JL Fantasy

Mitt läsande 20170

09 december 2017

Inför 2017 var mitt huvudsakliga mål att läsa ännu fler svenska fantasyböcker och därmed få bättre koll på hur svensk fantastik stod sig mot de internationella böcker jag läst genom åren. Jag kände mig peppad på att ta an läsandet på ett mera akademiskt sätt, att studera de böcker jag läste mer aktivt för att bli bättre i mitt eget skrivande... I efterhand önskar jag att någon stoppat mig.

Innan jag tog mig an de svenska böckerna ville jag först läsa färdigt en del serier som jag påbörjat. Tower LordQueen of Fire som avslutade Anthony Ryans Shadow of the Raven trilogi. Words of Radiance, Brandon Sandersons andra bok i Twillight Archive serien. The Obelisk Gate, N.K. Jemisins andra bok i Broken Earth serien. Tyvärr var samtliga böcker sämre än dess föregångare.

Jag läste även Sandersons novellsamling Arcanum Unbounded: The Cosmere Collection, som förutom några enstaka undantag mest innehöll en massa berättelser som kändes helt överflödiga. Jag har fortfarande svårt att förstå mig på noveller, det är ytterst få av dessa som jag tycker fyller någon mening eftersom man nästan aldrig hinner lära känna karaktärerna eller världen på ett sätt som gör att man bryr sig om vad som ska hända dem. 

Den första svenska boken jag tog mig an var Marcus Olaussons De Rotlösa. Jag hade längtat efter denna bok då jag på förhand ansåg att den verkade vara den allra mest lovande svenska boken i genren episk fantasy. Under resten av året läste jag flera svenska böcker. Elda Blod, Cirkeln, Bäraren, Drakhornet, Tredje Principen, Arvsblod, Fred så Gyllene, Skymningseld, Drakviskaren. Tyvärr levde inte De Rotlösa upp till de höga förväntningar jag hade och de andra böckerna föll mig inte heller i smaken. Trots att de flesta är skrivna av författare som jag ansett vara extra framträdande inom svensk fantastik. Att jag inte fastnade för någon av dem gjorde mig rätt besviken och tåg hårt på min läslust.

Jag behövde därför pausa den skönlitterära läsningen och hoppade istället på en del fackböcker. On Writing, Lying, The Strange Death of Europe, Sapiens, On Tyranny och Synligt Lärande för Lärare. Är man intresserad av de olika sakområdena som böckerna berör kan jag rekommendera dem allihop. Min läslust var åter igen påfylld. Det är lustigt hur det där fungerar. För att jag ska orka läsa böcker behöver jag läsa bra böcker som ger mig energi. 

Jag var dock inte så pass motiverad att jag orkade hoppa på fler svenska fantasyböcker. I stället tog jag mig an några gamla och moderna klassiker. Böcker som jag hittat på diverse listor över "bästa fantasyböcker". Det här kan inte gå fel... tänkte jag. Chronicles of the Black Company, The Steel Remains och Neverwhere. I samtliga tre fall tog jag mig inte längre än 4-5 kapitel innan jag lade ifrån mig böckerna. Samma sak hände också när jag skulle bryta av fantastiken och läsa "den bästa boken genom alla tider", som tre personer oberoende av varandra kallat The God of Small Things. 

  

Sämst:  Den allra största besvikelsen var dock The Return of Nagash. De första trilogin  om den store nekromantikern är en av mina favoritserier men den här ensamstående och avslutande boken i sagan om Nagash var otroligt dålig. Ett ovärdigt slut på en fantastisk antagonist.

Bäst:  Det är svårt att bestämma vilken bok som har varit bäst under året. Ingen har fått 5 av 5 i betyg (förutom en av novellerna i Sandersons antologi). Men The Obelisk Gate och Words of Radiance var helt okej. Även UprootedEmperors BladesThe Hundered Thousand Kingdom och Steelheart var läsvärda.

Sammantaget:  I det stora hela var läsåret 2017 en stor besvikelse. Jag hoppas att det här var en tillfällig dip och inte början på en trend. Ska försöka tänka på att inte överanalysera alla böcker jag läser nästa år. 


