JL Fantasy

Recension - Suicide Squad0

24 juni 2017

En hemlig statlig organisation rekryterar några av världens farligaste skurkar för att skapa en grupp som kan försvara USA från övernaturliga attacker. Deras första uppdrag blir att rädda världen från apokalypsen.


Inför att Suicide Squad skulle släppas på bio 2016 var jag väldigt nyfiken på filmen. Men samtidigt var jag också skeptisk av två stora anledningar. Den första var helt enkelt att filmen var en del av DC. Som under de senaste åren har levererat allt sämre filmer, där botten nåddes av Batman vs Superman i mars 2016. Den andra anledningen var att det verkade vara väldigt många karaktärer, nio superhjältar/skurkar, som skulle presenteras i en och samma film utan att först ha haft en enda separat film som etablerat dem. Detta var en stor del av Batman vs Superman's monumentala misslyckade. Samtidigt tänkte jag också att skaparna måste väl ändå ha lärt sig av sina tidigare misstag, inte kan de väl göra samma fel igen? Nu har filmen nyligen släppts på Netflix. Jag tänkte därför ta reda på just hur dålig Suicide Squad egentligen är.
 
 
Spoilervarning
 
 
 
Amanda Waller är byråkraten som kommit på iden om att skapa Suicide Squad. I en av filmens allra första scener presenterar hon sin ide om att tvinga ett gäng skurkar att bli hjältar, genom att operera in en bomb i deras nacke och sedan hota att spränga skallen av dem så fort de inte gör exakt vad hon säger. Parallellt med detta får vi se korta sekvenser från dessa skurkars förflutna och tillslut sammanfattas de allihopa i var sitt fiktiva basebollkort.
 
Mer inblick i vilka karaktärerna är får vi egentligen inte, varken i inledningen eller i resten av filmen. Samtliga karaktärer blir därför stereotypiska och platta likt ett basebollkort.
Här kommer min egen beskrivning av huvudkaraktärerna:
  
