JL Fantasy

Tre tips för att skriva bra karaktärer0

30 mars 2016


Det viktigaste för att skriva en bra berättelse är dina karaktärer. En bok med en fantastisk huvudkaraktär men en tråkig värld har större chans att sälja än om det vore tvärtom.

Harry Potter till exempel var egentligen inte en särskilt originell berättelse, "Ung pojke går i trollkarlsskola" är en av de mest använda troperna inom fantasy. Men J.K Rowling skrev fantastiska karaktärer. Hermiones präktighet, Hagrids värme, Snapes illvilja m.fl.

Men vad är det egentligen som gör en bra karaktär? Det inte så svårt som man kan tro. Ett tips som har hjälpt mig mycket i mitt skrivande är att göra mina karaktärer aktiva, kompetenta och sympatiska.


1. Aktiv
Ge din karaktär en aktiv och initiativrik personlighet. De behöver inte lyckas med allt de företar sig, så länge de får saker att hända. Det finns flera bra exempel på filmer och böcker som lyckas med detta. 
  • Han Solo i Star Wars. I Cloud City öppnas dörren plötsligt och där står oväntat Darth Vader. Han Solo tänker inte, han säger ingenting – han skjuter direkt. 
  • Huvudpersonen Hiccup i den tecknade filmen How to train your dragon är till synes helt värdelös. Han är livrädd så fort drakarna anfaller och kan inte slåss men han springer ut ändå och försöker skjuta drakarna direkt med sin hemgjorda ballista. 
Aktiva karaktärer får handlingen att röra sig framåt. En karaktär som bara reagerar på det som händer omkring hen och aldrig tar egna initiativ blir snabbt ointressant. Det är av denna anledning som många superhjältar lätt glöms bort. De reagerar bara på det skurkarna gör. Skurken har planer och ambitioner, men hjälten själv har ingen annan uppgift än att vara i vägen för skurken.

Om du har svårt att göra din huvudkaraktärer aktiv är ett bra sätt att ge dem något de gillar, ett personligt intresse. Ta sedan det ifrån dem så har du ett motiv för att göra din karaktär mer aktiv.


2. Kompetent
En karaktär som är dålig på allt är tråkig. De behöver inte vara James Bond som är bra på allt, men de bör åtminstone ha en egenskap som gör att de sticker ut från mängden. Jag har fått höra att det är bättre att en karaktär sticker ut för mycket än för lite. Då kommer läsarna åtminstone ihåg karaktären. Det behöver inte heller alltid vara att karaktären är bra på att slåss, även om det ofta kan vara en bra egenskap för huvudkaraktärer. Det kan räcka med att hen till exempel är bra på att läsa vädret, slå tärning eller att läsa fort.
  • Jason Bourne vaknar upp ombord på ett skepp ute i ingenstans och trots att han är halvt död och inte vet hur han gör det, så spöar han ändå upp fiskaren som försöker hjälpa honom.
  • I Death Note är Yagami Light den smartaste studenten i hela Japan. Alla tränar sig utmattade inför proven men Yagami är uttråkad.

Gör dina karaktärer kompetenta men glöm inte bort att se till att de också har problem. De får inte bli så kompetenta att de kan lösa alla hinder som kommer i deras väg.


3. Sympatisk
Om du kan få dina lärare att känna igen sig i karaktären på något sätt blir hen lättare att tycka om. Det går att göra på flera sätt. Ge karaktären en sympatisk sida, en inställning till livet som definierar karaktären. Humor, heder, vänskap – listan går att göra lång. Det kan också vara en orättvisa. Om andra behandlar karaktären illa kommer läsarna automatiskt bli mer benägna att tycka om karaktären. 
  • Sam i Sagan om Ringen har inga särskilda färdigheter och är inte särskilt aktiv eller kompetent. Han är däremot oerhört trofast och lojal, och det räcker för att han ska bli en karaktär att minnas.

  • Tyrion i A Song of Ice and Fire är många saker, men aktiv eller kompetent är inte något av det. Åtminstone inte i till en början. Trots detta är han ändå en av seriens mest älskvärda karaktärer, detta för att man kan sympatisera med honom. Kanske för att han är åsidosatt av sin far eller på grund av hans cyniska sätt att se på världen.
Ju snabbare du kan bygga sympati för din huvudkaraktär desto snabbare kan läsarna ha överseende med att hen inte är särskilt aktiv eller kompetent. 



Tre enkla saker att tänka på för att skapa bra karaktärer. De behöver inte ha alla dessa egenskaper direkt när berättelsen startar. För en bikaraktär räcker det oftast med en. För en huvudkaraktär är det bra att använda minst två stycken för att vara säker på att dina läsare ska vilja läsa vidare. 

