JL Fantasy

Att skriva fantasy - Linnéuniversitetet0

18 september 2017

Under hösten 2016 och våren 2017 gick jag en universitetskurs i att skriva fantasylitteratur vid Linnéuniversitetet. Detta är mina tankar om kursen.

Kursen bestod av två moment. Under det första momentet fick vi skriva reflekterande och analyserande texter kring vad fantasy är, vad planen för vårt kommande skrivprojekt skulle vara, en läsrapport och samt en kort skrivövning. I det andra blev vi indelade i grupper som vi skickade in texter till och kommenterade på utifrån givna teman.

Redan när jag såg kursens uppgifter och dess beskrivningar förstod jag att den inte skulle bli det jag hoppats på. Särskilt höstens upplägg var jag väldigt skeptisk till.

I flera av uppgifterna var syftet illa eller inte alls formulerat. Den första gick till exempel ut på att vi utifrån kurslitteraturen skulle definiera vad fantasy är för något. Jag antar att människor som sökt in till en kurs som heter Att skriva fantasylitteratur vet vad fantasy är. Men låt gå. Kan man se den som en slags uppvärmning för resten av kursen. Jag gissar dock att det egentliga syftet var att vi skulle läsa en del litteratur om ämnet och de kunde inte komma på ett bättre sätt att få med den i kursen. 

De otydliga syftesformuleringarna och kriterierna för uppgifterna märktes också tydligt när lärarna sedan skulle kommentera på de inlämnade uppgifterna. Som lärare själv ser jag skillnad på kommentarer som faktiskt syftar till att utveckla texten och individen och vilka som bara är en klapp på ryggen för att läraren inte vet vad den ska skriva. Nästa alla de kommentarer som gavs tillbaka var av det andra slaget. Jag klandrar dock inte lärarna för detta, utan kursupplägget. 

Vårterminen var däremot bättre. Under den fick vi ge och ta emot feedback på våra egna texter. Materialet som vi skickade in kunde vara vad som helst så länge det var en enhetlig text. Även här var dock de instruktioner vi fick inför att vi skulle kommentera varandra bristfälliga. Eller vad säger ni om följande uppgiftsbeskrivning:

"Ni kommenterar era kamraters texter på ett övergripande plan, där ni främst fokuserar på hur ni anser att författaren skall gå vidare med sitt manus."

Inte nog med att beskrivningen är för kort och för otydlig. Att kommentera på en annan främmande författares text genom att säga hur jag tycker att hen ska gå vidare med sitt manus är bland det första jag lärde mig att inte göra. Jag var lite sugen på att svara; "Jag tycker att du ska lägga in mer nekromantik och gärna en pratande drake, då kommer berättelsen att bli bättre. Varsågod."

Inte särskilt förvånande ignorerade samtliga gruppmedlemmar denna instruktion och gav istället kommentarer utifrån vad hen ansåg vara passande. Dessa kommentarer var oftast de mest konstruktiva kommentarerna jag fick under hela kursen. Extra stort tack till Eva Ullerud som var i samma grupp som mig själv. Hennes kommentarer gav mig flera saker att tänka på som har lyft hela mitt manus. 

Utöver detta var även webbportalen dåligt utformad. Det fanns tre olika ställen där information om uppgifter och kursen lades upp och när som helst kunde ny information läggas upp där utan att studenterna informerades. Detta hände två gånger för mig med uppgifterna, så tur var hann jag genom en slump se dessa förändringar i tid.

Samma sak hände sedan med kursutvärderingen, den hann jag dock inte se i tid (därav detta inlägg). Jag hade längtat efter att få kommentera kursen men när den var över låg ingen utvärdering uppe. När jag av en händelse gick in på webbportalen några veckor senare, för att läsa igenom en av Evas kommentarer igen, såg jag att kursledaren lagt in ett passivt aggressivt meddelande där hen beklagade sig över hur få deltagare det var på utvärderingen. "Det är alltid så här få personer som gör utvärderingar." Inte konstigt. Ingen notis, ingen påminnelse, ingen information i förväg. De hade bara lagt in en utvärdering på en av de tre ställena där man kunde hitta information och förväntade sig sedan att vi skulle leta oss dit på egen hand några veckor efter kursavslutningen.