  1. Enchantress - June Moore är en arkeolog som blir besatt av ett antikt väsen som kallar sig själv för Enchantress. Enchantress vill rymma från Amanda Wallers kontroll över henne då hon är besviken över att mänskligheten inte längre dyrkar henne som en gud. Väsendet har även en bror som tycker samma sak. Enchantress flyr kort därefter från Waller och släpper lös sin bror och tillsammans börjar de bygga en "maskin" som ska förstöra hela planeten. Exakt vad denna maskin är eller gör förklaras aldrig under filmen. Enchantress är alltså filmens "skurk" och är ointressant på alla sätt och vis. Obefintlig bakgrund och outvecklat motiv, men även hennes voodooaktiga utseende plus lite tatueringar känns stereotypiskt och platt. Men det som irriterade mig allra mest var hennes krafter. Hon verkar kunna göra i princip vad som helst. Teleportera, läka sig själv, skapa hallucinationer, skjuta energiprojektiler ur sina händer, samtidigt som hon också är en mästare på att slåss med två dolkar, vilket hon demonstrerar i filmens slutstrid.
  2. Deadshot - Spelas av Will Smith, vilket kan vara den sämsta castingen någonsin för en superhjälte. Will Smith känns aldrig som en lönnmördare han känns mer som Will from the block. Jag har inga problem med Will Smith's skådespeleri, men varför fick just han rollen som Deadshot? Enligt filmen är Deadshot en snäll och rolig lönnmördare som bara mördar folk som förtjänar det. Han skulle aldrig drömma om att skada kvinnor eller barn. Innerst inne är allt han egentligen bryr sig om sin dotter. Måste jag förklara mer hur otroligt stereotypisk och tråkig även denna karaktärer är. Det är också Will Smith, så glöm eventuella förhoppningar om att att han ska ta på sig masken som Deadshot är känd för att ha.
  3. Captain Boomerang - Varför är han med i den här filmen? Vad kan han göra? Kasta bumeranger? Tydligen är han nån slags bakrånare som tillslut togs till fånga. Exakt varför han anses vara nån mästerskurk förklaras aldrig. Han verkar mest vara ett fyllo från Australien som kan rapa och dricka folköl i var och varannan scen.
  4. Killer Croc - Detta "monster" är någon slags blandning av människa och krokodil. Vem är han? Den förklaring man får är att eftersom han ser ut som ett monster så behandlade vi människor honom som ett monster och därför blev han ett monster. Det är den enda scenen jag kommer ihåg av honom från filmen. 
  5. Slipknot -  Denna karaktär kan klättra. Det är hans superkraft. Han är den enda av skurkarna som inte får något basebollkort i början av berättelsen så att tittarna ska veta att han kommer att dö inom fem minuter efter att han presenterats. Vem är han? Varför satt han i fängelse? Har ingen aning.
  6. El Diablo - En latino snubbe med massa tatueringar som inte vill använda sina pyromantiska krafter längre efter att ha dödat sin familj i ett utbrott. Han har några korta dialoger med Will Smith då de utbyter en del hoddie-slang. Utöver detta säger eller göra han ingenting. Förutom under den sista striden, då han plötsligt förvandlas till en elddemon som till och med kan slåss mot enchantress odödliga halvbror. Är han också en slags gud likt enchantress och hennes bror? Ingenting förklaras. 
  7. Harley Quin - Harley är en sexig flicka med blont hår, tighta kläder, tatueringar och en kaxig och galen personlighet. Varför hon är den mest populära karaktären av alla är inte svårt att förstå. Men varför är Harley med i den här gruppen? Hon har inga särskilda krafter annat än sin galenskap. Varför skulle Amanda Waller välja ut henne för att slåss mot ett gudalikt väsen? Hon är populär hos kåta tonåringar, det är det korta svaret. Harley säljer och därför är hon med, inte för att hon bidrar med något till handlingen.
  8. Jokern - Harley Quinn's pojkvän är också med i berättelsen. Varför då? För att det är Jokern och Jokern säljer också, så vi slänger in honom på ett hörn med. Trots att han egentligen inte har någon anledning att vara med i berättelsen heller. När vi ändå är inne på Jokern måste jag kommentera Jared Letos tolkning av karaktären. I den här världen är han en sadistisk, punkaktig gangster som gillar tatueringar och bling-bling (precis som alla andra karaktärer i den här berättelsen). Jokern är en av de mest intressanta skurkarna som någonsin skapats men i denna tolkning blir Jokern någonting helt annat. Vilket skulle kunna vara okej om han fått lite mer utrymme i filmen eller om de andra karaktärerna inte känts så lik honom. Nu dyker han upp, drar några galna onelines och figurerar i de korta tillbakablickarna som rör Harleys förflutna. Han har aldrig någonting att göra med själva huvudhandlingen.
  9. Amanda Waller - Waller är en badass, det är i alla fall vad skaparna vill att vi ska tycka. I en scen dödar hon t.ex. fem av sina egna anställda för att "de inte har rätt behörighetsnivå" att göra det hon bad dem att göra. Jag skrattade högt när jag såg den scenen. Skaparna hade uppenbarligen för lite tid att bygga upp varje karaktär. De valde istället att förlita sig på de allra mest uppenbara tropen som de kunde komma på för att så snabbt som möjligt beskriva karaktären.
  10. Rick Flag - Är Special Forces snubben, Joel Kinnaman, som ska hålla koll på skurkarna och trycka på knappen som dödar dem om de skulle försöka fly. Även han är platt, tråkig och är bara där för att uppfylla sin roll. Han bidrar inte heller någonting till själva handlingen utan är mest bara en gnällig besserwisser som skurkarna kan käfta med och dra uppenbara skämt mot.
  11. Katana - Till sin hjälp har Rick också Katana. Vem är hon? Det framgår inte riktigt. Nån slags samuraj med ett magiskt svärd som ska skydda Rick från att bli mördad av skurkarna. Exakt varför hon skulle kunna stoppa dem framgår aldrig och hon får aldrig chansen att göra det. Hon använder aldrig svärdets magiska krafter, varken mot skurkarna eller mot fienderna. Faktum är att hon inte får göra någonting genom hela filmen förutom en liten kort lösrykt scen då hon helt plötsligt, utan anledning ses gråta samtidigt som hon pratar med svärdet och sin döda make som tydligen lever i svärdet på något sätt. Åter igen så förklaras inget.

