inte läst hos någon annan svensk fantasyförfattare.

I en intervju med Värmlands Folkblad säger Widell att han vill skriva om den vanliga världen fast med inslag av det fantastiska. I bokens mellersta del upplever jag att författaren drar sig för att gå för djupt in i det fantastiska. Bokens mjuka magisystem, som till en början verkar intressant, levererar inte i den utsträckning jag önskat. Handlingen kretsar kring Reinkarnatörer – en grupp människor vars själar återvänder till en ny kropp efter döden. Utöver sina reinkarnationsförmågor har de också en rad andra krafter som kan liknas med vampyrernas krafter i Twillight-böckerna. Det ges en del metafysiska förklaringar och gissningar till hur reinkarnatörerna kan ha uppstått, men dessa ger mig dessvärre inte svar på de frågor som magisystemet väcker. 

Widell hade också gärna kunnat få gå djupare in på vad det innebär att vara en Reinkarnatör, hur det påverkar deras syn på livet och på sig själva. Religionsläraren i mig såg fram emot diskussioner om vad som utgör en identitet. Är det uppväxten, biologin eller själen som formar och avgör vem man är som människa? I inledningen längtade jag efter att få läsa om hur Toms personlighet skulle förändras när alla hans minnen återkom. Men det sker ingen större förändring, vilket kändes som en försummad möjlighet till en intressant karaktärsutveckling.

Överlag finner jag inte huvudkaraktären särskilt intressant. Detta är ett vanligt problem inom fantasygenren – författare tycks tvinga sig själva att skriva alldagliga huvudkaraktärer för att balansera de övernaturliga fantasyinslagen. För att ge läsarna en anledning att gilla huvudkaraktären ges han istället en extra tragisk uppväxt. Vad sägs om döda föräldrar, ett stammande som gör att han knappt får ur sig en mening och en mobbare på skolan som får Draco Malfoy att framstå som en hjälte? Det är i stället sidokaraktärerna som fångar min uppmärksamhet. Särskilt Simon, den humoristiska vännen till huvudkaraktären, som med sin kaxiga och udda humor får en unik röst som sticker ut från resten av karaktärerna.

Sammantaget

Skymningseld är en klassisk urban fantasy-berättelse där den unga underdogen lär sig magiska förmågor och ställs mot en ännu mäktigare fiende. Boken är ett ambitiöst projekt med flera perspektivkaraktärer och en bakgrundshistoria som sträcker sig över tusentals år. Den har ett bra språk och lägger upp flera intressanta handlingstrådar i bokens välskrivna inledning. Även om jag tappade intresset mot slutet, mycket på grund av att de fantastiska inslagen inte förklaras eller utforskas i den utsträckning som jag velat, tror jag att läsare i alla åldrar kommer att gilla Skymningseld och Widells Reinkarnatörer.

Betyg: 3/5


Recension - De Rotlösa0

13 maj 2017

Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven blir hans läromästare överfallen och dödad. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen. Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.

De Rotlösa från 2014 är Marcus Olaussons debutroman, den första av sex böcker i high fantasy-serien Serahema Saporium. Enligt honom ska det bli en långtgående serie där de första sex böckerna ska utspela sig i en medeltida handling. Men serien slutar inte där. Serahema Saporium 2 kommer att utspela sig i framtiden i en miljö inspirerad av amerikanskt 30- och 40-tal, lo-fi Star Wars och Romarriket. Marcus har med andra ord storslagna planer för sin serie, något som jag uppskattar i en tid när många författare undviker allt för tidskrävande skrivprojekt. Men detta episka världsbygge är inte den enda anledningen till att Marcus Olausson är extra intressant att hålla ögonen på. Hans sidoprojekt fantastikhjälpen tror jag kan bli något som drar till sig mycket publicitet, samtidigt som det står för en god sak.

Världen

Världen är bokens starkaste sida. Den känns genomtänkt och verkar rymma många hemligheter. Allra mest gillade jag magisystemen. Världen Serahema har fyra separata magisystem, beroende på om man räknar demonritualen, som var min favoritscen, i bokens inledning som en del av ett eget magisystem. De andra magisystemen är klassisk elementär- och blodsmagi, men här finns också Saven: ett originellt och intressant magisystem där rå magi flyter runt i ett slags blodomlopp runt hela världen. På särskilda platser där flera savtrådar möts kan en Savmästare släppa lös otroliga krafter över världen. Vi får ta del av en hel del träning och mindre skärmlystringar men de stora episka striderna kvarstår till kommande böcker, något jag ser fram emot.