Lovisa Wistrand - Författarintervju0

18 november 2017

Lovisa Wistrand är aktuell med sin debutroman Drakviskaren, en highfantasyberättelse där vi får följa solalven Iszaeldas jakt på hämnd.

För mig dök ditt namn upp från ingenstans under hösten när du släppte din highfantasybok Drakviskaren. Snabbt förstod jag att det här var något speciellt då lovord om boken haglade över sociala medier. Berätta lite grann om dig själv och hur du började skriva fantasy.

Redan när jag som barn läste David Gemmells heroiska fantasyböcker, fastnade jag för genren, och sedan inspirerades jag av Christopher Paolinis unga ålder som författardebutant (han var bara 15 när han kom ut med ”Eragon”). Vid 14 års ålder gav jag mig därför på mitt eget första fantasymanus. Det gick så där för att vara ärlig, och manuset var nog alldeles för likt ”Harry Potter”. Bättre gick det när jag var 18 och skrev en fantasybok om sjöjungfrur som gymnasiearbete. Någonstans där började jag inse att det här med tegelstenslånga böcker var min grej. Jag tycker fortfarande synd om lärarna som behövde ta sig igenom alla 400 sidor, men det är ändå ”kort” om man jämför med längden på böckerna jag skriver i dag.
 
Så varför skriver jag just fantasy? Om jag ändå visste. Ibland känns det som en förbannelse. Flera gånger har jag försökt skriva andra saker, men på något sätt smyger det sig alltid in magi, drakar eller andra övernaturligheter. Den verkliga världen kan kännas rätt begränsande. Själv tycker jag om att få fria händer, att vad som helst kan hända – och utnyttja det.
  
Bortsett från böckerna och fantasyn, är jag fästmö, kattägare och uppsalabo. Min fästman skriver också, och är grym på det, så på fritiden blir det mycket skrivande samt utbyte av texter. Annars älskar vi båda att resa och det är även på det viset jag får mycket av min inspiration.
 
Din huvudperson är en alv och du skriver i förstapersonsperspektiv. Det måste ha varit en intressant utmaning. Känner du dig som en alv i vanliga livet också eller hur landade du i det formatet?
  
Haha! Ja precis, jag är egentligen en alv. Det är min stora hemlighet här i livet. Skämt åsido, är förstahandsperspektiv något jag personligen älskar när jag själv läser böcker. Jag tycker att man kommer närmare huvudkaraktären på det sättet. Lite att jämföra ett förstapersonsperspektiv i dataspel, gentemot ett tredjepersons. Det blir du, som läsare eller spelare, som får uppleva allting. Du hamnar ett steg närmare händelserna och plötsligt blir boken mer verklig. Det är nästan att du kan känna doften av stekos och känslan av torrt gräs under fötterna.
 
Förr när jag skrev, vågade jag inte skriva annat än tredjepersonsperspektiv, för jag kände att det var det man skulle göra. Att det var det som var accepterat – särskilt inom fantasyn. Men någonstans där på vägen slutade jag bry mig om vad andra skulle tycka, och tog de val jag tyckte gynnade historien mest. Som, enligt mig, fick berättelsen att komma fram på bästa sätt.
 
Hur skiljer sig Drakviskaren från andra böcker i samma genre?
  
Det här med starka kvinnliga huvudpersoner har blivit stort på sistone, men främst inom young adult-litteraturen. Inom den episka high fantasyn är det fortfarande könsstereotypiskt, tycker jag, där de mest kända böckerna består av manliga hjältar som ska rädda försvarslösa unga kvinnor från faror. Ungefär. Eller så ska de inte rädda någon, utan bara slåss och vara hjältar. Kanske får de en ungmö på köpet. Självklart ville jag då ha en kvinna i huvudrollen och göra henne stark och modig – ja, på gränsen till dumdristig – och det var extra roligt att hon blev alv. De framställs ofta så ädla och försiktiga, kan man tycka, något som Iszaelda verkligen inte är. Resten av alvfolket är däremot det, och vår huvudkaraktär får kämpa för rättigheterna att ens använda vapen.

