JL Fantasy

Alfaläsare - Att få bra feedback i ett tidigt skede0

26 februari 2017

Olika författare verkar hantera alfaläsare på olika sätt. Många väntar tills första utkastet av manuset är helt färdigt innan de lämnar över det till någon annan men jag skulle ha väldigt svårt för att vänta så länge.

En gång i månaden träffas jag och mina tre alfaläsare: Andrea, Irene och Victoria via skype. Helgen innan träffen skickar alla in texter som de vill att de andra ska läsa igenom och kommentera. I mitt fall brukar det röra sig om ungefär ca 10-30 sidor. Det jag hunnit skriva sedan förra träffen. De kommenterar inte meningsbyggnad, ordval eller felstavningar utan istället helheten. De läser igenom manuset som "vanliga" läsare gör och ger sin allmänna uppfattning om texten. Någon del kanske var långrandig, informationstung eller så var dialogen styltig. I många fall är det bara en känsla från läsaren men det är viktigt att ta till sig allt som författare. Om läsarna får en viss känsla av texten är det viktigt att jag vet det så att jag kan anpassa texten efter den känslan.

Men de konstruktiva kommentarerna som alfaläsarna ger är egentligen inte det viktigaste för min del. Skrivandet är en plåga. Jag kan inte stänga av min inre röst som säger åt mig att jag inte duger, att det jag skrivit är värdelöst, att ingen någonsin kommer att gilla det jag skriver. Jag bygger upp en frustration kring min text. Ju mer jag hunnit skriva, desto sämre tycker jag oftast att den är. Jag kämpar med att övertyga mig själv att inte radera allt jag skrivit och där kommer alfaläsarna in. När jag tvivlar tänker jag, "vänta och se vad tjejerna säger". De peppar och berättar vad de gillade, och även om det inte brukar vara en särskilt stor del av samtalet är detta det jag behöver allra mest. Jag inser då att allt som jag skrev inte var värdelöst. Vissa saker behöver jag jobba med, men vissa saker är också bra, något som jag tror att många kämpande författare har svårt att komma ihåg. Alfaläsarna ger mig en klapp på ryggen som säger åt mig att fortsätta kämpa. 

Alfaläsarnas kommentarer är därför på många sätt höjdpunkten på hela min månad. Ni som lämnar ert manus till alfaläsare sent, hur håller ni uppe motivationen och peppen under tiden och varför lämnar ni inte ifrån er manuset tidigare?


Spelberoende0

19 februari 2017

Veckan innan jul beslöt jag mig för att sluta spela datorspel helt och hållet för att skapa mer tid för mitt skrivande. Så här har det gått efter två månader.

Jag gick på min första samtalsträff den femte januari. Jag var otroligt nervös eftersom jag inte visste vad jag hade gett mig in i. Jag var också nervös för att jag kanske skulle inse att mina problem var större än vad jag trott. Men samtidigt var jag också rädd för att de andra på träffen skulle tycka att mina problem var bagateller jämfört med deras och därför skulle jag inte vara välkommen.

Inget av de ovanstående hände. I stället möttes jag av väldigt trevliga och öppna människor som tog emot mig med ett leende. Vi utbytte berättelser och det var fantastiskt skönt att kunna prata öppet om mina problem utan att känna att någon av de andra skulle döma mig. Tvärtom var de glada och stöttande när jag tog mod till mig och berättade min historia. Jag berättade om hur mitt spelberoende startade, vilka problem det medfört, hur jag försökt hantera och maskera det under många år innan jag till slut insåg att det inte var hållbart, särskilt nu med en son och med mina nya målsättningar. Efteråt kändes hela jag lättare.

En vecka senare, tre veckor efter att jag slutat spela, fick jag min första fysiska reaktion. Det var en lördag och det kändes som att hela min kropp kliade. Jag tyckte det var jobbigt att sitta still, jag kunde inte sluta prata och till slut var jag tvungen att städa hela huset för att inte gå i taket. Först förstod jag inte vad det var, men efter ett tag gick det upp för mig. Jag var spelsugen. Efter att jag insåg vad det berodde på blev det lättare att hantera problemet och när känslan dök upp igen, någon dag senare, kunde jag sysselsätta mig med annat för att distrahera mig från känslan i kroppen.

Mina känslor inför spelandet har svängt flera gånger under dessa veckor och en kväll, när jag var hemma själv, var jag väldigt nära på att "belöna" mig själv genom att spela lite Civilization. Men idag har jag inte haft något spelsug alls på ungefär tre veckor och jag kan stolt säga att jag inte har spelat data, TV eller mobilspel en enda gång på två månader.

  skriva

Recension - Assassination Classroom0

12 februari 2017

Månen förstörs av en bläckfiskliknande varelse. Högstadieklassen 3-E i Kunugigaoka får i uppgift att döda varelsen innan han gör samma sak med jorden. Varför just den klassen? För att varelsen vill vara deras klasslärare under det kommande året.

Assassination Classroom  är en shonen-manga som getts ut sedan sedan 2012. Den gjordes till en animeserie i två säsonger under 2015 och 2016 med totalt sett 47 avsnitt.