Världen består så vitt jag har förstått av flera olika raser men i denna inledande bok kretsar handlingen framför allt kring gudar och människor. Ett problem som jag brukar ha med berättelser där gudar vandrar på jorden tillsammans med människor är att de inte känns som riktiga karaktärer, utan snarare blir verktyg för att föra handlingen framåt. De Rotlösa faller i samma fälla – förutom den övergripande berättelsen om hur världen kom till och gudarnas roll i kosmos känns gudarna ganska historie- och identitetslösa.

Handling

De Rotlösa börjar med att staden Landanor attackeras av Fhularis – stora bepansrade odjur, och Dasheptis – mörka vampyraktiga magiker som använder blodsmagi. Pojken Elderim räddas dock av varg- och eldguden Elaris. Elderim förs till en grotta där han tillbringar sin ungdom tillsammans med Elaris, som blir en slags fadersfigur och läromästare.

Elderims tid i grottan är den svagaste delen av boken. Det sker inte särskilt mycket framåtrörelse utan främst infodumpar i dialogform om gudar, profetior och magisystem. Även om det finns flera intressanta aspekter med magisystemen försvinner mycket av mystiken när allt presenteras så svart på vitt i bokens inledning. Jag hade önskat att man som läsare fått gissa och fundera hur magin fungerar innan allting avslöjas. 

När Dasheptis till slut hittar deras gömställe flyr Elderim. Han tvingas då ut i världen och ramlar snart över två krigare, Rendon och Cal, som blir hans kompanjoner. Tillsammans försöker de uppfylla en av profetiorna som verkar vara kopplad till Elderim: att finna det legendariska elementarsvärdet Åskvigg samtidigt som Elderim också måste lära sig att bruka magierna för att kunna döda den onda guden Naemin.

Överlag känns handlingen mer som en introduktion för kommande böcker, snarare än en bok som ska bära sig själv. Detta gör att jag som läsare blir aningens besviken när ingen av de större frågorna kring profetiorna ens delvis har besvarats när jag läst färdigt. Marcus säger själv i en intervju av Markus Sköld att han ursprungligen planerat att skriva tre böcker, men att förlaget tyckte att böckerna blev för tjocka och att han därför fick dela upp dem och skriva om handlingen något. 

Karaktärer

Jag hade svårt att knyta an till huvudkaraktären Elderim, mest på grund av att han bott i skogen med en talande varg i större delen av sitt liv. Han upplevs ganska platt på grund av sin enkelspåriga uppväxt. Även Rendon och Cal beskrivs båda som rätt stereotypa "fighters" och även om man får viss information om deras bakgrund saknar de en tydlig röst. Detta gör att dialogen mellan karaktärerna ofta blir stel och ganska repetativ när Rendon och Cal i vart och varannat kapitel skrattar åt Elderims okunskap om världen. De karaktärer som är mest intressanta är istället bikaraktärerna: tjuven Belmonne och Odanha, Skapelsens dotter. De har egna agendor, något annorlunda personligheter och blir därför friska fläktar till handlingen. Men dessa utgör tyvärr endast en bråkdel av handlingen.

Sammantaget

Jag är nyfiken på Marcus Olaussons författarskap på grund av hans spännande projekt Fantastikhjälpen och för att han är en av få svenska författare som skriver långa high fantasy-serier. Hade jag inte varit det hade jag troligtvis inte valt att läsa boken. Jag gillar klassiska fantasyberättelser, men av baksidetexten att döma kändes De Rotlösa för genretypisk. Detta verkar dock vara ett medvetet val av författaren. Marcus säger själv i en intervju av Ylva Lee Lindell "Till det yttre kan Serahema Saporium synas som en standardberättelse med en föräldralös pojke som ska besegra den onde guden med ett magiskt svärd. Inte så spännande kanske. Vi har hört det förut. Det jag vill göra är att ta den klyschan, vrida den några varv och se vad som kommer ut i slutändan."

Jag ser dock två problem med denna metod. För det första finns det en risk att läsarna blir avskräckta innan handlingen hunnit ta sig fram till twisterna, ungefär så som jag upplevde boken. För det andra finns det en risk att de läsare som vill ha en traditionell fantasyberättelse blir besvikna när twisten dyker upp och förändrar handlingen till något de inte vill läsa. Jag delar därför författarens oro om att många läsare kommer att döma ut Serahema Saphorium på förhand. Utifrån vad jag läst i recensioner och intervjuer blir dock serien bättre och mer originell i de efterföljande böckerna. Jag kommer därför att ge serien en chans och jag hoppas att du gör det med.

Betyg: 2/5