I episk fantasy är det oftast den kompetenta aspekten som först saknas hos huvudkaraktären. Hen växer genom berättelsens gång och mot slutet är hen både, aktiv, sympatisk och kompetent.

Recension - Half The World0

20 mars 2016

Sometimes a girl is touched by mother war
Thorn is such a girl. Desperate to avenge her dead father, she lives to fight. But she has been named a murderer by the very man who trained her to kill
Sometimes a woman becomes a warrior
Fate traps her in the schemes - and on the ship - of the deep-cunning minister Father Yarvi. Crossing half the world to find allies against the ruthless High King, she learns harsh lessons of blood and deceit.
Sometimes a warrior becomes a weapon
Beside her on her gruelling journey is Brand, a young warrior who hates to kill. A failure in his own eyes and hers, he has one chance at redemption.
And weapons are made for one purpose
Will Thorn forever be a tool in the hands of the powerful of can she carve her own path? Is there a place beyond legend for a woman with a blade?



Bok två i Joe Abercrombies Shattered Sea-serie tar vid där Half a Kingslutade. Men i den här boken är det inte father Yarvi som är huvudpersonen utan Thorn och Brand som rycks med i Yarvis planer.

Half the Worldhar ett väldigt välskrivet språk. Rakt på sak och med en rytm som gör att man rycks med och hela tiden vill fortsätta läsa. Boken håller också ett högt tempo från kapitel ett, jag fann mig själv älska huvudkaraktären Thorn från första meningen där hon slåss för att de andra ska respektera henne. Ett tema som håller i sig genom hela boken.

Faktum är att alla karaktärerna är intressanta och trovärdiga. Abercrombie lyckas verkligen fläta samman karaktärerna och får dem att ständigt utvecklas och förbli intressanta. Särskilt intressant är relationen mellan Thorn och Brand. Två rivaler som tvingas att leva sida vid sida ombord på en trång båt som ska segla över halva världen. Brand är en stark, lugn kille som inte vill hamna i problem, välsignad av Fader Fred. Thorn en klassisk antihjälte, snabb, tuff och välsignad av Moder Krig.

Joe Abercrombie

Det är en ganska standard high fantasy-berättelse om kungadömen som krigar mot varandra. Det enda övernaturliga som finns med i boken är berättelser om alverna som levde förr och blev för giriga. Deras magi ödelade på något sätt deras imperium men det har inte särskilt stor påverkan på våra karaktärer annat än att de stundtals använder antika alvartefakter som handelsvara.

En sak som var lite konstig var att det kändes som att boken skulle ta slut efter två tredjedelar. Deras resa med Yarvi var över och det kändes som ett bra och naturligt slut på berättelsen, men då startar Abercrombie upp en helt ny handling som pågår i ytterligare några kapitel. Det känns som att det hade kunnat gjorts en smidigare övergång mellan dessa två delar.

Även om världsbyggandet och handlingen inte är dålig, långt därifrån, så är det utan tvekan de intressanta och alltid växande karaktärerna som gör den här boken läsvärd.

Gillar du klassisk heroic/high fantasy utan krusiduller och bra karaktärer så är detta en serie för dig.

Betyg: 4/5



Recension - Supergirl0

15 mars 2016

Kara Zor-El lever ett vanligt liv, gömd från allmänheten. Hon jobbar för Cat Grant, ägare av stadens största mediabolag. Med sina krafter värmer hon hennes latte till perfekt temperatur, hon blir aldrig sjuk eller sen, hon läser av sin chef med sin supersyn och superhörsel och lyckas på så sätt vara den perfekta assistenten. Kara känner att detta inte är nog. Hon vill göra skillnad, men är rädd för att göra det. Men när hennes halvsysters plan störtar tvingas hon till handling. Flygplanet räddas och Kara är inte längre dold för omvärlden.


Handlingen som knyter samman serien är att ett gäng superskurkar har flytt från The Phantom Zone och börjar ställa till problem. Supergirl måste ta itu med dessa en i taget. Tyvärr byggs dock ytterst få av skurkarna upp och blir därför aldrig särskilt intressanta. Ett annat problem med striderna är att Supergirl helt enkelt är för mäktig. Redan i avsnitt ett har hon tillgång till alla sina krafter, inte som i serien Smallville där Kal-El sakta men säkert lär sig hantera alla sina krafter. Varje gång hon möter någon av skurkarna går striden till på exakt samma sätt: de utbyter en rad slag, det går dåligt för henne, men till slut lyckas hon ändå vända på det, oftast genom att använda någon av sina krafter på ett finurligt sätt.

