JL Fantasy

Recension - Haikyuu!!0

26 mars 2017

Animen Haikyuu handlar om Shoyo Hinata, en pojke som drömmer om att spela volleyboll. Hinatas problem är dock att hans skola inte har något volleybollag vilket gör att han blir tvungen att träna själv. Genom middle school lyckas han bara få spela en enda match, tillsammans med sina vänner, som de förlorar stort. Motståndarlagets stjärnspelare Tobio Kageyama, "The King of the Court", blir genast Hinatas största rival. Nu ska Hinata äntligen börja high school. Slumpen vill sig att det blir samma skola som rivalen Kageyama också väljer att börja på.

Haikyuu produceras av studion Production IG, samma studio som skapat den populära basketserien Kuroko no Basket. Säsong ett av denna nya volleybollserie släpptes 2014 och det ryktas att säsong fyra ska släppas under hösten 2017.

Serien är välproducerad, lätt att ta till sig även om man inte kan någonting om volleyboll och den har en bra blandning av sport, humor och drama. Det är en ganska typisk shounen serie som innehåller en underdog med en dröm, en ärkerival som sakta blir hans bästa vän, ett lag av individualister som måste lära sig att samarbeta för att kunna besegra japans bästa volleybollag i årliga turneringar. 

Huvudkaraktärerna är alla relativt orutinerade och långt ifrån de bästa basketspelarna i landet. De genomgår inte heller några otroliga, snabba, utvecklingar utan måste sakta men säkert träna sig fram till sina framgångar. På det sättet påminner Haikyuu mer om till exempel Hajime no Ippo, även om den inte är en lagsportsanime. För mig var detta seriens två största styrkor. Kombinationen av att det handlar om en lagsport, där en eller två individer inte kan bära upp hela laget, utan att det konstant handlar om samarbetet mellan alla lagmedlemmarna. Men också att serien blandar matcher med träningar på ett bra sätt som gör att den känns mer realistisk än vad till exempel Kuroko no Basket gjorde. Det är dock en anime så helt trogen verkligheten är den självklart inte. 

Även om serien huvudsakligen handlar om Hinata och Kageyama lyfter den även fram alla de andra spelarna i laget på ett intressant sätt. Men också många av spelarna i motståndarlagen känns som fullt utvecklade och verkliga karaktärer. Samtliga karaktärer har sina styrkor men också sina svagheter som skaver mot de andra spelarna. Detta göra att serien får, särskilt mot slutet av den andra och tredje säsongen, ett otroligt stort spektra av individuella och intressanta karaktärer. 

Handlingen är egentligen inget nytt. Ett osannolikt lag måste tillsammans överbygga sina svagheter så att de kan blomma ut för att besegra de tillsynes omöjliga motståndarlagen. De gör detta i en rad träningsmatcher och sedan turneringar som utspelar sig en gång per termin. Detta sätter en tidsklocka för laget eftersom en del av klubbens medlemmar är på sitt tredje och därmed sista år. Om de ska nå sitt slutliga mål, att spela i den nationella turneringen, måste de lära sig att samarbeta snabbt. Även om handlingen är förutsägbar känns den inte så. Karaktärernas individuella problem är olik varandra och deras syn på hur viktig volleyboll egentligen är skiljer sig. Detta skapar en dynamik som håller både handlingen levande och matcherna relativt oförutsägbara.

Sammantaget

I skrivande stund har serien släppt tre säsonger och även om det inte är något särskilt som sticker ut med den. Likt handlingen i Re:Zero, världen i One Piece, animationen i Fate Stay Night eller karaktärerna i Death Note. Så är den ändå på något sätt en av de bättre serier som jag sett. Det märks att Production IG har gjort sportanimes förut för det känns som att serien inte begår några misstag. Karaktärerna utvecklas i en stadig takt och matcherna är alla intressanta att följa, till och med tränings och kvalmatcher som ofta brukar vara ett gissel i sportanimes. Jag kan inte komma på ett enda avsnitt som kändes långrandigt eller onödigt.

Betyg: 4/5


Recension - Assassination Classroom0

12 februari 2017

Månen förstörs av en bläckfiskliknande varelse. Högstadieklassen 3-E i Kunugigaoka får i uppgift att döda varelsen innan han gör samma sak med jorden. Varför just den klassen? För att varelsen vill vara deras klasslärare under det kommande året.

Assassination Classroom  är en shonen-manga som getts ut sedan sedan 2012. Den gjordes till en animeserie i två säsonger under 2015 och 2016 med totalt sett 47 avsnitt.

