Snackar du om att skriva? Det är inte att skriva. Har du en ide som är fantastisk? Det är inte att skriva. Planerar du din bok? Det är inte att skriva. Går du kurser i skrivande? Det är inte att skriva. Bloggar du om skrivande? Det är inte att skriva. Läser du? Det är inte att skriva. Författare skriver.
Det ovanstående frågorna läste jag på en amerikansk författares hemsida precis efter att jag skalat bort det mesta av mina facebookflöden, youtubeprenumerationer och allt mitt datorspelande i ett försök att skapa mer skrivtid för mig själv. Jag började nästan gråta, för jag bryter mot allihopa. Det bubblade upp en massa frågor. Prioriterar jag fel saker när det kommer till mitt författande? Gör jag inte tillräckligt? Måste jag skala bort allt i mitt liv för att jag ska röra mig mot mitt mål i den takt jag vill?
Jag har sett många motivationsvideor där alla kommer fram till samma sak. Om du vill lyckas måste du optimera den tid du har, jobba hårdare än alla andra. Sov mindre, sluta kolla på all media, lås in dig på ditt rum och gör dig okontaktbar. Min grundtanke har varit att om jag bara lyckas frigöra tid kommer jag att kunna skriva mer och därmed nå mitt mål, att bli utgiven, snabbare.
Men jag börjar mer och mer tycka att detta är fel sätt att se på problemet. I stället för att se utgivningen som målet försöker jag tänka på mitt mående som målet. Författandet är något som gör att jag mår bra. Författandet i sig är inte det egentliga målet.
Vad betyder den här förändrade inställningen då? Gjorde jag fel när jag minskade mitt facebookflöde och slutade spela spel? Det känns inte så. När prioriteringarna i ens liv förändras måste ens beteende ändras för att följa de nya prioriteringarna. Spel är roligt men om jag ska vara ärlig känns det bättre nu när jag inte spelar. Jag har ett bättre samvete, till min familj, till mitt skrivande men också till mitt arbete. Jag är mer närvarande. Jag tar mig tid att prata med människor på ett sätt som jag inte gjorde tidigare. Om man hela tiden ska stressa upp sig över att man inte skriver tillräckligt, att man inte blir bättre tillräckligt snabbt, att man inte blir utgiven tillräckligt fort, tror jag inte att man kommer att bli nöjd när man väl lyckas. Då sätter man bara upp nya mål som gör att man fortsätter att stressa upp sig. Bättre att försöka njuta av resan.
Nu är det svåraste kvar, att försöka leva enligt den här nya inställningen.
