JL Fantasy

The Girl With all the Gifts - Recension0

05 augusti 2018

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till sina lektioner. När de kommer håller sergeant Parks sin pistol mot henne medan två andra soldater spänner fast henne i en rullstol. Hon tror att de inte gillar henne. Hon skämtar att hon inte kommer att bita dem, men de skrattar inte.

The Girl With all the Gifts

De senaste åren har vi sett fler zombieadaptioner än någonsin förut. The Walking Dead, 28 Days Later, World War Z, I Am Legend, Pride and Prejudice and Zombies och The Last Of Us (som The Girl With all the Gifts påminner en hel del om) bara för att nämna några få. Är det inte dags att lugna ner oss lite med alla zombieberättelser? Eller har vi bara sett början på nya innovativa kombinationer i genren? Att döma från The Girl With all the Gifts är det rätta svaret det senare. 

Jag lyssnade på Mike Carey på Swecon. Där pratade han om hur skapandet av The Girl With all the Gifts tog fram en helt ny sida ur honom – en mjukare sida som han menade att hans tidigare verk saknat. Jag har inte läst Mikes andra böcker men jag är benägen att hålla med honom ändå. Jag hade inte kunnat föreställa mig att en bok som handlar om zombieapokalypsen kunde vara så poetiskt skriven.

Vi får följa Melanie som är smart, nyfiken, går i skolan, har kompisar och älskar böcker men som samtidigt bor under marken i en armébas och har varit inlåst i en cell så länge att hon inte vet om något annat sätt att leva. Hur hon behandlas är helt normalt och precis som det ska vara för henne. Hon vet inte att världen sedan länge är översvärmad av zombies (a.k.a. hungries). Mänskligheten är utdöende och på något sätt är Melanie och hennes vänner kopplade till dessa hungries.

Boken handlar inte om själva zombieutbrottet eller ens vad som är kvar av mänskligheten utan fokuserar istället på Melanie och hennes omgivning. Hennes snälla lärare som lär henne om t.ex. grekiska myter, hennes fångvaktare som inte verkar gilla henne, om chefen för armébasen som verkar vara obehagligt nyfiken på allt som Melanie säger och gör. Boken är mer en berättelse om ett kärlekstörstande barn än vad det är en skräckberättelse.

Särskilt den första halvan av boken är bland det bästa jag läst då jag som läsare ständigt kände ett sug efter att få veta mer om dessa intressanta barn och omständigheterna som skapat dem. Jag fick snabbt en stark känslomässig koppling både till Melanie och till de som omger henne redan efter deras respektive första kapitel. Det var länge sedan jag läste en bok där jag så snabbt kom in i huvudet på alla. Hade karaktärsperspektiven inte varit så starka tror jag dock att handlingen inte hade hållit mig intresserad hela vägen fram. I bokens andra halva tappar den fart och blir stundtals något av en transportsträcka till slutet, som också kändes något plötsligt. Men trots det var slutet ändå tillfredsställande och poetiskt.

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Best Served Cold av Joe Abercrombie.

Uprooted av Naomi Novik

The Hundered Thousand Kingdom av N.K Jemisin


Best Served Cold - Recension0

15 juni 2018

Efter 19 år av krig i Styria har den hänsynslösa Grand Duke Orso näst intill tagit makten och utropat sig själv till kung. En av anledningarna till att han lyckats med detta är Monza Murcatto som är den mest fruktade legosoldaten i Orsos arsenal. Hennes segrar har dock gjort henne för populär för Orsos smak. Hon blir förrådd och kastas nerför ett berg och lämnas som död. Men Monza är inte död och nu har en brinnande hunger för hämnd fötts.

Best Served Cold

Spoilerfri recension

Best Served Cold gavs ut 2009 och är den första boken som Joe Abercrombie släppt efter att han skrivit färdigt First Law-trilogin som gjorde honom till en av fantasyns mer kända namn. Handlingen utspelar sig i samma värld, några år efter trilogin men går att läsa före den inledande trilogin. Om du inte har läst The First Law kommer du tappa en del referenser men ingenting som påverkar den övergripande handlingen. Perspektivet i boken hoppar mellan Monza och de krigare, legoknektar, torterare och giftmakare som hon samlar runt sig i sin kamp för hämnd. 