I det klassiska treaktsformatet, som i stort sett alla hollywoodfilmer följer, brukar den andra akten vanligtvis vara den längsta. I Suicide Squad är den andra akten den kortaste. Eftersom det är så många karaktärer väljer man helt enkelt att hoppa över karaktärsutvecklingen som brukar komma i den andra akten. Istället börjar tredje akten efter ungefär 20 minuter. Enchantress flyr, släpper lös sin bror och börjar bygga en "maskin" som ska ödelägga hela planeten. Min ettåriga sons barnprogram har mer utvecklade handlingar än denna. Resten av filmen är en kavalkad av actionscener utan mening och oneliners som snabbt blir repetitiva då alla karaktärer har mer eller mindre samma humor. Har du sett den första trailern har du sett alla de bästa skämten som filmen har att erbjuda. Filmen fullkomligen kryllar av lösryckta scener som endast är där för att få karaktärerna att verka coola utan att bry sig om trovärdigheten eller ens behovet av att ha med dessa scener. De får tillbaka deras gamla kläder och vapen utan ytterligare förklaring, en av vakterna smugglar in en mobil till Harley mitt framför ögonen på alla och ingen gör något, Special Forces får Stormtroopers att framstå som goda skyttar, Will Smith "missar" medvetet att skjuta Harley utan tydlig anledning och blir inte heller bestraffad för det av Rick eller Waller.
Jag kan föreställa mig att det fanns en tanke om att ha enkel berättelse med mycket action och humor. Att därigenom gå ifrån den mörka stilen som inte har fungerat för DC's senaste filmer, bli som Marvel. Men de vill inte spendera den tiden som krävs för att bygga upp universumet och karaktärerna. De vill gå direkt på belöningen, exakt samma fel som de gjorde med Batman vs Superman fast ännu värre.
  
Sammantaget
Se den här filmen om du vill lära dig hur man inte ska göra filmer. För många och för dåligt porträtterade karaktärer. Hälften av dem hade kunnat tas bort och filmen hade inte förändrats ett dugg. Förutsägbar och tråkig handling som startar dåligt och sedan bara blir sämre och sämre därifrån.
Betyg: 1/5

  1/5  Recension

Recension - Steelheart0

17 juni 2017

Det finns inga hjältar. Alla människor som fick krafter, vi kallar dem för epics, visade sig vara onda. Här i New Chicago styr Steelheart. Han är stark som tio män, kan styra elementen, kulor studsar av honom och inga knivar kan göra en skråma på hans oförstörbara hud. Det har gått tio år. Människor lever så gott de kan men ingen vågar slåss längre. Ingen utom The Reckoners. En mystisk grupp av människor som letar reda på epics svagheter och dödar dem. Mitt namn är David Charleston. Jag är inte en reckoner men jag tänker bli en av dem, för jag har sett något otroligt. Jag har sett Steelheart blöda.

Steelheart är en superhjälteroman riktad till unga läsare. Den är skriven av Brandon Sanderson och är den första boken i hans Reckoners-serie. Sanderson är känd för att ha skrivit färdigt Robert Jordans Wheel of Time serie men också för verk som Elantris,Warbreaker, Mistborn och The Way of Kings.