Sammantaget

Jag hade önskat tydligare uppgifter och mer fokus på att utveckla vårt eget skrivande snarare än att göra läsrapporter och skriva om vad fantasy är för något. Lärarna under kursen var alla välrenommerade och jag önskar att jag hade fått ta större del av deras kunskap. Även om kursen inte var helt utan värde kan jag inte rekommendera någon att läsa den. Ni får mer tillbaka genom att gå med i en skrivcirkel eller av att titta på youtubevideos om skrivande.

 

Vill du läsa fler blogginlägg?

Top 5 Från Worldcon 75

Att recensera svensk fantasy

Alfaläsare - att få bra feedback i ett tidigt skede


Recension - Death Note (Netflix)0

10 september 2017

Light Turner är en mobbad high school-elev som tjänar extra pengar på sidan genom att skriva uppsatser åt andra elever. En dag faller en mystisk anteckningsbok ner från himmelen och när Light börjar läsa denna uppenbarar sig dödsguden Ryuk för honom. Anteckningsboken är en Death Note och alla människor vars namn skrivs ner på dess papper dör. Light beslutar sig för att hämnas på sina mobbare, men varför sluta där?

 

Trailer

Death Note är en av de mest populära animes som släppts under 2000-talet och en av mina personliga favoriter. Death Note startade som en manga 2003 och adapterades sedan till en anime på 37 avsnitt som sändes mellan 2006-2007. Den har även gjorts till spelfilm i Japan och har nyligen haft premiär på Netflix i ytterligare en spelfilmsadaption. 

Den här recensionen är framförallt riktad till de som sett originalet och innehåller därför en del spoilers.

Berättelsen har flyttats från Japan till USA och nästan alla de japanska karaktärerna är nu istället amerikanare. Handlingen startar annars relativt troget originalet men väljer att fokusera mer på Lights känslomässiga problem och relationer än på att visa hans intellekt och ambitioner som animen gör. Till en början är dessa förändringar inte slående men när dödsguden Ryuk visar sig för Light börjar berättelsen gradvis skilja sig allt mer från dess original. Känslan som den 37 avsnitt långa serien bygger upp ska klämmas in i en timme och 40 minuter lång film. Ändringar i karaktärernas motivation och moral, som i animen tar flera avsnitt på sig att skildra, skiftar från scen till scen och gör filmen osammanhängande och stressad.

Det största problemet är att skaparna inte verkar ha förstått vad det var som gjorde animen till det mästerverk den var.  När Light skapar sitt alterego Kira och blir jagad av polisen är han så briljant att polisen inte har en chans att fånga honom. Då kallas superdetektiven L in och resten av serien blir en hjärnornas kamp likt Sherlock Holmes och Moriarty, där de två försöker överlista varandra samtidigt som de motvilligt börjar respektera varandra. I netflixversionen skildras både Light och L brunstiga tonåringar vars enda motiv är att rädda sina vänner eller att imponera på ens nya flickvän, Mia. En karaktär som för övrigt helt hade kunnat tagits bort ur filmen.

Bristerna i filmens tolkning av karaktärernas intellekt blir särskilt tydligt i filmens avslutande scen då de försöker chockera tittarna genom att visa hur snabbtänkt Light kan vara. Jag antar att de försökt återskapa en av animens bästa scener där Light lurar alla sina fiender med en komplex användning av dödsbokens krafter. Men istället, till skillnad från animen, får vi aldrig se hur Light testar, resonerar kring och lär sig mer och mer om anteckningsbokens krafter. Därför blir slutscenen i filmen osammanhängande och platt. När allt avslöjas i slutet himlade jag med ögonen snarare än att hänföras.

Ett annat problem som jag också blev besviken på var deras tolkning av dödsguden Ryuk. I originalversionen är dödsguden en slags comic relief som ger den annars moraliskt nertyngande animen ett ljus. I netflixversionen är Ryuk betydligt mörkare vilket gör att karaktärens roll blir helt annorlunda och inte lika intressant. Stundtals glömmer man bort att Ryuk ens varit med i filmen.

Sammantaget

Filmen avslutas med en slags cliffhanger vilket skulle kunna betyda att vi får en fortsättning i framtiden. Jag hoppas dock inte att det blir så då jag tycker att Netflix har slaktat orginalversionen och skapat något helt annat.

Betyg: 1/5

 

Vill du läsa fler recensioner? 

Suicide Squad.  Ytterligare en sågning av en  film som är sämre än dess original. 

