JL Fantasy

Recension - Overlord0

24 juli 2016

Overlord tar plats i MMORPG världen Yggdrasil som precis ska läggas ner. Där träffar vi Momonga, en maxlevlad Undead vars andra guildmedlemmar redan har slutat. Momonga sitter i sitt forna guildhus och tittar tillbaka över den goda tiden som han haft i spelet. För att visa respekt tänker han stanna i spelet ända tills servrarna stängs ned. Men när tiden går ut inser Momonga att han är kvar, fast i spelet i sin odöda Lich-form. När han sedan börjar undersöka sitt guildhus inser han att alla NPCs, som han och sina forna guildmedlemmar skapat för att försvara dem och deras ihopsamlade rikedomar, har vaknat till liv och väntar på hans order.

Overlord följer ett koncept som många vana animetittare börjar bli van vid. Fast i ett RPG. Overlord är inte särskilt originell i denna aspekt, vad som dock är lite annorlunda är vad huvudkaraktären gör när han väl fastnat. Momonga är maxlevlad, gudalik i jämförelse med varelserna i världen utanför hans guild. Så Momonga beslutar sig för att försöka erövra världen. 

Än så länge finns endast en säsong utgiven, 13 avsnitt. Mangan har inte hunnit särskilt mycket längre än så heller så förvänta dig inga nya animeavsnitt än på några år. 

Förutom Momonga själv som är seriens huvudperson så får vi delvis även följa de NPCs som Momonga skapat för att försvara honom och hans guildhus. Alla dessa karaktärer visar en total hängivelse till Momonga och några går så långt att de är besatt av honom. Inledningsvis är detta intressant och får Momonga att bara verka ännu mer awsome men allt eftersom säsongen fortsätter blir det snabbt enformigt. Serien hade mått mycket bättre om karaktärerna visat mer personlighet och konfronterats med egna personliga konflikter, nu är de närmast zombiliknande fans av Momonga. Detta går ibland nästan till överstyr och det är uppenbart att serien inte tar sig självt på för stort allvar. Humorn är väldigt lättsam och kan t.ex. dra väldigt grova sexskämt.

Momonga som en karaktär och dock välgjord. Han är snäll och omtänksam mot alla i sin omgivning samtidigt som han är en av de mest kraftiga karaktärer jag någonsin stött på i en anime. När han reser ut i världen för att försöka ta reda på vad som hänt så inser han snabbt att hans odöda form är just det, odöd. Han kan inte känna några känslor av något slag. Så även om Momonga gör snälla saker så bryr han sig egentligen inte om de människor som han räddar. Detta lägger upp för en intressant karaktärsutveckling som jag hoppas att vi kommer att få följa i fler säsonger.

I övrigt är serien ganska standard. Striderna är godtagbara, världen verkar helt okej men vi hinner inte lära oss särskilt mycket om detta då fokuset för de första 13 avsnitten är Momonga och hans tankar om vad han ska göra i sin nya situation. Den är inte lika vackert gjord som t.ex. Sword art online men däremot tycker jag att huvudpersonen är mycket mer intressant.

Gillar du lättsam humor, en övermäktig huvudperson och temat "Fast i ett MMORPG". Då är Overlord den perfekta kombinationen.

Betyg 3/5


Recension - Fate Stay Night: UBW0

22 juli 2016

Fate/Stay Night: Unlimited Blade Works handlar om en hemlig turnering mellan sju utvalda magiker som händer dolt i vår nutida värld. Varje magiker kan framkalla en Servant, legendariska krigare från historien som strider för magikern. Bara ett av dessa par kan vinna det ultimata priset, The Holy Grail, som sägs kunna uppfylla en valfri önskan. Vi får följa två av dessa utvalda magiker. Emiya Shiro, en tonåring med väldigt svag magisk förmåga som inte vet mycket om turneringen och Rin Tohsaka en kraftfull magiker som går i parallel klass med Shiro och har förberett sig för den dagen hon skulle bli utvald till turneringen. Shiro blir ihopparad med en kvinnlig riddare som servant, medan Rin får en mystisk bågskytt.