När berättelsen tar vid har världen blivit en farlig plats där high epics slåss mot varandra över kontrollen av städer och människorna som fortfarande lever i dem. Regeringar är försvarslösa och i USA har man lagstiftat att alla epics är immuna från lagen, eftersom att ingen polis eller militär kan stoppa dem. Epics ses som naturkatastrofer snarare än människor. Man får tidigt förklarat att en epics krafter kan vara i stort sett vad som helst och även så deras svagheter, som oftast har någon koppling till deras krafter. En elektrisk epic är kanske svag mot vatten, en epic som kan skapa illusioner är kanske svag mot rök. Men vad är en epic som är odödlig svag mot? 

Medlemmarna av The Reckoners har alla en egen specialitet och kompletterar varandra både i personlighet och i vapenfärdigheter. En hanterar tunga vapen, en är specialist på närstrid, en annan är den taktiska specialisten, osv. Alla sticker ut på något sätt, men den allra mest tongivande karaktärsdraget har huvudkaraktären David.  Hans initiativförmåga och sin oförmåga att använda metaforer gör honom till en karaktär som sticker ut från mängden. Varje gång han försöker blir metaforerna fel på något sätt. "Megan's eyes could have drilled holes through . . . well, anything, I guess. I mean, eyes can't normally drill holes through things, so the metaphor works regardless, right? Megan's eyes could have drilled holes through butter". 

Handlingen håller en spännande ton från början till slut. Stridskapitel varvas med karaktärsbyggande och planerande inför nästa stöt som gruppen måste göra för att ta sig närmare sitt slutgiltiga mål - att döda Steelheart. Men samtidigt växer också ett tvivel inom gruppen. Vad kommer att hända med New Chicago och dess invånare om de lyckas döda Steelheart? I en värld fylld av svält och krig är New Chicago på många sätt en fristad där, tack vare Steelhearts diktatur, el och vatten fungerar som det gjorde innan epics började ta över världen. 

Sammantaget

Jag gillade den här boken från början till slutet men det märks att den är skriven för yngre läsare. Den är mer enkelspårig än de andra verk jag läst av Sanderson. Plot-twistsen är mer förutsägbara, karaktärerna lite plattare och världsbygget/magisystemet inte lika detaljerat. Fokuset är istället mer riktat åt ren underhållning snarare än en djupgående karaktärsutveckling. Inget av detta är dock på något sätt dåligt gjort, men det är inte lika fulländat som jag vant mig vid att hans verk ska vara.

Betyg: 4/5


Recension - The Emperor's Soul 0

10 juni 2017

Shai är en Förfalskare, hon kan göra felfria kopior av vilket föremål som helst genom att skriva om dess historia med skickligt använd magi. Hon är dömd till döden efter att ha försökt stjäla kejsarens ovärderliga spira, men blir erbjuden en möjlighet att rädda sitt eget liv. Efter ett lönnmordsförsök har kejsaren blivit hjärndöd och Shais tillfångatare vill att hon ska göra det omöjliga, omskapa kejsarens själ och på så sätt rädda hans liv.

The Emperor's Soul  är novellen som gjorde att Brandon Sanderson vann 2013 års Hugo Award. Novellen är 175 sidor lång och med den bekräftar Sanderson att han, i mina ögon, är världens bästa fantasyförfattare. Berättelsen tar plats i samma värld som hans debutroman Elantris gör, men man behöver inte ha läst Elantris för att förstå världen eller handlingen.

Sanderson lyckas på ett effektivt och intressant sätt skapa en intrikat komplott där olika fraktioner tävlar om makten i kejsardömet. Han lyckas även, i klassisk Sandersonanda, skapa ett nytt förbluffande magisystem. Soul-forging som det kallas är ett av hans mest originella magisystem hitintills. Genom att skriva om ett objekts historia kan Shai t.ex. göra ett gammalt trasigt bord till ett vackert mästerverk skapat av världens bästa finsnickare. 

Även om berättelsen innehåller flera karaktärer är det Shai och hennes huvudsakliga fångvaktare, Gaotona, som är de mest nyanserade. De två huvudkaraktärerna är varandras raka motsatser och det är väldigt intressant att se deras personligheter studsa mot varandra genom berättelsen. Han ser ner på hennes ogudaktiga magiska förmåga och tar varje tillfälle till akt att försöka få henne att bikta sina många synder. Hon anser sig själv vara en missförstådd konstnär och avfärdar Gaotonas kritik som religiösa fördomar.

