JL Fantasy

Recension - Haikyuu!!0

26 mars 2017

Animen Haikyuu handlar om Shoyo Hinata, en pojke som drömmer om att spela volleyboll. Hinatas problem är dock att hans skola inte har något volleybollag vilket gör att han blir tvungen att träna själv. Genom middle school lyckas han bara få spela en enda match, tillsammans med sina vänner, som de förlorar stort. Motståndarlagets stjärnspelare Tobio Kageyama, "The King of the Court", blir genast Hinatas största rival. Nu ska Hinata äntligen börja high school. Slumpen vill sig att det blir samma skola som rivalen Kageyama också väljer att börja på.

Haikyuu produceras av studion Production IG, samma studio som skapat den populära basketserien Kuroko no Basket. Säsong ett av denna nya volleybollserie släpptes 2014 och det ryktas att säsong fyra ska släppas under hösten 2017.

Serien är välproducerad, lätt att ta till sig även om man inte kan någonting om volleyboll och den har en bra blandning av sport, humor och drama. Det är en ganska typisk shounen serie som innehåller en underdog med en dröm, en ärkerival som sakta blir hans bästa vän, ett lag av individualister som måste lära sig att samarbeta för att kunna besegra japans bästa volleybollag i årliga turneringar. 

Huvudkaraktärerna är alla relativt orutinerade och långt ifrån de bästa basketspelarna i landet. De genomgår inte heller några otroliga, snabba, utvecklingar utan måste sakta men säkert träna sig fram till sina framgångar. På det sättet påminner Haikyuu mer om till exempel Hajime no Ippo, även om den inte är en lagsportsanime. För mig var detta seriens två största styrkor. Kombinationen av att det handlar om en lagsport, där en eller två individer inte kan bära upp hela laget, utan att det konstant handlar om samarbetet mellan alla lagmedlemmarna. Men också att serien blandar matcher med träningar på ett bra sätt som gör att den känns mer realistisk än vad till exempel Kuroko no Basket gjorde. Det är dock en anime så helt trogen verkligheten är den självklart inte. 

Även om serien huvudsakligen handlar om Hinata och Kageyama lyfter den även fram alla de andra spelarna i laget på ett intressant sätt. Men också många av spelarna i motståndarlagen känns som fullt utvecklade och verkliga karaktärer. Samtliga karaktärer har sina styrkor men också sina svagheter som skaver mot de andra spelarna. Detta göra att serien får, särskilt mot slutet av den andra och tredje säsongen, ett otroligt stort spektra av individuella och intressanta karaktärer. 

Handlingen är egentligen inget nytt. Ett osannolikt lag måste tillsammans överbygga sina svagheter så att de kan blomma ut för att besegra de tillsynes omöjliga motståndarlagen. De gör detta i en rad träningsmatcher och sedan turneringar som utspelar sig en gång per termin. Detta sätter en tidsklocka för laget eftersom en del av klubbens medlemmar är på sitt tredje och därmed sista år. Om de ska nå sitt slutliga mål, att spela i den nationella turneringen, måste de lära sig att samarbeta snabbt. Även om handlingen är förutsägbar känns den inte så. Karaktärernas individuella problem är olik varandra och deras syn på hur viktig volleyboll egentligen är skiljer sig. Detta skapar en dynamik som håller både handlingen levande och matcherna relativt oförutsägbara.

Sammantaget

I skrivande stund har serien släppt tre säsonger och även om det inte är något särskilt som sticker ut med den. Likt handlingen i Re:Zero, världen i One Piece, animationen i Fate Stay Night eller karaktärerna i Death Note. Så är den ändå på något sätt en av de bättre serier som jag sett. Det märks att Production IG har gjort sportanimes förut för det känns som att serien inte begår några misstag. Karaktärerna utvecklas i en stadig takt och matcherna är alla intressanta att följa, till och med tränings och kvalmatcher som ofta brukar vara ett gissel i sportanimes. Jag kan inte komma på ett enda avsnitt som kändes långrandigt eller onödigt.

Betyg: 4/5


Varför skriver du inte mer?0

18 mars 2017

Snackar du om att skriva? Det är inte att skriva. Har du en ide som är fantastisk? Det är inte att skriva. Planerar du din bok? Det är inte att skriva. Går du kurser i skrivande? Det är inte att skriva. Bloggar du om skrivande? Det är inte att skriva. Läser du? Det är inte att skriva. Författare skriver.