I den allra första scenen kliver varelsen in i klassrummet och ska ta närvaro när alla eleverna i klassen plötsligt tar upp automatvapen och skjuter på honom. Han fortsätter med lugn röst ta närvaro samtidigt som han undviker alla elevernas skott. Koro-sensei (den oförstörbara läraren), som de väljer att kalla honom, kan nämligen röra sig i ljudets hastighet, har kraft nog att förstöra månen och har ingen önskan att skada någon av dem som fått i uppgift av regeringen att döda honom. Under seriens gång försöker han lära eleverna allt han kan i skolans alla ämnen men även den subtila konsten att lönnmörda. För att de lättare ska kunna döda honom. Samtidigt utlovar den japanska regeringen en allmän belöning på ca 800 miljoner kronor till den eller de som lyckas döda monstret vilket lockar lönnmördare från hela världen till skolan för att få en chans på belöningen. 

Trots att Assassination Classrooms upplägg är väldigt modernt och nyskapande så blir serien ändå ganska snabbt repetitiv när eleverna ständigt försöker komma på nya sätt att mörda sin lärare. Det intressanta med serien är dock inte lönnmordsförsöken. I och med att serien är 47 avsnitt lång inser man ganska snabbt att alla försök kommer att misslyckas, annars skulle serien ta slut. Det intressanta är istället karaktärsutvecklingen och sammanhållningen i klassen. Från osjälvsäkra och bleka individer växer klassen upp, tack vare Koro-senseis hjälp, och blir gradvis fruktade lönnmördare och även duktiga skolelever. Relationen dem emellan samt deras relation till Koro-Sensei utvecklas under bägge säsongerna och bjuder på många skratt och även en del tårar på vägen.

Sammantaget

En annorlunda serie där karaktärernas relation till varandra och till deras lärare är huvudspåret. Alla lönnmordsförsök vid sidan av relationerna är mer en krydda snarare än att vara en del av huvudhandlingen. Kanske uppskattade jag denna serien extra mycket för att jag själv arbetar som högstadielärare.

Betyg: 3/5


Recension - Erased0

27 november 2016

Varje gång en tragedi håller på att inträffa i närheten av den 29 åriga Satoru förflyttas han tillbaka några minuter i tiden så att han kan stoppa det hemska från att hända. Satoru har använt detta mysteriska fenomen för att rädda många liv. En dag mördas en av hans närmaste och Satoru anklagas för mordet. Hans mystiska kraft slungar då honom tillbaka, men inte bara några minuter som den brukar göra utan 18 år tillbaka i tiden. Den nu 11 åriga Satoru inser snart att mordet på något sätt är kopplat till ett minne som han nästan glömt, försvinnandet av en gammal klasskamrat.

Denna vackra animeserie med dess djupa karaktärer fångade mig direkt. Erased kändes väldigt originell redan i första avsnittet. Jag fick samma känsla från denna serie som jag fick när jag såg första avsnittet av Re: Zero (som enligt mig är årets bästa anime). Satoru kan inte styra sin speciella kraft och när den kastar honom tillbaka 18 år i tiden, till 1988, vet han inte hur han ska hantera det faktum att han nu är fast i en 11 årig kropp.

Tyvärr är detta också höjdpunkten av den 12 avsnitt långa serien. De två första avsnitten är fantastiska men när Satoru till slut inser att han måste lösa mordet på sin gamla vän blir handlingen mindre intressant. Anledning till att det blir så är för att mordgåtan inte är särskilt komplicerad. Det läggs inte upp tillräckligt många ledtrådar och redan i det tredje avsnittet är det rätt uppenbart vem som är mördaren. Relationen mellan Satoru och hans kamrater är välgjort men det räcker inte när mordet i sig inte håller handlingen intressant.

Betyg: 2/5


Nedlaggda recensioner under 20160

12 november 2016

Som småbarnsförälder och aspirerande författare är det svårt att finna tid till att se och läsa tillräckligt med saker för att alltid ha något att skriva om här på bloggen. När jag inser att något jag börjat se eller läsa inte är tillräckligt intressant lägger jag genast undan det för att lägga min tid på något mer intressant. 2016 närmar sig sitt slut och därför tänkte jag skriva ett inlägg om de böcker och serier som jag lagt ner under året.


Svavelvinter:  Denna svenska fantasybok´hade jag stora förhoppningar på. Den hade en intresseväckande framsida som andades episk fantasy och jag hade hört mycket bra om den i sociala medier. Redan 3 kapitel fann jag mig tyvärr tappa intresse för boken. Jag gillade inte kapitelstrukturen, då den hoppade mellan flera olika tider och karaktärer och fick ingen känsla för någon av karaktärerna eller av världen. Även språket kändes otillgängligt vilket gjorde att jag skippade stora delar av texten. När jag kommit till kapitel fyra och fortfarande inte hade någon aning om vad boken handlade om gav jag upp.