Den övergripande berättelsen, som egentligen inte blir helt tydlig förrän i bokens allra sista kapitel, är rakt på sak men ändå fylld av fler oväntade twister än vad jag förväntade mig. Många av dessa twister kommer i form av korta flashbacks där man får reda på mer om vad som egentligen hänt Monza i hennes förflutna. Texten har en bättre balans mellan de actionfyllda scenerna och de mer långsamma karaktärsbyggande scenerna än vad jag tyckte att First Law-trilogin hade. Förvänta dig dock ingen lättsmält läsning – i klassisk grimdarkanda är boken fylld av mer blod, tortyr, sex, svek och ilska än någon annan bok jag läst. Flera gånger var jag tvungen att lägga ner boken då vissa scener fick mig att må illa. Ett återkommande mantra för Monza är "Mercy and weakness is the same".

Det som fick mig att älska The First Law-böckerna var de engagerande karaktärerna. Alla hade sina egenheter vilket fick deras röster att bli unika och trovärdiga genom hela boken. Detta konststycke har Abercrombie inte bara lyckats återskapa i Best Served Cold – i mina ögon har han skapat en uppsättning karaktärer som är ännu mer ikoniska. I Monzas sällskap har vi bland annat en torterare, som ironiskt nog är den lugnaste och snällaste av alla, en fd general som nu är Styrias minst pålitliga fyllo, en förrädisk och äregirig giftmakare och hans ständigt hungriga lärljunge, en nordbo som vill bli en bättre man och, min favoritkaraktär, massmördaren Friendly som troligtvis har asperger.

"The dice came up six and one. The highest dice can roll and the lowest. A fitting judgement on Friendly’s life. The pit of horror to the heights of triumph. And back. Six and one made seven. Seven years old, when Friendly committed his first crime. But six years later that he was first caught, and given his first sentence. When they first wrote his name in the big book, and he earned his first days in Safety. Stealing, he knew, but he could hardly remember what he stole. He certainly could not remember why. His parents had worked hard to give him all he needed. And yet he stole. Some men are born to do wrong, perhaps. The judges had told him so."

Alla går med på att hjälpa Monza för att hon betalar dem och i stort sett varje kapitel undrar man vem som ska förråda henne först. Den nedåtgående spiralen som Monzas hämndbegär försätter henne och alla i hennes närhet i gör att berättelsen ständigt förändras men trots detta tar Monzas lust för blod aldrig slut.

En annan aspekt av Abercrombies författande som förbättrats är världsbyggandet. Detta tyckte jag var den svagaste delen av First Law-böckerna men detta kan jag inte säga med Best Served Cold. När gruppen reser genom Styria för att jaga ifatt alla personer som hon vill mörda känns både städerna och landsbygden levande och sammankopplad. Styria är en plats präglad av årtionden av krig vilket är den perfekta platsen för en grim dark fantasyberättelse – folk hoppas att saker och ting ska bli bättre, men innerst inne vet alla att det troligtvis kommer bli raka motsatsen.

The First Law brukar beskrivas som Grim Dark men jag tyckte hela tiden att den mer kändes som klassisk hjältefantasy fast med en mörk underton. Jag trodde att Best Served Cold skulle göra samma sak och var inte riktigt förberedd på att de mörka tonerna skulle ta över helt – krig, blod, död, tortyr, sex och en dialog full av påhopp och förolämpningar. Ingen av karaktärerna i denna bok kan ses som en hjälte. Inledningsvis gillade jag Monzas beslutsamhet men ju längre berättelsen går och ju fler hemskheter som staplas på varandra desto mindre gillade jag boken. Grim Dark är nog inte riktigt den subgenre som faller mig bäst i smaken. Med det sagt så är jag övertygad om att om du gillade The First Law kommer du även gilla den här trots att det är en helt annan typ av berättelse. 

Betyg: 4 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Blood Song av Anthony Ryan

Elantris av Brandon Sanderson

Half The World av Joe Abercrombie

Prince of Thorns av Mark Lawrence


Guldkompassen – Recension0

25 mars 2018

Guldkompassen handlar om Lyra, en 12-årig tjej som växt upp på universitetet Oxford tillsammans med äldre män, tjänstefolk och sin demon Pantalaimon. Lyra är envis och hamnar lätt i problem, men den här gången har hon hamnat i större problem än vanligt. Lyra gömmer sig i en garderob och överhör en konversation om den mystiska substansen Dust som förändrar hennes liv för alltid.

The Golden Compass

Spoilerfri recension

 

Guldkompassen är den första delen av Den Mörka Materian, en trilogi skriven av Philip Pullman som gavs ut 1995 och gjordes till film 2007.  