Något som annars är typiskt fantasyböcker är väl sommarskogarna, mjöden, medeltiden. Det har jag också gjort allt för att komma ifrån. I Drakviskarens början ser vi en del skog, men den är kall och täckt av snö och is, och ju mer boken fortskrider presenteras djungler, vulkaner och oändliga öknar. Samtidigt har jag försökt ge varje art, varje folkslag, unika drag och kulturer som skiljer sig stort från det som är normalt inom genren. De har alla sina egna gudar, ritualer och kläder som de klär sig i. Stjärnalverna har mörka traditioner med offer och blodsutgjutelse, medan solalverna tillber solen och naturen och blir svaga i brist på solljus.
  
  
Kan du beskriva för oss aspirerande författare hur det känns att äntligen bli utgiven och vad vi kan vänta oss efter att våra böcker släppts?
  
Att bli utgiven kändes lite som att fylla år. Ingenting särskilt, alltså. Releasen kom och gick och det kändes faktiskt som vilken annan dag som helst. Himlen täcktes inte av fyrverkerier och hela världen stannade inte upp för att beundra detta nya verk som kommit ut på marknaden. Att skriva kontrakt var roligare än releasen. Då hade jag några veckor där jag gick runt och inte riktigt förstod att jag faktiskt skulle ge ut en bok, eller nej – tre. Att sedan få vara delaktig i omslagsprocessen och därefter diskutera saker som bokmässor, signeringar och vad ska vi ha för baksidestext, var riktigt roligt.
  
Drakviskaren är egentligen mitt fjärde manus, och den här gången trodde jag verkligen på historien och satsade mycket på dramaturgi och karaktärer. I takt med åtskilliga skrivarkurser fick den genomgå flera omgångar redigeringar, och eftersom jag ville maximera chanserna till att få ett förlag intresserat anlitade jag både lektör och redaktör på egen hand. Att de skulle älska manuset så mycket var jag absolut inte beredd på, och säkert var det deras lovhyllningar som fick det utgivet.
  
Vad man kan förvänta sig efter utgivning, är att man behöver kämpa mycket med marknadsföringen. Och det är sant, oavsett om du ger ut via ett stort förlag, ett mindre, eller om du vill satsa på egenutgivning. I dagens läge är konkurrensen enorm och varje enskild författare behöver anstränga sig till tusen för att nå sina läsare. Själv startade jag tidigt upp en författarsida på Facebook. Det har blivit min ”bas” kan man säga, där jag försöker uppdatera så ofta som möjligt. Nu har jag snart 900 följare och det är mycket tack vare Facebooks annonsverktyg.
  
Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?
      
Oj, det här var svårt. Jag skulle nog tänka strategiskt och välja någon med stort inflytande. Kanske en kändis med stor blogg, som skulle kunna lyfta boken och tipsa om den för sina läsare. Annars vore det löjligt roligt om George R.R. Martin läste och gillade den. Det vore på något sätt ett kvitto på att jag skrivit någonting bra.
  
När jag har läst klart Drakviskaren, vad borde jag läsa då om du får bestämma?
    
Någon annan svensk fantasybok, eller böcker av svenskar överhuvudtaget. Förr var jag rejält insnöad på amerikansk och engelsk litteratur och tyckte inte alls om att läsa på svenska, men nu har jag kommit över det och försöker läsa ikapp det jag missat. Jag kan framförallt rekommendera Sara Dalengrens serie om Flocken, Alice Ekströms böcker samt den episka rymdoperan ”Svärmen” som min fästman Åke Qvarfort håller på att skriva i detta nu. Sedan är så klart David Gemmells böcker, för att ändå nämna något utländskt, ett måste för alla fantasyälskare därute.
  
Mer information om Lovisa kan ni hitta på hennes facebook och Drakviskaren kan ni köpa på SF-bokhandeln.

Anna Jakobsson Lund - Författarintervju0

29 oktober 2017

Anna Jakobsson Lund, mest känd för sin trilogi Systemet, är aktuell med sin nya bok Equilibrium. Jag passade på att intervjua henne i samband med boksläppet.

(Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren)

Vi träffades första gången på Swecon 2017 där gav du mig en av de bästa pitchar jag hört för din första bok Tredje Principen. Hur skulle du pitcha Equilibrium?

Equilibrium är berättelsen om Ari, som arbetar som kemist och tar fram krigsmateriel. Efter en olycka tvingas hen fly till Porto du Luando, en stad som jag brukar beskriva som en blandning mellan New Orleans och Moulin Rogue. I Porto upptäcker Ari att världen kanske inte är så enkel att förstå sig på som hen trott. Hen träffar nya människor och måste ompröva sina egna sanningar medan hen gömmer sig från myndigheterna och skapar ett nytt liv åt sig själv.  

Berätta, hur fick du idén och inspirationen till Equilibrium?

Själva idén fick jag när jag slog huvudet i ett köksskåp och för ett ögonblick fick för mig att en skål jag hållit hade försvunnit (smällen gjorde mig lagom förvirrad för att en ny idé skulle få fäste). Jag började tänka på hur det skulle vara om stark smärta gjorde att saker försvann. Eftersom jag höll på med trilogin om Systemet då fick idén ligga och gro ett bra tag innan jag tog tag i den.

Efter Systemet hade jag en längtan efter en miljö som tar mer plats, som blir som en egen karaktär. Inspirerad av till exempel Scott Lynchs version av ett medeltida Venedig ville jag ha en plats som var dramatisk och färgstark och som kändes mer positiv i grunden är de dystra miljöerna i Systemet. Ganska tidigt kände jag också att jag ville skriva om en karaktär som jag kunde frikoppla från könsroller.

Hur skiljer sig Equilibrium från andra böcker i samma genre?

Något som slår mig är att miljön är mer modern än vad som är vanligt. Det är inte steampunk, men har ändå tagit mycket mer inspiration från förra sekelskiftet än någonting feodalt. För många kan fantasy nog beskrivas som antingen episk eller urban, men det finns ju väldigt mycket däremellan att inspireras av.

En annan sak är förstås detta med huvudpersonen. I vår värld hade Ari eventuellt kallat sig icke-binär. Hen är uttalat varken man eller kvinna och rör sig mellan de stereotypa uttryckssätten utan att det är något direkt konstigt med det. Under berättelsens gång träffar Ari också många personer som i dag kanske skulle kalla sig transpersoner, eller beskriva sig som personer med könsöverskridande uttryck. Det gör att ett naturligt tema för historien blir kön och vad kön egentligen består i.

Överlag tänker jag att fantasygenren inte så ofta väljer att vara samhällskommenterande. Det förekommer självklart, men det är vanligare inom science fiction. I Equilibrium behandlar jag frågan om hur även goda människor har fördomar som får styra hur de ser på och agerar mot andra. Makt, klass och hur den lilla människan blir en del av ett större system är också frågor som på något sätt alltid nästlar sig in i mina historier. Den här gången tänkte jag inte skriva om det, men så dök det upp en karaktär som effektivt släpade in de frågorna i berättelsen, och jag lät det hända för att det är väldigt viktiga frågor. Jag vet inte om det är typiskt norrlänningar, men klassfrågan har alltid intresserat mig.

(Omslagsdesign - Jesper Holm)

Med Equilibrium tar du nya tag efter att ha skrivit trilogin om Systemet. Hur har processen sett ut och skiljer det sig mycket på att skriva en trilogi än att skriva en ensamstående roman?

För varje bok jag skriver tänker jag att det ska bli enklare. Equilibrium skrev jag uttalat som en ”singel” för att jag inte ville ge mig på en serie igen efter Systemet. Men det visade sig finnas andra utmaningar med att få in allt jag ville i bara en bok. Det är inte heller en bok som passar in på ”Hjältens resa”- eller ”Rädda världen”-dramaturgi, och det har varit lite läskigt att faktiskt hålla fast vid att det är den här historien jag vill berätta.