King of Thornes: Del två i The Broken Empire trilogin. Den första boken var intressant med en annorlunda huvudkaraktär men jag kände genast i bok två att det bara var mer av bok ett (som jag var rätt less på mot slutet). Jag hade ingen sympati för den elaka huvudkaraktären och ville inte lyssna på en bok där jag hela tiden hoppade på att huvudkaraktären skulle dö.
Half a War: Del tre av Joe Abercrombies Shatterd Sea trilogi. Jag började lyssna på Half a War men fann att jag inte hade energin att sätta mig in i en ny huvudkaraktär. Världen var inte tillräckligt intressant och när huvudkaraktären Thorn från bok två inte längre var kvar orkade jag inte sätta mig in i handlingen.
Attack on Titan: Årets största besvikelse. Säsong ett var det mest hypade under 2015. Så när säsong två av mangan släpptes var mina förhoppningar höga. Tyvärr blir handlingen allt för rörig, med massor av tillbakablickar, något som jag sällan tycker görs bra. Karaktärsutvecklingen stannade av och jag slutade snart bry mig om både handlingen och karaktärerna. 

Tokyo Ghoul:
I likhet med Attack on Titan blev den här serien allt för rörig och jag slutade bry mig om karaktärerna.

Kabaneri of the Iron Fortress: Såg halva säsongen av denna postapokalyptiska anime. Den hade en del intressanta inslag men överlag fann jag mig tappa intresse för den kändes förutsägbar.

Twin Star Exorcists: se ovan.

Odinsbarn: Den mest hypade nordiska fanasyboken under 2015. Jag gillade inte boken av den enkla anledningen att uppläsaren var fruktansvärd. Jag plågade mig igenom tre kapitel men fann inte handlingen tillräckligt intresseväckande för att fortsätta uthärda den dåliga uppläsaren. 

Food Wars: Matlagningsanime. Av alla serier och böcker på den här listan så var detta nog den bästa. Temat matlagning kändes inledningsvis annorlunda och intressant. Anledningen att jag ändå slutade se på den var för att den kändes för förutsägbar och repetitiv. Jag gillade inte heller alla sexuella anspelningar.


Recension - Re:Zero kara Hajimeru Isekai Seikatsu0

25 september 2016

Subaru Natsuki rycks från sitt vardagliga liv och hamnar mitt på ett torg i en fantasyvärld. Fast övertygad om att han nu blivit en hjälte i denna värld, precis som han sett många andra bli i hans favorit-animeserier, försöker Subaru stoppa några skurkar i en gränd. Han blir snabbt nerslagen och räddas i sista stund av en snäll tjej med magiska krafter. Senare samma dag anfalls Subaru och tjejen av en lönnmördare och båda möter en brutal död... Subaru vaknar sedan upp igen, på samma torg där han tidigare startade dagen. Han har fått en förmåga i alla fall, en som han själv kallar "return by death".

Re:Zero verkar till en början vara ännu en "jag har fastnat i en fantasyvärld-saga" men den är långt ifrån det. Re:Zero är den bästa animeserien som startat under 2016. Den är mörk, trots den lättsamma inledningen, full av action, drama, komedi och bäst av allt, fylld av plot-twists, fler än jag någonsin sett i en animeserie. När jag var halvvägs in i säsongen var jag fortfarande inte säker på hur säsongen skulle sluta eller om huvudkaraktären ens var på rätt sida. Samtidigt fann jag mig själv ändå hejandes på Subaru och hans nya vänner, alltid orolig för att han plötsligt skulle göra något fel - dö - och behöva börja om från början. Även om storyn var lite förvirrande i några avsnitt lämnade första säsongen mig nöjd, tillsammans med dussintals frågor och en längtan efter säsong två.

Det var inte bara den annorlunda handlingen som var Re:Zeros starka sida. Den har även några av de bästa karaktärer jag sett detta år, alla med sina egna agendor och unika karaktärsdrag som gör att de känns trovärdiga samtidigt som de sticker ut från mängden. Att Subaru överlever sin egen död gång på gång och måste börja om skapar en intressant dynamik till karaktärerna runt omkring honom - han minns dem, men de minns inte honom.


Gillar du berättelser med trovärdiga karaktärer, klassiska fantasyvärldar och en handling som överraskar dig i så gott som varje avsnitt. Då är Re:Zero animen för dig.

Betyg: 5/5