Jag har länge hört talas om hur bra Den Mörka Materian-serien ska vara och jag har sett den flera gånger på listor över de bästa fantasysserierna, men jag har dragit mig från att läsa den på grund av att den är en ungdomsbok, vilket jag inte brukar uppskatta. 

Guldkompassen berättas genom den 12-åriga Lyras ögon vilket var rätt frustrerande genom större delen av boken. Hon förstår väldigt lite av vad de vuxna runt omkring henne pratar om. Som läsare önskade jag ofta att de bara skulle förklara hur saker och ting fungerar och hör samman, istället för att lämna läsarna i en slags limbo mellan de vuxna karaktärernas förståelse och Lyras ovetande. Guldkompassen har dock rätt många vuxna sidokaraktärer som gör sitt bästa för att förklara för Lyra så det var inte riktigt så illa som jag tycker att många andra ungdomsböcker är.  

Det som gjorde att Guldkompassen, trots Lyras perspektiv, stack ut och överlag blev en angenäm läsupplevelse för min del var världsbygget. Först och främst demonerna som är ett slags djur som förkroppsligar människornas själ. Barns demoner kan ta vilken skepnad de vill medan vuxnas demoner får en permanent form när de genomgått puberteten. Lyras demon Pantalaimon, som ofta tar formen av en mus eller en hermelin, är på många sätt lik Lyra men inte helt och hållet. Man kan ofta förstå varför Lyra väljer att göra som hon gör genom att demonen beter sig nervöst eller stressat, som om demonen på något sätt reflekterar karaktärens magkänsla. I början av boken längtade jag efter att få reda på hur det kom sig att dessa demoner existerade över huvud taget men när svaret aldrig kommer accepterar man till slut att de bara är en del av den här världen och inte behöver förklaras. 

Den andra intressanta delen var geografin. Lyra växer upp i Oxford England vilket gjorde att jag i början trodde att boken utspelade sig helt och hållet i vår värld men efter ett tag blir det uppenbart att detta är en parallell verklighet till vår. En värld med steampunkliknande teknologisk nivå, samma geografi, överlag samma namn på platser men med en helt annan historia och flera ickemänskliga varelser. Som till exempel talande isbjörnar. Jag som vanligtvis har svårt för urban fantasy reagerade instinktivt negativt till detta men likt hur konceptet med demonerna växte på mig gjorde även geografin det. Det var skönt att alltid få en uppskattning av hur långt det är till vissa platser eftersom man redan känner till var till exempel Svalbard, Uppsala och Reykjavik ligger. 

Vetenskap, magi och religion blandas flitigt samman och det är ibland inte helt tydligt vad som är vad vilket gör serien svår att genrebestämma. Steampunk, Portal Fantasy och Science Fantasy i ett ungdomsfodral är mitt bästa definitionsförsök. I slutet av boken tas en del filosofiska, religiösa och allmänt mörka teman upp som ger den ett djup som jag inte läst i någon annan ungdomsbok.

Jag kommer inte fortsätta läsa serien eftersom jag inte uppskattade den unga huvudkaraktären, men det är en välskriven berättelse med flera intressanta teman och ett unikt världsbygge.

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Uprooted av Naomi Novik

Edgedancer av Brandon Sanderson

Skymningseld av Henrik Widell


Albin Hedström - Författarintervju0

27 januari 2018

Albin Hedström debuterade 2015 med boken Arvsblod som är del ett i en duologi där vi får följa fyra karaktärer som alla grubblar på svåra frågor. Deras öden flätas snart samman av en mystisk man som säger sig vilja bekämpa ondskan i riket. Nu är Albin aktuell med uppföljaren Blodsband.

Fotograf: Håkan Dauvén

För de läsare som inte känner till dig sedan tidigare: vad handlar Arvsblod om?

Arvsblod är min debutroman som jag skrev under 2013. Det är en roman som till viss del försöker problematisera vad ondska är för något, och hur detta kan bekämpas. Men trots dessa lite djupare delar är det till största delen en äventyrsroman med fantasy inslag som jag hoppas att läsarna kan försvinna in i utan att behöva reflektera för mycket kring såpass tunga ämnen som ondska, om läsarna inte själva vill det. I Arvsblod finns det också vissa mystiska och gåtfulla inslag, jag ville att läsarna sakta skulle börja förstå allt mer av både intrig och den fiktiva världen ju längre in i boken de kom. Vissa sidointriger och hela världsbygget tror jag inte heller att läsarna förstår förrän en eventuell omläsning. Jag har alltid själv tyckt att det varit kul att bläddra tillbaka i böcker såsom Robert Jordans The Wheel of Time, spekulera både med mig själv och andra. Något av den känslan ville jag skapa för mina läsare. 