Novellen tar plats, mer eller mindre uteslutande, i Shais rum/fängelse. I det ska hon lära sig allt om kejsaren för att kunna återskapa hans trasiga själ. Hon läser hans dagböcker och intervjuar hans vänner, betjänter och fiender för att lära sig allt om hans sanna identitet. Samtidigt planerar hon också hur hon ska kunna fly från sitt fängelse. Berättelsen blir aldrig någonsin långtråkig och redan efter några sidor är både Shai och jag fängslad av att lära sig mer om vem kejsaren var. Inte bara hur han framställde sig själv utåt utan vem var kejsaren egentligen bakom den mäktiga fasaden.

Hela konceptet med att det går att skriva om en persons själ ger berättelsen väldigt intressanta teologiska och ideologiska dimensioner. Sanderson är inte heller rädd för att dyka in i dessa från alla möjliga olika vinklar utan att skriva läsarna på näsan. Efter att ha läst The Emperor's Soul känns det som att jag förstår inte bara karaktärernas utan alla människors egendomliga personligheter bättre.

Sammantaget:

Men ett nytt fantastiskt magisystem, intressanta karaktärer och en handling som är kanske den djupaste av alla hans verk är denna novell ett mästerverk. Jag kan rekommendera boken till läsare i alla åldrar. Har du inte läst någon av Sandersons andra mästerverk (Mistborn, Twillight Archive, Warbreaker, Steelheart, Elantris) är The Emperor's Soul den perfekta inkörsporten. Men samtidigt finns det också en del intressanta Cosmere-överraskningar för de inbitna Sandersonfansen.

Betyg: 5/5


Swecon 20170

04 juni 2017

Detta var första gången jag besökte Swecon, en science fiction- och fantasykongress som ägde rum den 26–28 maj i Uppsala. Där träffas branschmänniskor inom författande av fantastik och fans i ett fullspäckat program med föredrag, panel- och gruppdiskussioner.

En sak jag lärt mig av att titta på Brandon Sandersons youtubevideos om att skriva fantastik är att det är viktigt att knyta kontakter och känna branschen för att kunna bli utgiven. Visst ser marknaden annorlunda ut i Sverige jämfört med i USA, men jag tror att det finns ett stort värde av att knyta kontakter tidigt även i Sverige. För mig var därför de olika panelerna, föreläsningarna och hedersgästerna under konventet inte det viktigaste. Utan i stället att få stifta bekantskap med en del intressanta personer i branschen.

Det första som slog mig med konventet, som förstagångsbesökare, var hur gemytligt och välarrangerat det var. Allt ägde rum på andra våningen av Clarion hotell i Uppsala. Det gjordes ingen skillnad på fans och författare utan alla umgicks på samma yta. Om författarna inte stod och sålde sina böcker eller själva besökte någon panel sågs de oftast stå i baren tillsammans med kollegor och fans. Detta gjorde min målsättning med helgen mycket lättare. Alla som jag pratade med var otroligt trevliga och tillmötesgående. Jag kände mig verkligen som hemma. En annan sak som jag blev glatt överraskad av var att det var flera personer som kände igen mig från min blogg och att några bad mig recensera deras bok. 

Sammantaget är jag supernöjd med mitt första Swecon. Skriver du fantasy och vill ge ut dina böcker tycker jag att det är obligatoriskt att närvara. Nästa år är Swecon i Stockholm. Åk dit och prata med förlag, framtida fans och de författare som kommer bli dina kollegor. Och viktigast av allt – ha kul. Jag kommer definitivt att åka dit.

Här kommer några av mina höjdpunkter i bildform.