Haikyuu!! Vill du ha nått liknande men annorlunda? Animeserie om volleyboll.

Erased.  Vacker animeserie som också handlar om en hjärnornas kamp.

  1/5  anime  Recension

Recension - Game of Thrones säsong 70

03 september 2017

Aldrig tidigare har jag hamnat i så många diskussioner med mina vänner om hur osammanhängande och forcerade många avsnitt varit. Samtidigt har det hänt mer i denna säsong jämfört med de andra. Har säsong 7 varit den bästa säsongen hittills eller den sämsta?

Spoilervarning

I det sista avsnittet, The Dragon and the Wolf, knöts de sista trådarna ihop för att den sista säsongen ska kunna bli det actionbonanza tittarna förväntar sig att en episk fantasyserie ska vara. I samma stil som tidigare säsonger var därför det sista avsnittet inte särskilt actionfyllt och kanske lite väl förutsägbart. Överlag har hela säsong sju varit den mest förutsägbara hittills. Det har inte skett några stora twists över huvud taget och handlingen har följt de två huvudspåren kring The North och Järntronen i alla sju avsnitt. Den började med att Sansa tvekade på om det gick att lita på Littlefinger och slutade med att hon och de andra Stark-barnen avrättade honom. Säsongen började också med att John sökte allierade inför hotet ifrån The White Walkers och slutade med att han och Dany slöt en "allians" med varandra i en av säsongens sista scener. 

Samtidigt som säsongen varit förutsägbar har den också varit den mest actionfyllda. Flera stora strider och några riktigt välgjorda CGI-scener med drakar, som satte tonen för hela säsongen. Tyvärr har dock de mest tongivande konflikterna avslutats med flera deus ex machina's - Dany rider in på sina drakar och räddar alla från säker död och Bran listar på magiskt vis ut intriger som ingen hade kunnat lösa. Händelser där karaktärerna inte förtjänat att bli räddade men blir det av yttre hjälp.

Det jag gillat allra mest är dialogerna. Tack vare dem har säsongen känts relativt lättsam och stundtals rolig, trots känslan av annalkande död. Aldrig tidigare har så många huvudkaraktärer träffat varandra för första gången. Att få se ens favoritkaraktärer ge varandra gliringar för något som hänt för flera säsonger sedan är ett lätt sätt för producenterna att få tittarna att tänka tillbaka och minnas tidigare favoritscener utan att faktiskt behöva visa dem. 

Att skriva manus till en sån här serie, med så här stor budget, måste vara oerhört komplicerat. Jag förstår deras nya förhållningssätt – att skapa nyckelscener som för handlingen framåt och sedan koppla ihop dessa nyckelscener med varandra så smidigt som möjligt utan att samtidigt tappa farten i handlingen. Det skapar logiska luckor, som jag skrivit om flera gånger tidigare, men jag tycker att det är värt det för att få mer driv och mer action in i handlingen. Jag vet att somliga tycker att det är det politiska spelet som är det mest intressanta med Game of Thrones men för mig har serien alltid först och främst varit episk fantasy och jag gillar att skaparna av serien inte åsidosätter det.

Det är också viktigt att komma ihåg att det aldrig tidigare har gjorts en TV-serie i den här skalan. Jag är tacksam att HBO vågat satsa så här mycket pengar på fantasy och jag är övertygad om att, när säsong åtta är över, kommer Game of Thrones att gå till filmhistorien. Likt hur Sagan om Ringen visade att fantasy kunde sälja böcker hoppas jag att Game of Thrones kommer att visa att det går att göra vuxenfantasy till film och TV-serier. Förhoppningsvis får vi se betydligt fler adaptioner av kända fantasyserier framöver.

Betyg: 4/5

Mina favoritscener från säsong 7

Tormund och the Mountain pratar om Brienne.   Säsongens roligaste scen.

Striden mot Zombiebjörnen. Även om scenen inte fyllde mycket funktion för handlingen var den otroligt välgjord och ger oss kanske det bästa smakprovet inför säsong åtta.

"Chaos is a ladder".  Kan vara mitt favoritcitat från hela serien. Det är så skönt att se rädslan och förvirringen i Littlefingers ögon när Bran demonstrerar sina nya krafter.

Ed Sheeran sjunger en ny sång:   En bild säger mer än 1000 ord.

Vilka var era favoritscener?