Utan att avslöja för mycket, vad skulle du säga skiljer Blodsband från den första boken i serien?

Tempot är generellt sett högre i Blodsband än i Arvsblod. I Arvsblod var det mycket som behövde presenteras för läsarna. Jag tänker då på karaktärer och intrig, men kanske ännu mer på olika städer, seder och folkslag med mera. I Blodsband är mycket redan presenterat och tempot kan därför skruvas upp lite.  

Du valde att startade ett eget förlag när du skulle ge ut Arvsblod. Berätta om det beslutet.

Jag kände redan från början att jag inte ville förlora tid och kraft på att försöka skicka runt boken till allt för många bokförlag i förhoppningen att bli utgiven av dessa. Jag visste ju hur svårt det är. Istället bestämde jag mig tidigt för att själv ge ut boken. Jag visste då inte hur mycket arbete det innebar och idag tänker jag kanske i lite andra banor, att jag hellre vill fokusera på att bara skriva och inte på själva förlagsverksamheten. 

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Redan på gymnasiet började jag drömma om att skriva en mäktig historisk roman som utspelar sig på stenåldern. Jag hade då läst både Jean M Auel och Sue Harrison och inspirerats av dem, samtidigt som jag kände att jag själv skulle vilja föra handlingarna i deras böcker åt ett annat håll. Det var då jag bestämde mig för att själv skriva en stenålderssaga en dag. När jag sedan långt senare började skriva så startade jag medvetet med något annat (Arvsblod och Blodsband) för att få erfarenhet både av att skriva och att ge ut böcker innan jag började med min stenålderssaga. Inom något år kommer jag återuppta arbetet med stenålderssagan och mitt mål är att skriva en så bra roman som jag någonsin kan. 

Spännande! Berätta mera, vad är det som lockar med just stenåldern?

Tiden som samlare och jägare har alltid fascinerat mig. På något sätt tror jag livet var "renare" och mer naturligt då. Trots att det givetvis kunde vara ett hårt liv som till viss del säkerligen förskönas i dagen samhälle så måste det också ha varit en oerhört spännande tid som inbjöd till stora äventyr. Tänk att som ung man eller kvinna ta med dig några vänner och ge sig ut på en vandring. Att få se platser som man bara hört talas om i sagor, få se platser där ingen människa tidigare varit, eller ännu mer spännande, få upptäcka helt nya folkslag! Detta är nog det som lockar mig mest, det stora äventyret att på den tiden få upptäcka allt från början.

Även mötet mellan olika kulturer lockar mig. Hur reagerade de första bönderna, som enligt ny forskning kom från sydöst, när de träffade samlare och jägare när de tog sig över till Skandinavien? Uppstod många konflikter? Dessa frågor ämna jag skildra i min kommande roman.

Jag läste i en tidigare intervju att du är lite allergisk mot ordet fantasy när du ska beskriva dina böcker. Ser du dig själv som en fantasyförfattare?

Nej, det gör jag inte. Arvsblod och Blodsband utspelar sig ju förvisso i en uppdiktad värld (inspirerad av både romarriket och medeltiden) men det finns inte någon magi eller annat övernaturligt och därför vill jag inte se dem som några direkta fantasyböcker. Sedan så kommer ju min tredje roman inte ha något med fantasy att göra. Och någon gång i framtiden så vill jag även skriva en deckare (kanske i en historisk miljö). Så nej, jag är ingen fantasyförfattare. 

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Det hade varit kul om Jan Guillou läste Arvsblod och Blodsband. Jag tycker om hans böcker, även om han kanske inte är någon direkt favoritförfattare. Jag inbillar mig att han skulle gilla mina böcker, men jag kan lika gärna ha helt fel. Han känns ganska svart och vit så förmodligen skulle han gilla dom mycket eller avsky dem.  

När jag har läst klart Arvsblod och Blodsband, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Min tredje roman förstås! Om du orkar vänta några år. 

    

Mer information om Albin kan ni hitta på hans hemsida och Blodsband kan ni köpa på Adlibris.