Idén hade jag jobbat mycket med i huvudet medan jag skrev klart trilogin. Jag hade också petat ihop några scener. Som vanligt åkte de flesta av de scenerna till slut i sopkorgen, men de fick mig i alla fall på rätt spår. Under hösten 2016 skrev jag råmanus och sedan gick det igenom många omgångar av testläsningar. Totalt har 10 – 15 personer läst olika versioner av manus. Jag är så lyckligt lottad att jag har fantastiska författarkollegor som läser mina manus, och alla har sin specialitet som de hjälper mig med. Eftersom jag inte har egen erfarenhet av trans har jag också låtit personer som har den erfarenheten läsa i flera faser av processen.

Min teknik handlar mycket om att riva upp och skriva om och hitta på nytt i många varv innan det blir bra, och det är definitivt svårare att göra när berättelsen blir mer omfattande. Equilibrium är lite av en tegelsten, och det har kanske varit den största utmaningen, att hålla ordning på allting.

När jag skulle lämna världen fanns det trådar kvar att fästa, och det är inte säkert att boken fortsätter att vara en singel för alltid. Att skriva från olika karaktärers synvinkel i samma miljö känns lockande. Så att hålla fast vid singelformatet visade sig också vara utmanande.

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Jag skulle väldigt gärna vilja att boken hittades av en fantasygalen person som ledsnat på att det samhällssystem som beskrivs ofta är märkligt slutet och gammalmodigt trots att författaren använt sin kreativitet till max i skapandet av andra delar av världen. Gärna en person som själv inte vill passa in i en trång norm. Och som gillar illusionister! Jag tror att Equilibrium kan vara precis rätt bok för hen. Och att ha fått skriva en bok som är precis rätt för en person, det är stort.

När jag har läst klart Equilibrium, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Något av Robin Hobb, om du inte redan gjort det. Eller Graceling-serien av Kristin Cashore (som heter ”De utvalda” på svenska). Eller The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch. Eller Six of Crows av Leigh Bardugo (som något oväntat heter “Högt spel” på svenska). Eller Kleptomania av Kristina Hård. Eller vad som helst av Maria Turtschaninoff. Eller The Long Way to a Small and Angry Planet av Becky Chambers, eftersom den gav mig inspiration till mitt nya skrivprojekt, som är en rymdopera med fem lite kortare böcker. Den här gången ska det inte vara så kämpigt att skriva!

  

Mer information om Anna kan ni hitta på förlagets hemsida  och Equilibrium kan ni köpa på valfri nätbokhandel.   


Är det värt att lägga sin tid på att blogga?0

14 oktober 2017

Är det värt att satsa en massa tid på en blogg som aspirerande eller nyutgiven författare eller tar det bara en massa tid ifrån ditt skrivande?

Under årets Worldcon satte jag mig ner och pratade med Kristina Hård under en lunch. Hon berättade att hon bloggade rätt mycket förr men att hon till slut valde att sluta helt och hållet. "Texten tar den tid den kräver oavsett vilken typ av text det är" sade hon. Med det menade hon att den tiden du lägger på din blogg tappar du från ditt eget skrivande. Så är det verkligen värt det?

Jag tror inte att det finns några enkla svar på den frågan. Det beror helt och hållet på dig. Hur roligt tycker du att det är att blogga? Hur villig är du att lägga ner tiden som krävs för att hålla bloggen levande? Har du en övergripande tanke med din blogg, vad den ska leda till och hur den ska leda dit?

Om ditt svar är ja på alla tre ovanstående frågor skulle jag säga: Ja, det är värt att lägga tid på att blogga för att nå ut till potentiella läsare. Jag är dock inte på något sätt en marknadsföringsexpert så huruvida jag har rätt eller inte på den frågan får framtiden visa.

Men jag är övertygad om att för att vara en lyckad författare idag räcker det tyvärr inte med att "bara" skriva en bok, ställa ut sina böcker på mässor och skicka ut recensionsexemplar till bloggar och tidningar. Det krävs att du ger mer av dig själv än så. Det viktigaste är självklart att boken är bra, men det är lika viktigt att engagera folk omkring dig till att hjälpa dig i din marknadsföring. Sociala medier är ett bra verktyg för det. Genom att vara aktiv online, det behöver nödvändigtvis inte vara bloggande, kan du se till att folk minns dig och viktigaste av allt – genom att hjälpa dem nu kommer de kanske hjälpa dig i framtiden.