Paneler/Föreläsningar

Guest of honor panel: On Worldbuilding

Det främsta som jag tog med mig från denna panel var hur viktigt det är att ha en intressant persona när man talar på konvent. Särskilt Ann Leckie och Kameron Hurley var väldigt rutinerade och naturliga i deras sätt att prata med moderatorn, varandra och publiken. Deras paneler blev därför levande och spännande att lyssna på.

How to write male characters

Panelen som skulle handla om hur man bäst skriver manliga karaktärer spårade när de två hedersgästerna Leckie och Hurley började beskriva manliga karaktärer så som män brukar beskriva kvinnliga karaktärer – "I don't want to read a story where there are a lot of male characters since that often makes the story into a story about gender." I princip hela salen vred sig av skratt i 45 minuter.

Marknadsföring av fantastik i Sverige

Under en panel om marknadsföring av fantastik i Sverige träffade jag min fantasymoder: Ylva Spångberg. Under panelen insåg jag att det är denna kvinna som är anledningen att jag tog mitt första steg in i fantasyvärlden. Hon har nämligen översatt The Belgariad av David Eddings – den första fantasyserien jag läste. 

Logic of Empire

Punkten som jag tyckte var allra mest matnyttig under hela konventet var föreläsningen av professor Jesper Stage vid Luleå tekniska universitet. Hans föreläsning om hur olika typer av kolonier etableras och hur de påverkar ekonomin i resten av ett imperium gav mig massor av nya idéer till mina böcker.

Förebilder

Marcus Olausson och Kristina Hård

En person som jag ställt in mig på att försöka stifta bekantskap med var Marcus Olausson, författaren av high fantasy-serien Serahema Saphorium. Jag hade möjligheten att prata med honom vid ett flertal tillfällen under helgen. Bland annat på söndagens frukost då han och hans kollega Kristina Hård satte sig ner vid vårt bord och började prata med oss om de udda mardrömmar som Marcus haft under natten. Ser fram emot fler samtal med Marcus i framtiden.

Sten Rosendahl och Ewa Broberg

Ett av de trevligaste samtalen hade jag med Sten Rosendahl som är aktuell med sin nya deckardystopi Algblomning. Efter ett tag kom även Ewa Broberg, som driver bloggen Lagomlycklig som jag läst flitigt under det senaste året. Vi tre pratade bland annat om att skriva recensioner av svenska fantasyböcker. De hade läst mitt blogginlägg om ämnet och hade en del intressanta synpunkter. Sten gav mig en tanke om att gå över till att skriva betygslösa recensioner/lästips på svenska fantasyböcker – något som jag verkligen kan se fördelarna med. Särskilt efter den här helgen då jag pratat med många och insett just hur liten skara författare det är som är aktiva fantasy- och SF-författare här i Sverige. 

Oskar Källner

Extra kul var det att få prata en kort stund med en av mina förebilder, Oskar Källner, författare till exempelvis sci-fihästboken Stormvinge. Vi pratade bland annat om hur svårt det är att skriva när man har flera barn hemma. Oskar är en expert på ämnet eftersom han har fyra småttingar hemma. Han sade skämtsamt åt mig att ge upp skrivandet, när jag berättade för honom att jag skulle bli tvåbarnspappa om några veckor. 

Anna Jakobsson Lund

Jag tyckte att jag hade kommit på en bra pitch av mina böcker inför den här helgen men Anna visade mig hur man utför en i verkligheten. Det tog inte en lång stund innan jag köpt första boken i hennes dystopiska trilogi Systemet.

Övrigt

Hjalmar Wåhlin

På mässan satt också Hjalmar och sålde sina fantastikinspirerade tavlor. I flera av hans ritningar såg jag likheter till den värld som jag skriver nu. Honom ska jag komma ihåg tills det är dags att göra framsidan till min bok. 

Uppsala Domkyrka

Under söndagen hann jag även med att besöka Nordens största kyrka. Väldigt vacker och inspirerande.

Sist men inte minst

En hyllning till min medtvingade vän. Fantasynörden och mästertwittraren Samuel Stenberg.