Top 5 fantasytrilogier0

21 januari 2018

Från N.K. Jemisins skildring av den nedbrutna Essun i Broken Earth-trilogin till Robin Hobbs Farseer-trilogi om lönnmördaren Fitz. Det finns fler bra fantasytrilogier att läsa än vad de flesta klarar av att läsa på en livstid. Men vilka är de allra bästa?

    
     
    

5. The Nagash Trilogy 

Black Library är en källa för fantasy och sci-fi böcker som jag tror att många missat. Deras varumärken Warhammer Fantasy och Warhammer 40K förknippas främst med figurspelen som bär samma namn. Men det finns en mängd bra boktitlar att titta närmare på både för fantasy- och sci-fi-läsare. Min personliga favorit på fantasysidan är trilogin om Nagash – den mäktigaste nekromantikern genom historien och fadern till både vampyrerna och de odöda. Alla Black Librarys böcker i serien Time of Legends går att läsa självstående och de bästa att börja med är Nagashtrilogin.


    

   

4. The First Law Trilogy

Joe Abercrombie, a.k.a Lord Grimdark, slog igenom 2006 med sin First Law-trilogi. Det är en lättläst och händelsefylld berättelse med starka karaktärer. Den bittra krypplingen Sand Dan Glokta är min absoluta favoritkaraktär i alla böcker jag läst.

“You are aware, I suppose, that I lived through two years of torture? Two years in hell, so I can stand before you now. Or lean before you, twisted as an old tree root. A crippled, shambling, wretched mockery of a man, eh, Lord Hoff? Let us be honest with one another. Sometimes I lose control of my own leg. My own eyes. My own face." He snorted. "If you can call it a face. My bowels, too, are rebellious. I often wake up daubed in my own shit. I find myself in constant pain, and the memories of everything that I have lost nag at me, endlessly." He felt his left eye twitching. Let it twitch. "So you can see how, despite my constant efforts to be a man of sunny temper, I find that I despise the world, and everything in it, and myself most of all. A regrettable state of affairs, for which there is no remedy.” - Sand Dan Glokta 

  

3. The Dark Elf Trilogy

R.A. Salvatore skapade i sista stund svartalven Drizzt Do'Urden som en bikaraktär i Icewind Dale-trilogin, efter att hans förlag bett honom ersätta en annan karaktär. Drizzt har sedan dess blivit en av Dungeons & Dragons mest populära karaktärer. Salvatore insåg att det var något speciellt med Drizzt och beslöt sig för att skriva en hel bokserie som beskrev karaktärens bakgrund.

Drizzt växte upp i Menzoberranzan, svartalvernas underjordiska huvudstad, där demongudinnan Lolth härskar. Där tävlar åtta mäktiga familjer om att vara närmast Lolth. Drizzt inser att han kommer få svårt att bevara sitt godhjärtade sinne i en stad där män inte är värda något och alla hugger varandra i ryggen för att klättra i hierarkin. Karaktären Drizzt är enkel att gilla och staden Menzoberranzen är bland de mest fascinerande platser jag läst om.

   

2. Mistborn 

Den författare som håller absolut högst lägstanivå av alla fantasyförfattare är Brandon Sanderson. Med sina välplanerade karaktärsark och handlingar och med de mest genomtänkta magisystemen du kan föreställa dig sjunker man alltid djupt in i hans världar. Han har flera intressanta serier men min favorit är Mistborn-trilogin. Handlingen utspelar sig 1000 år efter att hjälten som skulle rädda världen misslyckats. The Lord Ruler (tänk Sauron) har erövrat allt, mänskligheten är förslavad och aska regnar konstant från himlen. En liten grupp av allomantiker ska nu göra ett försök att stjäla ett av Lord Rulers mest skyddade föremål. 

   

1. Lord of the Rings 

Hur ska man beskriva storheten med fadern av all fantasylitteratur? Kort och gott är det för att både världsbygge, handling och karaktärer är av allra högsta kvalitet än idag, 60 år efter att den skrevs. Tolkien tillbringade flera årtionden med att bygga upp historien, kulturerna, och språken till detta mästerverk. Men den innehåller även en handling med djup och bredd som få av dagens författare lyckas åstadkomma. Till råga på allt är också nästan alla karaktärer så minnesvärda att du aldrig kommer glömma deras namn. Om du kan svälja de stundtals långrandiga beskrivningarna är Sagan om Ringen än idag den ohotade ettan på fantasytronen.

Vilka är era favorittrilogier?