I somras snöade jag in mig rätt mycket på marknadsföring. Läste massor av bloggar och lyssnade på flera podcasts om marknadsföring. Här är mina tre bästa tips om du också vill lära dig mer om marknadsföring:

  • The Other 50%. Det som påverkat min syn på marknadsföring allra mest var Chase Jarvis video där han pratar om att skapa band till människor som ett långsiktigt sätt nå ut.
  • Nätverkspodden. Lättsam svensk podd på 15-20 minuter per avsnitt som flera gånger har tagit upp marknadsföring specifikt riktat till författare.
  • The Tim Ferris Show. En av de mest nerladdade podcastsen på i-tunes. Tim intervjuar kända personer och försöker lista ut varför just de lyckats slå igenom i deras respektive branscher. Denna podcast har gjort att jag tänkt om flera saker i mitt privata liv för att må bättre och samtidigt lyckas skapa mer skrivtid för mig själv.

Tack vare denna nyfunna inspiration har jag under 2017 satsat ännu mer av min tid för att se till att bloggen håller en högre kvalitet än tidigare. Ett inlägg per vecka, längre och mer redigerade texter. Och nu en rad nya funktioner som förhoppningsvis ska ge bloggen mer liv.

  • Maillista: Jag har äntligen fått till en enkel prenumerationsfunktion. Är du intresserad av att få påminnelser om när jag skrivit nya inlägg kan du gå in på Följ mig-fliken och klicka på prenumerera.
  • Gamla inlägg: Jag har fört över en rad inlägg från  min förra blogg. Det var intressant att påminnas hur känslostyrd jag är som person. Flera av de äldsta inläggen handlade om mina känslomässiga berg- och dalbanor. 
  • Nya taggar: Förhoppningsvis ska det bli lättare att navigera bland mina tidigare inlägg nu då jag lagt in en ny taggfunktion. Tidigare var den enda sorteringen som jag hade på bloggen en datumsortering. Den ska snart ändras och ersättas av en taggfunktion. Är man intresserad av att bara läsa min bokrecensioner så finns det en tagg för det. Vill man istället bara läsa om min skrivprocess finns det också en sådan. Redan nu ligger den nya taggfunktionen uppe på höger sida under den gamla datumsorteringen.
  • Nytt flöde: Under den nya fliken Följ mig finns mer än bara prenumerationsfunktionen. Där kan man även se mina senaste inlägg på Twitter, Instagram och Pinterest. På Twitter skriver jag mest om politiska händelser i Sverige och resten av världen. På Instagram lägger jag främst upp bilder från mitt privatliv och på Pinterest kan man få en inblick i hur jag bygger upp mina världar med hjälp av bilder. 

Följ gärna mig på sociala medier och gå med i min maillista om du vill ta del av massor av tips på bra fantasy och även en del skrivtips då och då.

Vill du läsa fler inlägg om mitt skrivande?

Mitt Worldcon75

Mitt Swecon 2017

Fem steg för att planera en fantasybok


Att skriva fantasy - Linnéuniversitetet0

18 september 2017

Under hösten 2016 och våren 2017 gick jag en universitetskurs i att skriva fantasylitteratur vid Linnéuniversitetet. Detta är mina tankar om kursen.

Kursen bestod av två moment. Under det första momentet fick vi skriva reflekterande och analyserande texter kring vad fantasy är, vad planen för vårt kommande skrivprojekt skulle vara, en läsrapport och samt en kort skrivövning. I det andra blev vi indelade i grupper som vi skickade in texter till och kommenterade på utifrån givna teman.

Redan när jag såg kursens uppgifter och dess beskrivningar förstod jag att den inte skulle bli det jag hoppats på. Särskilt höstens upplägg var jag väldigt skeptisk till.