Unlimited Blade Works (UBL) är den tredje serien i Fate/Stay Night konceptet. Den är självstående, så även om du inte sett de andra två kommer denna att förklara grunderna för världen. För de som sett de två tidigare kan denna bli lite väl repetativ då den åter igen ska förklara hur allt fungerar.

Till skillnad från t.ex. One Piece eller Naruto, där de extremt omfattande avsnitten ofta kan kännas utdragna, är detta en relativt kort serie bestående av 24 avsnitt. Den håller överlag ett lagomt tempo och inget avsnitt känns alltför segt.

Seriens största styrka är dess oerhört vackra grafik. Den absolut snyggaste animen jag sett. Fansen av serien har skämtsamt döpt om den till Unlimited Budget Works. 2D animationen är väldigt flytande och välkoreograferad. När sedan 3D effekter med exploderande vackra färger läggs till på magierna och striderna blir resultatet en fest för ögonen.

Men grafiken är inte det enda som är bra med UBL. De flesta av karaktärerna är intressanta, både magiker och servanter, och handlingen med dess twister är uppfriskande. Plottwisterna gör att serien svänger så mycket att det är svårt att förutspå vad som ska hända härnäst och håller därmed UBL vid liv när den i övrigt börjar att tappa mitt intresse.  

Serien saknar den mer episka uppbyggnad som jag vill ha av en animeserie. Efter de intressanta plottwisterna avklarats tappar serien fart och den andra halvan av serien blir aldrig så spännande som jag hoppats att de skulle bli. Inledningsvis känns UBL originell medan slutet känns förutsägbart och ganska alldagligt. 

Jag hade också hoppats på lite mer konflikt mellan alla sju magikerna. När flera av servanterna och magikerna dödas utan att ens presenteras känns det som att jag tappar lite av den komplexitet som jag tycker att serien delvis saknar.

Men det största problemet som serien har är den ena av huvudkaraktärerna, Emiya Shirou. Han är sinnebilden av den gyllene hjälten som hela tiden fattar idiotiska beslut för att han alltid måste vara genomgod, oavsett vilka konsekvenser det får. När han för tionde gången fattar ett dumt beslut på grund av sin genomgoda moral spyr jag lite lätt i min egen mun.

Gillar du otroligt vacker anime med historisk anknytning, i form av Servanterna, och en helyllehjälte.

Betyg: 3/5


Recension - Elantris0

20 juli 2016

Staden Elantris var en gång huvudstad i landet Arelon och världens centrum för magi. Människor valdes slumpmässigt ut, av en kraft som kallas Dor, till att bli Elantrianer, skimrande varelser med vitt hår som kunde kasta magi med en enkel handrörelse. Elantrianerna sågs som välsignande gudar för människorna i landet Arelon. Men efter en kataklysm drabbades invånarna i Elantris av en fruktansvärd sjukdom. Alla som nu väljs ut av Dor slängs in i Elantris för att stanna där för all framtid.

Elantris är Brandon Sandersons debutroman och utsågs av Barns and Noble till 2005 års bästa fantasybok. En ensamstående episk fantasy, även om vi inte får ta del av något episkt uppdrag eller världens undergång. Istället får vi en blandning av politiska intriger, en intressant värld och ett nytt intressant magisystem baserat på japansk skriftsystem.

Likt många andra av Sandersons böcker tar den plats i en enda stad, Elantris och dess runtliggande förorter. 10 år efter att staden drabbades av den mystiska sjukdomen. Staden är nu en spöklik ruin och Elantrianerna driver runt inuti staden utan mening eller hopp.