I den allra första scenen kliver varelsen in i klassrummet och ska ta närvaro när alla eleverna i klassen plötsligt tar upp automatvapen och skjuter på honom. Han fortsätter med lugn röst ta närvaro samtidigt som han undviker alla elevernas skott. Koro-sensei (den oförstörbara läraren), som de väljer att kalla honom, kan nämligen röra sig i ljudets hastighet, har kraft nog att förstöra månen och har ingen önskan att skada någon av dem som fått i uppgift av regeringen att döda honom. Under seriens gång försöker han lära eleverna allt han kan i skolans alla ämnen men även den subtila konsten att lönnmörda. För att de lättare ska kunna döda honom. Samtidigt utlovar den japanska regeringen en allmän belöning på ca 800 miljoner kronor till den eller de som lyckas döda monstret vilket lockar lönnmördare från hela världen till skolan för att få en chans på belöningen. 

Trots att Assassination Classrooms upplägg är väldigt modernt och nyskapande så blir serien ändå ganska snabbt repetitiv när eleverna ständigt försöker komma på nya sätt att mörda sin lärare. Det intressanta med serien är dock inte lönnmordsförsöken. I och med att serien är 47 avsnitt lång inser man ganska snabbt att alla försök kommer att misslyckas, annars skulle serien ta slut. Det intressanta är istället karaktärsutvecklingen och sammanhållningen i klassen. Från osjälvsäkra och bleka individer växer klassen upp, tack vare Koro-senseis hjälp, och blir gradvis fruktade lönnmördare och även duktiga skolelever. Relationen dem emellan samt deras relation till Koro-Sensei utvecklas under bägge säsongerna och bjuder på många skratt och även en del tårar på vägen.

Sammantaget

En annorlunda serie där karaktärernas relation till varandra och till deras lärare är huvudspåret. Alla lönnmordsförsök vid sidan av relationerna är mer en krydda snarare än att vara en del av huvudhandlingen. Kanske uppskattade jag denna serien extra mycket för att jag själv arbetar som högstadielärare.

Betyg: 3/5

  3/5  anime

Recension - Tower Lord0

04 februari 2017

Vaelin är less på krig och död och bestämmer sig för att lägga svärdet på hyllan. Kung Janus dröm om ett förenat rike har drunknat i en sjö av blod och lögner. Vaelin hoppas nu få leva ett liv i lugn och ro men de som hör blodsången får sällan leva lugna liv.

Anthony Ryan’s debutroman Blood Song var en av mina favoritböcker under 2016 men uppföljaren Tower Lord lyckades inte behålla mitt intresse lika väl.

Blood Song var full av genrens troper men blandade in en del originella inslag, var mycket välskriven, och höll samtidigt ett bra tempo. Huvudkaraktären Vaelin utvecklades genom hela boken och höll den i övrigt ganska intetsägande världen och handlingen spännande. Detta försvinner dock i Tower Lord eftersom Vaelin, mer eller mindre, redan är fullt utvecklad efter första boken. Han är med sin nya kraft i princip helt oövervinnerlig och även helt ofelbar. Istället för att vara en spännande karaktär som tar sig an de problem han ställs inför är han nu mest en intetsägande slav inför den mäktiga Blodsången i hans huvud. Hur intressant är det egentligen att följa en karaktär som aldrig kan begå ett misstag eftersom han alltid hör ett facit i sitt huvud?

Det största problemet jag hade med Tower Lord var dock inte att Vaelin blivit mindre intressant. Det var att boken ändrade sitt berättarsätt. Vaelin är inte längre seriens huvudperson utan delar den platsen med ytterligare tre huvudkaraktärer. Den perfekta prinsessan Lerna, den religiösa lönnmördaren Rewa och Vaelins bror Frentis som nu hålls fången, på magiskt vis, av Vaelins värsta fiende. Dessa tre karaktärers handling är i princip helt oberoende av varandra och alla väldigt långsamma. Visst finns det vissa saker som länkar ihop karaktärerna men under större delen av boken känns deras berättelser helt orelaterade till varandra. Det var inte förrän i bokens sista delar som jag brydde mig särskilt mycket om någon av de nya karaktärerna. 

I Blood Song gillade jag de ingående beskrivningarna som Ryan vävde kring Vaelin men i Tower Lord, med fyra olika perspektivkaraktärer blir handlingen långsam. Det känns som om Ryan försökte använda exakt samma typ av berättelsestruktur som i första boken med alla fyra karaktärerna. De reser omkring och ska på något sätt lära sig att leva med sig själv och den situation de befinner sig själva i och det blir snabbt tjatigt.

Sammantaget

Tower Lord var en stor besvikelse. Den tappar den intressanta huvudkaraktären men behåller den intetsägande världen och handlingen från bok ett. Hela boken känns som en lång transportsträcka till bok tre som jag hoppas ska avsluta den övergripande handlingen på ett tillfredsställande sätt. Även om bok tre är bra hoppas jag att den är kort för nu vill jag bara komma till slutet så fort som möjligt.

Betyg: 2/5