Skurkarna är dock inte huvudhandlingen. Grundstoryn handlar om att Kara ska lära sig att stå för sig själv och bli en riktig hjälte som sin kusin. Skaparna av serien försöker göra henne till en stark feministisk symbol, men det känns som att de gör det på en 7-årings nivå. Tjejer kan-temat blir uttjatat redan i första avsnittet.

Skådespeleriet är vad som kan förväntas av en superhjälteserie. Det vill säga, rätt dåligt. Melissa Benoist, Supergirl, gör över lag ett bra jobb men de tillfällen då hon överspelar den svaga sidan av karaktären stör mig. Bikaraktärerna får inte heller tillräckligt mycket fokus för att bli intressanta utan är mest bara där för att stötta och peppa henne när hon tvivlar på sig själv.

Jag hoppades att detta skulle bli serie där vi äntligen får en stark kvinnlig huvudkaraktär, men tyvärr fyller inte Supergirl detta kriterium. Vill du ha en sådan serie är det bättre om du ser  Jessica Jones.

Betyg: 2/5

Recension - Prince of Thorns0

06 mars 2016

Before the thorns taught me their sharp lessons and bled weakness from me I had but one brother, and I loved him well. But those days are gone and what is left of them lies in my mother's tomb. Now I have many brothers, quick with knife and sword, and as evil as you please. We ride this broken empire and loot its corpse. They say these are violent times, the end of days when the dead roam and monsters haunt the night. All that's true enough, but there's something worse out there, in the dark. Much worse.



Mark Lawrences debutroman Prince of Thorns, den första boken av tre i The Broken Empire-serien, kretsar kring tonårsprinsen Jorg Ancrath som inte skyr några medel för att få det han vill. Han slaktar bybor som står i hans väg, offrar sina närmaste vänner, använder nekromanti och manipulerar alla i sin omgivning för att nå sina mål. Hemsökt av sitt hämndbegär flyr Jorg tryggheten i sin faders slott och ger sig ut på en blodig resa tillsammans med ett band av råa banditer för att skapa sin egen rättvisa, oavsett vem eller vad som står i hans väg.


Mark Lawrence

Handlingen utspelar sig på vår jord, i ett Europa, tusentals år efter att mänskligheten förgjort sig själv och återgått till ett medeltida samhälle. Hundratals nya nationer har skapats och ligger nu i konstant krig med varandra. Karaktärerna refererar då och då till uråldriga tänkare som Plato och Sun Tzu. I en uråldrig ruin grälar till och med Jorg med en AI som han tror är ett spöke.

Den magi som finns med i boken förklaras i en kort mening: att när mänskligheten förgjorde sig själv dog det för många människor samtidigt och därmed öppnades portarna mellan vår värld och underjorden. Jag vet att många gillar mjuka magisystem där allt ska verka mystiskt och gudomligt, men för min del blir det tyvärr inte tillräckligt trovärdigt.

Det som jag fann mest intressant med Prince of Thorns var att boken var skriven i ett jag-perspektiv. Detta i sig är kanske inte särskilt speciellt, men eftersom Jorg är så ond blir upplevelsen av boken annorlunda. Inledningsvis njöt jag av den unika ton som Jorgs röst ger historien: mordisk, cynisk och skrämmande kall. Men längre in i berättelsen, när hans allt mörkare tankar och handlingar inte nyanseras tillräckligt eller vägs upp av anledningar att tycka om honom, blir han svårare att sympatisera med och boken tappar en del av sin charm. Sorgen som Jorg känner över sin döda mor och broder, samt att han är väldigt duktig på att tänka sig ur till synes hopplösa situationer, var i början tillräckligt för att jag skulle heja på honom. Mot slutet började jag hoppas att han i varje ny strid skulle dödad av någon.

Det tar dessutom ganska lång tid innan handlingen tar fart på allvar. Det är inte förrän Jorg träffar sin fader runt kapitel 20 som det börjar hända saker, men vid det laget har jag redan börjat tröttna på Jorg. Och jag-perspektivet, som i början var bokens starkaste sida, blev det som jag mot slutet tyckte var jobbigast. Språket är i övrigt väldigt vackert, men stundtals lite väl blommigt för min smak. Jag fick flera gånger känslan av att Mark medvetet försöker skriva vackert, lägga till poetiska meningar och symbolik där jag bara vill att handlingen ska fortsätta framåt.

Gillar du onda huvudkaraktärer och böcker skrivna i jag-form är Prince of Thorns en väldigt bra bok.

Betyg: 2/5