Vi får följa tre karaktärer. Prins Raoden väljs ut av Dor och därmed kastas in i Elantris. Prinsessan Sarene, Raodens blivande hustru som precis anlänt till staden. Hrathen, en präst och missionär som skickats för att konvertera människorna i Arelon. Om Hrathen misslyckas med sitt uppdrag kommer alla människor i landet att utplånas av den mäktiga nationen Fjordell. Medan Raoden försöker överleva inne i Elantris måste Sarene hantera effekterna av prinsens försvinnande samtidigt som hon försöker stoppa Hrathen att konvertera nationen.

Det bästa med den här boken var världsbyggandet. Den sönderfallna staden Elantris var sorgsligt vacker i sin forna glans. Jag kände att jag ville spendera mer tid i den och hjälpa till att restaurera den. Man fick också direkt känslan att det fanns en massa saker i staden och i handlingen som inte var så enkla som de först verkade. Detta gjorde att jag ständigt var nyfiken på vad som egentligen hänt med staden och dess gudalika invånare.

Elantris är dock inte riktigt lika bra som Sandersons nyare böcker, t.ex. Warbreaker, Mistborn eller Way of Kings. Det är Sanderssons första publicerade bok och tycker jag märks. Framförallt på grund av karaktärerna. Alla tre huvudpersonerna är välskrivna och intressanta men ingen av dem hade det där lilla extra som gör att de sticker ut. De fångade mig lika mycket som karaktärerna i hans nyare böcker gjort, t.ex. Lightsong, Kelsier eller Kaladin.

Elantris är lättläst och enkel att följa och jag kan rekommendera den till både vuxna och unga läsare även om den är 638 sidor lång.

Betyg: 4/5


Recension - Game of Thrones säsong 60

03 juli 2016

För första gången har serien helt och hållet passerat böckerna. Många trodde att den skulle vara dålig på grund av detta, andra, inklusive mig själv, trodde att den skulle bli bättre av samma anledning. Så hur bra var säsong sex?

Jag trodde att överraskningarna skulle bli fler i säsong sex, i och med att böckerna inte längre visade vägen. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var den mest förutsägbara av alla säsonger hittills. Det verkar som att producenterna tog sig mer friheter i den här säsongen än vad de gjort i de tidigare. Som att de tidigare försökt vara trogna böckerna, men nu kunde de helt och hållet köra sin egen linje, mindre "boklik" och mer som en vanlig hollywoodserie. Den gick snabbare fram, var mindre komplex och hade mer fokus på underhållande scener snarare än karaktärsutveckling. Personligen gillar jag denna variant sämre. Det fanns så många scener som jag tänkte att de hade kunnat göra bättre. Särskilt Arya och Sandsnakes-delarna. Jag tror också att säsongen gick fort fram för att slutet på serien är nära nu. De kan inte fortsätta lägga i twister i storyn och hålla onödiga skådespelare vid liv. De måste gå den väg som tar dem smidigast mot slutstriden för att det inte ska kosta för mycket pengar.

Å andra sidan hade den här säsongen det mest episka slutet. Både avsnitt nio och tio var mer eller mindre non stop action och känslosamma scener. Delar av The Battle of the Bastards var nog något av det snyggaste jag har sett på tv. Även slaget vid Meereen och Cerseis hämnd var väldigt välregisserat. Det var också i sista avsnittet som det äntligen kom lite överraskningar. Jag tänker främst på Margaerys och Freys död.

Säsong sex var den topp som serien byggt fram till genom de senaste fem säsongerna: Dani är på väg tillbaka, The North är enat igen, Arya är en lönnmördare nu, mysteriet kring Hodors förflutna är avklarat, Three Eyed Raven har lämnat över tyglarna till Bran, Johns föräldrar är avslöjade, Sansa är inte vek längre, Cerceis profetia är uppfylld och Tyrion har äntligen fått sin bekräftelse. Nu är det bara de sista förberedelserna kvar - enandet av hela Westeros, innan slutstriden kan ta vid.

Jag hade gärna gett säsongen 4/5 i betyg, men det var för mycket som jag tyckte att de hade kunnat göra bättre för att få ett så högt betyg.

Betyg: 3/5