I flera av uppgifterna var syftet illa eller inte alls formulerat. Den första gick till exempel ut på att vi utifrån kurslitteraturen skulle definiera vad fantasy är för något. Jag antar att människor som sökt in till en kurs som heter Att skriva fantasylitteratur vet vad fantasy är. Men låt gå. Kan man se den som en slags uppvärmning för resten av kursen. Jag gissar dock att det egentliga syftet var att vi skulle läsa en del litteratur om ämnet och de kunde inte komma på ett bättre sätt att få med den i kursen. 

De otydliga syftesformuleringarna och kriterierna för uppgifterna märktes också tydligt när lärarna sedan skulle kommentera på de inlämnade uppgifterna. Som lärare själv ser jag skillnad på kommentarer som faktiskt syftar till att utveckla texten och individen och vilka som bara är en klapp på ryggen för att läraren inte vet vad den ska skriva. Nästa alla de kommentarer som gavs tillbaka var av det andra slaget. Jag klandrar dock inte lärarna för detta, utan kursupplägget. 

Vårterminen var däremot bättre. Under den fick vi ge och ta emot feedback på våra egna texter. Materialet som vi skickade in kunde vara vad som helst så länge det var en enhetlig text. Även här var dock de instruktioner vi fick inför att vi skulle kommentera varandra bristfälliga. Eller vad säger ni om följande uppgiftsbeskrivning:

"Ni kommenterar era kamraters texter på ett övergripande plan, där ni främst fokuserar på hur ni anser att författaren skall gå vidare med sitt manus."

Inte nog med att beskrivningen är för kort och för otydlig. Att kommentera på en annan främmande författares text genom att säga hur jag tycker att hen ska gå vidare med sitt manus är bland det första jag lärde mig att inte göra. Jag var lite sugen på att svara; "Jag tycker att du ska lägga in mer nekromantik och gärna en pratande drake, då kommer berättelsen att bli bättre. Varsågod."

Inte särskilt förvånande ignorerade samtliga gruppmedlemmar denna instruktion och gav istället kommentarer utifrån vad hen ansåg vara passande. Dessa kommentarer var oftast de mest konstruktiva kommentarerna jag fick under hela kursen. Extra stort tack till Eva Ullerud som var i samma grupp som mig själv. Hennes kommentarer gav mig flera saker att tänka på som har lyft hela mitt manus. 

Utöver detta var även webbportalen dåligt utformad. Det fanns tre olika ställen där information om uppgifter och kursen lades upp och när som helst kunde ny information läggas upp där utan att studenterna informerades. Detta hände två gånger för mig med uppgifterna, så tur var hann jag genom en slump se dessa förändringar i tid.

Samma sak hände sedan med kursutvärderingen, den hann jag dock inte se i tid (därav detta inlägg). Jag hade längtat efter att få kommentera kursen men när den var över låg ingen utvärdering uppe. När jag av en händelse gick in på webbportalen några veckor senare, för att läsa igenom en av Evas kommentarer igen, såg jag att kursledaren lagt in ett passivt aggressivt meddelande där hen beklagade sig över hur få deltagare det var på utvärderingen. "Det är alltid så här få personer som gör utvärderingar." Inte konstigt. Ingen notis, ingen påminnelse, ingen information i förväg. De hade bara lagt in en utvärdering på en av de tre ställena där man kunde hitta information och förväntade sig sedan att vi skulle leta oss dit på egen hand några veckor efter kursavslutningen.

Sammantaget

Jag hade önskat tydligare uppgifter och mer fokus på att utveckla vårt eget skrivande snarare än att göra läsrapporter och skriva om vad fantasy är för något. Lärarna under kursen var alla välrenommerade och jag önskar att jag hade fått ta större del av deras kunskap. Även om kursen inte var helt utan värde kan jag inte rekommendera någon att läsa den. Ni får mer tillbaka genom att gå med i en skrivcirkel eller av att titta på youtubevideos om skrivande.

 

Vill du läsa fler blogginlägg?

Top 5 Från Worldcon 75

Att recensera svensk fantasy

Alfaläsare - att få bra feedback i ett tidigt skede