Recension - Queen of Fire0

11 mars 2017

I den sista boken av Ravens Shadow trilogin måste Vaelin Al Sorna hjälpa sin nya drottning att återta sitt förstörda rike och sätta ett slutgiltigt stopp för The Ally´s planer. För att göra detta reser de tillsammans med deras nya budsförvanter över hela världen, till hjärtat av det Valeriska riket.

Redan i bok två störde jag mig på hur serien utvecklades, framförallt med författarens val att lägga till tre nya huvudkaraktärer. Ingen av de tre nya och inte heller huvudkaraktären från den första boken var särskilt intressanta i bok två. I den tredje boken, Queen of Fire, fortsätter handlingen i samma spår. Medan jag lyssnar på boken kommer jag gång på gång på mig själv med att längta efter att någon av huvudkaraktärerna ska dö för att handlingen ska bli mer intressant. Men detta händer aldrig, istället blir handlingen en kavalkad av stridsscener medan de alla, på var sitt håll, avancerar allt längre in i det Valeriska riket. Jag räknade inte antalet sidor men det kändes som att ungefär hälften av boken var strider. Vanligtvis älskar jag stridsscener men det här blev väldigt snabbt för mycket eftersom att de nästan alltid betydelse och blir istället bara en transportsträcka för att karaktärerna ska ta sig till Volar där avslutningen på berättelsen hägrar. När den slutliga striden med The Ally äntligen kommer är den över alldeles snabbt, kortare än nästan alla de tidigare striderna. Förklaringen om den svarta stenen och den onda "kraften" som fanns på den andra sidan av den kändes för mig alldeles för enkelt för att ge ett värdigt slut på berättelsen. 

Sammantaget

Jag har aldrig tagit mig igenom en hel serie där jag så tidigt in i den längtade efter att den skulle ta slut. Ett tråkigt avslut på serien som startade med den fantastiska debutromanen Blood Song

Betyg: 1 av 5


Recension - Logan0

04 mars 2017

En sliten Logan gömmer en gammal Professor X i denna postapokalyptiska X-Men film. Men alla Logans hans försök att hålla sig och professorn gömd går om intet när en liten flicka tvingas in i hans liv.

Du kanske undrar om du ska orka gå på bio igen bara för att se ytterligare en till av Marvels floppande X-Men filmer? Är Logan - The Wolverine verkligen värd att se på bio?

Som med alla filmer beror det på vad du är ute efter. Vill du se Hugh Jackman göra sin bästa tolkning av Wolverine, en film som fokuserar mer på Logans känslor och mindre på att rädda världen då är den här filmen för dig. Men förväntar du dig en episk hjältefilm med koppling till de tidigare filmerna eller till de andra X-men karaktärerna då kan du vänta tills den släpps på DVD. 

Logan är en fristående film och har som sagt inte någon tydlig koppling till nån av de tidigare filmerna, den bygger inte heller upp för någon kommande handling. Den fokuserar mer eller mindre enbart på relationen mellan Logan och den lilla flickan som snubblar in i hans liv. Deras relation är filmens styrka och alla de andra sakerna som jag störde mig på, som jag inte tänker gå in på av spoilerrisk, kändes på något sätt inte särskilt viktiga när relationen mellan dem var så fin. 

Alla skådespelarna gör bra insatser men särskilt Hugh Jackman som den trötta Logan och Patric Stewart som den gamla Charles Xavier. Den är dock viktigt att påpeka att filmen har en 15 års gräns som i mina ögon känns ganska låg med tanke på just hur mycket våld, blod och hjärnsubstans som flödar redan i filmens allra första scener. Men samtidigt är filmen inte heller helt mörk. Den håller en god nivå i dess skämt. Inte de klassiska Marvel-one-linesen utan en mera vuxen humor med vardagliga lustiga situationer, som passade filmen bra. 

Sammantaget. 

Jag velade länge om jag skulle ge filmen en trea eller en fyra i betyg men tyvärr tycker jag att den har för många logiska luckor för att förtjäna ett högre betyg än en trea. Filmen hade också gärna fått ha någon slags koppling till de äldre eller till kommande filmer. Och den saknade även det där lilla extra episka som jag förväntar mig av en bra superhjältefilm. Men trots dessa invändningar var Logan - The Wolverine en bra avslutning på Hugh Jackmans tolkning av Wolverinekaraktären.

Betyg: 3/5

PS: Det som störde mig allra mest var att det inte var någon video efter eftertexterna.